Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 12

Tiden går.

In-hye sätter sig igen. Hon öppnar locket på den sista behållaren. Hon fattar Yeong-hyes stela hand och för den mot plommonen, stryker hennes fingrar över deras lena skal. Hon sluter systerns magra fingrar om ett av plommonen, får henne att hålla det i handen.

Plommon är en av de frukter som Yeong-hye brukade tycka om. In-hye minns när Yeong-hye var liten, hur hon kunde låta ett plommon rulla runt i munnen en stund utan att bita i det. Hon tyckte om hur det kändes, sa hon. Men nu är hennes hand slapp och stum. Naglarna har blivit tunna som papper.

”Yeong-hye.” Hennes röst låter torr och hes i det tysta rummet. Inget svar; hon lutar sig närmare Yeong-hyes ansikte. Det verkar otroligt, men i samma ögonblick skälver Yeong-hyes ögonlock till och hon öppnar ögonen. ”Yeong-hye!” Hon blickar in i systerns tomma svarta pupiller, men allt hon ser där är sitt eget ansikte. Besvikelsen är förbluffande stark och hon grips av förtvivlan. ”Du är verkligen galen.” Det är en tanke som hon har skjutit ifrån sig de senaste dagarna, men för första gången ställer hon nu frågan till Yeong-hye. ”Har du verkligen förlorat förståndet?”

En outgrundlig skräck får henne att rygga tillbaka från sin syster, men hon förblir sittande. Tystnaden i rummet, som inte bryts ens av ljudet av andetag, är som blöt bomull i öronen.

”Tänk om …”, mumlar hon för sig själv. ”Tänk om det är enklare än jag trodde.” Hon tvekar, blir tyst en stund. I stället för att avsluta tankegången lägger hon pekfingret under systerns näsa. Svaga andetag kittlar hennes finger, varma och regelbundna. Det rycker nästan omärkligt i Yeong-hyes läppar.

Smärtan och sömnlösheten som utan att någon vet det har In-hye i sitt grepp – kan Yeong-hye själv ha gått igenom samma fas, för länge sedan och snabbare än de flesta andra? Kan Yeong-hyes nuvarande tillstånd vara den naturliga fortsättningen på det som hennes syster nu genomlever? Vid någon punkt kanske hon helt enkelt släppte taget om den tunna tråd som höll henne bunden vid det vanliga livet. Under de senaste sömnlösa månaderna har In-hye stundtals känt det som om hon levde i totalt kaos. Hade det inte varit för Ji-woo – hade det inte varit för det ansvar hon kände för honom – kanske även hon hade släppt taget om den tråden.

De enda tillfällen då smärtan mirakulöst försvinner är precis efter att hon har skrattat. Någonting som Ji-woo säger eller gör får henne att skratta, och direkt efteråt är hon helt tom, inte ens smärtan finns kvar. Bara det faktum att hon har skrattat känns otroligt, och får henne att skratta igen. Visserligen verkar skrattet alltid mer maniskt än glatt, men Ji-woo älskar hur som helst att höra det.

”Var det det här, mamma? Var det det du skrattade åt?”

Även när människor har varit med om fasansfulla saker fortsätter de att äta och dricka, gå på toaletten och tvätta sig – leva, med andra ord.

Sedan upprepar Ji-woo vad det än är han precis har gjort, som att truta med munnen och forma händerna till ett horn som växer ut från pannan, eller så gör han ett skojigt ljud, sticker huvudet mellan benen och ropar ”Mamma, mamma!” med fånig röst. Ju mer hon skrattar desto vildare blir hans pajaskonster. När han väl slutar har han avlockat skrattet alla dess hemligheter, tagit till allt han har till sitt förfogande. Han har ingen aning om hur skyldig hans mor känner sig när hon ser ett så litet barn vända ut och in på sig själv för att krama lite skenbar munterhet ur henne, eller när hon till slut inte förmår skratta mer.

Livet är så märkligt, tänker hon, när hon väl har slutat skratta. Även när människor har varit med om fasansfulla saker fortsätter de att äta och dricka, gå på toaletten och tvätta sig – leva, med andra ord. Och ibland skrattar de till och med högt. Och säkert tänker de samma sorts tankar som hon, och när de gör det måste det få dem att bedrövat minnas alla sorger som de för en stund lyckats glömma.

När hon ligger bredvid sin sons brunbrända lilla kropp efter att sömnen har sänkt sig över hans oskuldsfulla barnansikte, börjar natten återigen för henne. Timmar då hon varken ser eller hör en annan levande varelse. Evighetslånga och bottenlösa som ett träsk. Om hon kryper ihop i det tomma badkaret och blundar sluter sig den mörka skogen omkring henne. Regnets mörka strimmor borrar sig in i Yeong-hyes kropp likt spjut. Hennes smala nakna fötter är täckta av gyttja. När In-hye ruskar på huvudet för att förjaga den bilden flimrar solbelysta lummiga träd framför hennes ögon likt väldiga gröna fyrverkerier. Beror det på hallucinationerna som Yeong-hye berättade om? Alla oräkneliga träd hon har sett i sitt liv, de böljande skogar som täcker kontinenterna likt ett hjärtlöst hav, omsluter hennes utmattade kropp och lyfter henne. Där uppifrån syns bara fragment av städer, byar och vägar som flyter på skogens tak likt öar eller broar och som sakta sveps bort någonstans, burna av de varma vågorna.

In-hye har ingen aning om vad dessa vågor vill säga henne. Eller vad träden, som stod i en dunge vid slutet av den smala stigen upp mot berget, flammande likt gröna lågor i det tidiga gryningsljuset, hade försökt säga.

Vad det än var hade det inte funnits någon värme i deras ord. Det var inga tröstens ord, inget som kunde ha fått henne att må bättre. Tvärtom var de skoningslösa och träden som uttalade dem var en skrämmande kall livsform. Trots att In-hye hade vänt sig åt alla håll och sökt i alla riktningar hade hon inte hittat ett enda träd som var villigt att ta hennes liv ifrån henne. Träden hade vägrat att acceptera henne. De hade bara stått där, hårdnackade och allvarsamma, men lika alerta som djur, och burit upp sin egen massiva tyngd.

Hade solens strålar genomströmmat hennes kropp, hade vattnet som fuktade myllan sugits upp av hennes celler, för att slutligen slå ut från hennes kön som blommor?

Tiden går.

In-hye sätter tillbaka locket på alla behållare. Hon packar ner allt i ryggsäcken, först termosen och sedan det övriga. Hon drar igen dragkedjan.

Vilken annan dimension kan Yeong-hyes själ ha trätt in i efter att ha skakat av sig kroppen som när en orm ömsar sitt skinn? In-hye erinrar sig hur Yeong-hye såg ut när hon stod på händer. Hade Yeong-hye misstagit sjukhusets betonggolv för skogens mjuka mylla? Hade hennes kropp förvandlats till en stadig trädstam, vars vita rötter växte ut från fingrarna och greppade den svarta jorden? Hade hennes ben sträckt sig upp mot himlen medan armarna sökte sig ner till jordens inre, hade hon spänt ryggen för att stötta detta snabba växande både uppåt och nedåt? Hade solens strålar genomströmmat hennes kropp, hade vattnet som fuktade myllan sugits upp av hennes celler, för att slutligen slå ut från hennes kön som blommor? Hade allt detta väckts till liv i Yeong-hyes själ medan hon stod på händer och sträckte ut varje fiber i kroppen?

”Men allvarligt talat”, säger In-hye högt. ”För helvete. Du är döende. Du ligger där i sängen och dör. Inget annat.” Hon pressar samman läpparna hårt, biter ihop så häftigt att de fylls av blod, för att inte ge efter för lusten att fatta Yeong-hyes medvetslösa ansikte mellan sina händer, ruska hennes utmärglade kropp och knuffa tillbaka henne mot kuddarna igen.

Nu finns ingen tid kvar.

In-hye hänger ryggsäcken på axeln och skjuter tillbaka stolen. Framåtböjd skyndar hon ut ur rummet. När hon vänder sig om ligger Yeong-hye fortfarande stel och orörlig under täcket. In-hye biter ihop käkarna ännu hårdare, och går till entréhallen.

En sjuksköterska med pageklippt hår och en liten vit plastkorg går fram till ett bord i entréhallen och slår sig ner. I korgen ligger diverse nagelsaxar. Patienterna ställer sig i kö och hon ger dem varsin. Det tar lång tid, som om var och en försöker bestämma sig för vilken sax som passar dem bäst. I entréhallens andra ände sitter ett sjukvårdsbiträde med håret uppsatt i hästsvans och klipper de demenssjukas naglar.

In-hye står tyst och betraktar scenen. Allt som är vasst eller spetsigt och som skulle kunna användas till att skära eller hugga, allt som har en lång sladd som skulle kunna viras om en hals, är förbjudet. Dels för att förhindra att patienterna ska skada andra, men framför allt för att man är rädd att de ska skada sig själva. In-hye granskar deras ansikten där de sitter böjda över sina händer, absorberade av uppgiften att klippa naglarna innan deras tid med saxen är till ända. Klockan på väggen visar fem över två.

En vit läkarrock flimrar till utanför glasdörren. Dörren slås upp. Det är Yeong-hyes läkare. Han vänder sig om och låser dörren bakom sig med snabba, vana rörelser. Det är förmodligen likadant på alla större sjukhus, men här, på ett psykiatriskt sjukhus, tycks en läkares auktoritet vara ännu mer uttalad. Kanske för att patienterna som vårdas här inte får lämna sjukhuset. De flockas kring honom som om de precis har upptäckt sin Messias.

”Vänta lite, doktorn. Har ni ringt till min fru? Om ni kunde säga åt henne att jag kan bli utskriven nu … här är min frus nummer. Om ni kunde slå en signal till henne …”

”Snälla doktorn, byt ut min medicin. Det ringer oavbrutet i öronen på mig.”

”Kan ni inte prata med honom? Han slår mig hela tiden, jag står inte ut längre. Va, ska ni börja nu också? Varför sparkar ni mig? Snälla prata med mig.”

