Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 3

Tvärtemot vad jag hade hoppats på hade min svärmors och svägerskas övertalningsförsök inte den minsta effekt på min frus matvanor. På helgen ringde telefonen och min fru svarade.

”Yeong-hye”, dundrade min svärfar, ”äter du fortfarande inte kött?” Han hade aldrig i hela sitt liv använt en telefon, och jag kunde höra hans upphetsade hojtande genom luren. ”Vad tror du att du håller på med, va? Uppföra sig på det viset i din ålder, vad ska herr Cheong tänka?” Min fru stod helt tyst med luren mot örat. ”Varför svarar du inte? Hör du mig?”

En kastrull med soppa stod och puttrade på spisen, så min fru lade ner luren på bordet utan ett ord och försvann ut i köket. Jag stod där några sekunder och hörde min svärfar rasa fåfängt, omedveten om att det inte fanns någon i andra änden, sedan förbarmade jag mig över honom och lyfte upp luren.

”Jag ber om ursäkt, svärfar.”

”Nej, det är jag som ska skämmas.”

Det var chockerande att höra denne patriark be om ursäkt – under de fem år jag hade känt honom hade jag aldrig hört något liknande komma över hans läppar. Skam och empati passade honom helt enkelt inte. Han tröttnade aldrig på att skryta om den hedersorden han fått efter att ha tjänstgjort i Vietnam, och han var inte bara extremt högljudd, han hade dessutom ytterst bestämda åsikter. Helt på egen hand, i Vietnam … sju vietcong … som hans svärson hade jag bara alltför många gånger hört inledningen på hans monolog. Enligt min fru hade han piskat henne på smalbenen tills hon var arton.

”… hur som helst, vi ses ju nästa månad och då kan vi sätta oss ner och tala henne till rätta.”

Familjesammankomsten som var inplanerad till andra söndagen i juni skulle helt klart bli något i särklass. Även om ingen sa det rakt ut var det uppenbart att alla gjorde sig redo att ge min fru en avhyvling.

Vare sig min fru var medveten om något av detta eller ej, verkade hon aldrig det minsta oroad. Utöver det faktum att hon fortfarande undvek att ligga med mig – hon hade till och med börjat sova med byxor på sig – var vi på ytan fortfarande ett vanligt gift par. Det enda som hade förändrats var att när jag vaknade i ottan, trevade efter väckarklockan, stängde av den och satte mig upp, så låg hon där stel som en pinne och stirrade rätt upp i mörkret.

Efter restaurangbesöket hade de andra på företaget varit märkbart avvisande mot mig, men när projektet som jag hade drivit igenom började ge en långt ifrån oansenlig vinst, tycktes hela den tråkiga historien ha glömts bort.

Så jag erkänner, en kväll när jag kom hem sent, lätt berusad efter en middag med mina kollegor, tog jag tag i min fru och tvingade ner henne på golvet.

Ibland intalade jag mig själv att även om kvinnan jag levde med var lite udda var det egentligen inte så farligt. Jag tänkte att allt skulle gå bra om jag bara tänkte på henne som en främling, nej förresten, som en syster eller rentav ett hembiträde, någon som sköter hushållet och ser till att det finns mat på bordet. Men det var ingen lätt sak för en man i sina bästa år, för vilken det äktenskapliga livet alltid hade flutit på utan problem, att inte få sina sexuella behov tillfredsställda under så lång tid. Så jag erkänner, en kväll när jag kom hem sent, lätt berusad efter en middag med mina kollegor, tog jag tag i min fru och tvingade ner henne på golvet. När jag höll fast hennes armar och drog av henne byxorna fick jag oväntat stånd. Hon kämpade emot med häpnadsväckande kraft och svor som en borstbindare hela tiden. Det tog mig tre försök innan jag lyckades tränga in i henne. När det väl hade hänt låg hon där i mörkret och stirrade upp i taket med uttryckslöst ansikte, som om hon var en sexslav som jag släpat in mot hennes vilja och jag en japansk soldat som krävde sexuella tjänster av henne. Så fort jag var klar rullade hon runt och borrade in ansiktet i täcket. Jag gick och duschade och när jag kom tillbaka till sängen låg hon där och blundade som om ingenting hade hänt eller som om allt hade ordnat sig på något sätt medan jag stod i duschen.

Efter den där första gången var det lättare för mig att göra om det, men varje gång greps jag av märkliga, olycksbådande föraningar. Jag var tjockhudad av naturen och brukade sannerligen inte hemfalla åt galna griller, men mörkret och tystnaden i rummet gav mig likväl kalla kårar. Morgonen efter, när jag åt frukost med min fru – som i vanlig ordning satt med sammanpressade läppar och uppenbarligen inte ägnade minsta intresse åt vad jag än sa – förmådde jag inte dölja den fasa jag kände när jag tittade på henne. Jag stod inte ut med hur hennes ansiktsuttryck, som fick det att se ut som om hon var en hårt luttrad kvinna som hade genomlidit svåra prövningar, gnagde på mitt samvete.

Det var på kvällen tre dagar före familjesammankomsten. Luftfuktigheten i Seoul hade slagit rekord den dagen och luftkonditioneringen gick på högvarv i alla större affärer. Efter att ha suttit hela dagen på kontoret började jag huttra och gick därför hem lite tidigare än vanligt. När jag öppnade ytterdörren och fick syn på min fru steg jag snabbt in och drog igen dörren bakom mig; det sista jag ville var att någon granne skulle komma förbi i korridoren och kika in. Hon satt lutad mot den utsirade tv-bänken och skalade potatis klädd i tunna vita bomullsbyxor, men var helt naken på överkroppen. Nu hade hon gått ner så mycket i vikt att hennes bröst inte var mycket mer än två små bulor under de skarpt markerade nyckelbenen.

”Varför har du klätt av dig?” frågade jag, och försökte pressa fram ett skratt.

”För att det är varmt”, svarade hon, utan att vare sig lyfta på huvudet eller upphöra med det hon gjorde.

Jag bet ihop. Se på mig, beordrade jag henne, men utan att säga det högt. Se på mig och le. Visa att ditt svar bara var ett skämt. Men hon log inte. Klockan var åtta och balkongdörren stod öppen, så det var ganska svalt i lägenheten och min frus axlar var fulla av knottror, som små sesamfrön. Potatisskalen låg i drivor på utbredda tidningar och ett trettiotal ännu oskalade potatisar väntade i en liten hög bredvid henne.

”Vad ska du göra med dem?” frågade jag med spelat lugn.

”Ånga dem.”

”Allihop?”

”Mm-hm.”

Jag skrattade osäkert och väntade på att hon skulle skratta till svar. Men hon skrattade inte. Hon lyfte inte ens på huvudet.

”Jag var bara … hungrig.”

Vilt glimmande djurögon, blod överallt, uppgrävt kranium, de där ögonen igen.

Drömmar om att jag stryper människor. Jag sluter händerna om deras halsar, griper tag i deras långa böljande hår och klipper av det, trycker in ett finger i deras glatta ögonglober. Dessa utdragna vakentimmar, en duvas gråbruna färger ute på gatan och min beslutsamhet vacklar, men mina händer är redo att döda. Grannens katt, dess lysande plågsamma ögon, mina fingrar som skulle kunna släcka det där ljuset. Mina darrande ben, kallsvetten i pannan. Jag blir en annan människa, en annan människa stiger upp inom mig, slukar mig, dessa timmar …

Saliven samlas i munnen. Slaktarbutiken, jag är tvung-en att hålla handen för munnen. Tungan, läpparna, blanka av saliv. Den tränger fram mellan mina läppar, droppar ner …

Om jag ändå kunde sova. Om jag kunde skaka av mig medvetandet för bara en timme. Det är kallt i huset dessa nätter, fler nätter än jag kan räkna, när jag vaknar och tassar omkring barfota. Kallt som ris eller soppa som har stått och svalnat. Ingenting syns utanför det svarta fönstret. Då och då rasslar det till i den mörka ytterdörren, men ingen kommer och knackar på eller något sådant. När jag går tillbaka till sängen och känner med handen under täcket är all värme borta.

