Klädd i en vit cardigan över en svart klänning ställde sig P utanför hyreshusets port. De hade varit ihop i två år, tills hon gjorde slut med honom. Senare gifte hon sig med en av sina klasskamrater från lågstadiet, som precis hade tagit juristexamen. Hennes make var den huvudsaklige familjeförsörjaren, men hon hade framgångsrikt kombinerat […]
Klädd i en vit cardigan över en svart klänning ställde sig P utanför hyreshusets port. De hade varit ihop i två år, tills hon gjorde slut med honom. Senare gifte hon sig med en av sina klasskamrater från lågstadiet, som precis hade tagit juristexamen. Hennes make var den huvudsaklige familjeförsörjaren, men hon hade framgångsrikt kombinerat det äktenskapliga livet med eget arbete. Hon hade haft flera utställningar och blivit något av ett namn bland samlare i Gangnam, vilket naturligtvis hade gett upphov till en del avundsjukt förtal från dem som kände till henne.
P fick snart syn på bilen eftersom han hade lämnat parkeringsljuset på både fram och bak. Han körde fram till porten och ropade: ”Kliv in!”
”Vem som helst kan känna igen mig här – herregud, till och med portvakten vet vem jag är. Vad i hela friden vill du så här sent?”
”Kliv in. Jag har något att berätta.” P gjorde motvilligt som han ville. ”Det var länge sedan vi sågs, jag vet. Ursäkta att jag ringde helt oförhappandes så där.”
”Du har rätt, det var länge sedan. Och det här är inte likt dig. Jag tror inte att du bara fick lust att träffa mig helt plötsligt.”
Han gned sig otåligt i pannan. ”Jag vill be dig om en tjänst.”
”Okej.”
”Det är en lång historia. Kan vi åka till din ateljé? Är det långt dit?”
”Bara fem minuter till fots … Men tala om vad det handlar om!” skrek P åt honom med ett gällt tonfall som krävde att han skulle berätta omgående. Hon hade alltid haft hetsigt humör. Med ens var han tacksam för hennes vitalitet och starka personlighet, något han en gång i tiden hade funnit rätt utmattande. Han greps av en plötslig lust att krama om henne, men den gick över lika snabbt som den hade kommit. Bara ett vagt minne av en gammal känsla.
”Det är tur att min man jobbar i kväll”, sa P, och tände lyset i ateljén. ”Annars kunde det ha blivit ett jäkla missförstånd.”
”Ta en titt på teckningarna som jag nämnde.” Han räckte fram dem till henne och hon gav dem sin fulla uppmärksamhet, med ett allvarsamt uttryck i ansiktet.
”Intressant. Jag är faktiskt förvånad. Jag visste inte att du kunde använda färg på det här sättet.” När hon log framträdde kråksparkar kring ögonen. ”Du har gjort en riktig helomvändning. Skulle du verkligen kunna ställa ut något sådant här? Du brukade ju kallas ’predikanten’, din konst var så politiskt engagerad efter Kwangju-upproret, nästan som om du försökte sona att du överlevde massakern. Du verkade så seriös, så asketisk … Mycket romantiskt alltsammans, det måste jag medge.” P gav honom en forskande blick över glasögonen. ”Jag märker att du försöker ändra din image, men … är det inte lite extremt? Fast det är förstås inte min sak att argumentera för eller emot.”
Han tittade ner på bröstkorgen, magen och benen, knottriga av gåshud, och de stora röda blommor hon hade målat där.
Han ville inte dras in i en diskussion med P, så han teg och började ta av sig kläderna.
P föreföll en aning överraskad, men likväl samarbetsvillig medan hon blandade färg på paletten och valde ut en pensel. ”Ja, du”, mumlade hon, ”det var sannerligen länge sedan jag såg dig naken.”
Sakta och omsorgsfullt började P måla. Penseln var kall och kändes kittlande och sval mot huden, en oupphörlig, verkningsfull smekning.
