Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 10

Förebådad av ljudet av snabba, målmedvetna fotsteg närmar sig en ung läkare i vit rock från andra änden av korridoren. Han bugar sig lätt när In-hye reser sig upp för att hälsa på honom, och sveper ut med armen för att visa att hon ska följa med honom till hans mottagningsrum. Läkaren, som är i […]

Förebådad av ljudet av snabba, målmedvetna fotsteg närmar sig en ung läkare i vit rock från andra änden av korridoren. Han bugar sig lätt när In-hye reser sig upp för att hälsa på honom, och sveper ut med armen för att visa att hon ska följa med honom till hans mottagningsrum.

Läkaren, som är i trettiofemårsåldern, utstrålar kraft och hälsa. Hans bestämda min och sätt att gå antyder ett visst mått av självförtroende; han slår sig ner bakom skrivbordet och betraktar henne med rynkad panna. Hon anar att samtalet inte kommer att gå i positiv riktning och känner hur hjärtat blir tungt.

”Min syster …”

”Vi har gjort allt vi kan, men hon har inte blivit bättre”

”Så i dag …” Hon rodnar som om hon har begått ett pinsamt fel.

Läkaren väntar inte på att hon ska avsluta meningen. ”I dag ska vi försöka ge henne näring via sond, och har vi tur kan hennes tillstånd förbättras en liten aning. Annars har vi inget annat val än att flytta henne till en intensivvårdsavdelning på centralsjukhuset.”

”Skulle jag kunna få prata med henne, försöka få henne att ta reson, innan ni gör det?” frågar hon.

Hans blick avslöjar att han inte hyser något större hopp om att hennes övertalningsförsök ska lyckas. Han ser trött ut, försöker dölja ilskan han känner mot de patienter som inte lever upp till hans förväntningar. Han kastar en blick på klockan. ”Jag kan ge er trettio minuter. Säg till på sköterskeexpeditionen om ni skulle lyckas. I annat fall ses vi klockan två.”

Hon förväntar sig att han genast ska resa sig upp och skynda därifrån, men i stället väljer han att dra ut på samtalet en stund till. Kanske inser han att han har varit lite abrupt. ”Jag vet att jag sa det här förra gången, men femton till tjugo procent av anorexipatienterna svälter sig till döds. Även när de bara är skinn och ben är de övertygade om att de har gått upp i vikt. Det kan ligga alla möjliga psykologiska faktorer i botten, en maktkamp med en dominerande mor till exempel … men Kim Yeong-hye är ett av de speciella fall där patienten vägrar att äta och samtidigt lider av schizofreni. Vi var övertygade om att hennes schizofreni inte var allvarlig; vi hade ärligt talat ingen möjlighet att förutse att det hela skulle utvecklas som det har gjort. I de fall där patienterna är rädda för att bli förgiftade brukar man vanligtvis kunna tala dem till rätta. Eller så kan läkaren äta maten inför dem, visa dem att det inte är någon fara. Men vi vet fortfarande inte säkert varför Kim Yeong-hye vägrar att äta, och inga av de mediciner vi har gett henne verkar ha någon effekt. Det var inget lätt beslut att fatta, men det finns inget annat sätt. Vår främsta plikt som läkare är att rädda liv … och vi kan helt enkelt inte vara säkra på att vi kan hålla henne vid liv här.” Läkaren börjar resa sig upp, men sjunker tillbaka i stolen igen. ”Ni ser hemskt blek ut. Sover ni som ni ska?” Hans fråga tycks motiverad av yrkesmässig vana, och hon kommer inte på något snabbt svar. ”Anhöriga behöver tänka på sin egen hälsa också, glöm inte det.”

De bugar sig för varandra, sedan öppnar läkaren dörren och stegar i väg. Då hon går ut ur rummet ser hon hans rygg redan försvinna bort genom korridoren.

Faktum är att efter alla besök på mentalsjukhuset är det ibland lugna platser fyllda med så kallade ”normala” människor som framstår som egendomliga.

Just som hon kommer tillbaka till den långa bänken mittemot receptionsdisken kommer en pråligt klädd medelålders kvinna in genom entrédörrarna, arm i arm med en man i samma ålder. Har de kommit för att besöka en patient? I nästa ögonblick forsar en strid ström av okvädingsord ur kvinnans mun. Till synes van vid hennes svärande tar mannen ingen notis om henne medan han tar fram sjukförsäkringsbeviset ur plånboken och skjuter in det under glasrutan i receptionen.

”Era satans skitstövlar! Ni kommer inte att nöja er förrän ni har sugit ut precis allt jag har. Jag tänker emigrera. Jag kan inte stanna en dag till med skitstövlar som ni!”

Om intagningsprocessen blir klar i tid kommer kvinnan förmodligen att få tillbringa natten i isoleringsrummet. Hon kommer med all sannolikhet att bältas och injiceras med lugnande medel. In-hye stirrar på den grällt blommönstrade hatt som den skrikande kvinnan bär. Med ens slår det henne hur blasé hon har blivit inför de psykiskt sjuka. Faktum är att efter alla besök på mentalsjukhuset är det ibland lugna platser fyllda med så kallade ”normala” människor som framstår som egendomliga.

Hon minns dagen då hon första gången kom hit med Yeong-hye. En vacker vintereftermiddag. Den slutna av-delningen på Seouls centralsjukhus låg inte långt ifrån där hon bodde, men intagningsavgiften var mer än hon kunde skrapa ihop, så hon hade frågat runt lite innan hon bestämde sig för det här sjukhuset, som tydligen skulle vara riktigt bra. Det var under ett möte med läkaren på det andra sjukhuset, som ville skriva ut Yeong-hye, som hon fick rådet att överväga öppenvårdsbehandling.

”De resultat vi har sett hittills har varit goda. Hon kan förmodligen inte leva ett vanligt, produktivt liv riktigt än, men stödet från familjen skulle vara till stor hjälp.”

”Det var vad jag fick höra förra gången också”, sa hon till honom. ”Jag trodde på det och lät Yeong-hye bli utskriven. Men nu verkar det ha varit fel beslut.”

Även om det påstådda skälet till att hon inte ville att Yeong-hye skulle skrivas ut, det skäl hon gav läkaren, var oron för ett eventuellt återfall, kunde hon nu erkänna för sig själv vad det egentligen handlade om. Hon klarade inte längre av att hantera allt som hennes syster påminde henne om. Hon hade inte lyckats förlåta henne för att hon hade seglat ensam över en gräns som hon själv inte kunde förmå sig att överskrida, kunde inte förlåta den magnifika ansvarslöshet med vilken Yeong-hye hade kastat alla sociala restriktioner överbord och lämnat henne ensam kvar i ofrihet. Men innan Yeong-hye hade sprängt dessa bojor hade hon inte ens vetat om att de fanns.

Hon hade sett så normal ut att receptionisten faktiskt var tvungen att fråga vem av dem som var patient.

Lyckligtvis var Yeong-hye positivt inställd till att läggas in igen. Klädd i vanliga kläder och till synes lugn och sansad hade hon med klar och tydlig stämma talat om för läkaren att hon trivdes på sjukhuset. Hennes blick var klar och hennes min oberörd. Det var näst intill omöjligt att se någon skillnad mellan henne och vanliga människor, med undantag för det faktum att hon, som var smal redan till att börja med, vid det laget hade blivit alarmerande mager. I taxin på väg dit hade hon lugnt suttit och tittat ut genom fönstret och inte visat minsta tecken på oro, och när de klev ur hade hon lydigt följt med sin syster, som om de bara hade gett sig ut för att ta en promenad. Hon hade sett så normal ut att receptionisten faktiskt var tvungen att fråga vem av dem som var patient.

Medan de väntade på att Yeong-hyes papper skulle bli klara, sa In-hye till sin syster: ”Luften är fin här, det kommer att ge dig bättre aptit. Du kommer att kunna äta lite mer och gå upp i vikt.”

Yeong-hye, som nyligen hade börjat prata igen, vände blicken mot zelkovaträdet utanför fönstret och sa: ”Ja … det finns stora träd här.”

När hennes syster inte svarade viskade hon igen: ”In-hye … världens alla träd är som bröder och systrar.”

Efter att ha tillkallats av receptionisten kom en kraftigt byggd medelålders sjukvårdare och tittade igenom vad de hade tagit med inför sjukhusvistelsen. Underkläder, kläder, tofflor, toalettartiklar. Han bredde ut plaggen noga, gick igenom dem ett efter ett och verkade kontrollera att det inte fanns några band eller nålar. Han tog bort det långa, breda ylleskärpet från kappan som In-hye hade packat ner och bad dem att följa med honom.

Sjukvårdaren låste upp dörren till en sal för sex personer och visade in dem. Yeong-hye var alltjämt lugn medan hennes syster hälsade på sjuksköterskorna. Sedan ställde In-hye ner väskan och gick bort till fönstret, som var försett med kraftiga vertikala järnstänger. I det ögonblicket drabbades hon av dåligt samvete, något hon dittills hade lyckats hålla ifrån sig. Plötsligt bara fanns det där, som en tung klump i magen. Yeong-hye kom ljudlöst fram och ställde sig bredvid henne.

”Åh, man ser träden härifrån också.”

Bli inte svag nu, uppmanade In-hye sig själv med hårt sammanpressade läppar. Hon är i vilket fall som helst en börda du inte orkar bära. Ingen klandrar dig. Du har varit duktig som har klarat det så här långt.

Hon såg inte på Yeong-hye där hon stod bredvid henne. I stället blickade hon ner mot trädgården där vintersolens strålar spelade över lärkträden, som ännu inte hade fällt alla sina barr.

”In-hye”, sa Yeong-hye. Hennes röst var lågmäld och lugn, som om hon försökte trösta henne. Yeong-hyes gamla svarta tröja doftade svagt av malkulor. När hennes syster inte svarade viskade hon igen: ”In-hye … världens alla träd är som bröder och systrar.”

Hon går förbi det andra annexet och stannar framför ingången till det första. Hon ser patienter trycka sig mot glasdörren och kika ut. De känner sig antagligen lite klaustrofobiska, med regnet som tvingat dem att sitta och trycka inomhus de senaste dagarna. När In-hye ringer på dörrklockan kommer en manlig sjuksköterska i sena trettioåren ut från sköterskeexpeditionen som ligger i anslutning till entréhallen, med en nyckel i handen.

Han stänger snabbt dörren efter sig, sätter nyckeln i låset och vrider om den. In-hye märker att en ung kvinnlig patient stirrar på henne med kinden tryckt mot in-sidan av den låsta glasdörren. Hon spänner sina tomma ögon i In-hye som om hon vill borra sig in genom huden på henne; aldrig att hon skulle titta på en främling på det viset om hon var psykiskt frisk.

”Hur är det med min syster?” frågar hon när de går uppför trapporna till tredje våningen. Sjuksköterskan ser sig om över axeln och skakar på huvudet.

”Hon har slutat prata. Hon försöker också dra ut venkatetern, så vi blev tvungna att ta henne till isoleringsrummet och ge henne lugnande innan vi kunde sätta tillbaks den. Hur hon kan ha styrka nog att slita sig loss från oss …”

”Är hon kvar på isoleringen?”

”Nej. Hon vaknade för en stund sedan så vi tog henne tillbaka till salen. De har väl berättat att de ska sätta in sondmatning klockan två, eller hur?”

Hon följer efter sjuksköterskan in i entréhallen på tredje våningen. När det är vackert väder sitter äldre patienter på den långa bänken vid fönstret och njuter av solen, andra spelar bordtennis, allt medan munter musik strömmar ut från sköterskeexpeditionen. Men i dag tycks all aktivitet ha kvävts av det evinnerliga regnandet. Kanske är de flesta av patienterna i sina salar, det är inte mycket som händer i entréhallen. Bordtennisracketar ligger övergivna på bordet.

