Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 12

Tiden går.

In-hye sätter sig igen. Hon öppnar locket på den sista behållaren. Hon fattar Yeong-hyes stela hand och för den mot plommonen, stryker hennes fingrar över deras lena skal. Hon sluter systerns magra fingrar om ett av plommonen, får henne att hålla det i handen.

Plommon är en av de frukter som Yeong-hye brukade tycka om. In-hye minns när Yeong-hye var liten, hur hon kunde låta ett plommon rulla runt i munnen en stund utan att bita i det. Hon tyckte om hur det kändes, sa hon. Men nu är hennes hand slapp och stum. Naglarna har blivit tunna som papper.

”Yeong-hye.” Hennes röst låter torr och hes i det tysta rummet. Inget svar; hon lutar sig närmare Yeong-hyes ansikte. Det verkar otroligt, men i samma ögonblick skälver Yeong-hyes ögonlock till och hon öppnar ögonen. ”Yeong-hye!” Hon blickar in i systerns tomma svarta pupiller, men allt hon ser där är sitt eget ansikte. Besvikelsen är förbluffande stark och hon grips av förtvivlan. ”Du är verkligen galen.” Det är en tanke som hon har skjutit ifrån sig de senaste dagarna, men för första gången ställer hon nu frågan till Yeong-hye. ”Har du verkligen förlorat förståndet?”

En outgrundlig skräck får henne att rygga tillbaka från sin syster, men hon förblir sittande. Tystnaden i rummet, som inte bryts ens av ljudet av andetag, är som blöt bomull i öronen.

”Tänk om …”, mumlar hon för sig själv. ”Tänk om det är enklare än jag trodde.” Hon tvekar, blir tyst en stund. I stället för att avsluta tankegången lägger hon pekfingret under systerns näsa. Svaga andetag kittlar hennes finger, varma och regelbundna. Det rycker nästan omärkligt i Yeong-hyes läppar.

Smärtan och sömnlösheten som utan att någon vet det har In-hye i sitt grepp – kan Yeong-hye själv ha gått igenom samma fas, för länge sedan och snabbare än de flesta andra? Kan Yeong-hyes nuvarande tillstånd vara den naturliga fortsättningen på det som hennes syster nu genomlever? Vid någon punkt kanske hon helt enkelt släppte taget om den tunna tråd som höll henne bunden vid det vanliga livet. Under de senaste sömnlösa månaderna har In-hye stundtals känt det som om hon levde i totalt kaos. Hade det inte varit för Ji-woo – hade det inte varit för det ansvar hon kände för honom – kanske även hon hade släppt taget om den tråden.

De enda tillfällen då smärtan mirakulöst försvinner är precis efter att hon har skrattat. Någonting som Ji-woo säger eller gör får henne att skratta, och direkt efteråt är hon helt tom, inte ens smärtan finns kvar. Bara det faktum att hon har skrattat känns otroligt, och får henne att skratta igen. Visserligen verkar skrattet alltid mer maniskt än glatt, men Ji-woo älskar hur som helst att höra det.

”Var det det här, mamma? Var det det du skrattade åt?”

Även när människor har varit med om fasansfulla saker fortsätter de att äta och dricka, gå på toaletten och tvätta sig – leva, med andra ord.

Sedan upprepar Ji-woo vad det än är han precis har gjort, som att truta med munnen och forma händerna till ett horn som växer ut från pannan, eller så gör han ett skojigt ljud, sticker huvudet mellan benen och ropar ”Mamma, mamma!” med fånig röst. Ju mer hon skrattar desto vildare blir hans pajaskonster. När han väl slutar har han avlockat skrattet alla dess hemligheter, tagit till allt han har till sitt förfogande. Han har ingen aning om hur skyldig hans mor känner sig när hon ser ett så litet barn vända ut och in på sig själv för att krama lite skenbar munterhet ur henne, eller när hon till slut inte förmår skratta mer.

Livet är så märkligt, tänker hon, när hon väl har slutat skratta. Även när människor har varit med om fasansfulla saker fortsätter de att äta och dricka, gå på toaletten och tvätta sig – leva, med andra ord. Och ibland skrattar de till och med högt. Och säkert tänker de samma sorts tankar som hon, och när de gör det måste det få dem att bedrövat minnas alla sorger som de för en stund lyckats glömma.

När hon ligger bredvid sin sons brunbrända lilla kropp efter att sömnen har sänkt sig över hans oskuldsfulla barnansikte, börjar natten återigen för henne. Timmar då hon varken ser eller hör en annan levande varelse. Evighetslånga och bottenlösa som ett träsk. Om hon kryper ihop i det tomma badkaret och blundar sluter sig den mörka skogen omkring henne. Regnets mörka strimmor borrar sig in i Yeong-hyes kropp likt spjut. Hennes smala nakna fötter är täckta av gyttja. När In-hye ruskar på huvudet för att förjaga den bilden flimrar solbelysta lummiga träd framför hennes ögon likt väldiga gröna fyrverkerier. Beror det på hallucinationerna som Yeong-hye berättade om? Alla oräkneliga träd hon har sett i sitt liv, de böljande skogar som täcker kontinenterna likt ett hjärtlöst hav, omsluter hennes utmattade kropp och lyfter henne. Där uppifrån syns bara fragment av städer, byar och vägar som flyter på skogens tak likt öar eller broar och som sakta sveps bort någonstans, burna av de varma vågorna.

In-hye har ingen aning om vad dessa vågor vill säga henne. Eller vad träden, som stod i en dunge vid slutet av den smala stigen upp mot berget, flammande likt gröna lågor i det tidiga gryningsljuset, hade försökt säga.

Vad det än var hade det inte funnits någon värme i deras ord. Det var inga tröstens ord, inget som kunde ha fått henne att må bättre. Tvärtom var de skoningslösa och träden som uttalade dem var en skrämmande kall livsform. Trots att In-hye hade vänt sig åt alla håll och sökt i alla riktningar hade hon inte hittat ett enda träd som var villigt att ta hennes liv ifrån henne. Träden hade vägrat att acceptera henne. De hade bara stått där, hårdnackade och allvarsamma, men lika alerta som djur, och burit upp sin egen massiva tyngd.