Jag sover högst fem minuter åt gången. Glider ut och in ur halvdvalan och där är den igen – drömmen. Kan inte ens kalla det för dröm längre. Vilt glimmande djurögon, blod överallt, uppgrävt kranium, de där ögonen igen. Väller upp från maggropen. Vaknar skälvande, mina händer, måste få se mina händer. Andas. Mina naglar ännu mjuka, mina tänder ännu varsamma.

Kan bara lita på mina bröst nu. Jag tycker om mina bröst, inget kan dödas av dem. Hand, fot, tunga, blick – allt är vapen som inget går säker för. Men inte mina bröst. Med mina runda bröst kan jag vara lugn. Fortfarande lugn. Så varför fortsätter de att krympa? Inte ens runda längre. Varför? Varför förändras jag så här? Varför blir jag kantigare, vassare – vems ögon kommer jag att trycka ut?

Den ljusa lägenheten vette åt söder och låg på sjuttonde våningen. Utsikten skymdes visserligen av andra byggnader, men på baksidan kunde man skönja bergen i fjärran.

”Nu har ni lagt alla bekymmer bakom er”, sa min svärfar, och plockade upp sin sked och sina ätpinnar. ”Verkligen tagit tillfället i akt!”

Redan innan hon gifte sig hade min svägerska lyckats få en lägenhet tack vare det hon tjänade som föreståndare för en sminkbutik. Fram till att hon blev gravid hade hon fått butiken att expandera till tre gånger sin ursprungliga storlek, och efter förlossningen propsade hon på att titta förbi varje kväll för att se till att allt flöt på som det skulle under hennes bortovaro. Så snart hennes son, Ji-woo, hade fyllt tre och börjat på dagis hade hon återgått till att arbeta heltid i affären igen.

Jag avundades hennes man. Han hade gått på konstskola och utgav sig för att vara konstnär, men bidrog inte med ett enda öre till familjens försörjning. Han hade visserligen fått ärva en del pengar, men han drog inte in någon lön – faktum var att han satt och gjorde mest ingenting dagarna i ända. Nu när In-hye hade kavlat upp -ärmarna och börjat jobba igen var hennes man fri att ägna all sin tid åt att hålla på med ”konst”, utan att behöva bekymra sig det minsta för någonting. Inte nog med det, In-hye var dessutom duktig på att laga mat, precis som min fru hade varit en gång i tiden. När jag fick se lunchen som hon raskt hade dukat fram blev jag plötsligt hungrig. Jag tog in hennes fylliga former, hennes stora ögon och dubbla ögonlock och hennes försynta sätt att tala, och sörjde bittert allt jag på ett eller annat sätt tycktes ha förlorat och som gjort att jag hamnat i min nuvarande belägenhet.

Utan att vare sig berömma lägenheten eller tacka sin syster för att hon gjort sig sådant besvär med lunchen, satt min fru tyst och stilla och åt ris och kimchi. Det var det enda hon rörde. Majonnäs innehöll ägg, så det var ytterligare en sak hon inte kunde tillåta sig – hon stack inte ens ätpinnarna i den aptitretande salladen.

Hon var gråblek i ansiktet, ett resultat av långvarig sömnlöshet. Om en främling mötte henne på gatan skulle han utgå från att hon var sjuk. En stund tidigare, mer eller mindre så snart vi steg in genom ytterdörren, hade hon fösts in i sovrummet; efter ett tag kom min svägerska ut och på hennes konsternerade min gissade jag att min fru hade gått ut utan behå. Mycket riktigt, när jag tittade närmare efter såg jag att hennes ljusbruna bröstvårtor lyste igenom bomullstyget, likt fläckar på blusen.

”Hur stor var handpenningen?”

”Är det sant? Vi kollade fastighetssajten i går; den här lägenheten hade redan gått upp runt femtio miljoner won. De kommer nämligen att vara klara med utbyggnaden av tunnelbanelinjen nästa år.”

”Du har verkligen sinne för sådant här, kära svåger.”

”Jag gjorde ingenting. Det var min fru som skötte allt.”

Medan vårt artiga och trevliga samtal böljade fram och tillbaka verkade barnen ha svårt att sitta still. De slog varandra och förde ett oherrans liv och hejdade sig bara för att proppa mat i munnen.

”Kära svägerska”, sa jag, ”har du lagat all den här maten själv?”

Hon smålog mot mig.

”Jag har gjort det lite i taget sedan i förrgår. Och de där, de marinerade ostronen, gick jag enkom till marknaden och köpte eftersom jag vet att Yeong-hye tycker om dem … och hon har inte ens smakat på dem.”

Jag höll andan. Då var det dags, tänkte jag.

”Nu räcker det!” röt min svärfar. ”Yeong-hye! Efter allt jag sagt åt dig, jag, din egen far!”

Detta utbrott följdes av att In-hye gav min fru en ordentlig uppsträckning. ”Tänker du verkligen fortsätta på det här viset? En människa behöver vissa närings-ämnen … om du ska äta vegetariskt måste du sätta dig ner och lägga upp en välbalanserad diet. Bara titta på hur du ser ut!”

Fram till dess hade min frus bror Yeong-ho hållit tand för tunga, så hans fru bestämde sig för att säga sin mening i stället. ”När jag såg henne trodde jag att hon var någon annan. Jag hade ju hört om det från min man, men jag hade aldrig trott att ens kropp kunde bli så förstörd av att äta vegetariskt.”

Min svärmor bar in fat med wokat biffkött, fläsk i sötsur sås, ångad kyckling och nudlar med bläckfisk, och ställde dem på bordet framför min fru.

”Nu får det vara slut med det här vegetariska tramset”, sa hon och pekade: ”Det här, och så det där och det där – skynda på och ät. Hur kan du ha försatt dig i den här bedrövliga situationen, där du inte kan äta någonting alls?”

”Nå, vad väntar du på? Se så, ät”, dundrade min svärfar.

”Du måste äta, Yeong-hye”, förmanade In-hye. ”Du får mer energi om du gör det. Alla behöver en viss mängd energi för att leva. Inte ens munkar lever så överdrivet strängt – de må leva i celibat, men de kan fortfarande leva ett aktivt liv.”

Barnen stirrade storögt på min fru. Hon vände sin oförstående blick mot sin familj, som om hon inte kunde begripa orsaken till detta plötsliga ståhej.

När ätpinnarna med de marinerade ostronen sakta närmade sig min frus bortvända ansikte vred hon sig häftigt undan.

En spänd tystnad inträdde. I tur och ordning granskade jag min svärfars svartmuskiga kinder, min svärmors oroliga ansikte, så fullt av rynkor att jag inte kunde fatta att det en gång hade tillhört en ung kvinna, In-hyes ängsligt höjda ögonbryn, hennes make som försökte låtsas att han inte hade med saken att göra, Yeong-hos och hans hustrus passiva men ogillande miner. Jag trodde att min fru skulle säga något till sitt försvar, men det enda svar hon gav dessa blängande ansikten var att tigande lägga ifrån sig ätpinnarna på bordet.

En liten skälvning av olust for genom de församlade. Den här gången plockade min svärmor upp lite sötsurt fläsk med sina ätpinnar och höll fram det mot min frus mun och sa: ”Här. Se så, ät nu.” Med munnen stängd stirrade min fru på sin mor som om hon aldrig hade hört talas om vett och etikett. ”Nu öppnar du munnen. Du tycker inte om det? Nehej, smaka på det här då.” Hon försökte samma sak med den wokade biffen och när min fru fortsatte att knipa ihop munnen lade hon bort köttbiten och tog några marinerade ostron. ”Du har ju tyckt om det här sedan du var liten. Du brukade vilja äta det jämt.”

”Precis, det minns jag också”, instämde In-hye, och backade upp sin mor genom att få det att låta som om min frus ovilja att äta ostron var det konstigaste de någonsin hade varit med om. ”Jag tänker jämt på dig när jag ser ostron, Yeong-hye.”

När ätpinnarna med de marinerade ostronen sakta närmade sig min frus bortvända ansikte vred hon sig häftigt undan.

”Ät nu, fort! Jag har ont i armen …”

Min svärmors arm darrade faktiskt. Till slut reste sig min fru upp.

”Jag vill inte äta det.”

För första gången var hennes röst klar och tydlig.

Va?” skrek min frus far och bror, som båda var hetlevrade, i mun på varandra. Yeong-hos fru grep snabbt tag i sin makes arm.