Hon kastar en blick längs avdelningens västra korridor mot det stora fönstret längst in, där eftermiddags-solen lyser in starkare än någon annanstans när det är fint väder. När In-hye kom för att träffa Yeong-hye i mars, bara några dagar innan hon försvann ut i den regniga skogen, vägrade hon att komma till besöksrummet. Då In-hye kontaktade översköterskan från receptionen sa denna att Yeong-hye konstigt nog inte hade velat lämna avdelningen på flera dagar. Till och med under den timme då patienterna tilläts ta en promenad utan sällskap av personal, något som alla patienter alltid såg fram emot, hade hon stannat kvar på avdelningen. När In-hye frågade om hon inte i alla fall kunde få gå och säga hej till sin syster, med tanke på att hon hade åkt hela långa vägen, kom sköterskan ner till receptionen för att följa med henne.

När hon möttes av den oväntade synen av en kvinnlig patient som stod på händer i bortre änden av den västra korridoren, kom hon inte ens på tanken att det kunde vara Yeong-hye. Först när sköterskan, som hon precis hade pratat med i telefon, ledde henne ditåt hade hon känt igen Yeong-hyes långa, tjocka hår. Hennes syster stod upp och ner och balanserade på händerna, nästan blåröd i ansiktet.

”Hon har hållit på en halvtimme redan”, sa sköterskan i en otålig ton. ”Det började för två dagar sedan. Det är inte det att hon är omedveten om omgivningen eller att hon inte pratar … hon är inte som de andra katatoniska patienterna. Fram till i går har vi fått tvinga henne tillbaka till salen, men vad vi än gjorde började hon stå på händer igen så fort hon kom dit, så … vi kan inte ens få henne att sluta.” Innan hon gick tillbaka till expeditionen sa sköterskan: ”Hon ramlar om man puffar till henne lite. Se om du inte kan få henne att prata med dig. Vi skulle ändå bli tvungna att knuffa omkull henne för att få henne tillbaka till salen.”

När In-hye blev ensam med Yeong-hye satte hon sig på huk och försökte fånga systerns blick. Allas ansikten ser annorlunda ut när de är upp och ner. Yeong-hyes ansikte såg sannerligen egendomligt ut, med det lilla hull hon hade på kinderna hängande ner mot ögonen. Ögon som klara och glittrande såg ut i tomma intet. Hon föreföll omedveten om sin systers närvaro.

”Yeong-hye.” Inget svar. ”Yeong-hye. Vad håller du på med? Ställ dig upp.”

Hon sträckte ut handen mot Yeong-hyes blodröda kind. ”Ställ dig upp, Yeong-hye. Får du inte ont i huvudet? Du är ju alldeles illröd i ansiktet!” Det var inget -annat att göra, så hon gav sin syster en försiktig knuff. Precis som sköterskan hade sagt dråsade Yeong-hye genast ihop på golvet och In-hye lyfte snabbt upp hennes huvud och stöttade nacken som man gör med ett -spädbarn.

”In-hye.” Yeong-hyes ansikte sprack upp i ett brett leende och ögonen lyste som om hon precis hade vaknat ur en lycklig dröm. ”När kom du hit?”

Sjuksköterskan, som hade stått och iakttagit dem, kom fram och ledde dem till ett mötesrum i anslutning till entréhallen. Här, förklarade hon, kunde anhöriga träffa patienter vars symptom var så allvarliga att de hade svårt att gå ner till besöksrummet i receptionen. In-hye förmodade att det också var där samtal med läkaren ägde rum.

”Jag visste inte. Jag trodde att träd stod upprätta. I själva verket står de med båda armarna i jorden. Allihop.”

När In-hye lade upp maten hon hade haft med sig på bordet, sa Yeong-hye: ”Du behöver inte ta med dig sådant där nu.” Hon log. ”Jag behöver inte äta längre.”

”Vad pratar du om?” In-hye stirrade på sin syster som om hon var helt besatt. Det var länge sedan hon sett Yeong-hye se så glad ut – nej, det var faktiskt första gången. Hon fullkomligt lyste. ”Vad i hela friden höll du på med nyss?” frågade hon.

Yeong-hye besvarade hennes fråga med en annan: ”Visste du?”

”Visste vad då?”

”Jag visste inte. Jag trodde att träd stod upprätta. I själva verket står de med båda armarna i jorden. Allihop. Titta, titta där borta, är det inte fantastiskt?” Yeong-hye störtade upp och pekade mot fönstret. Allihop, alla står på huvudet.” Yeong-hye skrattade upphetsat. In-hye mindes stunder i deras barndom, då Yeong-hye hade haft samma ansiktsuttryck som nu. Stunder då systerns ögon smalnade och blev alldeles mörka, och samma barnsliga skratt bubblade upp ur henne. ”Vet du hur jag kom på det? Det var i en dröm och jag stod på huvudet … det växte ut löv från kroppen och rötter trängde fram ur mina händer … så jag grävde mig ner i marken. Längre och längre ner … Jag ville att blommor skulle slå ut från underlivet så jag särade på benen, jag särade på benen så mycket jag kunde …”

In-hye stirrade förvirrat på Yeong-hyes blossande ansikte.

”Jag behöver vattna kroppen. Jag behöver inte den här sortens föda. Jag behöver vatten.”

”Tack så hemskt mycket för allt ni gör”, säger In-hye till översköterskan. ”Det betyder väldigt mycket.” Hon räcker fram riskakorna som hon haft med sig och hälsar på de andra sköterskorna i tur och ordning. Medan hon som vanligt förhör sig om hur det är med Yeong-hye, kommer en kvinnlig patient i femtioårsåldern, som har misstagit henne för en i personalen, framrusande och bugar sig lätt för henne.

”Jag har ont i huvudet. Kan ni vara snäll och säga till doktorn att byta ut min medicin.”

”Jag arbetar inte här. Jag är här för att besöka min syster.” Kvinnan ser In-hye djupt i ögonen.

”Snälla hjälp mig … jag har så ont i huvudet, jag orkar inte mer. Hur ska jag kunna leva så här?”

I samma stund kommer en manlig patient i tjugoårsåldern och trycker sig mot In-hyes rygg. Det är sådant som händer på sjukhuset, det är alls inte ovanligt, men det gör henne ändå nervös. Patienterna har ingen känsla för folks personliga revir, bryr sig inte om att det är oförskämt att stirra på andra. Å ena sidan är det många vars fullständigt tomma blickar antyder att de är instängda i sin egen privata värld, å den andra finns det de som förefaller så klara i huvudet att man lätt kan missta dem för någon i personalen. Yeong-hye hade en gång i tiden tillhört de senare.

”Varför kan ingen göra något åt den där killen?” skriker en kvinnlig patient i trettioårsåldern i aggressiv ton till översköterskan. ”Ni vet mycket väl att han jämt slår mig!” In-hye har sett henne många gånger förut; varje gång verkar hennes förföljelsemani ha förvärrats.

In-hye bugar sig åter mot sköterskorna.

”Jag ska bara gå och prata med min syster.” Att döma av sköterskornas miner är alla grundligt trötta på Yeong-hye. Det är uppenbart att ingen av dem hyser något hopp om att In-hyes övertalningsförsök kommer att ha någon effekt. Hon kryssar försiktigt fram mellan patienterna, noga med att inte snudda vid dem, och går genom den östra korridoren där Yeong-hyes sal ligger. Dörren är öppen och när hon går in kommer en kortklippt kvinna fram till henne.

”Aha, du är på besök i dag.”

Kvinnan heter Hee-joo och behandlas för alkoholism och hypomani. Hon är kraftigt byggd, men de runda ögonen får henne att se rar ut och hennes röst är alltid aningen hes. På det här sjukhuset får de patienter som är vid relativt sunda vätskor ta hand om dem som lider av mer akuta psykiska problem, och får lite fickpengar som belöning. När Yeong-hye började bli mer svårhanterlig och tvärvägrade att äta, hade Hee-joo fått ansvar för henne.

”Tack för allt du gör”, säger In-hye, och ska just till att pressa fram ett leende när Hee-joos aningen fuktiga hand griper tag i hennes.

”Vad ska vi göra?” säger Hee-joo. Hennes runda ögon blir blanka av tårar. ”De har sagt att Yeong-hye kan dö.”

”Hur mår hon?”

”Alldeles nyss kräktes hon blod. Hon äter inget, så magsyran fräter sönder hennes magsäck och hon kräks hela tiden. Och nu kommer det blod också!” Hee-joo är nära att brista i gråt. ”När jag började ta hand om henne var hon inte så här … om jag hade sett efter henne bättre hade hon kanske mått bra nu. Vad tror du? Jag visste inte att hon skulle bli så dålig. Det här kanske inte hade hänt om inte jag hade fått ansvar för henne.”

Hee-joo är på väg att jaga upp sig, så In-hye släpper hennes hand och närmar sig sakta sängen. Om andra människor ändå inte kunde se ens ögon. Om man ändå kunde gömma sina ögon för omvärlden.

Yeong-hye ligger raklång i sängen. Först ser det ut som om hon tittar ut genom fönstret, men vid en närmare granskning tittar hon inte på någonting alls. Hennes ansikte är utmärglat och hon har nästan inget hull kvar på halsen, axlarna och armarna. In-hye lägger märke till de fina men ovanligt långa hårstrån som växer på systerns kinder och underarmar, likt den fjuniga behåring man ofta ser hos spädbarn. Läkaren har förklarat att det beror på att Yeong-hyes hormonbalans är rubbad, något som inträffar efter långvarig svält.

Försöker Yeong-hye förvandla sig själv till en prepubertal flicka? Hon har inte haft mens på länge och nu när hon väger under trettio kilo har hon naturligtvis inga bröst kvar. Där hon ligger ser hon ut som ett groteskt förvuxet barn, helt asexuell.

In-hye lyfter det vita lakanet. Yeong-hye gör inget motstånd när hon vänder på henne för att kontrollera att hon inte har fått liggsår på svansbenet eller ryggen. Området som var inflammerat förra gången hon var här har fortfarande inte blivit bättre. In-hye låter blicken vila på det tydliga, blekblå mongolmärket mitt på ena skinkan, som nu bara är skinn och ben. Bilden av de målade blommorna, som bredde ut sig från det där märket likt rinnande bläck och täckte hela kroppen, flimrar för ett svindlande ögonblick inför hennes ögon.

”Tack för allt, Hee-joo.”

”Jag tvättar henne varje dag med en våt handduk, och pudrar hennes hud också. Det är det fuktiga vädret som gör att det inte vill läka.”

”Tack så hemskt mycket.”

”Förr behövde jag få hjälp av en av sköterskorna för att tvätta henne; nu väger hon så lite att jag lätt kan lyfta henne själv. Det är faktiskt som att ha hand om ett litet barn. Hur som helst tänkte jag ge henne ett bad i dag också – jag hörde att hon ska flyttas till ett annat sjukhus, så det blir sista gången …” Hee-joos stora ögon blir röda igen.

”Okej, vi kan väl tvätta henne tillsammans om en liten stund.”

”Gärna. Varmvattnet slås på klockan fyra …” Hee-joo torkar sina tårfyllda ögon, först det ena, sedan det andra.

”Bra, då ses vi om ett tag.”

In-hye nickar åt Hee-joo då hon lämnar rummet, lägger sedan tillbaka lakanet över Yeong-hye och rättar till det så att systerns fötter inte sticker ut. Hon söker efter brustna blodkärl och hittar dem överallt: på båda händerna, fotsulorna, till och med på armbågarna. Enda sättet att se till att Yeong-hye får protein och glukos är via dropp, men nu finns det inga oförstörda ådror kvar där en nål skulle kunna sättas in. Det enda som återstår är att sätta in en venport i ett av kärlen vid Yeong-hyes hals. Dagen innan hade läkaren ringt till In-hye och förklarat att eftersom det innebar ett riskfyllt kirurgiskt ingrepp, skulle man bli tvungen att flytta Yeong-hye till centralsjukhuset. De hade flera gånger försökt få i Yeong-hye lite näring genom att föra in en lång slang genom näsan på henne, men det hade misslyckats eftersom Yeong-hye helt enkelt hade stängt matstrupen. I dag skulle de pröva metoden en sista gång, men om det misslyckades igen skulle de inte längre kunna behålla Yeong-hye.

När sköterskan tvingade upp munnen på henne och lyste in med en ficklampa låg tabletterna kvar där.

För tre månader sedan, när In-hye kom för att besöka sin syster kort efter att hon hade hittats i skogen, sa de till henne i receptionen att Yeong-hyes läkare ville tala med henne. Det gjorde henne orolig, eftersom hon inte hade pratat med honom sedan Yeong-hye lades in.