Läkaren ger kvinnan ett avslappnat och rättframt leende, uppenbarligen avsett att lugna henne.

”När har jag sparkat er? Sakta i backarna, ni måste prata med mig en i taget. När började det här ringandet i öronen?” Kvinnan stampar med foten, otålig över att behöva vänta. Hennes förvridna ansikte ser snarare ut att spegla förtvivlan och oro än några våldsamma tendenser.

I samma stund slås dörren upp igen och en annan läkare kommer in, en som In-hye inte har sett förut.

”Det där är allmänläkaren”, säger Hee-joo. In-hye hade inte märkt att hon var där. Tydligen har varje mentalsjukhus en allmänläkare till hands. Den här mannen verkar ung, fast han kanske bara har ett ungt utseende, och ger ett intelligent men kyligt intryck. Så småningom lösgör sig Yeong-hyes läkare från patientflocken och kommer fram till In-hye. Utan att inse det tar hon ett steg bakåt.

”Har ni pratat med er syster?”

”Såvitt jag kunde se verkade hon inte vara vid medvetande.”

”Det kan se så ut på ytan, men varenda en av hennes muskler är spänd. Det är inte det att hon inte är vid medvetande, snarare att hon är så helt koncentrerad på någonting att hon inte är medveten om sin omgivning. Om ni skulle se vad som händer då hon befinner sig i det tillståndet och vi tvingar henne att komma ur det, skulle ni förstå att hon har varit vaken hela tiden.” Läkaren verkar uppriktig och en aning spänd. ”Det kan vara svårt för en närstående att bevittna. Om vi märker att er närvaro komplicerar det hela, är det bäst att ni går därifrån så fort som möjligt.”

”Jag förstår”, säger In-hye. ”Det är bara …”

Läkaren avbryter henne. ”Jag är säker på att allt kommer att gå bra.”

Två vårdare och ett sjukvårdsbiträde brottar ner henne på britsen. De binder hennes armar och ben.

Med Yeong-hyes fäktande och krängande kropp slängd över axeln går vårdaren genom korridoren och in i ett tomt tvåpatientsrum. In-hye väntar tills de övriga i teamet har gått in och följer sedan avvaktande efter. Läkaren hade rätt – Yeong-hye är definitivt vaken. Hon kämpar emot så häftigt och våldsamt att det är svårt att tro att det är samma kvinna som alldeles nyss låg fullständigt orörlig i sin säng. Ett knappt begripligt vrål stiger ur hennes strupe.

”Låt mig vara! Låt mig vaaaraaaa!” Två vårdare och ett sjukvårdsbiträde brottar ner henne på britsen. De binder hennes armar och ben.

”Var snäll och gå ut”, säger den manlige sjuksköterskan till In-hye som står och tvekar. ”Det är svårt för anhöriga att se det här. Var snäll och gå härifrån.”

Yeong-hye vänder sig omedelbart mot In-hye och fixerar henne med sin brinnande blick. Hon skriker ännu högre, en obruten ström av ord forsar ur henne. Driven av någon okänd impuls vrider hon sina bundna lemmar, som om hon försöker kasta sig mot In-hye. Utan att inse vad hon gör tar In-hye några steg närmare sin syster, som fäktar med sina magra armar. De är bara skinn och ben.

”Jag … vill … inte …!” För första gången uttalar Yeong-hye orden tydligt och klart, men hon låter fortfarande som ett rytande vilddjur. ”Jag … vill … inte! Jag … vill inte … äta!” In-hye tar Yeong-hyes förvridna kinder mellan sina händer.

”Yeong-hye! Yeong-hye!” Hennes syster darrar av skräck. Uttrycket i hennes ögon river i In-hye.

”Gå ut är ni snäll. Ni gör det bara värre.” Vårdarna tar tag i In-hye och lyfter upp henne. Innan hon hinner göra motstånd har de knuffat henne genom den öppna dörren och ut i korridoren. En sjuksköterska som har stått utanför griper tag i hennes arm.

”Var snäll och stanna här. Hon kommer att vara lugnare om ni inte är därinne.”

Yeong-hyes läkare drar på sig ett par latexhandskar och stryker ut ett jämnt lager gel över den långa, smala slang som översköterskan räcker fram till honom. Under tiden är en av vårdarna tvungen att använda all sin kraft för att hålla Yeong-hyes huvud stilla. Så fort de närmar sig med slangen blir hon illröd i ansiktet och lyckas befria sig ur vårdarens grepp. Det är precis som sjuksköterskan sa – det går inte att begripa var hon får sin styrka ifrån. In-hye tar ett steg framåt, lätt vimmelkantig, men sjuksköterskan tar tag i hennes arm och håller henne tillbaka. Till slut lyckas vårdaren låsa Yeong-hyes insjunkna kinder mellan sina starka händer och läkaren för in slangen genom hennes näsa.

”Förbannat också, det är blockerat!” utbrister läkaren. Yeong-hye har gapat så stort hon kan och därmed lyckats sluta svalget om gomspenen så att slangen hind-ras. Allmänläkaren, som har väntat på att föra in den tunna vällingen i slangen med en spruta, rynkar bekymrat pannan. Yeong-hyes läkare tar ut slangen ur hennes näsa.

”Då så, vi får göra ett nytt försök. Snabbare den här gången.”

Återigen stryks gel på slangen. Återigen sätter vårdaren sin robusta fysik mot Yeong-hyes tynande krafter och klämmer fast hennes huvud mellan sina händer. Återigen förs slangen in genom hennes näsa.

”Den är inne! Så där ja.” Läkaren släpper ifrån sig en kort suck. Allmänläkaren, som stått overksam, får med ens bråttom. Han börjar spruta in näring i slangen. Sköterskan som har hållit fast In-hye kramar hennes arm och viskar: ”Det fungerade. Det lyckades. Nu kommer de att söva henne. Annars kräks hon kanske.”

Så fort översköterskan tar fram sprutan med det lugnande medlet ger vårdbiträdet till ett högt skrik. In-hye lösgör sig ur den andra sköterskans grepp och springer tillbaka in i rummet.

”Ur vägen, allihop! Flytta på er, låt henne vara!” In-hye griper tag i axeln på Yeong-hyes läkare just som han böjer sig fram över sängen, och drar honom därifrån. Hon står och tittar ner på Yeong-hye. Vårdbiträdet, som hade hållit i slangen, har blodstänk i ansiktet. Det forsar blod ur slangen, ur Yeong-hyes mun. Allmänläkaren tar ett steg bakåt, fortfarande med sprutan i handen.

”Ta ut den! Ta ut slangen, fort!” In-hye är omedveten om det gälla skri som stiger ur hennes strupe när hon känner hur vårdaren försöker tvinga henne därifrån. Under tiden har Yeong-hyes läkare problem med att dra ut den långa slangen medan hans patient kastar hit och dit med huvudet.

”Lugna ner dig! Ligg still!” ryter läkaren åt Yeong-hye. ”Lugnande!” Översköterskan försöker räcka honom sprutan.

”Sluta!” skriker In-hye, hennes röst som ett utdraget tjut. ”Låt bli! Snälla, sluta!” Hon biter vårdaren som håller fast henne i armen och kastar sig fram igen.

”Vad i helvete, jävla subba!” stönar vårdaren. In-hye slår armarna om sin syster. Blodet som hon har spytt upp sprider sig över In-hyes blus.

”Sluta, för Guds skull. Snälla, sluta …” In-hye griper tag i översköterskans handled, den som håller sprutan med lugnande medel, medan Yeong-hye stilla kräks mot hennes bröst.

Hon skyndar mot toaletten och hinner precis in i ett av båsen innan benen viker sig och hon faller ner på knä framför toalettstolen.

Yeong-hyes blod har stänkt överallt på läkarens vita rock, till och med på de uppkavlade ärmarna. In-hye stirrar tomt på mönstret som fläckarna bildar. En virvlande galax av blodiga stjärnor.

”Vi måste flytta Yeong-hye till centralsjukhuset med en gång. Åk in till Seoul med henne. Hon behöver få en proteininjektion i halspulsådern för att stoppa magblödningen. Effekten är kortvarig, men det är enda sättet om ni vill hålla henne vid liv.”

In-hye tar emot remissen som man precis har skrivit ut åt henne, lägger den i ryggsäcken och går ut från sjuksköterskeexpeditionen. Hon skyndar mot toaletten och hinner precis in i ett av båsen innan benen viker sig och hon faller ner på knä framför toalettstolen. Tyst börjar hon kräkas. Mjölkvitt te blandat med gul magsyra.

”Idiot.” Med darrande läppar upprepar hon ordet me-dan hon sköljer av ansiktet framför spegeln. ”Idiot.”

Det är din kropp, du får behandla den som du vill. Den är det enda du har rätt att göra som du har lust med. Och inte ens det blir som du ville.

När hon lyfter huvudet är ansiktet hon ser i spegeln vått. Ögon som har gråtit blod i hennes drömmar. Blod som aldrig gick att torka bort, hur hårt hon än gnuggade sig i ansiktet. Men spegelkvinnans ögon är inte tårfyllda, inte nu. De stirrar bara ordlöst tillbaka på henne, som alltid, röjer inte minsta skymt av känsla. Det förtvivlade skrik som skar i hennes öron för en liten stund sedan var så hudlöst, så fyllt av ångest, att hon har svårt att tro att det kom från henne själv.

Omtöcknad går hon genom korridoren mot entrén. Hon raglar som ett fyllo och försöker desperat hålla balansen. Med ens strömmar solen in genom fönstret och lyser upp den dunkla lokalen. Det var länge sedan In-hye såg ett sådant ljus. En del av patienterna är ljuskänsliga och blir genast oroliga. Medan de övriga skockas vid fönstret, ivrigt pladdrande, kommer en kvinna i vanliga kläder fram till In-hye. Det flimrar för ögonen och In-hye kisar för att försöka urskilja kvinnans ansikte. Det är Hee-joo. Hon är röd i ögonen, har kanske gråtit igen. Har hon alltid känt så starkt? Eller är det bara för att hon är patient här, en känslomässigt instabil människa?