Hade solens strålar genomströmmat hennes kropp, hade vattnet som fuktade myllan sugits upp av hennes celler, för att slutligen slå ut från hennes kön som blommor?

Tiden går.

In-hye sätter tillbaka locket på alla behållare. Hon packar ner allt i ryggsäcken, först termosen och sedan det övriga. Hon drar igen dragkedjan.

Vilken annan dimension kan Yeong-hyes själ ha trätt in i efter att ha skakat av sig kroppen som när en orm ömsar sitt skinn? In-hye erinrar sig hur Yeong-hye såg ut när hon stod på händer. Hade Yeong-hye misstagit sjukhusets betonggolv för skogens mjuka mylla? Hade hennes kropp förvandlats till en stadig trädstam, vars vita rötter växte ut från fingrarna och greppade den svarta jorden? Hade hennes ben sträckt sig upp mot himlen medan armarna sökte sig ner till jordens inre, hade hon spänt ryggen för att stötta detta snabba växande både uppåt och nedåt? Hade solens strålar genomströmmat hennes kropp, hade vattnet som fuktade myllan sugits upp av hennes celler, för att slutligen slå ut från hennes kön som blommor? Hade allt detta väckts till liv i Yeong-hyes själ medan hon stod på händer och sträckte ut varje fiber i kroppen?

”Men allvarligt talat”, säger In-hye högt. ”För helvete. Du är döende. Du ligger där i sängen och dör. Inget annat.” Hon pressar samman läpparna hårt, biter ihop så häftigt att de fylls av blod, för att inte ge efter för lusten att fatta Yeong-hyes medvetslösa ansikte mellan sina händer, ruska hennes utmärglade kropp och knuffa tillbaka henne mot kuddarna igen.

Nu finns ingen tid kvar.

In-hye hänger ryggsäcken på axeln och skjuter tillbaka stolen. Framåtböjd skyndar hon ut ur rummet. När hon vänder sig om ligger Yeong-hye fortfarande stel och orörlig under täcket. In-hye biter ihop käkarna ännu hårdare, och går till entréhallen.

En sjuksköterska med pageklippt hår och en liten vit plastkorg går fram till ett bord i entréhallen och slår sig ner. I korgen ligger diverse nagelsaxar. Patienterna ställer sig i kö och hon ger dem varsin. Det tar lång tid, som om var och en försöker bestämma sig för vilken sax som passar dem bäst. I entréhallens andra ände sitter ett sjukvårdsbiträde med håret uppsatt i hästsvans och klipper de demenssjukas naglar.

In-hye står tyst och betraktar scenen. Allt som är vasst eller spetsigt och som skulle kunna användas till att skära eller hugga, allt som har en lång sladd som skulle kunna viras om en hals, är förbjudet. Dels för att förhindra att patienterna ska skada andra, men framför allt för att man är rädd att de ska skada sig själva. In-hye granskar deras ansikten där de sitter böjda över sina händer, absorberade av uppgiften att klippa naglarna innan deras tid med saxen är till ända. Klockan på väggen visar fem över två.

En vit läkarrock flimrar till utanför glasdörren. Dörren slås upp. Det är Yeong-hyes läkare. Han vänder sig om och låser dörren bakom sig med snabba, vana rörelser. Det är förmodligen likadant på alla större sjukhus, men här, på ett psykiatriskt sjukhus, tycks en läkares auktoritet vara ännu mer uttalad. Kanske för att patienterna som vårdas här inte får lämna sjukhuset. De flockas kring honom som om de precis har upptäckt sin Messias.

”Vänta lite, doktorn. Har ni ringt till min fru? Om ni kunde säga åt henne att jag kan bli utskriven nu … här är min frus nummer. Om ni kunde slå en signal till henne …”

”Snälla doktorn, byt ut min medicin. Det ringer oavbrutet i öronen på mig.”

”Kan ni inte prata med honom? Han slår mig hela tiden, jag står inte ut längre. Va, ska ni börja nu också? Varför sparkar ni mig? Snälla prata med mig.”

Läkaren ger kvinnan ett avslappnat och rättframt leende, uppenbarligen avsett att lugna henne.

”När har jag sparkat er? Sakta i backarna, ni måste prata med mig en i taget. När började det här ringandet i öronen?” Kvinnan stampar med foten, otålig över att behöva vänta. Hennes förvridna ansikte ser snarare ut att spegla förtvivlan och oro än några våldsamma tendenser.

I samma stund slås dörren upp igen och en annan läkare kommer in, en som In-hye inte har sett förut.

”Det där är allmänläkaren”, säger Hee-joo. In-hye hade inte märkt att hon var där. Tydligen har varje mentalsjukhus en allmänläkare till hands. Den här mannen verkar ung, fast han kanske bara har ett ungt utseende, och ger ett intelligent men kyligt intryck. Så småningom lösgör sig Yeong-hyes läkare från patientflocken och kommer fram till In-hye. Utan att inse det tar hon ett steg bakåt.

”Har ni pratat med er syster?”

”Såvitt jag kunde se verkade hon inte vara vid medvetande.”

”Det kan se så ut på ytan, men varenda en av hennes muskler är spänd. Det är inte det att hon inte är vid medvetande, snarare att hon är så helt koncentrerad på någonting att hon inte är medveten om sin omgivning. Om ni skulle se vad som händer då hon befinner sig i det tillståndet och vi tvingar henne att komma ur det, skulle ni förstå att hon har varit vaken hela tiden.” Läkaren verkar uppriktig och en aning spänd. ”Det kan vara svårt för en närstående att bevittna. Om vi märker att er närvaro komplicerar det hela, är det bäst att ni går därifrån så fort som möjligt.”

”Jag förstår”, säger In-hye. ”Det är bara …”

Läkaren avbryter henne. ”Jag är säker på att allt kommer att gå bra.”

Två vårdare och ett sjukvårdsbiträde brottar ner henne på britsen. De binder hennes armar och ben.