”Vi vet att hon blir upprörd om hon ser en rätt som innehåller kött, så vi har varit extra noga med att se till att det inte ska hända. Men nu kommer hon inte ens ner till matsalen och även om vi tar upp en bricka till salen vägrar hon att äta. Det har pågått i fyra dagar redan. Hon har börjat bli uttorkad. Och eftersom hon blir våldsam så fort vi försöker sätta in ett dropp … jag vet faktiskt inte ens om vi kan få i henne medicin längre.”

Läkaren hade faktiskt tvivlat på att Yeong-hye alls hade tagit sina mediciner. Han anklagade rentav sig själv för att inte ha varit så vaksam som han borde, bara för att allt hade verkat gå bra i början. Så sent som samma morgon hade en sköterska blivit ombedd att se till att Yeong-hye tog sina tabletter, men Yeong-hye hade tydligen vägrat lyda när hon blev tillsagd att sticka ut tungan. När sköterskan tvingade upp munnen på henne och lyste in med en ficklampa låg tabletterna kvar där.

Den där dagen i mars, då Yeong-hye låg med en droppnål instucken i handens ovansida, hade In-hye frågat: ”Varför gjorde du det? Vad gjorde du där i den mörka skogen? Frös du inte? Tänk om du hade blivit sjuk, allvarligt sjuk?” Yeong-hye var fruktansvärt mager i ansiktet och hennes okammade hår var trassligt som sjögräs. ”Du måste äta. Jag förstår att du inte vill äta kött om du inte tycker om det, men varför har du slutat äta allt annat också?”

Det ryckte nästan omärkligt i Yeong-hyes läppar. ”Jag är törstig”, viskade hon. ”Ge mig lite vatten.” In-hye gick och hämtade ett glas. Efter att ha tagit en klunk drog Yeong-hye en ytlig suck och sa: ”Pratade du med läkaren?”

”Ja, det gjorde jag. Varför …”

Yeong-hye avbröt henne. ”De säger att mina inre organ är helt förtvinade.” In-hye visste inte vad hon skulle säga. Yeong-hye lutade sig närmare sin syster: ”Jag är inget djur längre”, sa hon, efter att först ha spanat ut över den tomma salen som om hon var på väg att avslöja en stor hemlighet. ”Jag behöver inte äta, inte nu längre. Jag kan leva utan mat. Det enda jag behöver är solljus.”

”Vad pratar du om? Tror du verkligen att du har förvandlats till ett träd? Hur skulle en växt kunna tala? Hur skulle du kunna tänka de här tankarna?”

Yeong-hyes ögon lyste. Ett mystiskt leende lekte på hennes läppar.

”Du har rätt. Snart kommer ord och tankar att försvinna. Snart.” Yeong-hye brast i skratt, och suckade sedan. ”Mycket snart. Vänta bara lite till, så får du se.”

Fortsättning följer…

Publicerad
1 day sedan
Atlanta Garment MNF och Jerash Holdings tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Samtidigt vittnar textilarbetare som Arbetaren träffat om svåra villkor. Foto: Julia Lindblom

Bakom sömmarna: Livet i Jordaniens dolda textilindustri

Bortom modevärldens glittrande fasader sliter tusentals migrantarbetare under svåra förhållanden i Jordaniens textilfabriker. Många lämnade sina familjer för drömmen om en bättre framtid. De mötte i stället ett system som utnyttjade deras utsatthet till max. Arbetaren var på plats för att ta del av historierna.

– De här människorna är mitt allt. Jag saknar dem så mycket. 

Anam har tagit fram sin mobiltelefon och sveper fram några bilder som visar hennes familj. Ett foto föreställer hennes tvååriga son uppklädd i finkläder på en trappa. 

Hon kommer från en liten stad i Bangladesh och har nyligen börjat arbeta på textilfabriken Jerash Holdings strax utanför Jordaniens huvudstad Amman.

Vi befinner oss i en övergiven och sliten fabrikslokal i industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab, som gjorts om till en arbetarbostad. 

Enligt kontraktet kommer det dock ta minst tre år innan Anam får återse sin älskade familj. 

Anam och hennes kollegor arbetar på fabrikerna Jerash Holdings och Atlanta Garment MNF, som tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, Adidas, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Den logistiska kedjan är lång. Kläderna produceras i fabrikerna i Jordanien, exporteras till den israeliska hamnen Haifa och skeppas därefter vidare till USA.

Det är fredag, den enda lediga dagen på veckan. En helig dag för att besöka moskén i industriområdet, eller umgås med vänner och ringa längre videosamtal till familjen i hemlandet.

I det här rummet, det innersta utefter en dunkel korridor, pågår dock ett babyshower-firande den här dagen. 

Khadija, 25, är gravid i sjunde månaden och hennes vänner har samlats för att fira med maträtter och delikatesser. Maten har dukats upp på en plastduk på mattan i det lilla rummet.

Khadija firar sin babyshower tillsammans med vänner som arbetar på fabriken. Varje person har tagit med sig en maträtt. Foto: Julia Lindblom

Khadija arbetar på en lokal livsmedelsbutik i närheten. Men flera av hennes vänner som deltar i firandet arbetar på textilfabrikerna i området Al Souq Sahab.

Anam, som bor i byggnaden, har stigit upp tidigt på morgonen för att hjälpa till med festmåltiden. Hon har tillagat den i den trånga korridoren, på ett pentrykök på ett rangligt träbord som enda arbetsyta. Det saknas nämligen fungerande kök i arbetarbostaden.  

– Alla har tagit med sig någonting i dag. Och vi har lagt ut för maten med egna pengar, säger hon.

“På sex hela år har jag bara varit i Amman två gånger”

Firandet pågår i timmar. Men samtidigt talar vi om arbetsvillkoren på fabrikerna i Al-Sahab. De flesta i rummet arbetar på textilfabrikerna Atlanta och Jerash.

Fabrikerna finns listade i den öppna amerikanska databasen Open Supply Hub, som kartlägger textilindustrier runt om i världen, och har enligt denna tusentals anställda. Enligt den amerikanska tullmyndighetens databas importerade både the North Face och New Balance stora mängder kläder från fabrikerna i augusti.

En arbetarbostad i industriområdet Al-Tajamouat utanför Amman. Foto: Julia Lindblom
Fredagseftermiddag i industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab utanför Amman. Atlantas grå fabrik hägrar i bakgrunden. Foto: Julia Lindblom

Sanjida, 35, har två barn i Bangladesh som hon försörjer. Hennes son, 11 år, går i skolan och hennes dotter, 18 år, studerar en vårdutbildning.

Varje kväll ringer hon trots tidsskillnaden hem till familjen. Hon oroar sig över barnens framtid.

Under sina sex år i Jordanien har Sanjida inte rest hem till Bangladesh en enda gång.

– Efter tre år ska företaget betala biljetterna för ett hembesök, och om jag inte reser till Bangladesh ska jag få ersättning. Men de kompenserade mig aldrig för biljetterna, säger hon och tillägger:

– På sex hela år har jag bara varit i Amman två gånger. Mest för att handla lite, aldrig för nöjes skull.

I industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab utanför Amman ligger många textilfabriker, där kläder tillverkas för kända klädmärken. Foto: Julia Lindblom

Tillverkar 16 plagg i timmen

Varje timme måste Sanjida tillverka minst 16 plagg i Jerash texilfabrik. Textilarbetarna i rummet vittnar om svåra villkor på fabrikerna. 

Ingen av de Arbetaren intervjuar vågar ställa upp med namn av rädsla för repressalier.

– Den ordinarie arbetstiden ligger på närmare 11 timmar och enligt schemat varar skiften mellan 7:30 till 18:00, men ofta förekommer övertid och ibland kan arbetsdagen pågå i 14 timmar, berättar Sanjida.

Under det ordinarie skiftet förekommer två raster, då företaget bjuder på en lunch som oftast består av kyckling och ris. Men under fredagar måste arbetarna tillaga sin egen mat. 

– I själva fabrikerna är arbetet uppdelat i sektioner: vissa arbetar med knappar, andra med färger, andra med att sy sömmar, fortsätter hon.

Det saknas fungerande kök i arbetarbostaden. I stället tillverkas maten i sovrumskorridoren på enkla pentrykök och disken diskas intill toaletterna. Foto: Julia Lindblom

Saknas facklig organisering

Ingen av migrantarbetarna i rummet har organiserat sig i en fackförening, men Sanjida säger att de ibland ber Bangladeshs ambassad i Jordanien om hjälp. 

Trots de långa arbetsdagarna brukar plagg även tillverkas på kvällar och nätter, och säljas i de lokala butikerna i industriområdet.

Textilarbetarna på Atlanta och Jerash fabriker får enligt de anställda ingen semester under sitt treårskontrakt. I stället får de efter att ha fullgjort kontraktet möjlighet att resa till hemlandet i två månader. 

Företaget betalar då flygbiljetterna, men själva semestern är obetald.

Det är svårt att sjukskriva sig. Arbetarna måste få ett särskilt sjukskrivningsintyg från en läkare för att kunna ta ut frånvarodagar. De kan inte ta ledigt av andra skäl. 

Sanjida har under sina sex år i Jordanien inte rest hem till Bangladesh en enda gång. Foto: Julia Lindblom

Grundlönen ligger enligt kontraktet på 145 jordanska dollar, vilket motsvarar cirka 200 dollar i månaden. Utöver detta erbjuds en övertidsersättning på mellan 40-45 jordanska dollar.

– I fabrikerna får vi inte prata med våra kollegor eller använda mobiltelefoner. Men ibland spelar de bangladeshisk musik i högtalarna, säger en kvinna. 

De kvinnliga textilarbetarna i rummet vittnar om att det finns många papperslösa arbetare på fabrikerna som får betalt kontant och som då skickar hem lönen via Western Union. 

Babyshower-firandet pågår i ett sovrum i korridoren. Foto: Julia Lindblom

– Vi skulle vilja klaga, men vågar inte eftersom vi är rädda för att förlora jobbet. Om man till exempel inte återvänder hem efter att ha fullgjort ett treårskontrakt betalar företaget ingen kompensation. Målen är svåra att uppnå och om vi gör misstag blir cheferna arga, säger en annan kvinna. 

Efter festmåltiden diskas tallrikarna i de rostiga handfaten intill de fallfärdiga toaletterna.  

Längs med korridoren ligger sovrummen. Det bor uppemot tio personer i varje rum, män och kvinnor åtskilda. I samtliga rum står blåvita symaskiner längs väggarna.

Disken efter festmåltiden rengörs i de slitna handfaten intill toaletterna. Det saknas fungerande duschar. Det finns istället duschslangar inuti toalettbåsen. Foto: Julia Lindblom

Migrantarbetare får inte bilda egna fackföreningar

Det finns dock organisationer som kämpar för att förbättra villkoren för migrantarbetare i Jordanien. I ett stort höghus intill en bullrig motorväg i västra Amman ligger migranträttsorganisationen Tamkeens huvudkontor.

– Fabriksarbetare i textilsektorn tvingas arbeta under omänskliga förhållanden med långa arbetstider, låga löner och utan tillgång till sina pass, vilket hindrar dem från att lämna arbetet, säger Linda al Kalash.

Hon är grundare till Tamkeen och berättar att hon startade organisationen för att förbättra migrantarbetares villkor i Jordanien.

Atlanta Garment MNF tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Foto: Julia Lindblom

– I Jordanien har migrantarbetare rätt att gå med i fackföreningar, men kan inte bilda fackföreningar själva. 

Regeringen har inte godkänt bildandet av en enda ny fackförening sedan 1976. 

– Det finns oberoende fackföreningar, men de har ingen närvaro i sektorer som textilindustrin, där det arbetar många migrantarbetare, säger hon.

En hektisk torsdagseftermiddag på huvudkontoret i Amman. Tamkeen hjälper årligen tusentals migrantarbetare i Jordanien. Foto: Julia Lindblom

Tamkeen är en av de organisationer som försöker ha närvaro bland migrantarbetare i textilsektorn i Jordanien. Linda al Kalash berättar att strejker var vanligt förekommande inom textilsektorn för tjugo år sedan, men att de minskat de senaste åren.