”Jag ska se till att min stil inte tar över. Jag menar, jag tycker också om blommor och har tecknat rätt många i min dar, men dina har en speciell energi. Jag ska ge dina teckningar liv.”
Det var en bra bit efter midnatt när P slutligen meddelade att hon var klar.
”Tack”, sa han. Han huttrade.
”Hade jag haft en spegel skulle jag visa dig.”
Han tittade ner på bröstkorgen, magen och benen, knottriga av gåshud, och de stora röda blommor hon hade målat där.
”Jag gillar det. Du är bättre på det än jag.”
”Jag vet inte om ryggen blev så bra. På dina teckningar ser det ut som om du framhäver ryggen mer.”
”Det är säkert jättebra. Med tanke på ditt anseende, vill säga.”
”Jag försökte måla dem så som du har ritat dem, inte som jag själv skulle ha gjort det. Men jag kunde nog inte hindra att lite av mig själv lyser igenom.”
”Jag är verkligen tacksam.”
Först då skrattade P. ”När du klädde av dig blev jag faktiskt lite upphetsad.”
”Jaså?” svarade han tankspritt och fick snabbt på sig kläderna. Han kände sig lite varmare med tröjan på, men var fortfarande stel i kroppen.
”Nu, av någon anledning …”
”Vadå?”
”Det ser inte rätt ut. Att se dig med hela kroppen täckt av blommor fick mig att … tycka synd om dig på något sätt. Jag har aldrig känt så för dig förut.” P gick fram och knäppte de sista skjortknapparna åt honom. ”Jag borde åtminstone få en puss, med tanke på att du ringde mig så sent på kvällen.”
Innan han fick en chans att svara pressade P sina läppar mot hans. Kyssen var en palimpsest av minnen, av alla oräkneliga gånger de hade kysst varandra förut. Det kändes som om han skulle börja gråta, men han visste inte om det berodde på lyckliga minnen eller vänskap -eller rädsla för den gräns han stod i begrepp att överskrida.
Det var sent, så han knackade försiktigt på dörren i stället för att ringa på. Utan att vänta på svar prövade han att trycka ner handtaget. Som väntat gled dörren upp.
Han steg in i den kolmörka lägenheten. Glasdörren ut till balkongen släppte in gatlyktornas bleka skimmer, men det var inte tillräckligt ljust för att urskilja någonting. Han stötte emot skohyllan med foten.
”Sover du?”
Han ställde ifrån sig filmutrustningen innanför ytterdörren; den var tung och utöver det han kunde hålla i händerna han hade varit tvungen att bära en del på axeln. När han tog av sig skorna och gick genom vardagsrummet i riktning mot madrassen kunde han skönja de vaga konturerna av någon som satt där. Till och med i mörkret kunde han se att hon var naken. Hon reste sig och kom emot honom.
”Ska jag tända?” Hans röst var hes av åtrå.
”Du luktar …”, sa hon med låg röst, ”… färg.”
Han stönade och sträckte sig efter henne, glömde videokameran, lamporna, allt. Inget av detta existerade längre.
Samlaget hade varit ganska ensidigt och hade inte tagit mer än fem minuter, så det var inte så konstigt att hon inte verkade trött.
Han lade henne ner med en grymtning, klämde henne på brösten med ena handen och nafsade på hennes läppar och näsa medan han skyndsamt knäppte upp skjortan. Han slet i de nedersta knapparna och ryckte loss dem i brådskan.
Så fort han var naken särade han hennes ben och trängde in i henne. Någonstans ifrån hördes ett oavbrutet flämtande, som från ett vilt djur, uppblandat med ett stön som stegrades till ett kusligt skrik. När det gick upp för honom att dessa läten kom från honom själv rös han till; han hade aldrig gett ett ljud ifrån sig när han hade sex, hade alltid sett det som något som var förbehållet unga flörtiga kvinnor. I hennes redan dyblöta vagina, som pulserade av häftiga sammandragningar, sprutade han sin sperma med ett stön av smärta och föll ihop över henne som om han hade svimmat.
”Förlåt”, sa han och sträckte ut handen mot hennes ansikte i mörkret.