”Jag kommer att få en hjärtattack om det här fortsätter!” röt min svärfar åt Yeong-hye. ”Förstår du inte vad jag säger? Om din far säger åt dig att äta, så äter du!”

Jag förväntade mig att min fru skulle svara något i stil med ”Förlåt, far, men jag kan bara inte äta det”, men det enda hon sa var ”Jag äter inte kött” – klart och tydligt och till synes utan att skämmas det minsta.

Min svärmor lade bort ätpinnarna med en förtvivlad min. Den gamla kvinnan såg ut som om hon var på vippen att brista i gråt, som om tårarna när som helst skulle välla upp i hennes ögon och tyst rinna nedför de rynkiga kinderna. Min svärfar tog ett par ätpinnar och plockade upp en bit fläsk. Han ställde sig framför min fru, som vände sig bort.

Svärfars rygg kutade en aning när han sträckte fram köttbiten mot min frus ansikte; ett helt liv av stenhård disciplin förmådde inte dölja hans höga ålder.

”Ät! Hör på vad jag säger och ät. Allt jag säger är för ditt eget bästa. Varför uppför du dig på det här viset när det gör dig sjuk?”

Faderskärleken fick det att stockas i halsen på den gamle mannen. Det gjorde starkt intryck på mig, jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Förmodligen kände alla samma sak. Min fru sköt ätpinnarna ifrån sig; de -darrade lätt i luften.

”Jag äter inte kött, far.”

På ett ögonblick flög hans handflata genom luften. Min fru kupade handen över kinden.

”Far!” ropade In-hye och grep tag i hans arm. Det ryckte i hans läppar, som om hans upprördhet ännu inte hade lagt sig. Jag hade sedan länge känt till hans otroligt våldsamma humör, men det var första gången jag såg -honom slå någon.

”Herr Cheong, Yeong-ho, kom hit båda två.”

Jag närmade mig osäkert min fru. Han hade slagit henne så hårt att hon blödde på kinden. Hon andades häftigt och det tycktes som om hennes fattning till slut hade rämnat. ”Ta tag i Yeong-hyes armar.”

”Va?”

”Om hon äter det en gång kommer hon att äta det igen. Det är helt befängt, alla äter kött!”

Yeong-ho reste sig upp. Han såg ut som om han fann hela spektaklet motbjudande.

”Snälla du, kan du inte bara äta det? Eller låtsas i alla fall, det är väl inte så svårt? Måste du göra så stor sak av det inför far?”

”Vad är det för prat?” skrek min svärfar. ”Håll fast hennes armar, fort. Ni också, herr Cheong.”

”Far, varför gör du på det här viset?” In-hye grep tag i faderns högra arm.

Han hade slängt ifrån sig ätpinnarna och tog nu en bit fläsk med fingrarna och närmade sig min fru. Hon backade osäkert undan, men hennes bror fångade in henne och fick ner henne på stolen.

”Snälla, skärp dig, okej? Bara ät det han ger dig.”

”Jag ber dig, far, sluta nu”, bönföll In-hye, men han lösgjorde sig ur hennes grepp och sköt fram fläsket mot min frus läppar. Ett kvidande läte kom från hennes hopknipna mun. Hon kunde inte säga ens ett enda ord, för om hon öppnade munnen riskerade hon att köttet skulle pressas in mellan läpparna.

”Far!” skrek Yeong-ho, som uppenbarligen ville få honom att sluta trots att han själv inte släppte greppet om min fru.

”Mm … mm … mm!”

Min far mosade fläsket mot min frus mun medan hon förtvivlat kämpade emot. Trots att han särade på hennes läppar med sina starka fingrar kunde han inte göra något åt hennes sammanbitna tänder.

Till sist greps han av raseri igen och slog henne åter i ansiktet.

”Far!”

Med sammanbitna käkar blängde min fru utmanande på var och en av oss, och lyfte kniven.

Trots att In-hye kastade sig över honom och slog armarna om hans midja, hann han trycka in fläskbiten just som min frus mun for upp av den kraftiga örfilen. Yeong-ho var märkbart trött i armarna och min fru slet sig loss och spottade ut köttet. Ett ångestfyllt skri steg över hennes läppar.

” … låt mig vara!”

Först drog hon upp axlarna och såg ut att vara på väg att fly mot ytterdörren, men så vände hon sig om och ryckte åt sig fruktkniven som låg på matsalsbordet.

”Yeong-hye?” Min svärmors röst, som lät som om den skulle brista, drog ett skälvande streck genom den brutala tystnaden. Barnen kunde inte längre behärska sig och brast ut i högljudda snyftningar.

Med sammanbitna käkar blängde min fru utmanande på var och en av oss, och lyfte kniven.

”Stoppa henne …”

”Håll er undan!”

Blodet strilade ur hennes handled. Röda stänk på vitt porslin. När knäna vek sig under henne och hon föll till golvet vred In-hyes man kniven ur handen på henne, han som fram till dess hade suttit som en passiv åskådare genom hela rabaldret.

”Men vad gör du? Kan någon hämta en handduk, åtminstone!” Som en annan elitsoldat fick han vant och skickligt stopp på blodflödet och lyfte upp min fru i famnen. ”Fort, gå ner och starta bilen!”

Jag famlade efter mina skor. De jag ryckte åt mig var omaka, så jag var tvungen att byta ut dem innan jag kunde öppna ytterdörren och gå ut.

… hunden som högg tänderna i mitt ben är fastbunden vid fars motorcykel. Med dess brända svans bandagerad om såret på min vad, en traditionell behandling som min mor insisterade på, går jag ut och ställer mig vid grinden. Jag är nio år gammal och sommarvärmen är tryckande. Solen har gått ner, men jag dryper ändå av svett. Hunden flämtar också, hans röda tunga hänger ut ur munnen. En vit, vacker hund, större än jag till och med. Fram till dess att den bet den store mannens dotter var det ingen i byn som trodde den om något ont.

Medan far band hunden vid trädet och brände den med en blåslampa, sa han att den inte skulle få stryk. Han sa att han hade hört att ett mildare straff är att tvinga en hund att springa tills den nästan dör. Motor-cykeln startar och far börjar köra runt i en cirkel. Hunden springer efter. Två, tre varv cirklar de runt. Utan att röra en muskel står jag strax innanför grinden och ser på medan Vit flämtar och rullar med ögonen och blir allt mer utmattad. Varje gång hans glimmande ögon möter mina stirrar jag argt tillbaka.

Fy på dig, varför bet du mig?

Efter fem varv tuggar hunden fradga. Blod droppar från halsen, som stryps av repet. Oavlåtligt gnyende ur sin sargade strupe dras hunden med längs marken. Vid sex varv spyr den svartrött blod, det rinner ur dess mun och hals. Medan blod och fradga blandas står jag stel som en pinne och stirrar på hans glimmande ögon. Sju varv, och medan jag väntar på att hunden ska dyka upp igen, vänder sig far om och ser att den hänger slappt efter motorcykeln. Jag tittar på hundens fyra ryckande ben, dess lyfta ögonlock, blodet och vätskan i dess döda ögon.

Den kvällen var det fest hemma. Alla medelålders män från byn kom, alla som min far tyckte var värda att känna. Det sägs att om ett sår som orsakats av ett hundbett ska läka måste man äta just den hunden, och jag tog faktiskt en munfull. Nej, i själva verket åt jag en hel skål tillsammans med ris. Lukten av bränt kött, som myntafröna inte helt lyckades dölja, stack i nästan. Jag minns de båda ögonen som betraktade mig medan hunden tvingades springa runt, runt, medan han kräktes blod blandat med fradga, och hur de sedan tycktes flimra på soppans yta. Men jag brydde mig inte. Jag brydde mig faktiskt inte.

Fortsättning följer…

Publicerad
1 day sedan
Tågskyld och sverigekarta
I Vansbro kommun hedras den tidigare medarbetaren som dog i en tågolycka på jobbet. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Flaggan på halv stång i Vansbro efter att hemtjänstanställd dog på jobbet

En 66-årig man dog på sitt arbete inom hemtjänsten då han kolliderade med ett tåg i Vansbro i Dalarna. Mannen som var kommunanställd och välkänd i bygden hedrades med flaggor på halv stång, skriver Falu-kuriren.