Hon säger att Tamkeen åtagit sig flera fall av exploatering inom textilsektorn.  

– Arbetarna led på grund av flera problem. Det kan handla om att inte ha fått ut lönen, samtidigt som arbetsgivaren inte förnyat arbets- och uppehållstillstånd, och de är fast i Jordanien och måste böta. De har inga pengar, men de kan inte lämna landet. Migrantarbetarna kan inte ta jobb på en annan fabrik, eftersom det inte är tillåtet utan godkännande från den förra arbetsgivaren.

Tvångsarbete utreds på Needlecraft

Ett annat område som hyser många textilfabriker ligger i industriparken ad-Dulayl utanför Zarqa, Jordaniens näst största stad. Men till skillnad från i Al Souq Sahab syns inga lokala bangladeshiska butiker i industriområdet. 

Nästföljande dag åker Arbetaren dit i bil för att fotografera fabrikerna och husen som rymmer sovsalarna. Det är lördag, och omöjligt att genomföra intervjuer.

En stor blå skylt listar fjorton textilfabriker som ligger i området.

I industriparken ad-Dulayl ligger många textilfabriker. Foto: Julia Lindblom

I våras avslöjade den brittiska dagstidningen inews svåra förhållanden på Needlecrafts textilfabriker i ad Dulayl, som tillverkar kläder för globala varumärken som Under Armour, Columbia och American Eagle. Tusentals migrantarbetare från Sydostasien tvingas enligt rapporter arbeta upp till 16 timmar om dagen.

Detta sker ofta i sweatshopliknande-förhållanden, med temperaturer som når upp till 40 grader i lokalerna eftersom luftkonditioneringen påstås vara avstängd för att spara på elkostnaderna.

Arbetare och tidigare anställda vittnar i tidningen om att fabriken konfiskerar människors pass så att de inte har möjlighet att lämna arbetsplatsen.

Den brittiska tidningens granskning ledde senare till att den amerikanska tullmyndigheten inledde en utredning gällande tvångsarbete på Needle Craft.

Klädmarket Figs, som också sponsrade USA:s lag till Olympiska Spelen, har nu gett löfte om att avsluta importen från tillverkaren.

Tidningen har även rapporterat om flera självmord bland kvinnliga fabriksarbetare på fabrikerna. 

Needle Crafts sovsalar för kvinnor finns enligt källor inuti de gula arbetarbostäderna i industriparken ad-Dulayl utanför Zarqa. Foto: Julia Lindblom

Självmord bland arbetare

En ung kvinna från Bangladesh, Tureza Akter, som arbetar på Fine Apparel-fabriken Needlecraft tog sitt liv i november 2023.

I granskningen berättar ”Angelo”, släkting till en migrantarbetare som fortfarande arbetar på fabriken, om bakgrunden till självmordet. 

Enligt Angelo hade Tureza Akter fått en halv månadslön avdragen eftersom hon inte uppnått sina dagliga mål, och även tvingats utstå förnedrande sexuella övergrepp av platschefen. Tureza Akter utsattes för tvångsarbete, systematisk misshandel och sexuella trakasserier.

Inews intervjuade Tureza Akters svägerska, Ismu, i Bangladesh, som berättar att 21-åringen brukade ringa hem och gråta efter arbetspassen.

– Jag är 100 procent säker på att hon dog på grund av att chefen torterade henne… Om hon inte hade behandlats så illa skulle hon inte ha dött och inte haft självmordstankar, säger Ismu i reportaget.

Needle Craft har efter granskningen sagt till tidningen att de agerat på uppgifterna och att de “främjat en säker, respektfull och stödjande miljö för alla, fri från rädsla och hot”. Det säger sig ha infört en förbättrad handledarutbildning samt rekryterat arbetsmiljöinspektörer och psykologer. De hävdar att företaget endast behållit anställdas pass med anledning av förnyelse av visum.

En lagerbyggnad tillhörande Needle Crafts fabrik i området. Foto: Julia Lindblom

Migrantarbetare gick ut i spontan strejk

Arbetaren har tagit del av en rapport från den jordanska migranträttsorganisationen Tamkeen, som dateras till endast dagar efter självmordet. Självmordet ska inte ha varit det första på fabriken den hösten. 

Foto: Julia Lindblom

I rapporten beskrivs hur misshandeln och dödsfallet ledde till stor upprördhet bland arbetarna på fabriken. Senare gick arbetarna ut i en spontan strejk.

– Arbetarna presenterade en lista med krav, som inkluderade skydd mot alla former av våld eller hot på arbetsplatsen och ersättning för övertidsarbete, säger Linda al Kalash, ordförande för migranträttsorganisationen Tamkeen.

Hon säger att strejken fortgick tills dess att rykten började cirkulera, bland annat om fler självmord och att en bangladeshisk arbetare fått en huvudskada. Till sist hölls ett möte mellan företagsrepresentanter och arbetare på fabriken där man slöt en överenskommelse, och senare återgick migrantarbetarna till arbetet.

– Dessa rykten spreds troligen i syfte att skrämma arbetarna och tvinga dem att avsluta strejken och acceptera företagets villkor. Det hölls ett möte och företaget lovade förbättringar, men efter en uppföljning visade det sig att åtgärderna endast höll i sig någon månad. Företagets löften var mest ett sätt att få arbetarna tillbaka till jobbet, säger Linda al Kalash.

Foto: Julia Lindblom

“Fabrikerna utövar tvångsarbete”

Dominique Muller, utredare på den brittiska människorättsorganisationen Labor behind the Label Foto: Privat

Dominique Muller, utredare på den brittiska människorättsorganisationen Labor behind the Label, har under året följt utvecklingen inom den jordanska textilindustrin.

– Unga utsatta migrantarbetare tvingas stanna under hela kontraktstiden om fabrikerna håller inne pengarna för hemresan – och detta räknas som tvångsarbete, säger Dominique Muller till Arbetaren och fortsätter:

– Företag som köper från Jordanien har ett ansvar att omgående kräva förändring. Det här är en industri som bygger på kvinnliga migrantarbetare som tjänar fattigdomslöner och som dagligen utsätts för verbala, fysiska och sexuella övergrepp. Företagen som importerar sina kläder från Jordanien måste omgående agera, säger hon.

Fängelseliknande bostäder

I industriparken ad-Dulayl ligger de dammiga vägarna öde den här eftermiddagen. Här ligger fabriker men också stora gula betonghus, som hyser sovsalar för de kvinnliga migrantarbetarna på Needlecraft och andra textilfabriker. Det sitter galler över de fängelseliknande små fönstren.

Området förefaller spöklikt övergivet, men inuti fabrikerna pågår arbetet bakom stängda dörrar, som om tiden utanför stod stilla.

Anam, Sanjida och Khadija heter egentligen något annat, men vill vara anonyma av rädsla för repressalier.

Här svarar Jerash Holdings på kritiken:

Arbetaren söker Atlanta Garment MNF.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Ledarskribenten Per-Anders Svärd inklippt framför en person som ligger i i en solstol vid sjö
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Jan-Åke Eriksson, Nicklas Thegerström / TT

Per-Anders Svärd:
Klassamhället är tydligt under ledig tid

Semestersäsongen är slut. Men vem fick egentligen vila under sommaren? Per-Anders Svärd har läst en ny rapport om våra semester- och fritidsvanor röjer den bestående ojämlikheten på vår lediga tid.

Rätten till vila och återhämtning i form av begränsad arbetstid och semesterledighet är inget vi fått gratis. Tvärtom är varje arbetsfri timme något som vanligt folk har fått kämpa till sig. Ytterst har den striden handlat om vad samhällets överskottsproduktion ska användas till. Ska arbetsprodukten fördelas så att så många som möjligt kan leva ett gott liv? Eller ska den omvandlas till privat rikedom för ett fåtal?

På papperet gäller i dag åtta timmars normalarbetsdag och minst fem veckors semester för alla arbetstagare. Men att mängden fritid är förhållandevis jämnt fördelad är bara en sida av saken. En lika viktig aspekt är ledighetens kvalitet – det vill säga möjligheten till meningsfull fritid.

På den punkten består ojämlikheten. I LO:s rapport Semester- och fritidsvanor för arbetare och tjänstemän granskas hur olika samhällsgrupper använder sin lediga tid. Här framgår det att fritidens kvalitet tydligt varierar mellan olika samhällsskikt.

Människors semestervanor är ett exempel. År 2022 kunde sjuttio procent av tjänstemännen åka bort på semester i minst en vecka. Det kunde bara hälften av arbetarna göra. Så har det sett ut sedan 1980-talet.

Så präglar ojämlikheten fritiden

Och problemet gäller inte bara resandet. Ojämlikheten präglar fritiden över huvud taget. Var tionde arbetare har inte råd att regelbundet delta i någon fritidsaktivitet som kostar pengar. Många måste tacka nej till att träffa vänner och släkt för att fika eller äta middag för att de inte har råd. Närmare var femte barn i låginkomsthushåll har fått avstå från att följa med vänner på aktiviteter för att det kostar för mycket.

Därtill finns skillnader mellan könen. Inom både arbetar- och tjänstemannagruppen har kvinnor lägre löner än män. Kvinnor måste oftare avstå från att träffa vänner eller spendera pengar på sig själva.

Att ha möjlighet till återhämtning är särskilt viktigt för grupper med fysiskt ansträngande arbeten. Ungefär hälften av undersköterskorna och byggarbetarna uppger att deras uppgifter kräver stor kroppslig ansträngning. I många arbetaryrken, särskilt de som domineras av kvinnor, är det svårt att ta anpassa arbetstakten eller ta pauser under arbetsdagen.

Som en följd saknar dessa grupper ofta ork att träffa vänner eller ägna sig åt aktiviteter efter jobbet. Fritiden måste i stället läggas på återhämtning.

Skillander i lön, hälsa och livskvalitet

Problemet med ojämlikheten går därmed bortom löneskillnaderna. Det handlar också om hälsa och livskvalitet.

Ingen lever två gånger. De möjligheter vi har till en meningsfull och njutbar existens har vi under detta liv och ingen annan gång. Man kan därför tycka att alla borde ha samma rätt till vila, avkoppling och nöjen. Det ter sig stötande att människors utsikter att leva friska, långa och givande liv ska distribueras längs ekonomiska skiljelinjer.

Samtidigt är det inte tjänstemännen som är huvudproblemet. Tjänstemannagruppen har visserligen gynnats av den nyliberala skattesänkningspolitiken, men de har inte vunnit tillnärmelsevis så mycket som den mikroskopiskt lilla ekonomiska eliten.

Så kan vi motverka de skenande klassklyftorna

Av de enorma resurser som dragits undan från välfärden och omfördelningssystemen under de senaste årtiondena har hundratals miljarder varje år förts över till de allra rikaste. Den misär många upplever både på jobbet och på fritiden kan ytterst spåras till den klasspolitik som har förvandlat Sverige till en maskin för att tillverka miljardärer.

Men vi måste inte ha det så. Det överskott vi alla är med att skapa i arbetslivet skulle i stället kunna användas för att skapa kollektiv rikedom. Vi skulle kunna minska arbetstiden i tunga yrken, bygga prisvärda semesteranläggningar, sänka kostnaderna för grönt resande och organisera kostnadsfria fritids- och kulturaktiviteter i våra lokalsamhällen.

Kampen för en begränsad arbetstid handlade alltid om att skapa utrymme för ett gott liv. Vad man vill fylla det livet med varierar förstås från person till person, men för att det ska förverkligas vi alla ha tillgång till samma sak: fri tid av hög kvalitet. För det borde vi vara beredda att avvara några miljardärer.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Porträttbilder på arbetare nordiska golv
Carlos Hernándes Garcia, Harry Vado, Azamat Akhorov och Nelson Torres Escobar vittnar om svåra villkor och exploatering. Foto Julia Lindblom

Rösterna från de som utnyttjades på Nordiska Golv

Fem män från olika länder reste till Sverige för att arbeta med hopp om ett bättre liv, men deras drömmar krossades när de började arbeta för Nordiska Golv. Nelson, Azamat, Harry, Francisco och Carlos vittnar alla om liknande upplevelser. Deras berättelser belyser den brutala exploateringen av migrantarbetare i dagens Sverige. Nu hoppas de att en kommande rättegång om människoexploatering ska ge dem den rättvisa de förtjänar.