”Hur mår Yeong-hye? Om ni ska åka nu …”

In-hye fattar hennes hand. ”Jag är verkligen hemskt tacksam.” Hon överraskas av en impuls att slå armarna om den gråtande kvinnans breda axlar. Men hon handlar inte på den, vänder sig i stället om och ser bort mot patienterna som ängsligt står och kikar ut genom fönstret. De må vara nervösa, men de är också ivriga, fängslade, som om de önskar att de kunde gå ut genom glasrutan och befinna sig på andra sidan. De är instängda här, tänker In-hye. Precis som den här kvinnan, Hee-joo. Precis som Yeong-hye. Hennes oförmåga att ge Hee-joo en kram är kopplad till skulden hon känner över att ha hållit Yeong-hye inspärrad här.

Från den östra korridoren hörs ljudet av snabba fotsteg. Strax kommer två vårdare gående med korta, raska steg; de bär Yeong-hye på en bår. Hennes ögon är slutna och blodet har tvättats bort, hon ser ut som ett sovande, nybadat spädbarn. Hee-joo sträcker ut handen och sluter sina tjocka fingrar om Yeong-hyes utmärglade hand, och In-hye vänder sig bort för att slippa se.

Skogen utanför ambulansens vindruta är tät och lummig. I det avtagande eftermiddagsljuset glittrar regndropparna på löven och tänder en grön eld.

In-hye stryker Yeong-hyes hår bakom öronen på henne, det är fortfarande lite fuktigt efter att vårdbiträdet tvättade bort blodet. Hon minns alla gånger de badade tillsammans som barn på kvällen, hur hon brukade tvåla in varje enskild ryggkota på sin syster, skrubba hennes rygg och tvätta hennes hår åt henne.

Hon slås av tanken att Yeong-hyes hår påminner om Ji-woos när han fortfarande var ett lindebarn; hon känner sonens små fingrar smeka hennes ögonbryn och en våg av ensamhet sköljer över henne.

Hon tar upp mobilen ur ryggsäckens innerficka. Den har varit avstängd hela dagen; nu sätter hon på den och slår numret till kvinnan i grannlägenheten.

”Hej, det är Ji-woos mamma … jag blev tvungen att åka till sjukhuset eftersom en släkting … ja, helt plötsligt … nej, bussen stannar vid grindarna tio i sex … ja, den kommer nästan alltid exakt i tid … Jag kommer inte att bli särskilt sen. Om jag blir sen måste jag hämta Ji-woo och sedan åka tillbaka till sjukhuset. Hur ska han kunna sova där …? Tack så hemskt mycket. Ni har väl mitt nummer, eller hur? Jag ringer igen senare.”

När hon stänger mobilen slås hon av hur länge sedan det var sedan hon lämnade Ji-woo i någon annans vård. Efter att hennes man flyttade hade hon gjort det till en regel att alltid tillbringa kvällar och helger med sitt barn.

Hon börjar känna sig dåsig och lutar huvudet mot fönstret. Hon sitter så och blundar och tänker.

Ji-woo kommer snart att växa upp. Han kommer att kunna läsa själv, träffa andra på egen hand. På ett eller annat sätt kommer han ofrånkomligen att få höra om allt som hände, och hur i all världen ska hon kunna förklara det för honom? Han är en känslig pojke med ömtålig hälsa, men han är också en glad pojke. Hur ska hon se till att han får fortsätta att vara det?

Täckta med blommor och blad och slingrande gröna stjälkar var kropparna så förvandlade att det var som om de inte längre tillhörde människor

Hon kommer ihåg åsynen av de båda nakna kropparna, sammanslingrade likt lianer. Självklart hade hon blivit chockad, men märkligt nog var det som att ju längre tiden gick, desto mindre tänkte hon på det som någonting sexuellt. Täckta med blommor och blad och slingrande gröna stjälkar var kropparna så förvandlade att det var som om de inte längre tillhörde människor. Deras krängande rörelser fick det att se ut som om de försökte kasta av sig allt mänskligt. Vad hade fått honom att vilja filma något sådant? Hade han satsat allt av sig själv på dessa egendomliga, ödsliga bilder – satsat allt och förlorat allt?

”Det var ett foto på dig, mamma, som flög omkring i vinden. Jag tittade upp i himlen och så, vad heter det, såg jag en fågel där och jag hörde att den sa: ’Jag är din mamma.’ Och så kom det ut två händer ur fågelns kropp.”

Det här var för ganska länge sedan, då Ji-woos tunga fortfarande snubblade på vissa ord. Den märkliga vaga sorgen hos ett barn som är nära tårarna hade överraskat henne, minns hon.

”Men vad är det? Var det en sorglig dröm?” Ji-woo, som fortfarande låg i sängen, gnuggade sig i ögonen med sina knubbiga små händer. ”Hur såg fågeln ut? Vad hade den för färg?”

”Vit … den var fin.” Med en skälvande inandning hade pojken begravt huvudet i sin mors famn. Hans snyftningar gjorde henne förtvivlad, precis som varje gång han slog knut på sig själv för att få henne att skratta. Det var inget han ville ha som hon kunde ge honom, och han försökte heller inte be henne om hjälp. Han grät bara för att han var ledsen.

”Det måste ha betytt att det var en mammafågel”, hade hon sagt, i hopp om att lugna honom. Ji-woo skakade på huvudet, fortfarande tryckt mot hennes bröst. Hon satte en hand under hakan på honom och lyfte hans huvud. ”Titta, mamma är här. Jag har inte förvandlats till en vit fågel, som du ser.” Hans läppar skälvde i ett svagt, osäkert leende. Ögonen var blanka som på en hundvalp. ”Det var bara en dröm, förstår du.”

Men var det verkligen sant? Just då, i ambulansen, var hon inte så säker på det. Var det verkligen bara en dröm, en ren slump? För det var samma morgon som hon hade vänt ryggen mot solen när den steg upp över de tysta träden, och gått tillbaka nedför berget i sin urblekta lila t-shirt.

Det är bara en dröm.

Det är vad hon säger till sig själv, högt och med eftertryck, varje gång hon minns hur Ji-woo hade sett på henne den morgonen. Den här gången studsar hon till av sin egen röst, öppnar ögonen och ser sig förvirrat om-kring. Ambulansen susar fortfarande fram längs den brant sluttande vägen. Hon slätar till håret, förstår att hon borde kamma sig, förstår att hon måste se bedrövlig ut. Handen darrar märkbart.

Hon kan inte förklara, ens för sig själv, hur hon så lätt kunde fatta beslutet att överge sitt barn. Det var ett brott, grymt och ansvarslöst; hon skulle aldrig kunna intala sig något annat, och därmed var det också något hon aldrig skulle kunna erkänna, aldrig bli förlåten för. Den enkla sanningen var något hon helt enkelt kände, med fasansfull skärpa. Om hennes man och Yeong-hye inte hade sprängt alla gränser, om allt inte hade rasat samman, så hade det kanske varit hon som hade brutit ihop, och om hon hade låtit det hända, om hon hade släppt taget om tråden, skulle hon kanske aldrig ha hittat tillbaka igen. Och skulle i så fall blodet som Yeong-hye hade kräkts i dag i stället ha vällt fram ur hennes egen strupe?

Med ett lågt stön skakar In-hye av sig sömnen. Rädd att hennes syster ska kräkas blod igen ser hon sig om efter en handduk och håller den mot hennes mun.

”Uh … umm …”

Yeong-hye kräks inte, i stället slår hon upp ögonen. Hon fäster sina svarta pupiller på In-hye. Vad är det som rör sig bakom hennes ögon? Vad är det hon bär inom sig, bortom sin systers föreställningsförmåga? Vilken skräck, vilken vrede, vilken ångest, vilket helvete?

”Yeong-hye?” säger In-hye. Hennes röst är tömd på all känsla.

”Uh … umm …” Yeong-hye vänder sig bort som för att slippa systerns frågor, som om det sista hon vill här i världen är att ge något som helst svar. In-hye sträcker fram en darrande hand, men låter den nästan genast falla igen.

In-hye pressar samman läpparna. Nu minns hon, helt plötsligt. Skogsstigen hon vandrade längs, den där tidiga morgonen. Daggen som vätte sandalerna kylde hennes annars bara fötter. Hon hade inte gråtit, ingenting sådant, för då hade hon ännu inte förstått. Hon hade inte förstått vad den kalla fukten hade försökt säga medan den genomsyrade hennes stukade kropp och spred sig genom hennes uttorkade ådror. Den hade bara sipprat in genom huden, in i hennes kropp, ända in till märgen.

Ambulansen rundar den sista kurvan och lämnar Ch’ukseongberget bakom sig.

Så öppnar In-hye munnen. ”Det jag försöker säga …”, viskar hon till Yeong-hye. Ambulansens underrede skramlar över en grop i vägen. In-hye kramar Yeong-hyes axel. ”Det här kanske bara är någon sorts dröm.” Hon sänker huvudet. Men så, som om hon plötsligt insett något, lutar hon sig fram mot Yeong-hyes öra och fortsätter att tala. Hon formar varje ord noga, ett efter ett. ”Jag har också drömmar, vet du. Drömmar … och jag kunde låta mig uppgå i dem, låta dem ta kontroll över mig … men drömmen kan ju inte vara allt som finns, eller hur? Någon gång måste vi vakna, eller hur? För annars … annars …”

Hon lyfter åter huvudet. Ambulansen rundar den sista kurvan och lämnar Ch’ukseongberget bakom sig. Hon ser en svart fågel flyga upp mot de mörka molnen. Solljuset bländar henne, sticker i ögonen, och hon kan inte längre följa fågeln med blicken.

Hon tar ett djupt andetag. Träden vid kanten av vägen står i brand, en grön eld som böljar likt den skälvande flanken på ett väldigt djur, vilt och rasande. In-hye stirrar intensivt på träden. Som om hon väntar på ett svar. Som om hon protesterar mot någonting. Hennes blick är mörk och uppfordrande.