Det var på sitt arbete som vårdbiträde i hemtjänsten som en 66-årig man avled i samband med en kollision med ett godståg och dog fredag den 10 januari.

Det var strax efter 13:30 som en personbil hamnade på tågspåret, varpå den kolliderade med ett tåg i Vansbro kommun, uppger polisen.

Falu-kuriren skriver att Vansbro-kommun hedrar mannen som var välkänd i bygden och anställd vid kommunen genom att ha flaggorna på halv stång och regionen höll en minnesstund.

– Vi tände ljus, hade en tyst minut och en minnesbok där vi skrev en sista hälsning, säger regionråd Elin Norén (S), till Falu-kuriren.

Olyckan var årets andra arbetsplatsolycka med dödlig utgång, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
ung man skadad efter arbetsplatsolycka på Volvo i Olofström
Volvofabriken har spärrats av efter den allvarliga arbetsplatsolyckan på fredagsmorgonen. Foto:Adam Ihse/TT

Ung man livshotande skadad efter olycka på Volvo i Olofström


En man i 30-årsåldern vårdas med livshotande skador efter en allvarlig klämolycka på Volvofabriken i Olofström under fredagsmorgonen.

– Det är en anställd som klämt sig i en större maskin. Det är en allvarlig olycka, säger Patric Fors som är presstalesperson hos polisen i ett uttalande till Svt Blekinge.

Det var tidigt på fredagsmorgonen som olyckan inträffade inne på bilfabriken och både polis och räddningstjänst kallades till platsen.

Mannen fördes akut till sjukhus med livshotande skador och exakt hur olyckan gått till är fortfarande oklart.

Polisen har spärrat av arbetsplatsen i väntan på teknisk undersökning och fallet utreds nu som arbetsplatsolycka med rubricering vållande till kroppsskada.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Singoalla Tiroler är med i facket Solidariska vårdarbetare. Foto: Solveig Betnér

Temadag med Solidariska vårdarbetare: ”Rasism i vården dödar”

Bristen på kunskap om melaninrik hud, rasism inom psykiatrin, och jämlik förlossning är några av de teman som ska diskuteras när fackföreningen Solidariska vårdarbetare arrangerar en temadag om antirasism i Stockholm under helgen. Arbetaren ställer tre frågor till Singoalla Tiroler som är en av arrangörerna.

Hur kommer det sig att ni arrangerar en temadag om antirasism för vårdarbetare?

– Vi som fackförening ska tillgodose våra medlemmars säkerhet på jobbet men vi har också som syfte att förbättra vården i stort, både för oss som personal, patienterna och hela samhället. I det ingår det att utbilda oss. Vi vet att rasismen existerar i vården, och att den är farlig för både vårdpersonal och patienter och till och med dödar. Vi vet att rasism i vården dödar. Samtidigt är kunskapen låg. Det vi har kommit fram till är att vi kan utbilda oss själva om rasism i vården. Det var utifrån det samtalet som temadagen föddes, säger Singoalla Tiroler. Hon är gynekolog och berättar hur kvinnor som rasifieras drabbas hårdare i kvinnosjukvården.

– Rasifierade kvinnor drabbas extra hårt av farliga komplikationer i kvinnosjukvården. Mödradöd, barnadöd och kejsarsnitt drabbar kvinnor födda utanför Sverige i högre utsträckning. Det är något som det pratas ganska lite om i kvinnosjukvården. I kvinnosjukvården finns riskanalyser och PM, instruktioner för hur man ska göra när det gäller alla möjliga risker, risker när det gäller äldre kvinnor, risker med högt BMI, med diabetes och högt blodtryck. Men det finns inga PM om risker för kvinnor födda utanför Sverige, trots att vi vet att det är en så stor riskfaktor. Det beror på att så lite studier görs och så lite kunskap finns. Här vill vi öka kunskapen.

Vad står på programmet?

– Det är ett späckat och spännande program. Vi försöker ge smakprov på den kunskap som redan finns och låta några av de som kan mest få visa sig och berätta sina viktigaste punkter. Läkare mot rasism kommer att prata grundläggande om hur rasism drabbar patienter och personal, men även om rasism i psykiatrin och i kvinnosjukvården. Så vi har en bredd i vårt program, svarar Singoalla Tiroler. Hon säger också att hon vill att det ska bli fler liknande träffar framöver för att kunna fördjupa sig ytterligare.

Hur kan man ta de här frågorna vidare fackligt?

– Vi har ofta en känsla av att rasism drabbar vårdpersonal, men det har varit svårt att driva de frågorna inom de traditionella fackförbunden. Kunskapen om hur det ska gå till är än så länge låg. Men vår plan är att utbilda oss fackligt och att vi inom syndikatet ska bli experter på att försvara våra medlemmar. Viljan finns, men kunskapen är något vi ska bygga.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Erik Helgesson på Hamnarbetarförbundet kan tvingas ställa in blockaden efter Arbetsdomstolens beslut
Erik Helgesson förklarar att Hamnarbetarförbundet kallat till ett nytt möte under fredagen för att bestämma hur facket nu ska gå vidare. Foto: Adam Ihse/TT, Johan Nilsson/TT och Claudio Bresciani/TT

Hamnarbetarnas blockad kan stoppas: ”Vi kanske kör ändå”


Hamnarbetarnas planerade blockad mot israeliskt krigsmaterial kan komma att skjutas fram. Det här eftersom Arbetsdomstolen i torsdags meddelade att stridsåtgärden kan vara olovlig.

Beslutet av vägra lasta eller lossa fartyg med israeliskt krigsmaterial togs av Hamnarbetarförbundet den 14 januari och blockaden var tänkt att påbörjas nu på måndag.

– Vi vill inte bidra till att upprätthålla ett handelsutbyte med Israel som på något sätt underlättar eller förlänger misstänkta krigsbrott eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, sade förbundsordförande Martin Berg i ett uttalande i samband med varslet.

Arbetsköparna, Sveriges Hamnar, har hela tiden varit kritiska till fackets stridsåtgärder och menar att blockaden skulle få allt för stora konsekvenser för deras medlemsföretag och i sista stund meddelar nu alltså Arbetsdomstolen att de inte ger Hamnarbetarförbundet grönt ljus.

Det här eftersom AD menar att de har för lite information för att kunna ge ett ”interimistiskt förordnande” om stridsåtgärdens lovlighet. 

Arbetsköparna kritiska

– Jag ser det som att Arbetsdomstolen beslutat att inte fatta något beslut. Därför får vi ta ett nytt möte under dagen och se vad vi har för alternativ. Antingen skjuter vi upp blockaden, eller så drar vi tillbaka varslet och lägger ett nytt. Eller också så skiter vi i det här och kör på ändå, säger Erik Helgesson som är vice förbundsordförande i Hamnarbetarförbundet till Arbetaren på fredagsmorgonen.

Sveriges Hamnar skriver på sin hemsida att de anser att Arbetsdomstolens bedömning gör blockaden olovlig.

– Det är bra att Arbetsdomstolen nu tydliggjort att politiska stridsåtgärder inte får påverka arbetsgivarens rätt att bestämma över sin affärsverksamhet, annat än i ytterst begränsad omfattning, säger Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten i ett pressmeddelande.

Hur Hamnarbetarförbundet går vidare nu väntas alltså beslutas under ett medlemsmöte senare idag, fredag.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
De iranska journalisterna Niloufar Hamedi, till höger, och Elaheh Mohammadi, gör segertecknet efter att ha släppts ut ur fängelset i Teheran söndagen den 14 januari 2024. De blev dömda till långa fängelsestraff på grund av deras bevakning av Mahsa Aminis död och släpptes mot borgen i väntan på rättegång.  Foto: Sahand Taki, Shargh Daily News/TT

Iran: Stoppa dödsstraffen för kvinnorättsaktivister

Över 900 personer avrättades i Iran 2024 och många politiska fångar är dömda till döden, bland dem de kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Wrisha Moradi. Samtidigt växer motståndet mot regimen.

I Iran i dag utgör kvinnor en betydande andel av de politiska fångarna. Och bland dem finns välkända fackliga-, feministiska- och politiska aktivister, såsom Nobelpristagaren Narges Mohammadi.

– Många av dem driver olika kampanjer inifrån fängelserna, berättar Sholeh Irani, exiliranier, journalist och feministisk aktivist, som följer utveckling i sitt forna hemland på nära håll.