Med Yeong-hyes fäktande och krängande kropp slängd över axeln går vårdaren genom korridoren och in i ett tomt tvåpatientsrum. In-hye väntar tills de övriga i teamet har gått in och följer sedan avvaktande efter. Läkaren hade rätt – Yeong-hye är definitivt vaken. Hon kämpar emot så häftigt och våldsamt att det är svårt att tro att det är samma kvinna som alldeles nyss låg fullständigt orörlig i sin säng. Ett knappt begripligt vrål stiger ur hennes strupe.

”Låt mig vara! Låt mig vaaaraaaa!” Två vårdare och ett sjukvårdsbiträde brottar ner henne på britsen. De binder hennes armar och ben.

”Var snäll och gå ut”, säger den manlige sjuksköterskan till In-hye som står och tvekar. ”Det är svårt för anhöriga att se det här. Var snäll och gå härifrån.”

Yeong-hye vänder sig omedelbart mot In-hye och fixerar henne med sin brinnande blick. Hon skriker ännu högre, en obruten ström av ord forsar ur henne. Driven av någon okänd impuls vrider hon sina bundna lemmar, som om hon försöker kasta sig mot In-hye. Utan att inse vad hon gör tar In-hye några steg närmare sin syster, som fäktar med sina magra armar. De är bara skinn och ben.

”Jag … vill … inte …!” För första gången uttalar Yeong-hye orden tydligt och klart, men hon låter fortfarande som ett rytande vilddjur. ”Jag … vill … inte! Jag … vill inte … äta!” In-hye tar Yeong-hyes förvridna kinder mellan sina händer.

”Yeong-hye! Yeong-hye!” Hennes syster darrar av skräck. Uttrycket i hennes ögon river i In-hye.

”Gå ut är ni snäll. Ni gör det bara värre.” Vårdarna tar tag i In-hye och lyfter upp henne. Innan hon hinner göra motstånd har de knuffat henne genom den öppna dörren och ut i korridoren. En sjuksköterska som har stått utanför griper tag i hennes arm.

”Var snäll och stanna här. Hon kommer att vara lugnare om ni inte är därinne.”

Yeong-hyes läkare drar på sig ett par latexhandskar och stryker ut ett jämnt lager gel över den långa, smala slang som översköterskan räcker fram till honom. Under tiden är en av vårdarna tvungen att använda all sin kraft för att hålla Yeong-hyes huvud stilla. Så fort de närmar sig med slangen blir hon illröd i ansiktet och lyckas befria sig ur vårdarens grepp. Det är precis som sjuksköterskan sa – det går inte att begripa var hon får sin styrka ifrån. In-hye tar ett steg framåt, lätt vimmelkantig, men sjuksköterskan tar tag i hennes arm och håller henne tillbaka. Till slut lyckas vårdaren låsa Yeong-hyes insjunkna kinder mellan sina starka händer och läkaren för in slangen genom hennes näsa.

”Förbannat också, det är blockerat!” utbrister läkaren. Yeong-hye har gapat så stort hon kan och därmed lyckats sluta svalget om gomspenen så att slangen hind-ras. Allmänläkaren, som har väntat på att föra in den tunna vällingen i slangen med en spruta, rynkar bekymrat pannan. Yeong-hyes läkare tar ut slangen ur hennes näsa.

”Då så, vi får göra ett nytt försök. Snabbare den här gången.”

Återigen stryks gel på slangen. Återigen sätter vårdaren sin robusta fysik mot Yeong-hyes tynande krafter och klämmer fast hennes huvud mellan sina händer. Återigen förs slangen in genom hennes näsa.

”Den är inne! Så där ja.” Läkaren släpper ifrån sig en kort suck. Allmänläkaren, som stått overksam, får med ens bråttom. Han börjar spruta in näring i slangen. Sköterskan som har hållit fast In-hye kramar hennes arm och viskar: ”Det fungerade. Det lyckades. Nu kommer de att söva henne. Annars kräks hon kanske.”

Så fort översköterskan tar fram sprutan med det lugnande medlet ger vårdbiträdet till ett högt skrik. In-hye lösgör sig ur den andra sköterskans grepp och springer tillbaka in i rummet.

”Ur vägen, allihop! Flytta på er, låt henne vara!” In-hye griper tag i axeln på Yeong-hyes läkare just som han böjer sig fram över sängen, och drar honom därifrån. Hon står och tittar ner på Yeong-hye. Vårdbiträdet, som hade hållit i slangen, har blodstänk i ansiktet. Det forsar blod ur slangen, ur Yeong-hyes mun. Allmänläkaren tar ett steg bakåt, fortfarande med sprutan i handen.

”Ta ut den! Ta ut slangen, fort!” In-hye är omedveten om det gälla skri som stiger ur hennes strupe när hon känner hur vårdaren försöker tvinga henne därifrån. Under tiden har Yeong-hyes läkare problem med att dra ut den långa slangen medan hans patient kastar hit och dit med huvudet.

”Lugna ner dig! Ligg still!” ryter läkaren åt Yeong-hye. ”Lugnande!” Översköterskan försöker räcka honom sprutan.

”Sluta!” skriker In-hye, hennes röst som ett utdraget tjut. ”Låt bli! Snälla, sluta!” Hon biter vårdaren som håller fast henne i armen och kastar sig fram igen.

”Vad i helvete, jävla subba!” stönar vårdaren. In-hye slår armarna om sin syster. Blodet som hon har spytt upp sprider sig över In-hyes blus.

”Sluta, för Guds skull. Snälla, sluta …” In-hye griper tag i översköterskans handled, den som håller sprutan med lugnande medel, medan Yeong-hye stilla kräks mot hennes bröst.

Hon skyndar mot toaletten och hinner precis in i ett av båsen innan benen viker sig och hon faller ner på knä framför toalettstolen.

Yeong-hyes blod har stänkt överallt på läkarens vita rock, till och med på de uppkavlade ärmarna. In-hye stirrar tomt på mönstret som fläckarna bildar. En virvlande galax av blodiga stjärnor.

”Vi måste flytta Yeong-hye till centralsjukhuset med en gång. Åk in till Seoul med henne. Hon behöver få en proteininjektion i halspulsådern för att stoppa magblödningen. Effekten är kortvarig, men det är enda sättet om ni vill hålla henne vid liv.”