***

Publicerad
1 day sedan
Syndikalister i blockad mot restaurang
I juli gjorde Malmö LS en blockad utanför restaurangen i Malmö. Foto: Malmö LS

Blockad mot Malmö-restaurang – kock kräver lön för övertid

Fackföreningen Malmö LS har satt en restaurang och vinbar i centrala Malmö i blockad. För Arbetaren berättar kocken Hampus Permfors om utebliven lön för övertid. Facket har även stämt företaget som äger restaurangen för bland annat brott mot Las.

I slutet av november förra hösten sade Hampus Permfors upp sig från arbetet på restaurangen i centrala Malmö, och nära i tid sade även tre andra kollegor upp sig. Arbetssituationen hade blivit ohållbar. Hampus Permfors berättar att han som ensam kock kunde förväntas göra hundratals rätter under en kväll.

Hampus Permfors, kock och medlem i Malmö LS. Foto: Privat

– Om man jämför med restaurangen där jag arbetar nu så har vi ungefär hälften så många gäster med i alla fall dubbelt så mycket personal, säger han. 

Hampus Permfors berättar att han behövde stanna senare och även komma tidigare för att förbereda sig. Övertiden lades in i ett system, där arbetsköparen godkände den, säger han. 

Men trots godkänd övertid säger Hampus Permfors att han varken fått lön eller övertidsersättning för de extra timmar han arbetat. Dessutom fick han inte dricks den sista månaden, vilket ägaren ska ha motiverat med att de var fyra som sade upp sig samtidigt. 

Stridsåtgärder mot restaurangen

Under våren har Malmö LS av SAC Syndikalisterna förhandlat för Hampus Permfors, men inte lyckats få till någon överenskommelse med arbetsköparen. 

– Vi får inte svar på varför man inte betalar ut pengarna så därför har vi valt att vidta stridsåtgärder, säger Christopher Ståhl, som är förhandlare i Malmö LS.

Den 8 juli satte man restaurangen, Elsa Vin och Mat, i blockad. Den 8 juli och den 19 augusti har ett femtontal personer samlats utanför restaurangen i Malmö.

Kraven som Malmö LS ställer är att Hampus Permfors ska få de runt 15 000 kronor som man menar att restaurangen inte har betalat i lön, övertidsersättning och dricks.

– Överlag har arbetsköparen varit obstinat och sagt att man inte vill betala någonting, säger Christopher Ståhl.

När Arbetaren får tag på restaurangens ägare säger hon att hon inte har tid att prata.

I samband med blockaden i juli skrev ägarens son på Instagram: ”Allt detta ståhej är på grund av att en före detta ’kock’ kräver att få betalt för tid han inte arbetat på.” Han skriver att kocken i fråga väntat i baren och druckit öl utan att stämpla ut.

Hampus Permfors understryker att alla tider som han med hjälp av Malmö LS kräver att få betalt för var godkända av ägaren. Han säger att ägaren i efterhand påstått att han suttit kvar och druckit öl vid ett tillfälle utan att stämpla ut, men utan att presentera några bevis. Hampus Premfors uppger att han aldrig har arbetat tillsammans med sonen som skrev inlägget på Instagram.

Facket stämmer företaget

Malmö LS har även stämt företaget som äger restaurangen, Malmöboxen AB, för brott mot Las, lagen om anställningsskydd, och brott mot semesterlagen. 

När det gäller brott mot Las berättar Hampus Permfors att det handlar om att arbetsköparen erbjudit honom en provanställning i stället för en anställning, trots att han redan hade varit provanställd. Han menar att detta är något som arbetsköparen gjort vid flera tillfällen.

– Hon brukar vara frikostig med provanställningar, säger Hampus Permfors.

Hampus Permfors säger att andra personer som arbetat på restaurangen har hört av sig till honom med egna, liknande berättelser om hur de har behandlats.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Strejken den 9 juli 2025 i Indien har beskrivits som världens största. I omvärldssvepet sammanfattar Ulf B Andersson, före detta chefredaktör på Amnesty Press samt redaktionssekreterare på Arbetaren, några av den senaste tidens internationella händelser. Foto: Ajit Solanki/TT

Omvärldssvepet: Världens största strejk genomfördes i somras

Runt 250 miljoner strejkande i Indien, könsstympningar i Gambia, våldsamma bränsleprotester i Angola – och kritik mot den världskända filmregissören Christopher Nolans inspelning i det ockuperade Västsahara. I omvärldssvepet rapporterar Ulf B Andersson om några av den senaste tidens stora händelser i världen.

Strejker i Indien brukar beskrivas som de största i världen. Den 9 juli var det dags igen och det talas om att 250 miljoner arbetare över hela landet ska ha deltagit. Även om siffran är svår att verifiera så är det ingen tvekan om att uppslutningen var stor och det kan ha varit den största strejken någonsin.

För premiärminister Narendra Modi och det styrande hindunationalistiska högerpartiet BJP var strejken en påminnelse om att breda skikt i det indiska samhället säger nej till försämringar av arbetarnas rättigheter och privatiseringar och vill ha höjda minimilöner.

Valet våren 2024 där 642 miljoner deltog, ett valdeltagande på 66 procent, gav Modi en tredje period vid makten men för BJP blev det en besvikelse då partiets övertag försvagades.

Sedan förra valet 2019 hade BJP använt allt mer auktoritära metoder mot oppositionella och underblåst religiösa motsättningar. Valresultatet visade dock att många indier sade nej till denna utveckling.

Strejken organiserades av ”Joint Platform of Central Trade Unions in India”, ett samarbetsorgan för tio fackliga centralorganisationer, och stöddes av bondeorganisationer, studenter, kvinnoorganisationer och arbetare inom den informella sektorn.

Indien har en lång historia av facklig organisering där de största fackföreningarna står nära politiska partier som kommunistpartierna CPI, CPI (M) och kongresspartiet.

Den fackliga internationalen IndustriALL hyllade den indiska fackföreningsrörelsen och sade att strejken var ”en inspiration för arbetarklassrörelsen över hela världen”.

Gambia: Död flicka upprör

Den 10 augusti meddelade polismyndigheten i Gambias huvudstad Banjul att en flicka, en månad gammal, hade dödförklarats på sjukhus dit hon kommit med kraftiga blödningar efter att ”ha utsatts för omskärelse”. Enligt BBC uppgav polisen att två kvinnor hade gripits.

Fallet med den misstänkta könsstympningen i staden Wellingara har skapat upprörda känslor i Gambia.

– Förlusten av detta oskyldiga barn får inte glömmas bort, sade Abdoulie Ceesay, parlamentsledamot för distriktet där Wellingara ligger. Låt detta bli en vändpunkt för att skydda varje barns rätt till liv, säkerhet och värdighet.

Fatou Baldeh, grundare av organisationen Women in Leadership and Liberation, sade till BBC att det blivit vanligare att kvinnlig könsstympning utförs på bebisar:

– Föräldrar tror att flickor kommer läka snabbare om de skärs när de är små men också att det blir lättare att dölja detta lagbrott.

Det beräknas att cirka 75 procent av gambiska kvinnor i åldern 15–49 år har könsstympats, vilket gör att landet ligger bland de tio värst drabbade länderna i världen.

Kvinnlig könsstympning förbjöds i Gambia 2015 och kan straffas med böter eller fängelse upp till tre år. Om en flicka dör kan det bli livstids fängelse.

Den gambiska gruppen FILE drev under 2024 kampanjer mot kvinnlig könsstympning. Foto: Hammerschlag / TT

I juli 2024 sade parlamentet nej till ett förslag att avkriminalisera könsstympning, vilket välkomnades av FN.

Angola: Kris efter bränsleprishöjning

Angola har skakats av våldsamma protester sedan regeringen på uppmaning av IMF, Internationella valutafonden, beslutat att höja de subventionerade bensinpriserna.

Omkring 90 procent av pendlare i huvudstaden Luanda använder sig av minibusstaxis, vars priser nu skulle höjas. Taxiförarunionen ANATA utlyste en tre dagars strejk med start 28 juli. Snart exploderade Luanda och flera andra städer i våldsamma protester som beskrivs som de värsta på många år i Angola. ANATA fördömde plundring och våldsamheter. Angola är Afrikas näst största oljeproducent men många människor lever i fattigdom.

Den 11 november ska landet fira 50 år av självständighet från Portugal.

Den 30 juli uppgav inrikesministern Manuel Homem att 1 214 personer hade gripits, 22 hade dödats och över 200 skadats. Amnesty International uppmanade myndigheterna att undersöka olagligt användande av våld.

Västsahara: Odysséen på ockuperad mark

Den 17 juli 2026 ska det bli premiär på Christopher Nolans storfilm The Odyssey med Matt Damon, Zendaya och Anne Hathaway i några av rollerna. Svensken Ludwig Göransson står för musiken. Filmen är baserad på Odysséen, ett verk från 700-talet f.Kr. som tillskrivs Homeros, och spelas in på olika platser runt om i världen.

I juli kom kritik mot att Nolan spelat in i den västsahariska kuststaden Dakhla. María Carrión, chef för FiSahara, en filmfestival som arrangeras i de västsahariska flyktinglägren i Algeriet, sade till The Guardian att ”Nolan och hans team, kanske oavsiktligt, bidrar till den marockanska regimens ansträngningar att normalisera ockupationen av Västsahara”.

FN:s generalsekreterare António Guterreskonstaterade i oktober 2024 att FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter inte har släppts in i Västsahara sedan 2015.

Medlemmar i självständighetsrörelsen Polisario i närheten av Bir Lahlou, Västsahara. Foto: Bernat Armangue / TT

Den tidigare spanska kolonin Västsahara invaderades av Marocko i november 1975. År 1991 ingicks vapenvila mellan Marocko och självständighetsrörelsen Polisario. Den folkomröstning som då utlovades har inte kunnat genomföras.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Kyrkflytten i Kiruna är den slutgiltiga maktuppvisningen, skriver Alex Olofsson. Foto: Magnus Fredriksson, Christine Olsson / TT, Noella. Montage: Arbetaren Johansson / TT

Alex Olofsson:
Kyrkflytten är ett PR-jippo från LKAB mot Kirunas själ

Tack vare LKAB:s ”goda hjärta” räddas nu den historiska kyrkan i Kiruna – en bedrift hyllad som en triumf av ingenjörskonst och generositet. Men bakom denna berättelse döljer sig en annan sanning: en historia om förödelse, vinstintressen och en kamp om vem som får vara historiens evangelist.