En av de aktuella kampanjerna fokuserar på att stoppa avrättningar av de politiska fångarna.

– För närvarande riktar många av de politiska fångarna sin uppmärksamhet mot dödsdomen som hotar bland annat den kurdiska feministen Pakhshan Azizi, säger Sholeh Irani.

Hon beskriver hur trakasserierna, smutskastningen och personangreppen mot dessa kvinnor, ökar samtidigt som de fortsätter sin kamp inifrån regimens fängelser och inspirerar iranierna.

– Men även i Iran och bland exiliranierna finns högerextremister som sprider hat mot oliktänkande, säger Sholeh Irani.

Resolution för att stoppa avrättningarna

En av de som har engagerat sig för de fängslade och dödsdömda kvinnorättsaktivisterna är S-toppen och Europaparlamentarikern Evin Incir.

Och i dag torsdag kommer en resolution för att stoppa avrättningarna av de dödsdömda kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Wrisha Moradi, och som Evin Incir har förhandlat fram, gå till omröstning i Europaparlamentet i Strasbourg.

Evin Incir (S). Foto: Europaparlamentet

I resolutionen ställs även krav på att Iran friger den svenska gisslan, läkaren Ahmadreza Djalali, som har en dödsdom och sitter fängslad i Iran sedan 2016.

– Situationen i Iran riskerar att hamna i skuggan av andra globala konflikter. Nyligen dömdes de modiga kurdiska kvinnorna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi till döden. Dessutom sitter den svensk-iranske medborgaren Ahmad Reza Jalali och flera andra europeiska medborgare fängslade. EU-länderna måste samarbeta för att säkerställa friheten för alla europeiska medborgare och stoppa avrättningarna av politiska fångar. Det är även oacceptabelt att EU och dess medlemsländer fortfarande inte har vidtagit åtgärder för att klassificera revolutionsgardet som en terroristorganisation. Sammafattningsvis syftar den här resolutionen till att öka pressen på Iran att respektera mänskliga rättigheter, stoppa dödsdomarna och frigöra oskyldiga fångar, säger Evin Incir till Arbetaren

Hur ser engagemanget ut i EU för kvinnorättsaktivister i Iran just nu, med så många pågående militära konflikter i världen?

– Situationen i Iran förblir en prioritet på parlamentets agenda, tack vare krav från vissa av oss ledamöter. Exempelvis initierade jag resolution i denna vecka. Läget i Iran har försämrats kraftigt, med över 900 avrättningar bara under 2024.

Irans kvinnor visar orubbligt mod

Sholeh Irani menar att trots förtrycket, trots de många frihetsberövandena och hoten om avrättning fortsätter de iranska kvinnornas kamp för sina rättigheter och friheter att växa sig starkare.

– De iranska kvinnorna visar på ett starkt och orubbligt mod, när de fortsätter göra motstånd mot regimen i Iran, säger hon och fortsätter:

– Tecken på ett eskalerande motstånd är tydliga över hela samhället. Allt fler, särskilt unga kvinnor, trotsar lagen om obligatorisk hijab och står emot när de stoppas av myndigheternas vakter, säger Sholeh Irani till Arbetaren.

Enligt Sholeh Irani uttrycker iranska kvinnor på sociala medier att de aldrig kommer att återgå till den ordning som rådde före Kvinna, Liv, Frihet-rörelsen och de omfattande upproren.

Publicerad
3 days sedan
Solidariska Byggare är besvikna på Byggnads
Solidariska Byggare nekas från att delta i den fackliga konferensen mot arbetslivskriminalitet. Foto: Janerik Henriksson/TT och Volodya Vagner

Irriterat när Solidariska byggare hålls utanför facklig konferens


Det bubblar av irritation och frustration inom Solidariska byggare. För trots de senaste årens många framgångar ratas nu den syndikalistiska fackföreningen från att delta i Byggnadsarbetareförbundets nordiska konferens om arbetslivskriminalitet och migrantorganisering som hålls i Stockholm nästa vecka.

– Jag tycker det är sorgligt för problemen i byggbranschen är så omfattande och jag tror att både vi och Byggnads har mycket att lära av varandra, säger Pelle Sunvisson som är styrelseledamot i Solidariska byggare till Arbetaren.

Pelle Sunvisson på Solidariska byggare. Foto: Johan Apel Röstlund

Den årliga konferensen hålls på den anrika och strandnära kursgården Rönneberga på Lidingö utanför Stockholm i mitten av nästa vecka. Deltar gör byggnadsfack från hela Norden men trots en önskan från det finländska Byggnadsförbundet nekas alltså Solidariska byggare från att delta. Det här trots att det uppmärksammade syndikalistiska byggfacket de senaste åren haft stora framgångar med sin omfattande organisering av migrantarbetare och kampen mot just arbetslivskriminalitet.

– Vi har inte plats för dem på schemat och kände att vi har tillräckligt med erfarenheter från våra egna medlemsorganisationer inom den nordiska bygg- och träarbetarfederationen, säger Marcus Carlbrand på Byggnads till Arbetaren.

Detta trots att temat på konferensen är just de områden där Solidariska byggare sticker ut med sin kamp av blockader mot oseriösa och kriminella arbetsköpare, indrivningar av uteblivna löner och vunna fall i Arbetsdomstolen.

“Skulle vara en utmaning att samarbeta”

Marcus Carlbrand förklarar att Byggnads nyligen inlett en egen satsning på organisering av utländska byggarbetare där fackförbundet bland annat tillsatt en ny ombudsman för att arbeta mot exploatering och utnyttjande inom branschen.

Men Solidariska byggare har ju verkligen varit framgångsrika i just de här frågorna. Hur ser du på dem som organisation?

– Jag har inte direkt någon åsikt men det är klart att det skulle vara en utmaning att samarbeta med en organisation som konkurrerar om samma medlemmar.

Ett svar som får Pelle Sunvisson på Solidariska Byggare att reagera:

– Det är synd. För de här frågorna rör inte bara migrantarbetare utan hela byggbranschen. Dåliga villkor smittar av sig på alla och det finns väl egentligen bara en part som tjänar på att vi inte samarbetar. Något vi gärna hade gjort med Byggnads. För vi har stor erfarenhet som vi gärna hade delat med oss. Och Byggnads i sin tur, med sin långa historia, har mycket som vi skulle kunna lära oss av.

Pelle Sunvisson menar att det ofta finns ett fungerande samarbete med enskilda ombudsmän på Byggnads men att mycket av det arbetet måste skötas inofficiellt.

– Fokus måste ju ligga på att göra arbetsplatserna säkrare och komma åt arbetslivskriminaliteten inom branschen men det känns som att ju högre upp i hierarkin inom Byggnads man kommer desto mer får vi kalla handen.

Konferensen på Rönneberga äger rum på onsdag och torsdag nästa vecka och samlar alltså byggfack från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island. Dock alltså utan migrantarbetarfacket Solidariska byggare.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Johanna Emanuelsson har skrivit pjäsen Ett svenskt brott, som inom kort har premiär på Uppsala stadsteater. Foto: Maria Lilja

Mammans arbetsolycka blir stark teater

Den 1 februari har Uppsala stadsteater premiär på Ett svenskt brott. För Johanna Emanuelsson, som har skrivit pjäsen, blev produktionen en dramatiskt annorlunda process än hon är van vid. Arbetarens Josephine Askegård har mött henne för ett samtal om föreställningen som landade i en djupt personlig historia och en berättelse om klass.

Johanna Emanuelsson gick ut dåvarande Dramatiska institutet, Di, i Stockholm 2013, och har sedan dess skrivit en lång rad pjäser och filmmanus. Ofta i samarbete med regissörer som hon lärt känna på vägen och skapat ett bra samarbete tillsammans med. Redan med en tidig pjäs, Älvsborgsbron, fick hon uppmärksamhet och priser, och har kunnat leva på sitt skrivande – vilket också innefattar stipendier som är ett vanligt sätt att stötta ekonomin i hennes bransch. 

Johanna Emanuelsson är uppvuxen i Bergsjön i Göteborg. Innan hon sökte och kom in på Di (nu Stockholms konstnärliga högskola) arbetade hon, liksom hennes mamma och syster, inom vården. Hon har ofta skrivit om samhället och politikens verklighet ur den enskilda, ofta unga, människans perspektiv. 