”Får jag tända?” frågade hon. Hon lät helt lugn.
”Varför det?”
”Jag vill kunna se dig ordentligt.” Hon reste sig och gick bort till strömbrytaren. Samlaget hade varit ganska ensidigt och hade inte tagit mer än fem minuter, så det var inte så konstigt att hon inte verkade trött.
När hon tände lampan skuggade han ögonen mot det skarpa ljuset. Han väntade, blinkande, tills han kunde ta bort händerna. Hon stod lutad mot väggen. Blommorna på hennes kropp var fortfarande lika vackra.
Med ens generad lade han händerna på sin tjocka mage och försökte dra in den.
”Göm den inte … jag tycker om den. Blombladen ser ut som om de har blivit skrynkliga.” Hon kom långsamt emot honom. Hon böjde sig fram, som hon hade gjort med J, och började smeka blommorna på hans bröst.
”Vänta ett tag.” Fortfarande naken reste han sig upp och gick bort till ytterdörren, där han hade lämnat utrustningen. Han ställde upp stativet, ganska lågt, och skruvade fast kameran. Sedan drog han ut madrassen på balkongen och bredde ut det vita lakanet, som han hade tagit med sig. Han arrangerade belysningen på exakt samma sätt som i M:s ateljé.
”Kan du lägga dig ner?”
När hon hade lagt sig justerade han kameran utifrån var han antog att deras sammanslingrade kroppar skulle hamna.
Hon låg utsträckt under det bländande strålkastarljuset. Han lade sig varsamt ovanpå henne. Skulle deras kroppar likna överlappande kronblad, som med henne och J? Skulle de framstå som en enda kropp, en hybrid mellan växt, djur och människa?
Varje gång de ändrade ställning justerade han kameran igen. Innan han tog henne bakifrån, vilket J hade vägrat göra, tog han först en lång närbild av hennes stjärt. Efter att han hade trängt in i henne kontrollerade han hur bilden såg ut i den externa monitorn, och började sedan stöta.
Allt var perfekt. Det var precis som på hans teckningar. Hans röda blomma öppnade och slöt sig gång på gång över hennes mongolmärke, hans penis gled in och ut ur henne likt en väldig pistill. Deras skrämmande förening fick honom att rysa, en förening av bilder som på något sätt var motbjudande men samtidigt fängslande vacker. Varje gång han slöt ögonen såg han hur hans underkropp var grönfärgad, indränkt från magen till låren av en klibbig gräsaktig sav.
För evigt, flämtade han, allt detta för evigt, just som en outhärdlig känsla av mättnad skälvde genom hans kropp och hon brast i gråt. Hon som inte hade undsluppit sig ett enda stön på närmare trettio minuter, vars läppar endast hade darrat till ibland, som hade blundat hela tiden och kommunicerat sin extas enbart genom kroppens rörelser. Och nu måste det ta slut. Han tog sig upp i sittande, och medan han fortfarande höll henne tätt intill sig sträckte han sig mot videokameran och stängde av den.
Det han hade velat fånga på film måste kunna upprepas gång på gång, det fick varken nå ett slut eller en klimax. Alltså måste filmandet avbrytas här. Han väntade tills hon hade slutat snyfta innan han lade ner henne på lakanet igen. Under samlagets sista minuter gnisslade hon tänder, skrek gällt och häftigt, spottade flämtande fram ”Sluta” och sedan, när det var över, grät hon igen.
Och sedan blev allt tyst.
I gryningens mörkblå ljus slickade han hennes skinkor en lång stund.
”Jag önskar att jag kunde överföra det till min tunga.”
”Vilket då?”
”Det här mongolmärket.” Hon vred på huvudet och såg på honom över axeln med ett förvånat uttryck i ansiktet. ”Hur kan det komma sig att du har det kvar?”
”Jag vet inte. Förut trodde jag att alla hade dem. Men så gick jag till badhuset en dag … och upptäckte att jag var den enda.”
”Jag trodde att det enda jag behövde göra var att sluta äta kött, och då skulle ansiktena försvinna. Men det fungerade inte.”