I flera månader har Kiruna varit en scen för ett noggrant iscensatt propagandaevent. Flytten av kyrkan har målats upp som en historisk händelse, en turistmagnet, en folkfest och ett tecken på industriell nåd.

Gruvbolagets väloljade PR-maskin har arbetat i heligt samförstånd med den kommunala apparaten, medan svenska medier – till och med public service – likt religiösa fanatiker valt att följa dem blint.

Att lyckas flytta en så här stor fastighet är en teknisk bedrift som man vill likställa med ett mirakel. Samtidigt som man vill bortse från den större bilden om vad som hänt oss i Malmfälten.

Vi ska glömma årtiondena av rivningar, bostadskrisen, miljardskulderna, fuskbyggena, den urholkade sjukvården och skolkaoset som stadsrivningen orsakat. Predikan som ska gå ut till Kirunaborna och resten av Sverige är: ”Glöm Malmfältens sorger  – Titta på detta profana PR-jippo istället”!

Kamp om historieskrivningen i Kiruna

Kirunas historia är en ständig upprepning av ödeläggelse med tillhörande kamp om historieskrivningen. Staden byggdes på malmen. Vilket krävde att den plats som historiskt brukats av samerna och byborna skulle offras på altaret av industrins framsteg. Nu 125 år senare har staden i sin tur offrats – och den här gången förväntas inte invånarna enbart acceptera det, utan att vi lydigt ska jubla åt det.

Det går inte att förneka att med gruvorna kom arbete och välstånd, men sedan gruvindustrins begynnelse har vi offrat vår kultur, våra språk, vår natur och våra hem till denna guldkalv. I tragiska fall så fortsätter malmfältens arbetare att till och med offra sina liv för gruvan.

Det har hela tiden ständigt pågått en dogmatisk strid om sanningen. Där förödelsen ska förklaras som ”utveckling”, och där eventuella tvivlare avfärdas som trosförvägrare. Vi ska konverteras till att tro att all denna ödeläggelse var för vårt eget bästa och inte att det gjordes för ett enskilt företags vinstintresse.

Kyrkflytten är den slutgiltiga maktuppvisningen

Flytten av Kiruna kyrka är inte enbart  familjeunderhållning på bästa sändningstid. Det är den slutgiltiga maktuppvisningen från gruvindustrin till det svenska folket. Där gruvbolaget, kungahuset, regeringen och kommunen gemensamt markerar tydligt: Vi kommer att riva städer, tvinga människor att flytta och även riva allt annat som kommer i vår väg i jakten på profit. Och när vi räddar ett kulturarv som hamnat i skottlinjen så ska ni vara tacksamma. 

Men jag anklagar inte bara LKAB eller Kiruna kommun – jag ifrågasätter en kultur och ett medieklimat där ”sanningen” är vad som presenteras av kommunikatörer och näringslivet. Låt Kiruna nu bli ett varnande exempel på hur makten genom propaganda tar grepp om historien. Där historisk ödeläggelse med enkelhet blev ompaketerad till ”historisk framgång”.

Frågan är inte bara vad som hänt Kiruna. Frågan är: Vems skrift blir i slutändan kanon? Och kommer vi att minnas flytten av kyrkan som ett mirakel – eller bara som en smaklös maktuppvisning?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”Det verkar inte lätt att vara toppolitiker. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering.” Foto: Wiktor Nummelin / TT, Anders Wiklund / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Landerholms vandel är en skandal i raden

På måndag börjar rättegången mot den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Affären med Landerholm är dock bara en i mängden av skandaler som har kantat Tidöregeringen. Att leva i ett eget samhällsskikt som förlitar sig på kompisrekrytering lär fortsätta leda till bristande vandel, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Sveriges regering vill kunna utvisa människor för ”bristande vandel”. Alltså inte bara för brott, utan för att leva misskötsamt. Exakt vad det innebär är oklart och öppnar för livsfarligt godtycke. 

Därför är denna regerings skandaler lite extra allvarliga. Regeringspartiernas företrädare är ju inte speciellt skötsamma. Eller ens laglydiga. 

På måndag startar rättegången mot Sveriges före detta säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm (som för övrigt är statsministerns barndomsvän). Landerholm åtalas nu för vårdslöshet med hemlig uppgift efter att ha glömt hemliga dokument på en kursgård.

I framtiden vill regeringen ge sig själv möjlighet att införa undantagstillstånd och ta kontroll över den lagstiftande makten

Samtidigt ökar korruptionen nu för varje år.

Tidölagets skandal-cv

För er som glömt, ur Tidösamarbetets cv:

Det började lite lätt, med statssekreteraren PM Nilssons olagliga ålfiske.

Sedan kom moderaten Anna Kinberg Batras kompisrekryteringar.

SD:s trollfabrik avslöjades 2024 och ett par månader senare höll partiledaren Jimmie Åkesson stort bröllop med inbjuden gängledare.

Runt förra årsskiftet uppdagades Landerholms misskötsel av sitt uppdrag. Han avgick, vilket också en efterträdare, Tobias Thyberg, snabbt fick göra (han fick dock tillbaka sitt gamla chefsjobb). 

I våras kom även granskningen av utrikesminister Maria Malmer Stenergards köp av aktier i ett försvarsbolag

Utkrävande av ansvar för statsminister Ulf Kristerssons tid som ordförande  för Adoptionscentrum väntar vi fortfarande på. 

Och i somras exploderade nyheten om migrationsminister Johan Forssells sons nazistiska aktivism

Vissa skandaler är helt enkelt politik

Självklart gör även andra partier skandalösa, eller bara idiotiska, saker. Sossarnas lotteri är en ful historia och Transportstyrelsens IT-skandal borde ha utgjort ett varnande exempel.

Men den nuvarande regeringens tillkortakommanden blir extra allvarliga eftersom deras retorik så mycket handlar om skötsamhet och hårdare straff – även för anhöriga. 

Dessutom är det ju så att medier i allmänhet gillar att lyfta allt som kan ha ”skandal” i rubriken. Minst lika stora skandaler är egentligen regeringens långa passivitet mot Israel eller för den delen deras så kallade miljöarbete.

Kompisrekrytering är en säkerhetsrisk

Så vad kan man säga om Tidölagets vandel? Kanske att de bara är människor. Att alla kan göra fel ibland. Att de inte kan hållas ansvariga för sina anhöriga. 

Men det borde ju i så fall gälla alla. Inte bara landets makthavare – som dessutom både vill utöka sin egen makt och övervaka invånarna mer och mer.

Man kan också säga att man inte ska fokusera på enskilda individer, utan på systemfel. För nä, det verkar inte lätt att vara toppolitiker på heltid. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering. Det är nog säkrast att vi slutar ha det så. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”. Foto: Fredrik Persson/TT, Montage: Arbetaren

KD-toppar i bråk med okänd palestinier: ”Uppträdde mycket hotfullt”

Nyheter från TJKD-topparna Edda B. Usch, Teodora Alicescu och David Arrende polisanmäler nu incidenterna där en okänd palestinsk man vid olika tillfällen uppenbarat sig vid partianknutna tillställningar för att ställa till bråk i Gazafrågan. Teodora Alicescu utlyser samtidigt en belöning ur egen ficka till den som kan ge upplysningar som leder till att mannen grips.
– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips, säger Alicescu till TJ.

Kristdemokraternas partiledare Edda B. Usch har varit i blåsväder den senaste tiden efter sina uttalanden om att ”Israel gör världen en tjänst” med sin krigföring i Gaza, som av allt fler internationella organisationer nu betecknas som folkmord. Usch har även mött kraftig kritik efter sitt utspel om att flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem och erkänna Jerusalem som Israels huvudstad – något som skulle stå i strid med internationell rätt. 

Men bakom den dramatik som uppmärksammats i medierna har ett annat, mer personligt och mer omskakande drama utspelat sig för Edda B. Usch. Ett drama som hon och hennes KD-kollegor nu väljer att öppna upp om för TJ.

Oönskad konfrontation under väckelsemöte

Under de senaste månaderna har Edda B. Usch och partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, som också de framträtt som starka förespråkare av krigföringen i Gaza, utsatts för oönskade konfrontationer av en okänd man.

Det hela började enligt Usch vid en konferens med evangelikala väckelsekristna i Jerusalem i maj i år. Den kristna strömning som organisationen bakom konferensen är kopplad till, en strömning som förespråkar politisk sionism som en förutsättning för att Jesus ska kunna återvända till jorden, har blivit allt mer inflytelserik på senare år. Den har, som Uppsalaforskaren Tomas Poletti Lundström skrivit om, fått många förespråkare även i Sverige. Edda B. Usch närvarade vid konferensen som KD:s representant och hoppades på intressanta diskussioner om hur en ambassadflytt till staden skulle kunna gå till. Men förhoppningarna kom på skam när den okände mannen kom in i rummet.

– Den här personen dök liksom upp från ingenstans. Han stack verkligen ut i sällskapet eftersom han var så sjaskigt klädd, i någon sorts beduinutstyrsel, och hade så dålig hygien. Ingen verkade veta var han kom ifrån. Ganska snart började han lägga sig i diskussionerna och prata osammanhängande men högtravande om att mord och dråp är strängt förbjudet, det kändes redan då ganska opassande, säger Edda B. Usch.

Nya närmanden under kristen ceremoni

Men historien slutade inte där. Två månader senare, vid en Israelvänlig ceremoni i Uppsala där Edda B. Usch deltog tillsammans med partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, uppenbarade sig mannen igen. Och nu blev det direkt obehagligt för KD-politikerna. David Arrende berättar för TJ:

– Vi hade just avslutat en fin gemensamhetsskapande stund med en inbjuden pastor som vände sig direkt till Kristus i sitt tal och bad honom uppenbara sig för församlingen och ge vägledning. Kort efter att pastorn sagt sitt dök den här mannen upp, och sedan gick det snabbt utför.