I närmare 15 års tid har byggföretaget Nordiska Golv – som bytt namn till Svealandsbygg – utnyttjat migrantarbetare i byggbranschen i Sverige. I somras väcktes ett åtal om människoexploatering i Södertörns tingsrätt mot det ökända företagets vd, Christian Erdal, och rättegången vankas i januari nästa år.

Åtalet är resultatet av en polisutredning om människoexploatering som pågått under flera år, och som ursprungligen omfattade hela 40 målsägande. När fallet nu går till åtal har antalet målsägande dock skurits ned till tre.

Flera välkända byggföretag, inklusive allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder och LO-ägda Riksbyggen, har anlitat det omstridda företaget Nordiska Golv de senaste åren. Trots omfattande mediebevakning och domar i både Arbetsdomstolen och tingsrätten har utnyttjandet av människor fortsatt på svenska byggarbetsplatser.

Arbetaren har intervjuat fem tidigare anställda på byggbolaget. Här är deras berättelser.

Nelson Alexander Torres Escobar

Nelson har hopp om att rättegången ska leda till positiv förändring för migrantarbetare i Sverige. Foto: Julia Lindblom

Nelson fick kontakt via Facebook med en person som behövde arbetskraft i Borlänge. Tillsammans med en kollega köpte han biljetter och reste dit under perioden 2019-2020. 

– Väl på plats började vi arbeta med två olika uppgifter: en grupp fokuserade på fasaderna och vi andra arbetade inuti lägenheterna med ombyggnad, målning och putsning. Vi stötte på problem med fasaderna på grund av det extremt kalla vädret. Färgen frös när vi försökte måla.

Nelson och hans kollegor fick ett helt lägenhetsprojekt att ta hand om. 

– Trots att vi arbetade intensivt under två veckor, fick vi aldrig traktamentet som utlovats för mat och resor.

Bostadsförhållandena var usla, och 15-20 personer bodde tillsammans i en stuga långt ifrån arbetsplatsen.

– Första veckan fick jag sova på golvet med endast en filt. Vi hade ingen gas och det lilla elektriska köket fungerade inte. Vi var tvungna att gå till en stormarknad som låg en timmes promenad därifrån för att köpa mat. På grund av det kalla vädret och bristen på ordentliga arbetskläder och utrustning var förhållandena mycket svåra.

Nelsons och hans kollegor arbetade långa dagar på bygget, ibland från gryning till klockan tio på kvällen. Efter att ha arbetat där ett tag insåg Nelson att han aldrig skulle få lön. 

– Vd:n lovade hela tiden att pengarna skulle komma, men inget hände. Vi talade med chefen och gav honom ett ultimatum: betala oss åtminstone för maten eller så slutar vi. Han svarade att om vi hade pengar att äta hemma, hade vi pengar att äta där också. Till slut valde vi att lämna projektet eftersom vi inte fick någon ersättning och inte ville hamna i juridiska problem.

Nelson är 27 år gammal och arbetar för närvarande på en restaurang, efter att ha arbetat med målning i nästan två år. 

– Målningen ledde till ryggskador eftersom det involverade mycket tungt arbete. Jag har bestämt mig för att söka ett jobb som inte kräver så mycket fysisk ansträngning. Jag vill gärna fortsätta bo i Sverige eftersom jag trivs med den svenska livsstilen. Jag hjälper också min familj i El Salvador med min inkomst.

Nelson har hopp om att rättegången ska leda till positiv förändring för migrantarbetare i Sverige.

– Jag hoppas att rättvisa kommer att skipas och att andra migrantarbetare inte ska utnyttjas på samma sätt. Jag önskar att regeringen gör det lättare för migranter att rapportera missförhållanden utan rädsla. Många migranter, som inte talar språket eller är osäkra på sina rättigheter, utnyttjas på grund av sin sårbarhet. Fler ska kunna stå upp för sig själva utan rädsla för att bli utvisade.

Carlos Alexander Hernández Garcia

Carlos Alexander Hernández Garcia hoppas en dag kunna återförenas med familjen i Sverige. Foto: Julia Lindblom

Carlos började arbeta som målare på Nordiska Golv i oktober 2020. Målet var att tjäna pengar för att hjälpa familjen i El Salvador och få ett bättre liv.

– Jag kom till Sverige för att undkomma problemen i mitt hemland, där gängvåldet är utbrett och gör livet svårt. Jag ville ge min familj en bättre framtid och hoppas fortfarande att en dag kunna återförenas med dem här.

Precis som andra migrantarbetare genomled Carlos slavliknande villkor på Nordiska Golv. Han arbetade från söndag till söndag, från tidigt på morgonen till sent på kvällen, utan lön. 

– Min vän Nelson och jag tog jobbet med löften om biljetter, mat och en plats att vila. Men allt visade sig vara tomma ord.

Carlos fick ingen säng att sova i, och det saknades värme och varmvatten i huset där han och de andra migrantarbetarna bodde. 

– Vi fick inte ens mat. Trots detta fortsatte vi arbeta hårt. Vi drevs av hoppet att kunna tjäna pengar till våra familjer. Men arbets- och levnadsförhållandena var usla. 

På arbetsplatsen bodde Carlos i ett överfyllt rum tillsammans med 10-15 personer som alla sov på golvet. 

– Vi hade inget varmt vatten, vilket gjorde att det blev en utmaning att ens duscha. Familjen blev ledsen och oroade sig för mig när de insåg hur svårt jag hade det. Och jag kunde inte ringa dem för det fanns knappt mobiltäckning där vi befann oss.

Under arbetsdagarna arbetade Carlos tillsammans med andra målare och takläggare. Säkerheten var obefintlig, och han såg ofta kollegor bli skadade på jobbet. 

Carlos hade dock vänner som flera månader senare hjälpte honom att ta sig ur situationen. 

– Vi lämnade arbetsplatsen och började söka andra möjligheter. Trots det kalla vädret, bristen på ordentliga kläder och de långa arbetsdagarna, försökte jag hålla modet uppe.

Carlos hoppas på att rättegången ska resultera i att rättvisa skipas, och att ingen annan behöver genomlida det han har gått igenom. 

– Jag fick ingen hjälp från facket och är rädd för vad Cristian Erdal, personen bakom företaget, kan göra. Jag har läst om hans kriminella aktiviteter och det gör mig orolig, säger Carlos.

Carlos hoppas på att kunna återförenas med familjen i Sverige. Han har inte träffat dem på fem år.

– Att vara invandrad arbetare i Sverige kan vara svårt och osäkert, och arbetsförhållandena varierar beroende på sektor. Men trots den negativa erfarenheten, gillar jag Sverige som land och hoppas att framtiden ska bli ljusare. Jag vill inte att någon annan migrantarbetare ska behöva uppleva det här, och hoppas att min historia kan hjälpa till att förhindra att detta upprepas.

Azamat Akhorov

Azamat Akhorov väntar fortfarande på lönen. Foto: Julia Lindblom

En annan person som arbetat under svåra förhållanden på Nordiska Golv är Azamat Akhrorov. 

Han är från Uzbekistan och arbetade på Nordiska Golv i ett år och fyra månader. Ofta arbetade han på Campus Albano, Svenska Bostäders bygge av studentbostäder i Stockholm.

Nordiska Golv är i dagsläget skyldig honom lön för hundratals timmar.

– Vi fick aldrig ut våra löner i tid. Christian Erdal sade alltid att lönen skulle komma den 27:e, men jag fick alltid ringa honom den 29:e och fråga varför kontot fortfarande var tomt. Ibland fick vi hota med att inte jobba, då kom lönen till sist in på kontot.

Christian Erdal rapporterade nyligen Azamat Akhorov och andra tidigare anställda till Kronofogden. 

– Jag fick ett meddelande om att jag köpt en maskin till Nordiska Golv, och har nu tvingats betala 60 000 kronor ur egen ficka.

Harry Vado

– Det känns som en skam att vi ännu inte har fått den rättvisa vi förtjänar, säger Harry Vado. Foto: Julia Lindblom

Harry blev anställd som målare på Nordiska Golv. När han kom till arbetsplatsen, blev han snart kontaktad av byggmästaren och chefen Christian Erdal.

– Han hade fått för sig att eftersom jag kunde lite engelska, skulle jag ta ansvaret för hela arbetet. Jag var tveksam – jag hade ju bara kommit dit för att måla – men chefen försökte övertyga mig. Han lovade mig en mycket bra betalning: 30 000 kronor för en veckas målning av en lägenhet. Det lät som ett schysst erbjudande, så jag accepterade och gick in i rollen som ansvarig.

Arbetarna tvingades leva under knappa förhållanden, i två stugor som låg ungefär 30 kilometer från arbetsplatsen. 

– Förhållandena var allt annat än bekväma. Det var vinter, och vi hade varken värme eller ordentliga sängar. Rummet var trångt och vi var över tjugo personer som trängdes i det lilla utrymmet, utan tillgång till mat. Jag fick ett förskott – men bara till mig. De andra arbetarna fick inga pengar alls.

Christian började trakassera Harry med ständiga samtal om hur arbetet fortskred. 

– Hans frustration visade sig på ett obehagligt sätt, särskilt när han talade nedlåtande om de andra arbetarna från Nicaragua. Det kunde jag inte stå ut med. Jag konfronterade honom och sade att det inte var rätt att nedvärdera dem som arbetade hårt för honom. Jag var tydlig med att om han inte betalade dem, skulle de sluta arbeta.

Men trots att Harry till sist fick 12 000 kronor på löningsdagen, förblev de andra kollegorna utan lön. 

– De hoppades på att få sina pengar senare, men pengarna kom aldrig. Christian är fortfarande skyldig dem för arbetet. 

Harry menar att den kommande rättegången är viktig för de som utsatts.

– Jag önskar två saker: rättvisa för den omänskliga behandling vi utstod och att alla de som arbetade på Nordiska Golv verkligen får den betalning de är berättigade till. Jag vill att Christian ska hållas ansvarig så att han inte kan fortsätta utnyttja arbetare på det här sättet. I rättegången är det tre målsäganden. Men det var inte bara tre personer som drabbades, utan mer än 20. Det känns som en skam att vi ännu inte har fått den rättvisa vi förtjänar. 

Harry har bott i Sverige nästan tio år nu. Resan började med arbete på ett byggnadsställningsföretag, och senare som målare.

– Numera arbetar jag med takläggning och har fått mitt personnummer och identitetskort. Jag försöker hitta ett mer stabilt jobb.

Francisco Lopez Solano

Francisco Lopez Solano beskriver arbetsvillkoren på Nordiska Golv som ”fruktansvärda”.

– Christian lovade att betala oss, men vi fick ingen lön alls. Jag arbetade på ett större projekt i Borlänge där vi skulle bygga åtta, nio hus från grunden. Mitt jobb var att måla och bygga ställningar.

Francisco Lopez Solano. Foto: Privat

När Christian ringde och erbjöd jobbet, trodde Francisco att han skulle få en ordentlig lön.

– Men allt jag fick var 500 kronor för mat, och jag var tvungen att be mina kollegor om pengar. Boendeförhållandena var också usla. Jag bodde i ett hus utan el, värme, varmvatten eller kök. Jag sov på golvet, liksom många andra.

Francisco Lopez Solano hoppas på att rättvisa ska skipas för alla de migrantarbetare som jobbade ärligt men inte fick betalt. 

– Jag saknar min familj mycket. Mina barn och min fru är kvar i Nicaragua, och jag hoppas att staten kan hjälpa mig att ta hit dem så att de också kan jobba här. Efter jobbet på Nordiska Golv tvingades jag plocka pantburkar för att överleva och skicka något till mina barn.

Hans råd till andra byggnadsarbetare i Sverige är att undvika svarta jobb.

– Det är riskfyllt, och du vet aldrig om du kommer att få betalt. De utnyttjar utländska arbetare och behandlar dem illa. Jag har förklarat för polisen att detta fick stora konsekvenser för mig. Det var mitt första jobb som nyanländ i Sverige.