Han höll henne om midjan och smekte märket, och önskade att han kunde dela det med henne, att det kunde stämplas in i hans hud med ett brännjärn. Jag vill svälja dig, jag vill att du ska smälta in i mig och rinna genom mina ådror.
”Kommer drömmarna att upphöra nu?” mumlade hon. Hennes röst var knappt hörbar.
”Drömmarna? Ah, ansiktet … just det, du sa att det var ett ansikte, eller hur?” sa han, och kände hur dåsigheten långsamt spred sig i kroppen. ”Vadå för ansikte? Vems ansikte?”
”Det är olika varje gång. Ibland känns det väldigt bekant, andra gånger är jag övertygad om att jag aldrig har sett det förut. Vissa gånger är det alldeles blodigt … Och ibland ser det ut som ansiktet hos ett ruttnande lik.”
Han såg in i hennes ögon, lyckades med knapp nöd hålla sina egna öppna. Hon, däremot, såg inte det minsta trött ut: hennes blick var upprörd medan hon försökte förklara vad hennes lidande bottnade i. ”Jag trodde att det berodde på att jag åt kött”, sa hon. ”Jag trodde att det enda jag behövde göra var att sluta äta kött, och då skulle ansiktena försvinna. Men det fungerade inte.” Han visste- att han borde koncentrera sig på det hon berättade, men han kunde inte hindra ögonlocken från att sakta falla ihop. ”Så … nu vet jag. Ansiktet finns i min mage. Det steg upp från min mage.” Med hennes ord sjungande i öronen likt en vaggvisa, en han inte blev klok på, föll han över medvetandets rand ner i en till synes bottenlös sömn. ”Men jag är inte rädd längre. Nu finns det inget att vara rädd för.”
När han vaknade sov hon fortfarande.
Ett bländande solljus föll in i rummet. Hennes rufsiga hår omslöt huvudet likt en lejonman och det skrynkliga lakanet låg virat runt underkroppen. Lukten av hennes kropp fyllde rummet, en syrlig, skarp doft med inslag av sötma, bitterhet och en frän animalisk mysk.
Vad var klockan? Han fiskade upp mobilen ur fickan på koftan som han slängt ifrån sig kvällen innan. Ett på eftermiddagen. Han hade somnat någon gång vid sex-tiden, vilket betydde att han hade sovit som en sten i sju timmar. Han drog på sig kalsonger och byxor och såg sig omkring efter filmutrustningen. Han packade ihop stativet och lamporna, men kunde inte se videokameran någonstans. Han kom ihåg att han hade lagt undan den efter att han hade filmat klart, precis vid ytterdörren så att ingen skulle snubbla på den, men nu kunde han inte hitta den.
Kunde hon ha vaknat tidigare och lagt den någonstans? Han gick ut i köket för att se om den var där. När han gick mot diskbänken innanför avbalkningen lade han märke till något blankt som hade fallit ner på golvet. Det var 6-millimetersbandet. Märkligt, tänkte han, och gnuggade sig sedan i ögonen och såg sig ordentligt omkring. En kvinna satt med huvudet lutat mot bordsskivan. Hans hustru.
Det stod en lunchlåda vid hennes armbåge och hon hade sina slappa fingrar slutna om mobilen. Videokameran låg upp och ner under bordet, med luckan öppen. Hon måste ha hört honom när han kom emot henne, men hon rörde sig inte.
”Ä … älskling”, sa han. Det snurrade runt i huvudet; det här kunde inte hända. Inte förrän då lyfte hon huvudet från bordet och ställde sig upp, men han insåg snabbt att hon ville hålla honom på avstånd, att hon ville ha bordet mellan dem för att hindra honom från att komma för nära.
”Jag hade inte hört något från Yeong-hye så … så jag tänkte att jag skulle titta förbi på väg till affären. Jag hade lagat lite grönsaksrätter, förstår du.” Hennes röst var ytterst spänd. Hon ansträngde sig för att låta lugn, som om det var hon som behövde förklara sig. Han kände igen tonfallet. Ett återhållet, lågt, lätt skälvande tonfall som betydde att hon kämpade för att inte visa hur extremt upprörd hon var.