Mannen ska åter ha börjat argumentera mot krigföringen i Gaza och sedan blivit närgången. Teodora Alicescu berättar:

– Han höjde handen och jag antog att han skulle smygfotografera mig, så jag försökte slå bort hans hand. Men då vände han plötsligt andra kinden till, så det blev små revor från mina naglar över hans kind. Jag antar att han varit i slagsmål tidigare under dagen, för han hade äckliga gasbindor runt händerna och såg allmänt sårig ut. Jag blev faktiskt lite rädd att jag skulle ådra mig någon smitta.

Kort därpå skulle Alicescu hålla ett anförande om vikten av att investera i vapenföretag vars utrustning används i Gaza. Men hon blev direkt avbruten av mannen, och nu blev situationen snabbt hotfull.

– Han sade ”Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd.” Jag blev chockad, han uppträdde mycket hotfullt. Jag ser det som ett direkt mordhot, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch konfronterade mannen och frågade vem han var och var han kom ifrån.

– Han uppgav då att han var född i en ort på Västbanken och att han hade egen erfarenhet av att ha tvingats på flykt. ”Jag är född bland åsnor och får”, sade han, och där och då tvivlade jag inte på den biten heller, för han såg verkligen ut som en lodis.

Vill se skärpta vandelskrav

Kort därpå ska mannen ha gått fram till vapenföretagen Rheinmetalls och Hensoldts utställningsbord och börjat försöka välta borden. Strax därefter försvann han från lokalen, och har sedan dess inte kunnat identifieras.

– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips om mannens identitet. Han måste gripas till varje pris, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”.

– Det känns extra obehagligt att han dykt upp vid två olika tillställningar där jag har närvarat, och dessutom i den här typen av ”fromma rum” som man tänker verkligen ska vara skyddade. Det känns nästan som en personlig förföljelse.

Edda B. Usch ifrågasätter hur mannen kan ha släppts in i Sverige och säger att det inträffade utgör ännu ett argument för att kraftigt skärpa vandelskraven när det gäller vilka vi tar in i landet.

– Om man inte förstår grunderna i den kristna etik och moral som vårt samhällsbygge vilar på har man faktiskt inte här i landet att göra, säger Edda B. Usch.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”Det var en katastrof, man bara blir inskyfflad”, säger en av personerna som Arbetaren har pratat med, om Arbetsförmedlingens insatser. Foto: Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Pärlor i påsar och en pratstund – ”jobbhjälpen blev en begränsning”

Laura fick chans till jobb, men nekades lönebidrag. Josef upplevde att det som skulle vara ett stöd i stället blev en begränsning. Anita beskriver hur hon blev ”bollad mellan olika instanser”. Arbetaren har samlat vittnesmål från personer som lever med nedsatt arbets- eller rörelseförmåga om deras erfarenheter av Arbetsförmedlingens insatser.

Riksrevisionen sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket Arbetaren har rapporterat om. Granskningen visade till exempel att endast tre av tio hade fått ta del av insatser två år efter inskrivning. Arbetaren har nu pratat med tre personer om deras erfarenheter.

Anita: ”Bollad mellan olika instanser”

Anita, som är snart 60 år och egentligen heter något annat, fick en stroke 2016. Efter sjukskrivning och arbetsträning har hon deltagit i olika insatser hos Arbetsförmedlingen. Hon har tidigare haft en så kallad ”särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd” (SIUS).

– Den ena slarvade bort mig. Hon trodde att någon annan skulle ta hand om mig. Sedan skickade hon mig vidare till en man som i sin tur skickade mig till ”Rusta och matcha”, som skickade mig till ”Steg till arbete”. Man blir bollad mellan en massa olika instanser, som lovar att de har kontakter och kan hjälpa mig, berättar hon.

Anita önskar att hon skulle kunna bli introducerad till en arbetsplats som passade henne.

– Inte bara bli inskyfflad på en massa ställen, som i dag då jag lägger säkerhetsnålar och pärlor i påsar. Det hjälper inte mig och leder ingenvart, säger Anita när hon beskriver den arbetsträningsplats som hon är på just nu.

Anita arbetade tidigare som kock och skulle gärna göra det igen, men med anpassningar som skulle göra arbetet mindre stressigt. Hon befarar att hon hänvisas tillbaka till Arbetsförmedlingens insats ”Steg till arbete”.

– Det var en katastrof, det enda är att man kommer till en arbetsplats som inte ger något jobb. Det är inget individuellt program utan de slänger alla i en hög, säger hon. 

I februari skrev tidningen Arbetet att endast mellan 60 och 106 heltidsjobb skapats för de 16 000 personer som har tagit del av insatsen ”Steg till arbete”, sedan starten 2023. Samtidigt betalar Arbetsförmedlingen mångmiljonbelopp till det privata bolag som driver insatsen. I höst väntar beslut om huruvida man ska fortsätta med ”Steg till arbete” eller inte, vilket Arbetet också rapporterat om.

Laura: ”Mycket ansvar på arbetsgivare och sökande”

Laura, som egentligen heter något annat, är utbildad socionom har haft svårt att få jobb.

– Trots att jag har en ganska bra utbildning är det inte så många arbetsgivare som vill anställa. Jag tror att det beror på min funktionsnedsättning och att det finns mycket fördomar och okunskap, säger Laura. 

Hon behöver anpassningar på arbetet då hon har en benskörhetsdiagnos som innebär att hon har smärtor och tar sig fram med rullstol och får hjälp av assistans. 

Från Arbetsförmedlingen fick hon höra att det finns möjlighet till lönebidrag, vilket innebär att Arbetsförmedlingen betalar en del av hennes lön. 

– Jag hittade en kommun som var villig att anställa mig och jag fick ett arbete som socialsekreterare, säger Laura. 

Det var sommar och hennes kontakt på Arbetsförmedlingen hade semester och hade inte berättat vad som gällde. Arbetsköparen gjorde anpassningar för att Laura skulle kunna påbörja arbetet. Vad varken kommunen eller Laura visste var att arbetsköparen behövde ansöka om att få ett lönebidrag och sedan vänta på en utredning och ett beslut om lönebidraget.

Fick jobb men avslag på lönebidrag

I september började Arbetsförmedlingen att utreda om de skulle få lönebidrag och runt slutet av oktober kom beskedet. Avslag. Arbetsgivaren fick inget lönebidrag.

– De sa att jag kunde jobba 75 procent. Men det hade ju gjorts stora anpassningar eftersom vi väntade på lönebidraget. 

Laura är kritisk till att det tar så lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon gör det svårare för funktionsnedsatta att få arbete.

– För en arbetsgivare som kan välja att anställa en person som kan börja direkt är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt, säger hon. 

Lång väntan på beslut om lönebidrag

Riksrevisionens rapport visar att anställningarna med lönebidrag har minskat och att detta delvis beror på bristande organisation och styrning. Dessutom bedömer Riksrevisionen att Arbetsförmedlingen inte har prioriterat sitt arbetsgivararbete i tillräckligt stor utsträckning.

Laura är kritisk till att det ska ta lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon, gör det svårare för personer med begränsad rörelseförmåga att få arbete.

– För en arbetsgivare som kan välja mellan att anställa en person som kan börja direkt, är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt. 

Laura anser att det är ett problem att det är olika personer som gör utredningen och som fattar beslut om en person har rätt till lönebidrag, då hon upplevde att den som fattade beslutet inte hade en helhetsbild av situationen.

– Det läggs mycket ansvar på arbetsgivare och sökande. Arbetsgivare som vill anställa personer med funktionsnedsättning borde uppmuntras och få allt tillgängligt stöd. Som det ser ut i dag uppmuntrar man det inte alls, säger Laura.

Josef: ”Hjälpen blev en begränsning”

Josef har diagnosen atypisk autism och fick en så kallad SIUS våren 2024. Men Josef tyckte inte att det var ett stöd utan kunde vara kränkande; till exempel uppmanades han att ta med en förälder till mötena. 

– Jag trodde att det skulle hjälpa mig, men blev det mer som en begränsning. Jag var tydlig med att jag inte hade krav på anpassningar utan snarare önskemål, men jag fick höra att jag inte skulle kunna ha en hållbar anställning utan stöd. Det stärkte inte självförtroendet utan fick motsatt effekt, säger han till Arbetaren.

Efter drygt ett halvår bedömde Josef att det skulle öka hans chanser att få arbete att inte ha en stödperson via SIUS, och önskade då att få ta del av insatsen ”Rusta och matcha”. Svaret han fick blev att Arbetsförmedlingens bedömning var att det var SIUS som gällde utifrån Josefs förutsättningar och behov.

I juni i år bestämde han sig därför att säga upp sitt medgivande till SIUS. 

– Eftersom jag inte kände att stödet jag fått i över ett års tid hjälpte mig ville jag byta till något annat. 

Det var när han fick stöd av en arbetscoach på kommunens arbetsmarknadsenhet som han till slut fick ett arbete.

– Det var ett mycket bättre stöd. Jag fick hjälp att förbättra mitt cv och personliga brev. Och det ledde till att jag blev erbjuden ett jobb, berättar Josef, som i dag jobbar med kundtjänst.

Josef tycker att diagnosen inte längre påverkar honom så mycket som tidigare och att SIUS-programmet snarare blev ett hinder för honom i jobbsökandet.

Om Rusta och matcha: ”Katastrofalt, erbjuder i princip en pratstund”

Laura har även tagit del av Arbetsförmedlingens program ”Rusta och matcha”, också det en privatiserad verksamhet där fristående aktörer ska stötta personer som söker arbete.

Den fristående arbetsförmedlingen har visat sig innebära högre kostnader, men inte lägre arbetslöshet, enligt Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisks utvärdering, IFAU. I juni i år hävde Arbetsförmedlingen 94 avtal med 54 leverantörer av matchningstjänster inom Rusta och matcha, då dessa inte hållit tillräckligt god kvalitet.

– Det var katastrofalt, de erbjuder i princip en pratstund, säger Laura.