In-hye tar emot remissen som man precis har skrivit ut åt henne, lägger den i ryggsäcken och går ut från sjuksköterskeexpeditionen. Hon skyndar mot toaletten och hinner precis in i ett av båsen innan benen viker sig och hon faller ner på knä framför toalettstolen. Tyst börjar hon kräkas. Mjölkvitt te blandat med gul magsyra.

”Idiot.” Med darrande läppar upprepar hon ordet me-dan hon sköljer av ansiktet framför spegeln. ”Idiot.”

Det är din kropp, du får behandla den som du vill. Den är det enda du har rätt att göra som du har lust med. Och inte ens det blir som du ville.

När hon lyfter huvudet är ansiktet hon ser i spegeln vått. Ögon som har gråtit blod i hennes drömmar. Blod som aldrig gick att torka bort, hur hårt hon än gnuggade sig i ansiktet. Men spegelkvinnans ögon är inte tårfyllda, inte nu. De stirrar bara ordlöst tillbaka på henne, som alltid, röjer inte minsta skymt av känsla. Det förtvivlade skrik som skar i hennes öron för en liten stund sedan var så hudlöst, så fyllt av ångest, att hon har svårt att tro att det kom från henne själv.

Omtöcknad går hon genom korridoren mot entrén. Hon raglar som ett fyllo och försöker desperat hålla balansen. Med ens strömmar solen in genom fönstret och lyser upp den dunkla lokalen. Det var länge sedan In-hye såg ett sådant ljus. En del av patienterna är ljuskänsliga och blir genast oroliga. Medan de övriga skockas vid fönstret, ivrigt pladdrande, kommer en kvinna i vanliga kläder fram till In-hye. Det flimrar för ögonen och In-hye kisar för att försöka urskilja kvinnans ansikte. Det är Hee-joo. Hon är röd i ögonen, har kanske gråtit igen. Har hon alltid känt så starkt? Eller är det bara för att hon är patient här, en känslomässigt instabil människa?

”Hur mår Yeong-hye? Om ni ska åka nu …”

In-hye fattar hennes hand. ”Jag är verkligen hemskt tacksam.” Hon överraskas av en impuls att slå armarna om den gråtande kvinnans breda axlar. Men hon handlar inte på den, vänder sig i stället om och ser bort mot patienterna som ängsligt står och kikar ut genom fönstret. De må vara nervösa, men de är också ivriga, fängslade, som om de önskar att de kunde gå ut genom glasrutan och befinna sig på andra sidan. De är instängda här, tänker In-hye. Precis som den här kvinnan, Hee-joo. Precis som Yeong-hye. Hennes oförmåga att ge Hee-joo en kram är kopplad till skulden hon känner över att ha hållit Yeong-hye inspärrad här.

Från den östra korridoren hörs ljudet av snabba fotsteg. Strax kommer två vårdare gående med korta, raska steg; de bär Yeong-hye på en bår. Hennes ögon är slutna och blodet har tvättats bort, hon ser ut som ett sovande, nybadat spädbarn. Hee-joo sträcker ut handen och sluter sina tjocka fingrar om Yeong-hyes utmärglade hand, och In-hye vänder sig bort för att slippa se.

Skogen utanför ambulansens vindruta är tät och lummig. I det avtagande eftermiddagsljuset glittrar regndropparna på löven och tänder en grön eld.

In-hye stryker Yeong-hyes hår bakom öronen på henne, det är fortfarande lite fuktigt efter att vårdbiträdet tvättade bort blodet. Hon minns alla gånger de badade tillsammans som barn på kvällen, hur hon brukade tvåla in varje enskild ryggkota på sin syster, skrubba hennes rygg och tvätta hennes hår åt henne.

Hon slås av tanken att Yeong-hyes hår påminner om Ji-woos när han fortfarande var ett lindebarn; hon känner sonens små fingrar smeka hennes ögonbryn och en våg av ensamhet sköljer över henne.

Hon tar upp mobilen ur ryggsäckens innerficka. Den har varit avstängd hela dagen; nu sätter hon på den och slår numret till kvinnan i grannlägenheten.

”Hej, det är Ji-woos mamma … jag blev tvungen att åka till sjukhuset eftersom en släkting … ja, helt plötsligt … nej, bussen stannar vid grindarna tio i sex … ja, den kommer nästan alltid exakt i tid … Jag kommer inte att bli särskilt sen. Om jag blir sen måste jag hämta Ji-woo och sedan åka tillbaka till sjukhuset. Hur ska han kunna sova där …? Tack så hemskt mycket. Ni har väl mitt nummer, eller hur? Jag ringer igen senare.”

När hon stänger mobilen slås hon av hur länge sedan det var sedan hon lämnade Ji-woo i någon annans vård. Efter att hennes man flyttade hade hon gjort det till en regel att alltid tillbringa kvällar och helger med sitt barn.

Hon börjar känna sig dåsig och lutar huvudet mot fönstret. Hon sitter så och blundar och tänker.

Ji-woo kommer snart att växa upp. Han kommer att kunna läsa själv, träffa andra på egen hand. På ett eller annat sätt kommer han ofrånkomligen att få höra om allt som hände, och hur i all världen ska hon kunna förklara det för honom? Han är en känslig pojke med ömtålig hälsa, men han är också en glad pojke. Hur ska hon se till att han får fortsätta att vara det?

Täckta med blommor och blad och slingrande gröna stjälkar var kropparna så förvandlade att det var som om de inte längre tillhörde människor

Hon kommer ihåg åsynen av de båda nakna kropparna, sammanslingrade likt lianer. Självklart hade hon blivit chockad, men märkligt nog var det som att ju längre tiden gick, desto mindre tänkte hon på det som någonting sexuellt. Täckta med blommor och blad och slingrande gröna stjälkar var kropparna så förvandlade att det var som om de inte längre tillhörde människor. Deras krängande rörelser fick det att se ut som om de försökte kasta av sig allt mänskligt. Vad hade fått honom att vilja filma något sådant? Hade han satsat allt av sig själv på dessa egendomliga, ödsliga bilder – satsat allt och förlorat allt?