”Det var öppet, så jag gick in. Så fick jag se att Yeong-hye var helt täckt av färg, och jag tänkte, vad konstigt … Jag kände inte igen dig först, eftersom du låg med ansiktet mot väggen och kroppen täckt av täcket.” Fortfarande med mobilen i handen strök hon bort håret ur ansiktet. Båda händerna skakade. ”Jag tänkte att Yeong-hye hade träffat en man eller så hade hon kanske blivit galen igen, med tanke på det hon hade på kroppen … jag förstod att jag bara borde gå därifrån, men … den där mannen kunde ha varit vem som helst, och tänk om Yeong-hye behövde hjälp … sedan fick jag syn på videokameran vid dörren och jag tog den och spolade tillbaka bandet, precis som du lärde mig för evigheter sedan …” Hon var tvungen att behärska sig till det yttersta, krama ut varje uns av själsstyrka för att kunna fortsätta. ”Och jag såg dig på bandet.”
Hon höjde rösten och avbröt honom bryskt. ”Jag har ringt efter en ambulans.”
I hennes ögon syntes en blandning av chock, fasa och förtvivlan som var omöjlig att uttrycka i ord, medan hennes ansiktsuttryck var nästan hårt. Först då insåg han att hans nakna överkropp tycktes äckla henne, och skyndade sig att leta upp skjortan.
Han hittade den i badrummet, slängd i en skrynklig hög, och satte den på sig. ”Älskling, jag kan förklara. Det blir inte lätt för dig att förstå, men …”
Hon höjde rösten och avbröt honom bryskt. ”Jag har ringt efter en ambulans.”
”Va?” Han tog ett steg mot henne, en förbryllad rynka i pannan.
Hon backade undan. ”Både du och Yeong-hye är i behov av vård.”
Det gick flera sekunder innan han förstod att hon menade allvar. ”Vad är det du säger? Tänker du få mig intagen på mentalsjukhus?”
I samma stund hördes ett prasslande ljud från bädden. Både han och hustrun höll andan. Yeong-hye drog bort lakanet och reste sig upp, spritt språngande naken. Han såg hur tårarna strömmade nedför hustruns kinder.
”Din jävel”, muttrade hon och svalde sina snyftningar. ”Titta på henne … hon är uppenbart sjuk. I huvudet. Hur kunde du?”
Fram till dess hade Yeong-hye verkat omedveten om att hennes syster befann sig i lägenheten; först nu vände hon blicken mot dem. Hennes ansikte var uttryckslöst och blicken fullständigt tom.
Hon vände dem sakta ryggen och gick ut på balkongen. Kylig luft strömmade in i lägenheten när hon öppnade dörren. Han fäste blicken på det ljusblå mongolmärket, såg spåren av sädesvätska och saliv som hade torkat där likt sav. Med ens kändes det som om han hade blivit gammal, att han hade upplevt allt som gick att uppleva och att inte ens döden skrämde honom längre.
Hon lutade sig ut över verandaräcket med sina glimmande gyllengula bröst. Benen var översållade av brandgula blomblad och hon särade på dem, som om hon ville älska med solen och vinden. Han hörde sirenen från den annalkande ambulansen, han hörde skrik, suckar, hojtande barn, uppståndelsen nedifrån gatan. Trampet av fötter som skyndade uppför trapporna, allt närmare.
Han måste rusa ut på balkongen, nu genast, och kasta sig över räcket som hon stod och lutade sig över. Han skulle falla tre våningar och krossa skallen. Det var enda sättet. Enda sättet att göra slut på alltihop. Ändå stod han kvar där han var, som fastnaglad, som om detta var den sista stunden i hans liv, och stirrade förhäxat på den glödande blomma som var hennes kropp, denna kropp som nu gnistrade av långt intensivare bilder än dem han hade filmat under natten.
Fortsättning följer…