Bland hennes produktioner finns också den uppmärksammade Välkommen till prekariatet (2015), presenterad som ”en svart komedi om daglönare, konsulter och gästarbetare i det moderna klassamhället”. Både den och den nu aktuella Ett svenskt brott har regisserats av regissören Helena Sandström Cruz.

Johanna Emanuelsson har samarbetat med mindre, fria scener och grupper som Teater Tribunalen i Stockholm. Nu är hon tillbaka på Uppsala  stadsteater där hon dramatiserade Elin Wägners Pennskaftet 2019. Titeln Ett svenskt brott är lätt att associera till Maj Sjöwall och Per Wahlöös politiska deckarserie med undertiteln ”Roman om ett brott” – där brottet i lika hög grad som bokens kriminalhistoria berättar om ett samhälle som sviker de underprivilegierade.

Här handlar det om ett arbetslag inom demensvården, där en arbetsplatsolycka blir en än större katastrof på grund av svek från chefer och samhällsinstanser som borde stötta och skydda. 

Kallas ”politisk dramatiker”

Egentligen började pjäsen som en idé att skildra tre kvinnor på tre olika arbetsplatser i Sverige. 

– Jag kallas gärna politisk dramatiker när jag vill prata om det som jag vill prata om – som klass. Men idén var att jag och Helena Sandström Cruz skulle göra en Välkommen till prekariatet 2.0. Alltså – vi pratar om arbetarklasskvinnorna här och nu, säger Johanna Emanuelsson när vi träffas för ett samtal om hennes aktuella pjäs.

– Det här är vår fjärde produktion ihop. Helena Sandström Cruz är vass på att skriva pitchar, men det är inte jag, alls. När hon formulerade det lät det så bra: tre arbetarklasskvinnor, med sin olika perspektiv, varav ett öde som vi känner till. Den äldsta ska dö på grund av en arbetsplatsolycka. Då tänkte jag att hon jobbar inom vården – de andra kanske inom hotell/restaurang och kanske den tredje papperslös.

Johanna Emanuelsson insåg snart att detta var en mycket privat historia. 

– Det som kom att hända med pjäsen var att jag sakta men säkert insåg att det måste utspela sig inom demensvården. Och det svåraste har varit att lämna verkligheten därhän; alltså att göra teater av det. Det som såg så bra ut på papper blev den svåraste processen jag varit med om. För det handlar om min mamma Annica. 

Valia Sapouna, Shada Sulhav, Birthe Wingren på en repetitionsbild från Ett svenskt brott. Foto: Maria Lilja

– Det blev som att lära sig skriva dramatik på nytt. Och det personliga tog över; jag och min syster Anneli var så ensamma i den här katastrofen. Och så är man glad att man får ett uppdrag med pjäsen samtidigt som att: Fan det är så viktigt det här!

Johanna Emanuelssons texter har ofta haft inslag av hennes egen familjs historia, som i filmen Dröm vidare från 2017.

– Jag hade dåligt samvete när Dröm vidare kom ut, för jag visste att min mamma skulle känna igen sig i huvudpersonen Mirjas mamma. Men hon sade bara: ”Åh du är så duktig, så duktig”, berättar Johanna Emanuelsson. 

Så hon har känt att hon har sin mammas välsignelse, och även sin systers, när hon nu gestaltar moderns olycka på sin arbetsplats i Mölndal, vilken ledde till fyra år av trauma med illa behandlad smärta och till slut till hennes död vid 60 års ålder. Det var för fyra år sedan. 

En berättelse om ett svek

Samtidigt är pjäsen en starkt politisk berättelse om hur samhället sviker den drabbade och om hur familjen kämpar på i stor ensamhet. Så småningom utförsäkrad och med småsummor i ersättning från vårdens egna försäkringsorgan.

Johanna Emanuelssons mamma Annica arbetade sedan tonåren både länge och hårt inom vården, och försörjde familjen på en låg lön. De sista åren med nattpass inom demensvården. 

Gillade hon sitt jobb?

– Ja, jag tror det. Men jag tror egentligen att hon mest var orolig för pensionen. Hon jobbade och jobbade och jobbade, tog aldrig semester för att vara ledig. Hon cyklade fram och tillbaka i ur och skur till jobbet i Mölndal. När hon var sjuk tog hon ut några semesterdagar. Hon försökte lägga pengar på hög för pensionen.

Så var det fram till den dagen arbetsolyckan ägde rum.

– Det var på ett boende i Mölndals kommun. En tvättmaskin stod och läckte. Hon halkade och fick en total hamstringsruptur så hon svimmade av smärtan, låg i det iskalla vattnet. Vi visste inte riktigt vad det var och vi var så oroliga för vår mamma redan innan, berättar Johanna Emanuelsson.

Läkaren skrev rätt diagnos. En total hamstringsruptur innebär att en lårmuskel släpper, vilket oftast drabbar idrottare.

– En operation ska göras inom två månader, säger Johanna Emanuelsson, men vården blev arbetsterapi och smärtstillande, och inte ens plats på en kölista – det är mera intressant att operera de här unga idrottskillarna, tillägger hon.

– Så jag och min syster Anneli ägnade de efterföljande fyra åren åt detta. Stafettläkare som skrev ut olika preparat, smärtteam som inte brydde sig. Hon blev utförsäkrad. Alla myndigheter som svek – totalt. Jag och min syster ringde läkare, följde med när hon skulle träffa chefen. Och min mamma var så ledsen och fick fobi mot att träffa folk. Och hon kunde inte göra så mycket mer än att ligga på mage – den smärtan ska man inte behöva leva med.

– Vi tog hand om min mamma Annica i fyra års tid. När det gäller manliga arbetsskador händer det ju ofta att man dör i olyckan. Men det finns inte så mycket statistik inom kvinnoyrken – hur och varför dör du, varför får du en hjärtinfarkt?

En gång i halvåret besökte familjen arbetsplatsen för möten med enhetschefen, möten som blev ytterligare smärtsamma minnen:

–  Mamma var så ledsen och arg så hon fick hysteriska utbrott, för hon kunde ju inte tala för sig. Efteråt bad hon om ursäkt och jag sade: ”du ska inte be om ursäkt, du behöver någon som talar för dig som litar på dig och ser vem du är. Vi går på de här mötena för att se hur länge de kan behålla dig innan de måste sparka dig. Det är vad de här mötena går ut på – det är ingen som ser dig i det här. Det är klart som fan att du får en panikattack och börjar skälla på dem fast de inte har sagt något elakt för de är friska vanliga människor. 

– Min mamma var väldigt politisk men så sade hon: ”Jag känner mig så värdelös. Jag gör ingenting, jag gör ingen nytta”. Jag frågade vad hon hade sagt om det här hade gällt en annan undersköterska? Då kunde hon svara: ”Jag hade sagt att det hade varit en hjälte! Fy fan hade jag sagt”.

– Så hon dog i sviterna av den här arbetsplatsolyckan, hon fick inte adekvat vård. Vi orkade inte ens göra en Ivo-anmälan. Alltså, har man arbetat sedan man var 19 år som undersköterska och inte kan få en operation inom två månader… Det är så jävla grymt, säger Johanna Emanuelsson, och hon blir fortfarande riktigt ledsen när hon berättar om dessa år, hennes mamma Annicas sista, av smärta och ensamhet.

Birthe Wingren på repetitionsbild från Ett svenskt brott på Uppsala stadsteater. Foto: Maria Lilja

Hur kändes det för dig då, när du hamnade i detta privata från att i många år varit en professionell skrivande person och sedan hamna i …

– … att inte kunna skriva alls! Jag var rädd varje dag för att Petra Brylander (dåvarande chef på Uppsala stadsteater) eller dramaturgen Marie Persson Hedenius skulle ringa mig och säga: ”Vi river ditt kontrakt”. 

Hur känns dina tidigare föreställningar och produktioner i förhållande till den här pjäsen? 

– Både dramaturgen Marie Persson Hedenius och Helena Sandström Cruz kände till min berättelse, och jag kunde gråta på vissa möten, men det var inte en lätt process de hade. Jag är så glad att jag hade deras förtroende – att de visste att jag skulle klara det, och det har jag sagt till dem. 