”Det var ett foto på dig, mamma, som flög omkring i vinden. Jag tittade upp i himlen och så, vad heter det, såg jag en fågel där och jag hörde att den sa: ’Jag är din mamma.’ Och så kom det ut två händer ur fågelns kropp.”

Det här var för ganska länge sedan, då Ji-woos tunga fortfarande snubblade på vissa ord. Den märkliga vaga sorgen hos ett barn som är nära tårarna hade överraskat henne, minns hon.

”Men vad är det? Var det en sorglig dröm?” Ji-woo, som fortfarande låg i sängen, gnuggade sig i ögonen med sina knubbiga små händer. ”Hur såg fågeln ut? Vad hade den för färg?”

”Vit … den var fin.” Med en skälvande inandning hade pojken begravt huvudet i sin mors famn. Hans snyftningar gjorde henne förtvivlad, precis som varje gång han slog knut på sig själv för att få henne att skratta. Det var inget han ville ha som hon kunde ge honom, och han försökte heller inte be henne om hjälp. Han grät bara för att han var ledsen.

”Det måste ha betytt att det var en mammafågel”, hade hon sagt, i hopp om att lugna honom. Ji-woo skakade på huvudet, fortfarande tryckt mot hennes bröst. Hon satte en hand under hakan på honom och lyfte hans huvud. ”Titta, mamma är här. Jag har inte förvandlats till en vit fågel, som du ser.” Hans läppar skälvde i ett svagt, osäkert leende. Ögonen var blanka som på en hundvalp. ”Det var bara en dröm, förstår du.”

Men var det verkligen sant? Just då, i ambulansen, var hon inte så säker på det. Var det verkligen bara en dröm, en ren slump? För det var samma morgon som hon hade vänt ryggen mot solen när den steg upp över de tysta träden, och gått tillbaka nedför berget i sin urblekta lila t-shirt.

Det är bara en dröm.

Det är vad hon säger till sig själv, högt och med eftertryck, varje gång hon minns hur Ji-woo hade sett på henne den morgonen. Den här gången studsar hon till av sin egen röst, öppnar ögonen och ser sig förvirrat om-kring. Ambulansen susar fortfarande fram längs den brant sluttande vägen. Hon slätar till håret, förstår att hon borde kamma sig, förstår att hon måste se bedrövlig ut. Handen darrar märkbart.

Hon kan inte förklara, ens för sig själv, hur hon så lätt kunde fatta beslutet att överge sitt barn. Det var ett brott, grymt och ansvarslöst; hon skulle aldrig kunna intala sig något annat, och därmed var det också något hon aldrig skulle kunna erkänna, aldrig bli förlåten för. Den enkla sanningen var något hon helt enkelt kände, med fasansfull skärpa. Om hennes man och Yeong-hye inte hade sprängt alla gränser, om allt inte hade rasat samman, så hade det kanske varit hon som hade brutit ihop, och om hon hade låtit det hända, om hon hade släppt taget om tråden, skulle hon kanske aldrig ha hittat tillbaka igen. Och skulle i så fall blodet som Yeong-hye hade kräkts i dag i stället ha vällt fram ur hennes egen strupe?

Med ett lågt stön skakar In-hye av sig sömnen. Rädd att hennes syster ska kräkas blod igen ser hon sig om efter en handduk och håller den mot hennes mun.

”Uh … umm …”

Yeong-hye kräks inte, i stället slår hon upp ögonen. Hon fäster sina svarta pupiller på In-hye. Vad är det som rör sig bakom hennes ögon? Vad är det hon bär inom sig, bortom sin systers föreställningsförmåga? Vilken skräck, vilken vrede, vilken ångest, vilket helvete?

”Yeong-hye?” säger In-hye. Hennes röst är tömd på all känsla.

”Uh … umm …” Yeong-hye vänder sig bort som för att slippa systerns frågor, som om det sista hon vill här i världen är att ge något som helst svar. In-hye sträcker fram en darrande hand, men låter den nästan genast falla igen.

In-hye pressar samman läpparna. Nu minns hon, helt plötsligt. Skogsstigen hon vandrade längs, den där tidiga morgonen. Daggen som vätte sandalerna kylde hennes annars bara fötter. Hon hade inte gråtit, ingenting sådant, för då hade hon ännu inte förstått. Hon hade inte förstått vad den kalla fukten hade försökt säga medan den genomsyrade hennes stukade kropp och spred sig genom hennes uttorkade ådror. Den hade bara sipprat in genom huden, in i hennes kropp, ända in till märgen.

Ambulansen rundar den sista kurvan och lämnar Ch’ukseongberget bakom sig.

Så öppnar In-hye munnen. ”Det jag försöker säga …”, viskar hon till Yeong-hye. Ambulansens underrede skramlar över en grop i vägen. In-hye kramar Yeong-hyes axel. ”Det här kanske bara är någon sorts dröm.” Hon sänker huvudet. Men så, som om hon plötsligt insett något, lutar hon sig fram mot Yeong-hyes öra och fortsätter att tala. Hon formar varje ord noga, ett efter ett. ”Jag har också drömmar, vet du. Drömmar … och jag kunde låta mig uppgå i dem, låta dem ta kontroll över mig … men drömmen kan ju inte vara allt som finns, eller hur? Någon gång måste vi vakna, eller hur? För annars … annars …”

Hon lyfter åter huvudet. Ambulansen rundar den sista kurvan och lämnar Ch’ukseongberget bakom sig. Hon ser en svart fågel flyga upp mot de mörka molnen. Solljuset bländar henne, sticker i ögonen, och hon kan inte längre följa fågeln med blicken.

Hon tar ett djupt andetag. Träden vid kanten av vägen står i brand, en grön eld som böljar likt den skälvande flanken på ett väldigt djur, vilt och rasande. In-hye stirrar intensivt på träden. Som om hon väntar på ett svar. Som om hon protesterar mot någonting. Hennes blick är mörk och uppfordrande.