Hon menar att för vissa kan det vara bra att få hjälp att skriva en cv, men det var inte vad Laura behövde. Hon berättar att hon har högre utbildning än kontaktpersonen hos den privata arbetsförmedlaren. 

– Vi hade ett möte varannan vecka men han visste inte vad han skulle göra, så det blev mer att sitta av tiden. Han sökte svar och råd hos mig, vilket är ironiskt, säger hon.

Laura är också orolig för vad Arbetsförmedlingens strängare krav, som träder i kraft i höst, ska komma att innebära. Regeringen vill att arbetssökande ska vara beredda att flytta för att komma i arbete och har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att öka den geografiska och yrkesmässiga rörligheten bland arbetssökande.

– Tvånget att söka arbete på arbetsplatser långt bort slår hårt mot personer med funktionsnedsättning. Man kunde tro att funktionsnedsatta var undantagna, men det är de inte. För en person som har hela sitt liv anpassat, ett anpassat boende och assistans, kan det ställa enormt mycket mer krav. Det oroar jag mig för, avslutar Laura.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Den brittiska punklegenden Peter Perrett greps under en demonstration till stöd för Gaza
Peter Perrett greps av uniformerad polis när han tillsammans med tiotusentals Londonbor demonstrerade mot det israeliska folkmordet. Så sent som i våras spelade den brittiska punkikonen i Sverige. Foto: Skärmdump Instagram och Alberto Pezzali/TT

Här grips den brittiska punklegenden för sitt stöd till Gaza

En av de hundratals gripna under helgens massdemonstration till stöd för Gaza i London var den 73-årige punklegenden Peter Perrett från den kultförklarade sjuttiotalsgruppen The Only Ones. Nu hyllas han för sitt agerande av världsstjärnorna i den brittiska popgruppen Primal Scream.

Peter Perrett hyllas nu av bland annat den inflytelserika popgruppen Primal Scream som i sina sociala medier skriver ”Vi är väldigt stolta över vår kära vän Peter Perrett som var en av 532 personer som greps efter att ha demonstrerat mot folkmordet i Gaza”.

Det var i samband med lördagens jättedemonstration i centrala London som Peter Perrett, mest känd som karismatisk frontfigur i legendariska The Only Ones, greps av två poliser. Anledningen?

Han protesterade mot Israels pågående folkmord i Gaza och mot att den brittiska Labour-regeringen kriminaliserat stöd till den pro-palestinska gruppen Palestine Action som bland annat har utfört flera aktioner mot israeliska företag i Storbritannien.

Inlägget på Instagram har fått tiotusentals likes. Foto: Skärmdump Instagram.

Under samma demonstration greps även en blind man i rullstol samt en äldre kvinna i 90-årsåldern för att ha deltagit i protesten som beskrivs som den största i London på flera år.

Slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones

Peter Perrett, som slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones, är mest känd för att ha skrivit världshiten Another Girl, Another Planet som släpptes 1978. Han sjönk under 80- och 90-talet dock allt djupare ner i ett svårt heroinmissbruk men är i dag fri från sitt drogberoende och har de senaste åren börjat turnera igen.

Förra året släppte han sitt tredje soloalbum The Cleansing som hyllats av kritiker världen över och han spelade så sent som i våras inför slutsålda konsertlokaler i både Stockholm och Göteborg.

Peter Perrett vid en tidigare intervju med Arbetarens Johan Apel Röstlund. Foto: Johan Apel Röstlund

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetsskador och sjukskrivningar på grund av stress ökar bland kvinnor och leder till ökad dödlighet på sikt. ”Lösningen är enkel: Lyssna på de anställda”, skriver chefredaktör Amalthea Frantz.

Amalthea Frantz:
Döden som kommer smygande på jobbet

Skador och sjukskrivningar bland kvinnor ökar – särskilt inom vård och omsorg. Men deras arbetsmiljö blir sällan till braskande rubriker i stora medier och den negativa utvecklingen har pågått länge. Ändå finns massor av konkreta förslag och rimliga lösningar. Var då? Bland dem som jobbar förstås.

Fler och fler blir sjuka av sina jobb. Det gäller alla, men ökningen är särskilt stor bland kvinnor i vården.

Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverket. Det handlar om ohälsosam arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning. Även antalet anmälda arbetsolyckor som leder till sjukfrånvaro ökar främst bland kvinnor.

Döden på jobbet kan komma smygande 

De allvarligaste olyckorna, de där någon dör på jobbet, får jämförelsevis stor uppmärksamhet. Vi på Arbetaren har bevakat dödsolyckorna extra mycket de senaste åren. Särskilt det tragiska året 2023 då minst 65 människor dog på jobbet i Sverige. Förra året minskade den siffran tack och lov – men landade ändå på minst 43 döda.

De dödsfall som i statistiken räknas som arbetsplatsolyckor drabbar nästan bara män. Men jobb kan vara livsfarliga på flera sätt. Osäkra sätt att försörja sig, som behovsanställningar, vikariat och gigjobb, ökar risken att dö i förtid med 20 procent, enligt en rapport om ”atypiska anställningar” från Karolinska institutet.

I kvinnodominerade branscher bedöms mörkertalen dessutom vara höga vad gäller skador och sjukdomar. Det lär gälla även de allra allvarligaste fallen. För hur anmäler man en utmattning som byggts upp under åratal? Hur utkräver man ansvar för en depression som slutar i suicid?  

Svaren på detta är inte självklara. Men helt klart är att bakom arbetssjukdomarna finns mängder av konkreta, allvarliga problem – som kan åtgärdas.

Avslitna ledband, mordbrand och samvetsstress

Under sommaren har Arbetaren publicerat en serie reportage som skildrar anställda i omsorgsyrken som på olika sätt drabbats av skador, hot och våld, rasism och sexism. 

De berättar om avslitna ledband som inte togs på allvar förrän efter ett år, trots stark smärta dygnet runt. Om dagliga hot, blåmärken och sexuella närmanden. Kokhet soppa kastad i ansiktet. Att tvingas jobba med muskelskador trots att läkare avråder. Mordförsök via en bensin- och gasexplosion som ledde till att två människor dog. Till detta kommer en för många konstant samvetsstress över att inte hinna ge tillräcklig vård och omsorg.

Och alla som påstår att utmattning är en ”flumdiagnos” borde läsa undersköterskan Jasmina Omerovics vittnesmål från intensivvårdsavdelningen i Linköping. Det handlar bland annat om hot från anhöriga till patienter som drabbats av de senaste årens gängvåld. Vissa stal personalkläder för att ta sig in på avdelningarna. I kombination med personalbrist och extremt hög arbetsbelastning ledde stressen till sjukskrivning.

Lösningen är enkel: lyssna på de anställda

Läget i svensk vård har förvärrats i decennier. Det drabbar en majoritet av befolkningen: anställda, men även patienter och anhöriga. Larmrapporter skrivs, förhållanden utreds, människor protesterar. Att den negativa spiralen ändå fortsätter beror på politiska beslut, skenande klassklyftor och att arbetare hela tiden får sämre villkor och mindre inflytande. Det blir inte bättre av att medier är dåliga på att bevaka kvinnodominerade branscher.

För att komma till rätta med problemen behövs förstås långsiktigt förebyggande arbete och att faktiskt följa de regler som finns för arbetsmiljö och rapportering av incidenter. 

Men – den riktiga lösningen ligger i att ge de anställda mer inflytande. Det är vårdarbetarna som är experterna på hur jobbet fungerar och de har svaren.

Vårdarbetare kan lösa samhällsproblem

I våra reportage, och i de många kommentarer vi fått, framkommer till exempel: Att i hemtjänsten åka tillsammans med någon erfaren på de första passen hos en ny person. Att inte ha delade pass så att undersköterskor och vårdbiträden arbetar först morgon och sedan eftermiddag eller kväll, när det är som mest att göra. Kort sagt mer personal i stället för ständiga nedskärningar – det kommer löna sig i längden. Fler utbildningsinsatser, även om rasism och sexism i jobbet. Att ha teknisk utrustning som fungerar – men samtidigt inte behöva ”springa med näsan i telefonerna hela tiden för att ha koll på vad man har för insatser som man ska bocka av med en massa knapptryck”.  Och förstås: att enkelt kunna organisera sig fackligt.

Ett viktigt initiativ är det ganska nystartade syndikalistiska facket Solidariska vårdarbetare, som testar nya sätt att organisera sig och driva frågor. Men många, många fler måste organisera sig och kräva att bli tagna på allvar.

Att ta vara på all den kompetens som finns där ute bland de vårdanställda skulle gagna även patienterna, i förlängningen de anhöriga, och hela samhället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ambulans på väg, Karlstad utmärkt på karta
Mannen fördes akut till sjukhus där han strax efter olyckan avled till följd av sina skador. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Man död efter arbetsplatsolycka på bygge i Karlstad

En man i 45-årsåldern omkom under måndagen efter en arbetsplatsolycka i Karlstad. Mannen föll från hög höjd i samband med ett byggarbete i stadsdelen Herrhagen.

Det var vid 11.30-tiden på måndagen som larmet kom till polis och räddningstjänst. Mannen ska då ha fallit från hög höjd vid det bygge där han arbetade. Han fördes med svåra skador till sjukhus där han kort senare avled. En förundersökning i syfte att utreda om någon brustit i sitt arbetsmiljöansvar har inletts av polisen.

Hittills i år har minst 31 personer dött på sina jobb, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Den internationella kampanjen för att avskaffa atomvapen, ICAN, delar ut papperstranor i Oslo i samband med att organisationen Nihon Hidankyo tilldelas 2024 års fredspris. Den folkliga samlingen av överlevande från atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki mottog priset för sitt arbete för en atomfri värld och för sina vittnesmål om varför atomvapen aldrig får användas igen. Foto: Gorm Kallestad / NTB

Viktig symbolik – 80 år sedan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 

Varje årtionde uppmärksammas årsdagarna av atombomberna som fälldes över de två japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Den 6 respektive 9 augusti 2025 har det gått åtta decennier sedan de två bombningarna som, enligt historieskrivningen, gjorde slut på andra världskriget genom att Japan gav upp som sista part i tremaktspakten med Tyskland och Italien. Men hur har retoriken kring atombombningarna förändrats över tid?