Arbetaren söker Nordiska Golvs vd Christian Erdal.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Vendela Engström inklippt framför Tidöregeringen

Vendela Engström:
Avsätt regeringen efter avskaffad flygskatt

Regeringen och Sverigedemokraterna visar gång på gång hur bolag och pengar går före människa och klimat. Flygskattens avskaffande bör vara droppen som får bägaren att rinna över.

”Vi tar helt enkelt bort den”, sa Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg på tisdagens pressträff.

Poff så var flygskatten borta. 

Regeringen med Sverigedemokraterna vill att svenskarna ska flyga mer – och det till en billigare peng. Till råge på allt så är partierna är medvetna om att det kommer leda till större utsläpp. För de är ju inte så dumma, trots allt. 

Profit före klimat. Tidöpartiernas populistiska utspel är trots allt inget som förvånar. Profit och kortsiktighet går ju före allt i den kapitalistiska ordningen vi lever i. 

Partierna lyfter vikten av att vissa flyglinjer ska finnas kvar – för familjer och företag på dessa platser. Men den här politiken handlar inte om att hjälpa befolkningen. Den handlar om att hjälpa bolag. Det här handlar om pengar.

Resultatet av kortsiktig och kapitalistisk politik är att klimatkrisen vi befinner oss i förvärras. När världens politiker borde göra allt för att ställa om samhället och ekonomin till något hållbart väljer alldeles för många att göra precis tvärt om. 

Världsfrånvänd politik

För visst är det lättare att vinna röster på att låtsats som att problemen inte finns. 

Utifrån nuvarande politik bedömer Naturvårdsverket att Sverige varken kommer nå det långsiktiga målet om noll nettousläpp år 2045 – eller etappmålen 2030 och 2040. 

Regeringen påminner om orkestern som fortsatte spela när Titanic sjönk. De kör business as usual, när inget längre är som vanligt.

Det de i stället kan börja med är att bygga ut och rusta upp järnvägen så att den fungerar som den ska – i stället för att dra ner på avgångar. Nästa steg är att återförstatliga järnvägen, för att sedan låta arbetarkollektivet ta över driften. Sist men inte minst borde de göra biljetterna billigare – helst gratis. 

Det ska vara så billigt och lätt som som möjligt att välja det som är klimatvänligt. Det ska inte vara en klassfråga. 

Men faktum är att det klimatfrågan är en klassfråga. De som drabbas hårdas av klimatförändringar är världens arbetarklass. Både i Sverige och utomlands. De som kommer undan – i alla fall till en början – är världens rika, som också står för störst del av världens utsläpp. 

En regering som inte tar klimatfrågan på allvar bör avsättas.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Frida Orupabo presenterar utställning på Bonniers konsthall.
Frida Orupabo på Bonniers konsthall med Big Girl II. Foto: Josephine Askegård

Starkt om makt och förtryck i Frida Orupabos konst

Den norska konstnären Frida Orupabo ställer för första gången ut sina collageskulpturer i Sverige. Och det är en stark upplevelse som väntar besökaren. 

Att kliva in på Bonniers konsthall i Stockholm är något av en chock. Bara antydan om vad vi ska få ta del av ger en förväntan som liknar den som man känner inför att se en film som man hört är otäck eller upprörande. Den enda skillnaden är att detta inte är en film utan konst som gestaltar historiens skräckfyllda kapitel kring vitt och patriarkalt normskapande.

Frida Orupabo, med bas i Oslo, ställer för första gången i Sverige ställer ut sina collageskulpturer, och det gör hon alltså på Bonniers konsthall i Stockholm. Man kan nog utgå ifrån att utställningen kommer att dra folk, och jag hoppas på det. För den är riktigt häftig.

Orupabo är sociolog och hennes verk handlar mycket om att göra människor utan makt till subjekt.

Det kolsvarta förrummet, med sin installation av ett jätteansikte, nedbrutet till ögon, näsa och mun som ljusspel visar hur Orupabo förstår hur hon ska tvinga fram en ny, och chockerande syn på det vi knappt tänker på längre. Installationen ”Of course everything is real” är en omstöpning av ett av surrealisten Salvador Dalís mest kända verk ”Mae West’s face which may be used as a surrealist apartment” från 1935, där Hollywoodikonens blonda uppenbarelse dekonstruerats till en soffa, en eldstad och två landskapsmålningar. 

Berättelser som skrivs om

Orupabos entré berättar redan här om hur de gamla bilder som hon klippt isär och satt samman bär på berättelser som också kan skrivas om när de klipps ner och sätts samman på ett nytt sätt. Mae Wests vita ansikte förvandlas till ett svart subjekt med rörliga ögon. 

Konstnären har sedan länge arbetat med bland annat bilder ur familjens gamla fotoalbum. Men har gått vidare till motiv från äldre pornografiska fotografier med koloniala och rasistiska förtecken och andra bilder från kolonial historia. 

Frida Orupabos White Happiness. Foto: Gerhard Kassner

Resultatet blir synliggörande av övergrepp på flera plan, genom historien och rakt in i vår samtid. Orupabo påvisar helt enkelt hur pornografi i sig också kan fungera som en föreläsning i att vissa grupper av människor – här rasifierade och kvinnor (och därmed förstås andra vanliga pornografiska objekt som barn eller djur) – har ett värde enbart i tjänst av att utnyttjas. 

Associationerna, som till exempelvis till den perverterade pornografi som bland annat producerats i koloniala sammanhang, i nazityskland och i fascismens Italien, i ockupationskrig och i samband med övergrepp mot urbefolkningar väller över en. Det är lätt att må lite illa, och man kanske behöver pausa lite för att sätta samman alla pusselbitar som konstnären häller ut inför våra ögon. 

Kanske beror det delvis på att collaget som konstform inte är det vanligaste att Orupabos verk öppnar våra ögon lite extra. Oavsett spiller verken över på varandra och gör utställningen till något liknande en skog av nya sorters träd att upptäcka. 

Hanger. Foto: Frida Orupabo

Frida Orupabo gör människorna i sina verk tredimensionella genom att lägga lager på lager och förstora upp dem i jätteformat. På så vis gör hon dem till subjekt och ger dem (delvis) upprättelse. Hon klipper och häftar och fram stiger kvinnor och rasifierade med egna agendor. Som kan bjuda motstånd genom att ta plats eller skrika ut sitt lidande – och sin vrede. 

Samtidigt är det värt att påpeka att utställningen inte enbart är en enormt stark politisk berättelse, utan också en konstnärligt säker upplevelse. Så kan man arbeta för att också få bilder att gå rakt in i kroppen utan att passera hjärnan, som Dalí och hans surrealistvänner fick en hel värld att intressera sig för. Frida Orupabo djupdyker i den genren med sin sax.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Serietecknaren Tommy Sundvall
Tommy Sundvall är serietecknare och aktuell med boken Folkbokförd i rännstenen. Foto: Tuija Roberntz

Ett papper med rutor öppnade en ny värld

Folkbokförd i rännstenen, så är namnet på Tommy Sundvalls nya roman som ska skildra arbeten som ”inte räknas som arbeten”. För Arbetaren berättar han om den avgörande stunden då en pedagog, eller fröken som de sa då, gav honom ett papper med rutor.

Under sommaren har Serien Ketamin Cowboys gått som följetong i Arbetaren. Det är inte första gången som karaktärerna Morris och John vandrar in i tidningen. 2020 gick Voijägarn, en serie som sedan blev del av Tommy Sundvalls debut På äventyr i senkapitalismen.

Morris, löst baserad på honom själv, medan John är en uppskruvad version av en barndomsvän.

– Det är två kompisar i 30-årsåldern som bor i en storstad och hankar sig fram på diverse oseriösa gigjobb, säger Tommy Sundvall. 

I den första boken är det just gigjobben som står i centrum, men i Folkbokförd i rännstenen får i stället jobben som inte riktigt räknas ta plats.

– Som när man tvingas åka på arbete kopplat till sin samhällstjänst genom kriminalvården. I John och Morris fall så jobbar de på ett viktminskningsläger för barn. Den typen av jobb ses inte som arbete, men de utför samma saker som de betalda lägerledarna, men de får automatiskt lägre rang.

Utöver det åker Morris och John bland annat till Norge och jobbar på ett gym, samt ställer upp och vaktar en äldre man när hans vårdare ska ta en tjugo minuters paus och ”fokusera på Harry Boy”.

Inspireras av händelser med barndomskompisen

Han beskriver John som en ”loose kanon” och Morris har svårt att säga nej. Vissa av upptågen de tar sig för har sitt ursprung i händelser eller skämt Tommy upplevt med sin barndomsvän. Dessa har sedan dragits till sin spets i böckerna.

– I första boken ska de börja sälja ägg och så är det en bild på Morris där han rastar höns med koppel. Det är ett skämt som min barndomsvän sagt: ‘Om jag har en höna i lägenheten som jag går ut och rastar och sedan säljer äggen, då är den ju frigående inomhus med tillgång till utevistelse.’ berättar Tommy Sundvall.

Barndomskompisen tycker, enligt Tommy Sundvall, mycket om böckerna och har i flera år sagt att han ska tatuera in bilden av John på armen. Något som hittills inte blivit av.

– Det bryter lite emot karaktären. För John är en sådan som skulle tatuerat in den när det fortfarande bara var en skiss som inte ens publicerats i Arbetaren.

Sundvall bjuder in till skratt

Att prata med Tommy Sundvall påminner om att läsa hans serier. Svaren på mina frågor omvandlas snabbt till historier som bjuder in till skratt. Det märks att han har berättandet nära till hands och i de små detaljerna finns komiken. Som när han berättar om hur han till slut fick ett efterlängtat mejl från Galago: ”Då var det tur att kaffekoppen stod på bordet”.

Den första serien gjordes på mellanstadiet. Tommy Sundvall berättar att han är uppvuxen i Jordbro. Föräldrarna arbetade, likt många andra, i industriområdet och fritids var öppet sent.

– Då var det en pedagog, fast då vi sa ju bara fröken, som kom och berättade för oss om serier. Hon hade ett uppkopierat ark med sex rutor. Vi gjorde varsin serie och när de andra gick vidare med sina liv hade jag fastnat, det var som heroin. 

Tommy Sundvall bad om papper efter papper med rutor på, tills pedagogen sa att han kunde använda linjal istället.

– Det är min enda tecknarutbildning, det var alltså en pedagog på mellanstadiet.

Serietecknandet fortsatte, men under gymnasiet väcktes även intresse för fanzine. Det var under, vad Tommy Sundvall beskriver som ”den feministiska serievågen”, som han första gången skickade in något till Galago. Men han fick inget svar.

– Då var det såhär ”Om Liv Strömqvist ritar ett streck på ett papper kan vi sälja flera tusen, vem bryr sig om någon jävla kille från Haninge”.

Men efter sommarföljetongen Voijägarna i Arbetaren och ytterligare ett välputsat mejl till Galago fick han svar. 

– En morgon när jag skulle åka till jobbet plingade det till i telefonen, och då var det bra att kaffekoppen stod på bordet, för annars hade jag tappat den, säger Tommy Sundsvall.

Galago svarade på andra försöket

Sofia Olsson på Galago hade läst och tyckt om Voiägarna och nu var förlaget intresserade av att göra en bok.

Precis som i På äventyr i scenkapitalismen utgår Tommy Sundvalls nya bok från en obestämd storstad. Men själv har han lämnat Stockholm för Kramfors. 

Här finns det en inställning i relation till arbetet som Tommy Sundvall tycker är befriande i jämförelse med den karriärfokuserade storstaden där människor inte klarar av att slå sig till ro, utan ständigt är på jakt efter perfektion. 

– De flesta i Kramfors har ganska oglamorösa jobb, många jobbar på sågverket, i industrin, några i hemtjänsten. Bilden av jobbet är mer att det är en plats man förväntas vara på några timmar om dagen i utbyte mot lön. Det är en annan norm och inställning till arbete som jag själv delar, just eftersom jag själv har lågutbildade föräldrar och själv inte har klarat gymnasiet. Så då är man på sätt och vis dömd till massa skitjobb, säger han och lägger till att CSN-skulder på en halv miljon antagligen ändå bara skulle gjort honom olyckligare.