***

Publicerad
1 day sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
1 week sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Den 13 november sattes städbolaget Rengörare Näslund i indrivningsblockad av facket Solidariska städare. Foto: Johan Apel Röstlund

Lönedumpning bakom städjättens framgång: Nu sätts bolaget i blockad

Bakom den branschledande städjättens framgångssaga tycks det finnas grov lönedumpning. Nu sätts företaget i blockad av det syndikalistiska facket Solidariska städare efter att en anställd jobbat övertidstimmar motsvarande nästan tre års heltidsarbete – utan att få betalt.

– Det är bland det värsta jag sett, säger Emil Boss som är förhandlare på Stockholms LS, dit Solidariska städare hör.

Bolaget Rengörare Näslund, med omkring 1 200 anställda, grundades redan 1972 och har i många år varit en ledande aktör i Stockholms lukrativa städbransch. På sin hemsida skyltar de med kollektivavtal och att de månar om goda arbetsvillkor. Något som gjort att de vunnit flera offentliga upphandlingar och har många tunga städuppdrag på stadens kommunala skolor, idrottshallar och polishus.

Men bakom de fina orden och den välputsade fasaden döljer sig en helt annan verklighet: grov lönedumpning, utnyttjande av migrantarbetare och ett system grundat i vare sig lag eller gällande avtal.

Emil Boss, facklig förhandlare Stockholms ls
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Kolla här. 405 arbetstimmar på en månad. Det motsvarar 13 timmar om dagen utan någon som helst ledighet, säger Emil Boss och bläddrar i pappershögen med lönespecifikationer och tidsrapporter.

5 600 timmar övertid

Det är en minst sagt hisnande historia som rullats upp av fackföreningenSolidariska städare sedan en av deras medlemmar slagit larm om sin arbetssituation.

Emil Boss tittar ner bland anteckningarna på bordet framför sig. Den anställde mannen, som ursprungligen kommer från Indien, har jobbat åt företaget sedan 2019. Han har de senaste åren städat dag som natt runt om i södra Stockholm. Tidiga morgnar och sena kvällar. Timme efter timme. Vecka ut och vecka in. Vardag som helg. Helt utan övertidsersättning eller ob-tillägg.

Exemplet med de över 400 arbetstimmarna på en månad är bara ett av många där bolaget låtit mannen jobba motsvarande två heltidstjänster utan full betalning.

Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Städjätten Rengörare Näslund satt i indrivningsblockad. Foto: Johan Apel Röstlund

Upplägget från städföretagets sida har i korta drag varit mannen haft sin heltidsanställning, samtidigt som han har städat under ett system som bolaget kallar ”fasttidsobjekt”. Det vill säga till ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal. Ofta flera lokaler samma dygn vilket lett fram till de nu över 5 600 obetalda övertidstimmarna, motsvarande nästan tre års heltidsarbete för en person som jobbar 40 timmar i veckan.

– Det har helt enkelt fuskat för att göra det billigare, säger Emil Boss.

Städbolagets kontor satt i indrivningsblockad

Efter flera förhandlingar, där företaget visserligen erkänt att det använt sig av det tvivelaktiga upplägget med ”fasttidsobjekt”, sätts de nu i omedelbar indrivningsblockad.

På torsdagsförmiddagen spärrades därför huvudkontoret i centrala Stockholm av och ett tjugotal medlemmar i de båda facken Solidariska städare och Solidariska byggare samlades utanför med flaggor och flygblad.

– Vi har inte hört något från företaget sedan sent i går kväll. Då hade de fortfarande inte gått med på våra krav att betala 500 000 kronor till vår medlem i obetalda löner. Därför står vi här nu, säger Emil Boss vid entrén utanför företagets huvudkontor.

Indrivningsblockaden är en av flera liknande som genomförts de senaste åren i det pågående arbetet mot arbetslivskriminalitet, som drivs särskilt av facket Stockholms LS men också av andra lokala samorganisationer, LS, inom SAC Syndikalisterna.

Arbetaren har under torsdagsmorgonen sökt bolaget utan resultat.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
– När jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här, säger Mira Ray.

Mira Ray: Politisk utan kampsånger

Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.

Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.

Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.

– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.

Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.

– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.

Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country

Mira Ray. Foto: Nada Flaih

Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250 000 gånger.

Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.

Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.

– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.

I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977. 

Sanndrömmare i släkten

Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.

– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken. 

Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.

– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju. 

Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?

– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.

Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…

– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.

Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?

– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.

Powerballadkör på ABF

Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel. 

– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.

– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.

Gamla Sverige?

– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.

Mira Ray. Foto: Johan Apel Röstlund

Medan bomberna faller

Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.

– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.

Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?

– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.

Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?

– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Regissören Kent Ekberg och förra årets föreställning Esmeralda på Teater Reflexen. Foto Elina Wahlstedt/ Jerry Malmberg

Kent Ekberg – ett liv med teater­kollektivets kraft

Kent Ekberg har ägnat sitt liv åt den kollektiva teatern i stort format. I sitt arbete vill han ta tillvara människors egna erfarenheter – han har arbetat med bland andra migranter och hemlösa. ”För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna”, säger han.

Regissören och Teater Reflex konstnärlige ledare Kent Ekberg är känd för sina teateruppsättningar där det stora kollektivet möter professionella skådespelare.

– Som bäst befruktar de varandra. Det kollektiva berättandet är stimulerande. Jag ser hur människor växer och får självkänsla genom att spegla sig i andra. Den traditionella teatern fastnar lätt i en slags verklighet, säger Kent Ekberg engagerat.

Teater Reflex 2024: Esmeralda i regi av Kent Ekberg. Foto: Jerry Malmberg

Vi sitter i den grå och röda soffgruppen på Teater Reflex. De stora fönstren vetter ut mot Stockholmsförorten Kärrtorps torg, inramat av kastanjeträd. Jag får en lång lista över Kent Ekbergs alla regiuppdrag från 1977 och fram till nutid. Den börjar med barnteater och sträcker sig till förra höstens succé Esmeralda, en allvarsam komedi som utspelar sig i mellankrigstidens Paris. Varenda föreställning var utsåld, till glädje för alla sjuttiotalet medverkande.