Atombomben med stort A dödade efter fällningarna i augusti 1945 upp till 200 000 människor under de efterföljande fyra månaderna, varav omkring 100 000 det första dygnet. Den har betraktats som fasans bomb.

Mängden döda, och skadade, civila i ett enda bombnedslag, bilderna av enorma före detta bostadstadsområden nu som platta ruinlandskap, och Japans kuvade kapitulation under brutaliteten gick inte att värja sig emot. Det intrycket har bestått under 80 år – nästan.

Hundratusentals överlevande har vittnat om erfarenheterna, skadorna, traumat. Organisationer startade i många av världens länder för att bekämpa vidare upprustning och hot om framtida sprängningar.

Allt eftersom tiden gått har rösterna blivit allt färre. I dag kommer rösterna från intellektuella, tekniker, forskare och politiker – alla påverkade av vår samtids sätt att tänka, forska och verka politiskt. 

Rebun Kayo, forskare vid Hiroshima universitet, letar efter kvarlevor från offren från 1945 års atombombning i Hiroshima, juli 2025. Foto: Eugene Hoshiko/TT

Kampen mot atomvapnet har varit okontroversiell. Upprustningen, den så kallade terrorbalansen, som innebär att vissa länder som världssamfundet bestämt ska få utveckla systemet, har beskrivits som en garant för världsfreden.

När terrordiktaturer som Iran och Nordkorea utvecklar eller misstänks utveckla atomvapen anses faran för världens befolkning överhängande. Detta medan USA:s och Sovjetunionens kärnvapenprogram snarare sågs som en garant för att atomkrig inte ska utbryta. Det har inte gått att hitta officiella röster för användning av vapnet. I dag är situationen annorlunda.

Västvärldens koloniala historia av övergrepp

Under århundraden har vi i väst och nord levt parallellt med kolonialistiska ockupationer och övergrepp i en stegrande kapitalistisk och imperialistisk rovdrift. Väst och nord har plundrat gamla samhällen och kulturer på mineraler och kulturföremål, på levande människor och döda kroppar. Ofta i syfte att splittra och förstöra samhällens historia och begriplighet.

Konstverk och kultföremål från länder i alla världsdelar har införlivats i erövrarnas kultur, på museer och i privata hem. Ockupationerna har kallats allt ifrån upptäckter till civilisering. Skövling och lurendrejeri har ”räddat” kulturbyggnader och föremål, stölder har motiverats med bevarandesyften, etnografi och forskning. 

Ju längre bort dessa länder ligger, desto brutalare har plundringarna pågått. Insynen har varit minimal och systematiskt förtal av kulturer och folkgrupper har bidragit till en normerad bild av befolkningar och gett erövrarna rätten att civilisera dessa genom våld.

Nytt motstånd i efterkrigstiden

Under 1900-talet ifrågasattes den vita överhöghetens ”börda” allt mer, i takt med att bilder av våld mot de erövrade folken spred sig över världen.

Under Vietnamkrigets mediebevakning under 1960- och 1970-talen utvecklades ett nytt sätt att engagera sig i övergrepp även i länder som inte ligger nästgårds. I takt med att, ofta tonåriga, amerikanska soldater kom hem i kistor, och starkt traumatiserade och våldsamma veteraner ökade, spreds kritiken mot kriget i hemlandet.

Information, med inte minst mängder av foton på övergrepp mot befolkningen, spreds och skapade opinion över världen. De egna politikerna var tvungna att trappa ner och avsluta kriget för att inte tappa makten.

Under koloniernas frigörelseprocesser, som i Algeriet under sent 1960-tal, skedde liknande processer i Frankrike. 

Framsidan av The Times of Viet Nam, 1963. Foto: Horst Faas/TT

Erövringsretoriken står stark

Man hade kunnat tro att, i takt med denna större transparens och förståelsen för att också ”de andra” är lika oss, även deras folkrätt skulle komma att respekteras. Men erövringsretoriken har stått stark genom dessa kriser. Lätta friseringar gjordes; som att kolonialisterna började kallas ”rådgivare” (i Vietnam fanns minst 15 000 amerikanska militära rådgivare 1963). Eller att militära ingripanden och även rena statskupper initierades och bekostades under en mycket tunn fernissa av att skydda amerikanska företagsintressen i bland annat latinamerikanska stater.

Vad gäller journalistiken infördes snart inbjudningar till ”inbäddade”, lojala skribenter.

I vår tid framstår detta som ganska onödiga finputsningar. Under särskilt de två senaste decennierna döljs inte längre råheterna bakom balanserade fraser. Regeringar invaderar och bombar öppet, för att öva sig och visa omvärlden sina militära muskler. I dag är journalister uteslutna, de lokala som finns på plats eller tar sig in i stridsområdet är måltavlor som helt enkelt mördas.

Detta förhållningssätt gäller också för demokratier i Europa, inklusive Sverige, sedan i mars 2024 fullvärdig medlem i det militära samarbetet Nato. 

Människor och folkgrupper stigmatiseras, och unga som gamla, ansvariga för brott eller inte, hanteras utan rättsliga processer. De stängs in i decennier, berövas sina medborgarskap, skickas till länder där de kommer att mördas. Åsikter bestraffas, livsstil och normbrytningar räcker för uteslutning ur samhällsgemenskap. 

I dag är vi alla del i makt- och erövringsretoriken. Att vara åskådare till utsvältning av tiotusentals barn är en situation mellan att delta och att vara drabbad (av overklighetskänsla, sorg, ilska och handlingsförlamning) – inget av detta är egentligen sant, men många brottas med hur situationen ska beskrivas. Vilka är egentligen ansvariga för det som pågår?

Terrorbalanstanken tappat sin kraft

När de första atombomberna fälldes var det, jämfört med i dag, inte många i väst som kände till den asiatiska kulturen. Beskrivningen av ett folk som hellre begick självmord med flygplan än att ge upp, som hade konstiga ritualer och seder och en enväldig kejsare räckte för att nästan skylla bombningarna på dem själva. USA:s atomvapen har ofta antytts ha varit den enda lösningen – japanernas vägran att ge upp närapå tvingade fram denna, som om något annat varit ett grymt utdragande av kriget. 

Något som definitivt har förändrats är hur vi i dag kan tala om atomvapen. 

Den gamla terrorbalanstanken är inte helt uträknad, men har något tappat sin kraft eftersom den kanske inte ens behövs längre. Ett exempel: Arbetet med att utveckla en bomb som bygger på kärnklyvning började på allvar, enligt den historieskrivning som vi känner till, bara fyra år tidigare: efter det japanska anfallet på USA:s flottbas Pearl Harbor samtidigt som Tyskland förklarade krig mot USA, i december 1941. 

Är detta viktiga fakta när vi i dag diskuterar ämnet? 

Männens historiebeskrivning av atombomben

Idéhistorikern Peter Bennesveds och professorn i historia Martin Hårdstedts relativiserande samtal i Militärhistoriepodden (plats 9 på poddtoppen bland historiepoddar) handlar i ganska hög grad om att mildra den fasansfulla symboliken som atombombningarna fick.

Det är i alla fall effekten av deras samtal med Urban Lindstedt, i vanliga fall programledare i Historia.nu (plats 6). De ger så kallade MÖP:ar (militärt överintresserade personer) ett ansikte, som utan att ta in några onödiga humanistiska reflektioner sitter som småbarn på golvet och leker med tennsoldatshärer som de flyttar hit och dit.

I samtalet om atombombernas betydelse är det mycket som är ”fascinerande” och ”intressant”, bland annat att bomberna egentligen kanske inte var så annorlunda än alla andra vapen.

Stora ansträngningar görs för att förstå hur amerikanerna tänkte. Dessa kunde nog inte ens föreställa sig förödelsen i förväg, gissar och fnissar de. Hur bomberna tillverkades, fraktades och släpptes läggs mycket tid på att diskutera – anekdoterna berättar om hur passagerare blev irriterade när de nekades att flyga med planen – tänk om de vetat!

Detta är männens klubb, inte en enda kvinna eller grupp av kvinnor anses vara relevant att nämna. Till exempel att japanska kvinnor var de som oftast skötte kommunikationer och annan infrastruktur eftersom många män var uttagna i kriget. Den typen av nedstigning i samhälleligt och verkligt liv finns inte med i samtalet.

Under åren och decennierna som gått har fredsarbetet nedvärderats och staternas vapenskrammel blivit en del av normal politik i vardagen, även om motståndet uppmärksammas.

2024 års Nobelpris i fred tilldelades till exempel den japanska organisationen mot atomvapen, Nihon Hidankyo, som skapades av överlevande, hibakusha, från Hiroshima och Nagasaki.

Hiroshima den 6 augusti 1945. Foto: U.S. Air Force/TT

Första steg till förändring

I dag är det få som lever med minnet från Hiroshima och Nagasaki, men de finns. Och det finns ättlingar som lever med skador och familjetrauman. Det är barnen och barnbarnen som för berättelserna vidare. 

För att få en inblick i vad en atombombssprängning bland människor gör: släpp för ett ögonblick teknokrater och politiker som vill göra sig märkvärdiga och flexa musklerna. Lyssna i stället på rösterna som var där, som vågar släppa fram de verkliga berättelserna. 

En av berättarna jag tog del av i veckan är Tomoklo Kuwada som talar för sin mamma Satoko Oka (1931–2025), hibakusha från Hiroshima den 6 augusti för 80 år sedan. Emil Östlund intervjuar henne i för gatutidningen Faktums augustinummer. Det reportaget är långt ifrån de kalla anekdoterna om männen bakom bomberna. Det finns annan information att leta upp och ta till sig. Och det är första steget till förändring. 

Atombombningarna 1945 var unika händelser med stort symbolvärde. Det var också andra övergrepp i världen, så som Förintelsen under 1930- och 1940-talens Nazityskland, folkmorden i Rwanda 1994, i Srebrenica 1995, och det folkmord som nu sker öppet inför världens ögon i Gaza år 2025. 

Publicerad Uppdaterad