Tvärtemot vad jag hade hoppats på hade min svärmors och svägerskas övertalningsförsök inte den minsta effekt på min frus matvanor. På helgen ringde telefonen och min fru svarade. ”Yeong-hye”, dundrade min svärfar, ”äter du fortfarande inte kött?” Han hade aldrig i hela sitt liv använt en telefon, och jag kunde höra hans upphetsade hojtande genom […]
Tvärtemot vad jag hade hoppats på hade min svärmors och svägerskas övertalningsförsök inte den minsta effekt på min frus matvanor. På helgen ringde telefonen och min fru svarade.
”Yeong-hye”, dundrade min svärfar, ”äter du fortfarande inte kött?” Han hade aldrig i hela sitt liv använt en telefon, och jag kunde höra hans upphetsade hojtande genom luren. ”Vad tror du att du håller på med, va? Uppföra sig på det viset i din ålder, vad ska herr Cheong tänka?” Min fru stod helt tyst med luren mot örat. ”Varför svarar du inte? Hör du mig?”
En kastrull med soppa stod och puttrade på spisen, så min fru lade ner luren på bordet utan ett ord och försvann ut i köket. Jag stod där några sekunder och hörde min svärfar rasa fåfängt, omedveten om att det inte fanns någon i andra änden, sedan förbarmade jag mig över honom och lyfte upp luren.
”Jag ber om ursäkt, svärfar.”
”Nej, det är jag som ska skämmas.”
Det var chockerande att höra denne patriark be om ursäkt – under de fem år jag hade känt honom hade jag aldrig hört något liknande komma över hans läppar. Skam och empati passade honom helt enkelt inte. Han tröttnade aldrig på att skryta om den hedersorden han fått efter att ha tjänstgjort i Vietnam, och han var inte bara extremt högljudd, han hade dessutom ytterst bestämda åsikter. Helt på egen hand, i Vietnam … sju vietcong … som hans svärson hade jag bara alltför många gånger hört inledningen på hans monolog. Enligt min fru hade han piskat henne på smalbenen tills hon var arton.
”… hur som helst, vi ses ju nästa månad och då kan vi sätta oss ner och tala henne till rätta.”
Familjesammankomsten som var inplanerad till andra söndagen i juni skulle helt klart bli något i särklass. Även om ingen sa det rakt ut var det uppenbart att alla gjorde sig redo att ge min fru en avhyvling.
Vare sig min fru var medveten om något av detta eller ej, verkade hon aldrig det minsta oroad. Utöver det faktum att hon fortfarande undvek att ligga med mig – hon hade till och med börjat sova med byxor på sig – var vi på ytan fortfarande ett vanligt gift par. Det enda som hade förändrats var att när jag vaknade i ottan, trevade efter väckarklockan, stängde av den och satte mig upp, så låg hon där stel som en pinne och stirrade rätt upp i mörkret.
Efter restaurangbesöket hade de andra på företaget varit märkbart avvisande mot mig, men när projektet som jag hade drivit igenom började ge en långt ifrån oansenlig vinst, tycktes hela den tråkiga historien ha glömts bort.
Så jag erkänner, en kväll när jag kom hem sent, lätt berusad efter en middag med mina kollegor, tog jag tag i min fru och tvingade ner henne på golvet.
Ibland intalade jag mig själv att även om kvinnan jag levde med var lite udda var det egentligen inte så farligt. Jag tänkte att allt skulle gå bra om jag bara tänkte på henne som en främling, nej förresten, som en syster eller rentav ett hembiträde, någon som sköter hushållet och ser till att det finns mat på bordet. Men det var ingen lätt sak för en man i sina bästa år, för vilken det äktenskapliga livet alltid hade flutit på utan problem, att inte få sina sexuella behov tillfredsställda under så lång tid. Så jag erkänner, en kväll när jag kom hem sent, lätt berusad efter en middag med mina kollegor, tog jag tag i min fru och tvingade ner henne på golvet. När jag höll fast hennes armar och drog av henne byxorna fick jag oväntat stånd. Hon kämpade emot med häpnadsväckande kraft och svor som en borstbindare hela tiden. Det tog mig tre försök innan jag lyckades tränga in i henne. När det väl hade hänt låg hon där i mörkret och stirrade upp i taket med uttryckslöst ansikte, som om hon var en sexslav som jag släpat in mot hennes vilja och jag en japansk soldat som krävde sexuella tjänster av henne. Så fort jag var klar rullade hon runt och borrade in ansiktet i täcket. Jag gick och duschade och när jag kom tillbaka till sängen låg hon där och blundade som om ingenting hade hänt eller som om allt hade ordnat sig på något sätt medan jag stod i duschen.