Tar vara på erfarenheter

Från början var Kent Ekberg skådespelare, men tyckte inte om sig själv i den rollen. Han ville hellre hjälpa människor att utvecklas i det lilla och ta till vara människors egna erfarenheter och karaktärer i manus. Även i de stora klassikerna, med färdiga manus, som han har satt upp läggs passande repliker till. Flera människor delar också ofta på en replik för att få det mer levande.

– Men, understryker han, texten är inte så viktig, bara en komponent. Hantverket är svårt. För att det ska bli en del av dig själv gäller det ibland att hitta andra vägar.

Han beskriver sin syn på att vara regissör genom att berätta om sitt besök i Vietnam 1989. Kent Ekberg hade hört talas om ”Ho Chi Minh trail”. Det skulle finnas 50 mil tunnlar under marken som de inhemska soldaterna använt för att undkomma amerikanerna. Han frågade en vietnames var tunnlarna fanns. De stod på en höjd och hans sällskap pekade på landskapet och vegetationen. Kent Ekberg såg inga tunnlar. Då fick han det förklarat för sig: ”Ho Chi Minh trail” var stigar som inte syntes.

– Det spelar ingen roll vilken stig du tar, bara du hittar ett sätt att ta dig fram i djungeln, säger han.

Arbetarspel i Söderort

Enskedespelet 1983. Regi Kent Elberg. Foto: Björn Elgstrand

I 20 år regisserade Kent Ekberg Enskedespelen, som startade 1983 när han hade flyttat till just Enskede i södra Stockholm. På 1970- och 1980-talen framfördes många arbetarspel, exempelvis Seskaröspelet om hungerkravallerna 1917. Ofta kunde de spegla en arbetsplatskonflikt och kretsa kring temat ”gräv där du står”. Kent Ekberg ville berätta om Enskedes historia. I närheten fanns slakthuset som invigdes 1912 av kung Gustav V. En historia kretsade kring fackliga konflikter och starka karaktärer, som tarmrensenskorna.

Spelen fortsatte i det stora randiga tältet i Margaretaparken där det myllrade av människor i alla åldrar. 150 personer deltog i spelen, som många gånger var kaotiska men på något mystiskt sätt alltid blev en fin föreställning. 

Efter Slakthusspelen följde uppsättningar av bland andra Charles Dickens, Berthold Brecht, Victor Hugo och William Shakespeare. Kent Ekberg vill betona att allt vilade på den stora ensemblen tillsammans, och inte minst på den genialiske scenografen Sören Brunes (1938–2016). Brunes konstruerade scener som flyttade på sig och gled isär. Det kom publik enbart för att se hans scenografi. Där fanns också Ann-Margret Fyregård som stod för scenkläder.

Enskedespelen: Den kaukasiska kritcirkeln 1995, av Bertolt Brecht, i regi av Kent Ekberg. Foto: Cato Lein

– Och Mats Nörklit komponerade teatermusik i klass med Nino Rota, den dedikerade ensemblen gjorde också vad som helst i tältet. Det var en magisk period i mitt liv, konstaterar Kent Ekberg och ögonen lyser.

Enskedespelen: Samhällets olycksbarn 1997, efter Victor Hugos roman. Regi Kent Ekberg. Foto: Sven Nyberg

Samarbete i Sydafrika

År 1999 reste Kent Ekberg för första gången till Sydafrika utan att veta så mycket om landet. Han reste tillsammans med företagsledaren och scenografen Christina Björk som från mitten av 1980-talet var ansvarig för kulturbistånd till Sydafrika. Hon hade lyckats smuggla in pengar efter apartheidperioden. Men att strukturera om pengarna till teaterorganisationen där var inte lätt, eftersom den tidigare hade bestått av små celler som gärna ville fortsätta att behålla makten och pengarna.

Kent Ekberg skulle sätta upp Section E, som skildrar livet för de politiska fångarna på Robben Island utanför Kapstaden, och började med en workshop som inte alls gick hem bland deltagarna. De förstod sig inte på regissören och han förstod sig inte på dem. De var åtta personer,som kom från samma stam som Nelson Mandela. 

Efter överläggningar på var sitt håll började de i stället med sång och dans.

– Och då adopterade de mig. Jag fick ju inte vara ensam! Kent Ekberg ler vid minnet.

Section E sattes upp på nytt 2011 i sydafrikanska Betlehem med en ny grupp medverkande, men samma manus. Den spelades också på Stockholms stadsteater.

Resan två år senare resulterade i Duma, en traditionell afrikansk myt med dansare och skådespelare, för The LAB/Market Theatre i Johannesburg.

I början av 2000-talet har Kent Ekberg också hunnit med en tur till Alexandria och Jesuiternas scen.Där spelades tre föreställningar av hans Mefistos sten, efter berättelsen om Faust. Pjäsen spelades på egyptisk arabiska.

Åttio asylsökande i ensemblen

De internationella inslagen i Kents regikarriär fortsatte i Stockholm och Hammarbyhamnen när tältet från Margaretaparken flyttades dit 1999. En midsommarnattsdröm spelades med 80 asylsökande på 11 olika språk. Och året därpå Getterna i trädet, efter den marockanske författaren Tahar Ben Jellouns roman Med sänkt blick, med lika många asylsökande, som nu mötte svenska skådespelare.

Kent älskar språk och dialekter. Han berättar om den arabisktalande kvinnan som skulle vara arg och säga en replik på svenska. Hon lät ganska ynklig då, men när hon fick skälla på sitt modersmål slog det gnistor om henne. Om en medverkande har en dialekt eller ett annat språk får de ofta använda det. 

– För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna.

Överraskande rekvisita

Efter åren med det stora tältet och flera gästspel utomlands flyttade Kent Ekberg in i Teaterhuset/Södra fot i Skarpnäck. Där spelades en föreställning baserad på Per Anders Fogelströms Stad i världen med 14 skådespelare och en stor folkensemble, och en föreställning om hemlöshet: Ringaren inspirerad av Victor Hugos berättelse om den puckelryggige Quasimodo i Notre Dame. 45 hemlösa deltog från början i folkensemblen, men tyvärr fanns, av olika anledningar, bara åtta kvar när det var dags för premiär, berättar Kent Ekberg.