Uppföljare om arbete bortom städerna

Uppföljaren till Folkbokförd i rännstenen, kommer att skildra arbetsförhållandena i glesbygd.

– Jag har tänkt att jag ska göra en skitjobbstrilogi. Då kommer jag ha skildrat den moderna gigekonomin i första boken, arbete som inte ses som arbete i andra boken, och sedan arbete bortom städerna i tredje boken. Hur det ser ut med arbete och möjligheten att försörja sig på landsbygden.

Själv har han lyckats få jobb på en bensinstation. Något som gett uppslag till ytterligare en bok.

Jobbet på macken har också gett uppslag till en kommande självbiografisk bok inspirerad av Mathilda Josephssons seriebok Mjölk och människor, som utgick från arbetet som kassörska i en matbutik. 

– Hon gjorde en självbiografisk bok, där hon själv inte är huvudpersonen. Det är jättespännande att läsa om någon som sitter i kassan och skildra världen ur den människans perspektiv.

Förra vintern spenderade han med att läsa böcker om bensinmackens historia i Sverige, vilket han vill komprimera och ha med i boken. 

Serieböcker som handlar om arbete säljer bra, berättar Tommy Sundvall.

– Jag tror det beror på att det finns ett behov av igenkänning. Marknaden för böcker om olycklig kärlek eller taskiga relationer tror jag är ganska mättad. Men alla människor måste ju, vare sig man vill eller inte, någon gång i livet ha ett arbete. Därför kan arbetsplatsskildringar vara gångbara för en större publik, säger Tommy Sundvall.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Emil Boss är poet, författare och facklig organisatör i syndikalistiska Stockholms LS.  Foto: Janerik Henriksson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Vad händer när kollektivavtalen saknar betydelse?

2019 inskränktes strejkrätten. Det innebar att kollektivavtalens ställning stärktes på bekostnad av möjligheterna att använda konflikt som protestform mot exempelvis lönedumpning och arbetsmiljöproblem. Men om kollektivavtalen ska vara det enda fackliga målet – vad händer när avtalen saknar betydelse?, frågar sig Emil Boss.   

Inskränkningen av strejkrätten 2019 innebar ett uppsving för kollektivavtalens ställning i Sverige. Tidigare var det tillåtet för facken att strejka för vadsomhelst med några få undantag. Efter inskränkningen av strejkrätten blev det istället bara tillåtet att strejka för kollektivavtal (eller om arbetare inte har fått sin lön, ett sorts nödläge). Lönedumpning, arbetsmiljörisker, union busting och annat är inte längre lovliga konfliktskäl. 

En ny rapport av Medlingsinstitutet visar att hela åttiotre procent av arbetarna omfattades av kollektivavtal 2023. Sämre går det med medlemskap i fackföreningar.

Organisationsgraden sjunker

På tjugo år har arbetarnas organiseringsgrad sjunkit från över åttio procent till femtioåtta procent. I privat sektor – där bygg, restaurang, industri, jordbruk, skogsbruk, städ, transport och så vidare ingår – är organisationsgraden bara femtiotre procent och då har man ändå, av förklarliga skäl, inte kunnat räkna med de papperslösa arbetarna. 

Enligt Medlingsinstitutet var trettiofyra procent av arbetarna i Sverige utrikes födda 2023 (återigen är papperslösa och dolt utstationerade inte medräknade). Rapporten beskriver utan att ange några procent att utrikes födda arbetare i lägre grad är medlemmar i facken. 

Om man zoomar ut ser det ut såhär: Det finns kollektivavtal nästan överallt, men andelen utrikes födda arbetare ökar och allt färre går med i facken. Ungefär varannan arbetare står redan utanför fackföreningarna och därmed utanför den svenska modellen.

Kollektivavtal som fasad

Jag vet av egen erfarenhet att väldigt många bolag i privat sektor har ett kollektivavtal som inte är värt pappret det är skrivet på. Arbetarna har aldrig fått ta del av några kollektivavtalsenliga villkor, alltihop är bara en fasad för att få bättre kunder.

Eftersom arbetarna inte är medlemmar i facken förmår facken inte följa upp huruvida avtalen följs eller inte. Det handlar nästan uteslutande om arbetare i privat sektor som är utrikes födda.

Själva värdet i kollektivavtalen tycks alltså ha devalverats de senaste tjugo åren. På tusentals företag spelar det helt enkelt ingen roll för arbetarna om det finns ett kollektivavtal eller inte. Ändå har kollektivavtalens fackliga ställning förstärkts. 

Fem år efter inskränkningen av strejkrätten ser det ut som att LO gick i en fälla. För om kollektivavtalen ska vara det enda fackliga målet – vad händer när avtalen saknar betydelse?   

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Joe Hill Visitor Center öppnas i Gävle i september. Desirée Kjellberg på fängelsemuseet är en av initiativtagarna.
Ett nytt besökscentrum till minne av protestsångaren Joe Hill slår upp dörrarna i Gävle i september. Foto: Johan Apel Röstlund

Gävle storsatsar: Ska lyfta Joe Hills minne

Mannen som aldrig dog ska få nytt liv. För nu satsas det som aldrig förr på att lyfta Joe Hills minne i Gävle. I september öppnar nämligen ett besökscentrum för den mytomspunna protestsångaren. Och stadsvandringarna i Joe Hills fotspår lockar hundratals nyfikna besökare.

– Vi är absolut ingen konkurrent till Joe Hill-gården. Tvärt om vill vi att fler ska hitta dit.

Det säger Desirée Kjellberg, chef på Sveriges fängelsemuseum i Gävle när vi står ute på grusplanen alldeles intill slottet och där det nya Joe Hill Visitor Center snart ska invigas i det gamla fängelsemuseet.

Joe Hill Visitor Center kommer bli ett komplement till Joe Hill-gården och Joe Hills barndomshem i Gamla Gefle, som förvaltas av SAC Syndikalisterna.

Desirée Kjellberg är en av initiativtagarna till projektet som ska lyfta minnet av ”Mannen som aldrig dog”.  Joe Hill avrättades 1915 efter vad många menar ett av tidernas största justitiemord, men hans sånger lever vidare i den internationella arbetarrörelsen och har inspirerat världsstjärnor som Joan Baez, Bob Dylan, Patti Smith och Bruce Springsteen.

Hon pekar in mot museet där den nya permanenta utställningen snart är färdigställd. Hit ska nyfikna turister och Gävlebor lockas för att ta del av Joe Hills uppväxt och öde. Tanken är att bredda kunskapen om hans gärning och kamp för drägliga villkor.

Desirée Kjellberg på fängelsemuseet i Gävle är en av initiativtagarna till Joe Hill Visitor Center
Desirée Kjellberg, chef på Sveriges fängelsemuseum i Gävle. Foto: Johan Apel Röstlund

– Man blir sällan profet i sin egen hemstad och jag tror inte att gemene man förstår hur stor Joe Hill är runt om i världen och vilken betydelse han haft. Och så var det med mig med när jag började samla in material till till besökscentret. Det var först då det slog mig, att shit vad mycket som skrivits om honom.

Lisa Pehrsdotter är kultursamordnare på Gävle kommun och en av initiativtagarna till Joe Hill Visitor Center
Lisa Pehrsdotter är kultursamordnare på Gävle kommun och en av initiativtagarna till att lyfta Joe Hills minne i staden. Foto: Johan Apel Röstlund

Men allt började egentligen redan för ett par år sedan. Lisa Pehrsdotter hade då efter många år som journalist i Gävle och Dalarna fått en ny tjänst som kulturutvecklare på Gävle kommun.

– På listan med saker att ta tag i som låg på mitt skrivbord när jag kom första dagen stod det Joe Hill.

Lisa Pehrsdotter skrattar till.

– Jaha, tänkte jag bara och började fundera.

Hon förklarar att det från kommunalt håll länge funnits frågor om hur staden bättre ska lyfta fram sin största kändis. Samtidigt, menar Lisa Pehrsdotter, har det funnits något av en beröringsskräck. För även om kommunen tidigare stöttat bland annat sommarprogrammet på Joe Hill-gården är det en inte helt okontroversiell historisk figur som nu ska sätta Gävle på kartan och locka historieintresserade turister till staden.

Joe Hill
Foto: Wikimedia commons

Joe Hill var en radikal fackföreningskämpe som dömdes och avrättades för ett mord som han med största sannolikhet inte begått. Hans liv handlar till stor del om politik och arbetsklassens kamp. Inte sällan infekterade frågor i de kommunala korridorerna där oroliga tjänstemän än i dag är rädda att trampa snett.

Gävle kommun vill lyfta minnet av Joe Hill

Gävle kommun vill lyfta minnet av Joe Hill. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det har gjort att frågan flutit lite mellan stolarna. Men så satte Skottes musikteater upp sin pjäs för två år sedan och då såg vi hur intresset växte igen. Så jag kallade till ett förutsättningslöst möte, med bland annat folk från Joe Hill-gården, och det var väldigt många intresserade. Det blev en peppig stämning med så mycket idéer, säger Lisa Pehrsdotter.

Desirée Kjellberg från fängelsemuseet var med på mötet och kom med idén att besökscentret skulle passa perfekt i deras lokaler. Och nu, den sjunde september, är det alltså dags för invigning.

– Det finns fortfarande massor av tankar på mer saker att göra och vi får se lite var allt landar men förutom besökscentret har vi redan börjat planera för en årlig Joe Hill-dag här i Gävle, i samband med FN:s internationella arbetsmiljödag den 28 april, säger Lisa Pehrsdotter.

Hon sitter i eftermiddagssolen inne på den gamla fängelsegården där allt fler människor börjar sluta upp inför kvällens stadsvandring i Joe Hills fotspår, som hålls av Anders Wesslén.

Han är historiker på Länsmuseet Gävleborg och en av världens främsta Joe Hill-forskare. Som född och uppvuxen i Gävle väcktes hans intresse för Joe Hill tidigt.

– Som alla andra här fick jag ju höra hans namn redan i skolan och när jag blev lite äldre snöade jag in på Ture Neman och fastnade för hans biografi över Joe Hill. Det var ju som en äventyrssaga men också full av en massa annat som är intressant. Det är vilda västern, utvandrar- och migranthistoria tillsammans med kriminal- och politisk historia.

Anders Wesslen håller i stadsvandringen i Joe Hills fotspår i Gävle
Omkring 200 personer deltog i stadsvandringen i Gävle för att lära sig mer om Joe Hill av historikern Anders Wesslén. Foto: Johan Apel Röstlund

Anders Wesslén kisar mot solen. Han är nöjd med kommunens satsning och menar att besökscentret kommer bredda både intresset och kunskapen.

– Det här kommer göra att vi kan dra ut historien mer och att Joe Hill inte bara blir centrerad till en plats i Gävle. Han bodde ändå i staden i 22 år innan han reste över till Amerika det sätter naturligtvis sina spår hos en människa. För han tog med sig mycket härifrån som formade hans politiska medvetenhet där borta.

Han nämner de tre stora folkrörelserna från början av 1900-talet som präglade Joe Hills uppväxt. Nykterhetsrörelsen, den musikaliska traditionen hos de frireligiösa och inte minst den framväxande arbetarrörelsen.

Uppemot 200 personer har samlats på grusplanen när Anders Wesslén knackar i mikrofonen och hälsar folk välkomna.

Omkring 200 personer deltog i stadsvandringen I Joe Hills fotspår i Gävle
Kön ringlade lång i de trånga gränderna ner mot Joe Hills barndsomhem i Gamla Gefle. Foto: Johan Apel Röstlund

Under en dryg timme guidar Anders Wesslén runt på Söder och bland de välbevarade träkåkarna i det vackert belägna Gamla Gefle.

Joe Hillgården i Gävle.
Joe Hills barndomshem i Gamla Gefle. Foto: José Figueroa

– Där, pekar han mot det snart nybyggda Agnes Kulturhus precis intill Gavleån, låg den gamla Rettigska tobaksfabriken där en 13 år lång strejk bröt ut när Joe Hill bodde alldeles i närheten.