Kunde de hjälpa till med synpunkter då? Ett utomperspektiv på ditt personliga?

– Ja exakt! De kunde stryka och ta bort. Och till sist landade vi på ett demensboende med påhittade figurer på samma arbetsplats och mer och mer av att de kämpar ihop – eller inte ihop. 

Det verkar som ett bra sammanhang på Uppsala stadsteater, att du har kunnat prata med kollegor och bolla din text?

– Ja Gud ja, så fantastiska skådespelare har vi fått, och Helena – det är som sagt den fjärde produktionen vi gör ihop och det betyder ju något varför vi inte släpper varandra, säger Johanna Emanuelsson. 

Känner du att du har landat nu med pjäsen på ett professionellt plan?

– Ja och jag kände det på kollationeringen – den första arbetsdagen – och folk frågade om jag var nervös. Och jag kände bara då att nej, inte alls faktiskt, jag är klar. Men sedan är det förstås mycket pill med detaljer och särskilt i en sådan här pjäs att: ska de verkligen säga så, och så vidare. Så att det inte blir privat men personligt och intressant. Det är faktiskt första gången jag inte varit nervös på en kollationering.

Vi pratar mera om hur det har gått att göra detta djupt privata till text för en publik, och till den politiska berättelse hon vill gestalta.

Har du träffat vårdpersonal under projekttiden?

Inte jag, alls, men det har de övriga, såsom skådespelarna och regissören, gjort. De har pratat med undersköterskor bland andra.

Men din text bygger på dina personliga erfarenheter och din mamma Annicas historia?

– Ja, och sedan min och min systers kamp för att få det att fungera. Så den första akten handlar om arbetet och den andra om hur den här kvinnan ska försöka slåss mot ett system.

Är du lite nervös att den inte ska gå hem – vara för politiskt magstark?

– Nej inte alls, och tydligen är den också väldigt rolig, har regissören varnat mig för. Man gapskrattar väldigt mycket. Jag tror att det kommer att bli hur bra som helst. Men jag är inte så intresserad av vad borgerlig media tycker, egentligen – tycker de att den är bra så är det kul, tycker de inte det så tycker de inte det. Då är det inte för dem. Men jag hade inte kunnat göra på något annat sätt, jag hade inte kunnat göra dem glada.

Shada Sulhav, Malin Tengvard. Repetitionsbild. Foto: Maria Lilja

– Jag tränar på att göra lite intervjuer för jag vill uppmärksamma frågan. Alltså det här kan hända vem som helst. När man nedmonterar som man gör nu, snabbare och snabbare och snabbare, så se upp, övre medelklassen! Se upp! Det är det jag vill få fram: Det är inte många som sitter säkert i båten i dag, säger hon.

”Äntligen handlar det om oss”

– Det kommer jättemycket människor från Kommunal till pjäsen, jag vet det. Men jag vill ha alla andra människor också här. Jag vill att folk ska veta att det här händer och jag vill se en stor publik och jag vill se fler av den här typen av pjäser. För nu ser jag på sociala medier att ”Ja, vad kul! Det handlar om oss – om mig, äntligen!”

Är detta ett tema du har tänkt på redan medan din mamma levde?

– Ja på något sätt. Jag berättade att jag ville göra en pjäs om min farmor som var krigsbarn – hon gick som 16-åring till Boden från Rovaniemi, drygt 25 mil, för hon skulle fan inte vara krigsbarn utan skulle börja jobba. Och min låtsasmorfar Birger och hans syskon blev sålda till lägsta pris och fick dricka grisblod för att bli mätta. Och mamma visade mig bilder och lyste upp för första gången. Pjäsen hette Patrasket, och det ställde hon sig frågande till. Jag sade att patrasket var de som byggde Sverige, som blir avlurade lönerna, som får det minsta möjliga, som ser till att samhället går runt.

Att kvinnor möts, framförallt unga som du skrivit om tidigare…

– Som på min tid när jag gick ut för tolv år sedan var det inte så svårt att få ett jobb, det är på grund av Suzanne Osten och hennes arbete. Hon gjorde ju barnteatern progressiv och het och politisk i Sverige. Till skillnad från i Tyskland, där ingen vill jobba med barnteater. Och om hur man växer upp.

Har du själv gjort en klassresa, tycker du?

– Jag vet inte vad den innebär. Om det innebär att jag får gå på röda mattan och fått flygbiljetter för att se en pjäs på tyska så absolut. Men jag vet inte vad resan består i egentligen. Jag vet inte hur den går till, vad det är som gör att jag bor i Stockholm, som gör att jag har en hyresrätt som är 17 grader kall och jättelyhörd, i Örby. Att jag knappt fick en hyresrätt efter elva år i bostadskön, att jag bott inneboende, bott i kollektiv. Jag vet inte vad jag har fått på vägen förutom att jag har fått vara i fina salonger och prata med människor som min syster Anneli inte har fått prata med. Men hon får prata med andra människor. Hon jobbar på kardiologen och får vara med och kanske rädda ett liv. Hon är så bra, och kan ställa så bra frågor till mig.

Vad händer när din text framförs på en scen? Hur tänker du dig publiken?

– Jag kan inte tänka på publiken. Vad jag önskar är att publiken ska vara engagerad.

Det är scenen som är ditt rum, så att säga?

 – Ja, och jag har en föreställning om var det hela ska utspela sig. Jag har det i huvudet, det där gamla stället som jag fick jobba på via min mamma. Man fick inte jobba ihop då men hon jobbade ju nätter. Men det är mer än tio år sedan nu.  

Så du har haft denna speciella plats i huvudet när du skrev?

– Javisst. Men det som är det fantastiska är att det har inte scenografen, eller de andra som är med här. Det finns dramatiker som: ”Rör inte min text!”, som har inställningen att regissören kommer och förstör. Men jag gillar att stöta och blöta sammanhanget, och grejerna man gör ihop.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Universitetshuset, Uppsala universitet.
Uppsala centrum för Förintelse- och folkmordsstudier är nytt namn på tidigare Hugo Valentin-centrum. Foto: Christine Olsson/TT

Det nya namnet på Hugo Valentin-centrum speglar dess fokus

Att ordföranden för Judiska Centralrådet Aron Verständig insinuerar att namnbytet på Uppsala universitets centrum för Förintelse- och folkmordsstudier skulle vara “antijudiskt” är både orättvist och djupt oroande, skriver Matylda Jonas-Kowalik, doktorand vid Uppsala universitet i en debattartikel för Arbetaren.

De senaste veckorna har det pågått en livlig diskussion kring namnbytet på Uppsala universitets UHGS centrum, Sveriges mest framstående forskningsinstitution för studier om Förintelsen och folkmord. Tidigare känt som Hugo Valentin-centrum heter det nu Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies, UHGS. Som doktorand i historia vid Uppsala universitet med inriktning på Förintelsestudier och som alumn från universitetets masterprogram i Förintelse- och folkmordsstudier blev jag överraskad av Aron Verständigs debattartikel i UNT den 2 januari 2025, som senare utvecklades till en bredare debatt i svenska medier. Som judisk akademiker med anknytning till den enhet som kritiseras i medierna känner jag ett ansvar att bidra med mitt perspektiv.

Det är sant att Hugo Valentin var en framstående akademiker vars verk, Judarnas historia i Sverige (1924) och Antisemitismen i historisk och kritisk belysning (1935), fortfarande är betydelsefulla för historiografin om svenska judar. Eftersom centret tidigare bedrivit forskning om både nationella minoriteter samt Förintelsen och andra folkmord, var Hugo Valentin en lämplig namnpatron, då han som akademiker arbetade med båda dessa områden.

Orättvis och djupt oroande

För omkring två år sedan beslutade Uppsala universitet att begränsa forskningsområdet inom UHGS och upphöra med finansieringen av studier om nationella minoriteter, vilket har lett till en förändring av dess kompetensområde. Debatten om namnbytet har pågått sedan dess, och i november 2024 fattades beslutet att ge centret namnet Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies. Jag motsätter mig dock starkt påståendet att ett namnbyte skulle vanhedra Valentins arv. Att byta namn på centret förminskar inte Valentins vetenskapliga insatser, hans personliga mod eller hans fasta motstånd mot nazism och antisemitism. Tvärtom betonar ett namn som tydligare speglar centrets fokus – Förintelse- och folkmordsstudier – dess uppdrag och hedrar Valentins engagemang för att belysa dessa viktiga frågor i det svenska samhället.