I dag huserar han alltså sedan 15 år med Teater Reflex i Turteaterns gamla lokaler vid torget i Kärrtorp.

”Allt som är fast förflyktigas”, citerar Kent Ekberg den marxistiska filosofen Marshall Berman. Inget är bestående och stabilt i det moderna samhället. Efter sju år byts kroppens alla celler ut och en berättelse ändras hela tiden. Regissören Ekberg älskar att få publiken att förstå att allt är föränderligt, och att bjuda på överraskningar. Han använder billig återkommande rekvisita som tunnor, gummidäck, plastbackar och stolar. De kan byggas till hus och murar eller vad som helst. Fantasin är en rikedom, slår han fast.

En midsommarnattsdröm i Hammarbyhamnen användes 60 ton sand och 80 sängar i olika höjder som också utgjorde gradänger. 80 av skådespelarna var asylsökande. Grannarna undrade vad som var i görningen och ringde polisen.

Frizon för demokrati – och skönhet

Politiken är och har alltid varit viktig för Kent Ekberg. 

– I dag när de mörka molnen hopas och det militära har tolkningsföreträde vill vi bygga motkrafter. Det är kulturens viktiga roll. Vi gör så gott vi kan här för att stärka identiteten och låta människor mötas i teatern. Därför ordnar vi också en festival varje år, och jazzkvällar.

Minnet av nazisterna som invaderade torget i Kärrtorp 2013 lever kvar hos Kent Ekberg. Men han tänker att det är en annan anda i dag. Torget är en offentlig plats och ägs inte av något privat företag. På ett torg kan man försvara yttrandefriheten. Det är en frizon för demokratin.

– I kulturen har vi också ett behov av skönhet och sköna dimensioner. Vi vill ha känslomässiga relationer som är annat än vardagslunken. Det går inte att köpa allt för pengar.

När slutscenen i Esmeralda drar i gång och alla sjunger ”Lovsång till kärleken” (i original ”Hymne à l’amour” med Edith Piaf), då är energin medskapande. Då känns det som om världen är möjlig att förändra, säger Kent Ekberg.

Hela ensemblen i Esmeralda. Foto: Jerry Malmberg

Samarbete en röd tråd

I dag när världen är så digital och vi upplever den genom bilder vill han tro att här och nu-mötet kommer att bli allt viktigare. Ungdomarna har också kommit till teatern både som medverkande och som publik. Dessutom finns systerteatern Turteatern en trappa upp från torget. Skådespelarna där är unga och vänder sig till en yngre publik.

– Teatern är det äkta mötet. Här är vi levande. Utvecklingen går i tes-antites-syntes.

Kent Ekberg håller ändå bestämt på sin roll som arbetsledare. Några forskare som skulle observera repetitionerna med en stor ensemble blev upprörda över arbetet och tyckte att Kent var en diktator. Han förklarade då att deltagandet är frivilligt och demokratiskt. 

– Jag vill aldrig förtrycka någon, och under ytan har vi en överenskommelse om att ska vi nå det förlovade landet så får vi acceptera arbetsvillkoren. Om jag går på Friskis och Svettis vill jag ha en tuff ledare som får mig att kämpa för att nå målet.

Jag undrar hur länge han orkar.

– Det är en bra fråga. Så länge jag har lust att leka och är nyfiken på livet kommer jag att fortsätta.

I slutet av november har Teater Reflex premiär på Ön, med manus av Kent Ekberg och Kajsa Gordan. Berättelsen utspelar sig på en skärgårdsö. Stormen kommer till ön och människorna måste på något sätt lära sig att samarbeta.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
I mitten av oktober skakades Madagaskar av uppror, lett av den unga generationen. Foto: Brian Inganga/AP/TT

Bakgrund: Madagaskar förr och nu

Det moderna Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. Bland den unga generation som nu gör uppror beräknas 42 procent vara arbetslösa.

Madagaskar brukar sällan få någon större uppmärksamhet i världsnyheterna. Nyheten den 27 augusti att Frankrike överlämnat tre kranier till Madagaskar var en påminnelse om kolonialtidens grymheter och den svåra vägen till försoning. Ett av kranierna tillhörde kung Toera, ledare för folkgruppen Sakalava.

En fransk tolkning, i affischform, av landets utdragna krig mot Madagaskar i slutet av 1800-talet. Foto: Gallica Digital Library (public domain)

Kolonialstyre och enpartistat

Toera ledde motståndet i västra Madagaskar mot en fransk militäroffensiv och i augusti 1897 togs han till fånga. Franska styrkor halshögg kungen och huvudet transporterades till Paris där det förvarades i ett museiarkiv i 130 år.  

Den franska invasionen av Madagaskar 1883 blev upptakten till ett kolonialstyre som varade fram till 1960. Ett uppror för självständighet 1947 slogs ner med brutala metoder av franska styrkor.

Det självständiga Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. 1975–1991 var landet i praktiken en socialistisk enpartistat under ledning av Didier Ratsiraka, som senare återkom som president 1997–2002. 

Sedan 2009 har Andry Rajoelina varit en av landets viktigaste politiker, vald till president 2018 och återigen 2023 då efter anklagelser om valfusk.

Bland de fattigaste i världen

Trots att Madagaskar har enorma mineralfyndigheter och goda förutsättningar för jordbruk så är landets befolkning bland de fattigaste i världen. Över 22 miljoner av landets 31 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen. Av landets unga (18–35 år) beräknas 42 procent vara arbetslösa. Bara en tredjedel av invånarna har tillgång till elektricitet.  

Hunger är ett allvarligt problem och nästan 40 procent av invånarna är undernärda. 

Problem med torka har under senare år bidragit till att förvärra situationen. 

FN-organ som World Food Programme har också pekat på att klimatförändringar bidrar till problem.

I en analys på Europe Solidaire beskriver Michel Strulovci hur några få bolag, däribland brittisk-australiska Rio Tinto, ett av världens största gruvbolag, exploaterar Madagaskars rikedomar medan befolkningen lever i armod.  

Publicerad Uppdaterad