Spontana applåder bryter ut när Anders Wesslén berättar om de strejkande unga kvinnor som fått nog av slavliknande arbetsvillkor och hur de anställda i stället startade ett tobakskooperativ vid det förra seklets början.

Nyöppnade Joe Hill Visitor Center i Gävle
Den 7 september invigs Joe Hill Visitor Center på Sveriges fängelsemuseum i Gävle. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det här kan omöjligt ha passerat honom opåverkad. Och alldeles oavsett vad man har för politiska värderingar så går det inte att förneka att Joe Hill är den mest berömda person som någonsin kommit från Gävle. Jag menar, självaste Chuck D från den amerikanska rapgruppen Public Enemy, har ju kallat honom ”The father of modern protest music” och det säger väl egentligen allt, säger Anders Wesslén.

Vandringen går vidare genom de kullerstensbelagda gränderna tills den avslutas på Nedre Bergsgatan i huset där Joe Hill växte upp och som fortfarande ägs och drivs av SAC Syndikalisterna. Också här finns ett museum och dit hoppas alltså det nya besökscentret att ännu fler ska hitta.

– Det vi kan göra är att komplettera Joe Hill-gården, som ju inte har samma resurser med personal och regelbundna öppettider som oss, säger Desirée Kjellberg.

Strax bakom henne i kön av stadsvandrande besökare står Eva och Per Thelin Myrbäck. De är nöjda att Joe Hill nu lyfts av kommunen.

Eva Thelin Myrbäck och Per Thelin Myrbäck från Gävle tycker att stadsvandringen I Joe Hills fotspår var intressant.
Eva och Per Thelin Myrbäck från Gävle tycker det är bra att kommunen nu satsar på att lyfta Joe Hills minne. Foto: Johan Apel Röstlund

– Han har ju betytt väldigt mycket för Gävle och tidigare har det ju varit syndikalisterna som tvingats sköta allt själva. Så jag är glad att de tagit tag i det här, säger Eva Thelin Myrbäck och Per fyller i:

– Ja, han är ju en väldigt viktig historisk person. Mitt första möte med Joe Hill var genom Bo Widebergs suveräna film från 1971 och det var den som fick mig intresserad.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Anna Jörgensdotter är författare och skribent. Foto: Foto: Adam Ihse/TT, Pernilla Wahlman

Anna Jörgensdotter:
Kampen för Palestina är att hedra andra världskrigets motstånd

”Aldrig igen, var demokratiernas rop efter andra världskrigets förintelse. FN bildades för att skydda oss från fascismen. Men de vita kapitaliststaterna har aldrig haft någon annan ambition än att rädda sig själva på bekostnad av andra” – då som nu, skriver Anna Jörgensdotter.

Den 31 mars 1939 trängdes tiotusentals antifascister i hamnen i Alicante och väntade på – visste – att västvärldens båtar skulle komma och rädda dem. En båt hade anlänt och redan farit, men fler måste vara på ingång. Italienska fascister samlades uppe i ett fort på det berg som inte kan kallas ett berg.

Jag är dålig på kartor, kass på geografi.

Ett år efter min pappas död drog jag och barnen till Mallorca för det lilla arv som blev. Kan jag placera ut exakt var i Mallorca vi var? Nej. Visste jag, som varit engagerad i Palestina sedan 90-talet exakt var Gaza och Västbanken ligger, och östra Jerusalem och andra annekterade områden? Nej. Jag vet det nu, men när jag gick i demos för Palestina 2004 och arrangerade stödkväll för Palestina 2014, visste jag inte gränserna, uppdelningen, ockupationen till fullo.

Alicante – den sista utposten

I hamnen i Alicante irrade jag runt för att hitta minnesstenen över de omkomna och tillfångatagna. Jag irrade för att hitta platsen där det varit ett koncentrationsläger, gick fel, hittade till slut minnesmärken i en liten park på baksidan av ett köpcentrum. Och det var så mycket bättre än ingenting. 

Jag försökte föreställa mig koncentrationslägret, människorna som tvingades dit av fascisterna. Alicante var den sista utposten, den sista “fria” delen av Spanien när inbördeskriget rasat i nästan tre år. De som kämpat mot fascisterna, och deras familjer, egentligen alla som inte sympatiserade med fascisterna, som fortfarande levde och trodde på västdemokratiernas hjälp, tog sig från hela Spanien till hamnen. Förvissade om att demokratiska länder, allierade, inte ville att Franco skulle hinna mörda ännu fler innan han segrade.

Men inga båtar kom.

Ett tjugotal människor tog sina liv (hellre än att bli avrättade av fascisterna), mammor höll sina barn hårdare, tröstade: det kommer att bli bra – men när fascisterna kom ner från kullen tidigt på morgonen den 1 april betydde tröst och kärlek ingenting. Barnen tas ifrån mödrarna. De små barnen ska dö och de äldre ska indoktrineras; placeras ut i lämpliga fascistfamiljer. Kvinnorna sätts i fängelser, separerade från sina bebisar: men de kan höra dem gråta från rummet intill.

Omvärldens svek

Tortyren i det. Ljudet av skott och skrik från innergården. Helvetet att vänta, inte veta. Det monumentala sveket från en medvetet blundande omvärld. Och Sveriges statsministern skriver till landets tidningar att de inte får publicera något ofördelaktigt om Herr Hitler och Herr Franco.

Kappor vänds. Så lätt vänds kappor. Så lätt urholkas demokrati och yttrandefrihet.

Det kör en högerextremist in i ett demonstrationståg för Palestina. Vårdslöshet i trafiken, rubriceras det först som. Rubrikerna är till en början tunna (långt senare ändras rubriken till hatbrott). Det är långt ifrån terrorattacken på Drottninggatan, eftersom det är en vit rasist: är det så vi tvingas tolka ignoransen hos polis och press?

Veckan efter tar en man tag i min Palestinaflagga och försöker slita den ur mina händer. Stämningen i tåget är annorlunda, gatan känns mer osäker. Det är den där förskjutningen som kallas normalisering men borde heta något annat: Brutalisering?

En vän säger: ”Hur är världen funtad, när det tycks som om ju fler barn som massakeras, desto mer okej blir det att visa rasism och zionism öppet?” 

Aldrig igen

Aldrig igen, var demokratiernas rop efter andra världskrigets förintelse. FN bildades för att skydda oss från fascismen: den som kommer att döda oss eller åtminstone separera oss från de vi älskar. Men de vita kapitaliststaterna (med århundraden av kolonialism i bagaget) har aldrig haft någon annan ambition än att rädda sig själva på bekostnad av andra.       

I boken What does Israel fear from Palestine? skriver Raja Shehadeh om behovet (hos vita världsledare) att hålla fast vid vit överlägsenhet (inklusive högerpopulistiska idéer) – och verklighetsbeskrivningar som går på tvärs mot alla siffror och kartor, all historia – för att rättfärdiga och förstärka sin existens.

Den som överlever på att förtrycka och förstöra människor och jord står för den verkliga terrorn, men kapitalismen får vi inte röra. Då stämplas vi som farliga och fiender, och blir villebråd för högerextrema våldsverkare som har rätten och makten på sin sida.

Vi lever inte i en uppochnedvänd värld, även om det känns så. Vi lever under kapitalismen. 

Så, vi höjer våra Palestinaflaggor för att de symboliserar människors rätt till liv och land (liksom Belarus flagga, Kurdistans, och Republikens i Spanien för drygt åttio år sedan). Vi väntar inte på den vita västvärldens räddning. Vi vet att bygget av en ny värld både beror och hänger på oss samt bygger på
människors lika värde.

Vi irrar och tröstar och övar på hopp (och drömmer mardrömmar om nätterna). Vi behöver inga minnesmärken, vi är vittnen just nu.

Barnen som bär flaggan längst fram i tåget skriker så högt efter rättvisa, frihet och medmänsklighet att alla borde höra.    

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Städsyndikatet Solidariska städare grundades i april. I dag har syndikatet runt 100 medlemmar. Foto: Vendela Engström

Facket Solidariska städare kräver ut över en miljon

Facket Solidariska städare har sedan det grundades i våras ökat i medlemstal. Dessutom har flera medlemmar fått igen pengar för bland annat utebliven lön. – Städbranschen är minst lika förslummad som byggbranschen, säger Agnes Lansrot, förhandlingssekreterare på Stockholms LS Syndikalisterna av SAC.

Den 11 april grundades städsyndikatet Solidariska städare. Sedan dess har syndikatet med hjälp av förhandlare på Stockholms LS krävt ut 1 163 313 kronor till medlemmar från 9 olika företag. En medlem har fått ut 514 000 kronor i utebliven lön.

Agnes Lansrot är förhandlingssekreterare på Stockholms LS, och en av de som har förhandlat för syndikatets medlemmar. Hon berättar att det ofta börjar med att en medlem misstänker att hen inte fått ut hela sin lön.

Agnes Lansrot, förhandlingssekreterare på Stockholms LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– När man går in och kollar är det oftast mer som saknas, eftersom många inte vet vad de har rätt till, som exempelvis ersättning för obekväm arbetstid och semesterersättning, säger Agnes Lansrot. 

Ofta har företag kollektivavtal som inte efterlevs.

– Om företaget har kollektivavtal, går vi igenom lönespecifikationer och ser vad som saknas. Det är jättemånga företag som har kollektivavtal men som ändå bara betalar ut timlön. Det är de absolut vanligaste ärendena vi har.

– Ska du bli anlitad av kommuner eller större företag ser det bättre ut om du har kollektivavtal, men det är tyvärr ingen garanti för att det följs, säger Agnes Lansrot.

Men det finns även rättigheter att åberopa för den som inte omfattas av kollektivavtal. Det händer att företag inte betalar övertidsersättning eller semesterersättning. Dessutom händer det att företag inte ger den anställda ett avtal, vilket kan göra att arbetsköparen behöver betala skadestånd.

Inom städsektorn finns både små och stora företag. När det gäller stora företag, berättar Agnes Lansrot att det finns ett problem att företagen inte har koll på sin personalstyrka.

– Om det är personer som inte pratar svenska, så kanske de har en arbetsledare som pratar svenska och ryska eller spanska. De kan ha direktkontakt med städerskorna och det är på den nivån som det kan ske konstigheter, som att timmar inte rapporteras.

Facket har fått fler medlemmar

Pamela Otarola, styrelsemedlem i Solidariska städare och migrantorganisatör på Stockholms LS. Foto: Julia Lindblom

– Vi har fått minst 30 nya medlemmar under sommaren, säger Pamela Otarola som är med i städsyndikatets styrelse samt förhandlare och migrantorganisatör på Stockholms LS.

Hittills har det nybildade facket haft två medlemsmöten. På varje möte har det kommit över 25 personer, berättar Pamela Otarola. Och det pratas både spanska och ryska. 

– Vi blandar: en pratar på ryska och en på spanska och så översätter vi. Det är inte omöjligt, när människor vill organisera och kommunicera så går det. Det tar lite mer tid, men det går. Det är fint att se att språket inte är en så stor barriär som man skulle kunna tro.

Behövs fler syndikat

Solidariska städare följer i fotspåren av syndikatet Solidariska byggare som startade 2021 och som i januari i år hade runt 800 medlemmar, vilket Arbetaren tidigare rapporterat om.

– Städbranschen är minst lika förslummad som byggbranschen. På sätt och vis är det värre, då det aldrig har funnits starka fackföreningar. I byggbranschen har det funnits en stark organisering som dalat, men i städ har det aldrig varit bra, säger Agnes Lansrot.

Hon lyfter att det inom städ inte finns en norm av att jobba heltid och att många kvinnor drabbas av att både ha en låg lön och inte få arbeta heltid.

– Det är sällan säkra anställningar, utan mer att du får timmar och hoppar runt. Det är mer prekärt på det sättet.

Inom städ är det också vanligt med arbetsskador. Det handlar framför allt om förslitningsskador, men det kan också ske plötsliga olyckor.

Enligt Pamela Otarola skulle det behövas syndikat i fler branscher och det skulle även behövas resurser och fler som förhandlar och tar hand om alla ärenden som kommer in.

– Vi skulle gärna ha ett restaurangsyndikat och alla möjliga syndikat, för det finns ett jättestort behov, säger Pamela Otarola.

Publicerad Uppdaterad