Att byta namn till “Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies” bidrar med tydlighet för allmänheten och det internationella akademiska samfundet, underlättar samarbeten och uppmuntrar potentiella studenter att söka sig till våra program. Det nya namnet speglar bättre centrets ämnesmässiga fokus än det nuvarande “Hugo Valentin-centrum” och säkerställer att dess syfte kommuniceras tydligt.

Jag finner den antydan, om än förtäckt, att beslutet att byta namn på centret skulle vara ”antijudiskt” orättvis och djupt oroande. Som en judisk forskare specialiserad på Förintelsen är jag särskilt bekymrad över Verständigs påstående att centrets fokus på jämförande folkmordsforskning och minnespolitik skulle minska dess fokus på Förintelsens historia och minneskultur. Jämförande folkmordsstudier är ett viktigt tvärvetenskapligt fält som undersöker folkmord i olika sammanhang för att identifiera mönster, orsaker och konsekvenser. Detta tillvägagångssätt berikar Förintelsestudier betydligt genom att erbjuda bredare insikter i dess historiska och samtida relevans.

Mina kollegors breda expertis möjliggör banbrytande forskning och en exceptionellt heltäckande utbildning. Som alumn från masterprogrammet kan jag intyga att utbildningen om Förintelsen vid vårt centrum håller hög kvalitet och går på djupet med dess historia och historiografi.

Med det sagt delar jag Verständigs oro över förlusten av samlad forskning på de nationella minoriteterna vid vårt universitet. Detta är en oroväckande utveckling, och och hoppas att Uppsala universitet återupprättar detta viktiga studieområde i framtiden. 

Matylda Jonas-Kowalik, doktorand, Uppsala universitet

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Demonstration för Palestina. Foto: Adam Ihse/TT

71 organisationer uppmanar facken: Stoppa Israel

“Vi uppmanar ert fackförbund att bryta tystnaden om det pågående folkmordet och agera på det sätt som ni kan göra”, skriver 71 organisationer från nätverket Stoppa Israel i ett öppet brev riktat till fack och arbetare i Sverige.

Vi är 71 organisationer som har gått samman i ett nätverk: Stoppa Israel. Vi vill visa palestinierna att omvärlden inte accepterar Israels krigsbrott och ockupation.

Vi skriver nu till er eftersom fackföreningar är och har varit en viktig part när det gäller mänskliga rättigheter. Tiden går och morden på palestinier fortsätter. Vi är personer och organisationer som är förtvivlade över att detta kan fortgå. Sverige importerar och exporterar vapen till Israel, trots att vi kan bli skyldiga till medhjälp till folkmord. Vi kan inte komma undan med att vi inte ser och inte hör.

Det pågår enligt Amnesty ett folkmord i Gaza.

”Det internationella samfundets har i över ett år på ett skamligt och katastrofalt vis misslyckats att pressa Israel att stoppa sina grymheter i Gaza. Detta genom att först fördröja kraven på eldupphör och sedan fortsätta vapenöverföringarna. Detta är och kommer förbli en skamfläck på vårt kollektiva samvete”, säger Agnès Callamard, Amnesty Internationals generalsekreterare.

Vi, organisationerna i nätverket Stoppa Israel skrev den 24 oktober till TCO, LO och SACO, samt en debattartikel i Arbetaren, att vi hade följande krav:

  • Inför sanktioner och stoppa all handel med Israel.
  • Avbryt all militär handel och allt samarbete med ockupationsmakten Israel.
  • Verka för att EU:s associationsavtal med Israel hävs och sanktioner införs.
  • Kräv permanent eldupphör och att humanitär hjälp når fram till de drabbade omedelbart.
  • Fördöm tydligt Israels alla övergrepp mot civilbefolkningen i strid med internationella lagar och folkrätten.

Vi uppmanar ert fackförbund att bryta tystnaden om det pågående folkmordet och agera på det sätt som ni kan göra. Se nedan förslag från palestinska arbetsorganisationer. Vi vill föreslå ett samarbete och eller utbyte för att vi tillsammans ska få stopp på folkmordet. 

Om ni redan har gjort någon insats för Gaza får ni gärna dela med er av den. Om ert fack ännu inte har gjort något av förslagen ovan för Gaza:

Vad är det som hindrar er från att agera?
• Vad behöver ni för stöd för att agera? 
• Har ni gjort något annat? I såna fall vad?

Om ni behöver stöd för att agera – kontakta oss gärna!

Palestinska fack vädjar om hjälp

Ett stort antal palestinska fackföreningar gick den 17 oktober ut med en vädjan till arbetarorganisationer världen över om att göra vad de kan för att stoppa den israeliska krigsmaskinen.

Där stod det bland annat: “Arbetarorganisationer: Släpp allt ägande i Israel. Avinvestera nu. Varje investering i Israel är ett bidrag till förtrycket av oss.”

Arbetare och fackföreningsmedlemmar: Varje arbetsplats och varje fackförening utgör grogrund för organisering. Mobilisera för att eliminera israeliska investeringar från fackliga pensionsfonder och arbetsgivares portföljer, inklusive partnerskap med medskyldiga företag. Bygg upp gräsrötternas kraft för att kräva att era fackliga ledare pressar regeringarna till ett omedelbart eldupphör.

Arbetare längs vapnens leveranskedjor: Vi uppmanar er att ingripa och störa strömmen av vapen som används i folkmordet, från vapenfabriker till transport och militär forskning. Detta är ingen liten uppgift, men vi behöver dig för att bygga kollektiv kraft för att stoppa vapenhandeln. Det är vårt mest akuta behov.*

Sätt vår befrielsekamp i centrum: Berätta för världen om vår kamp. Vi kämpar för våra liv, för frihet, rättvisa och befrielse. Vi behöver att du i detta ögonblick i historien visar din styrka och förmår gå bortom uttalanden.

Var modiga, ta risker och agera med den skyndsamhet som Israels folkmord kräver!

*Detta är vad Svenska hamnarbetarförbundet  har beslutat om: En så fantastisk handling!: 68 % röstade för blockad av krigsmateriel under pågående krig i Gaza – Svenska Hamnarbetarförbundet

71 organisationer i nätverket Stoppa Israel

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Vem ska få Ottarpriset 2025?

Vem tycker du förtjänar att lyftas fram för sina insatser i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa? Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering!

På flera håll i världen ser vi i dag en tillbakagång för de landvinningar kvinnor gjort vad gäller grundläggande jämlikhet. Som rätten till att bestämma över sina egna kroppar och rätten att på samma villkor som män få röra sig i och ta del av de offentliga rummen och samhällets resurser. Reaktionära och patriarkala krafter gör gemensam sak i sina försök att frånta flickor och kvinnor – det vill säga halva jordens befolkning – deras rättigheter. 

För att motverka denna utveckling vill Arbetarens redaktion uppmärksamma och främja de som arbetar i Elise “Ottar” Ottesen-Jensens anda. Arbetaren delar därför årligen ut Ottarpriset till en person eller grupp som varit verksam i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa – präglad av feministisk och social medvetenhet och upplysningsambitioner. 

Tidigare pristagare är Bita Eshraghi, Ida Östensson, Noorihe Halimi, organisationen QJouren Väst, BB-ockupanterna i Sollefteå, organisationen Inte din hora och den palestinska kvinnorättsorganisationen Aisha i Gaza. Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och förslag till motivering!

Priset är uppkallat efter Elise Ottesen-Jensen – den frihetliga socialisten, journalisten, sexualupplysaren och kvinnorättskämpen som stod på barrikaderna för kvinnors reproduktiva rättigheter och hälsa. I många år, från och med tidningen Arbetarens grundande 1922, arbetade hon på redaktionen och redigerade bland annat tidningens kvinnosida under vinjetten ”Kvinnan och hemmet”. Det var under dessa år som hon började använda signaturen Ottar. Elise Ottesen-Jensen har haft stor betydelse när det gäller att visa på hur kampen mot klassamhället hänger samman med sexualpolitisk kamp och kvinnokamp.

Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering! Sista nomineringsdag: 31 januari 2025.

Publicerad