Efter den där första gången var det lättare för mig att göra om det, men varje gång greps jag av märkliga, olycksbådande föraningar. Jag var tjockhudad av naturen och brukade sannerligen inte hemfalla åt galna griller, men mörkret och tystnaden i rummet gav mig likväl kalla kårar. Morgonen efter, när jag åt frukost med min fru – som i vanlig ordning satt med sammanpressade läppar och uppenbarligen inte ägnade minsta intresse åt vad jag än sa – förmådde jag inte dölja den fasa jag kände när jag tittade på henne. Jag stod inte ut med hur hennes ansiktsuttryck, som fick det att se ut som om hon var en hårt luttrad kvinna som hade genomlidit svåra prövningar, gnagde på mitt samvete.
Det var på kvällen tre dagar före familjesammankomsten. Luftfuktigheten i Seoul hade slagit rekord den dagen och luftkonditioneringen gick på högvarv i alla större affärer. Efter att ha suttit hela dagen på kontoret började jag huttra och gick därför hem lite tidigare än vanligt. När jag öppnade ytterdörren och fick syn på min fru steg jag snabbt in och drog igen dörren bakom mig; det sista jag ville var att någon granne skulle komma förbi i korridoren och kika in. Hon satt lutad mot den utsirade tv-bänken och skalade potatis klädd i tunna vita bomullsbyxor, men var helt naken på överkroppen. Nu hade hon gått ner så mycket i vikt att hennes bröst inte var mycket mer än två små bulor under de skarpt markerade nyckelbenen.
”Varför har du klätt av dig?” frågade jag, och försökte pressa fram ett skratt.
”För att det är varmt”, svarade hon, utan att vare sig lyfta på huvudet eller upphöra med det hon gjorde.
Jag bet ihop. Se på mig, beordrade jag henne, men utan att säga det högt. Se på mig och le. Visa att ditt svar bara var ett skämt. Men hon log inte. Klockan var åtta och balkongdörren stod öppen, så det var ganska svalt i lägenheten och min frus axlar var fulla av knottror, som små sesamfrön. Potatisskalen låg i drivor på utbredda tidningar och ett trettiotal ännu oskalade potatisar väntade i en liten hög bredvid henne.
”Vad ska du göra med dem?” frågade jag med spelat lugn.
”Ånga dem.”
”Allihop?”
”Mm-hm.”
Jag skrattade osäkert och väntade på att hon skulle skratta till svar. Men hon skrattade inte. Hon lyfte inte ens på huvudet.
”Jag var bara … hungrig.”
Vilt glimmande djurögon, blod överallt, uppgrävt kranium, de där ögonen igen.
Drömmar om att jag stryper människor. Jag sluter händerna om deras halsar, griper tag i deras långa böljande hår och klipper av det, trycker in ett finger i deras glatta ögonglober. Dessa utdragna vakentimmar, en duvas gråbruna färger ute på gatan och min beslutsamhet vacklar, men mina händer är redo att döda. Grannens katt, dess lysande plågsamma ögon, mina fingrar som skulle kunna släcka det där ljuset. Mina darrande ben, kallsvetten i pannan. Jag blir en annan människa, en annan människa stiger upp inom mig, slukar mig, dessa timmar …
Saliven samlas i munnen. Slaktarbutiken, jag är tvung-en att hålla handen för munnen. Tungan, läpparna, blanka av saliv. Den tränger fram mellan mina läppar, droppar ner …
Om jag ändå kunde sova. Om jag kunde skaka av mig medvetandet för bara en timme. Det är kallt i huset dessa nätter, fler nätter än jag kan räkna, när jag vaknar och tassar omkring barfota. Kallt som ris eller soppa som har stått och svalnat. Ingenting syns utanför det svarta fönstret. Då och då rasslar det till i den mörka ytterdörren, men ingen kommer och knackar på eller något sådant. När jag går tillbaka till sängen och känner med handen under täcket är all värme borta.
Jag sover högst fem minuter åt gången. Glider ut och in ur halvdvalan och där är den igen – drömmen. Kan inte ens kalla det för dröm längre. Vilt glimmande djurögon, blod överallt, uppgrävt kranium, de där ögonen igen. Väller upp från maggropen. Vaknar skälvande, mina händer, måste få se mina händer. Andas. Mina naglar ännu mjuka, mina tänder ännu varsamma.
Kan bara lita på mina bröst nu. Jag tycker om mina bröst, inget kan dödas av dem. Hand, fot, tunga, blick – allt är vapen som inget går säker för. Men inte mina bröst. Med mina runda bröst kan jag vara lugn. Fortfarande lugn. Så varför fortsätter de att krympa? Inte ens runda längre. Varför? Varför förändras jag så här? Varför blir jag kantigare, vassare – vems ögon kommer jag att trycka ut?
Den ljusa lägenheten vette åt söder och låg på sjuttonde våningen. Utsikten skymdes visserligen av andra byggnader, men på baksidan kunde man skönja bergen i fjärran.
”Nu har ni lagt alla bekymmer bakom er”, sa min svärfar, och plockade upp sin sked och sina ätpinnar. ”Verkligen tagit tillfället i akt!”
Redan innan hon gifte sig hade min svägerska lyckats få en lägenhet tack vare det hon tjänade som föreståndare för en sminkbutik. Fram till att hon blev gravid hade hon fått butiken att expandera till tre gånger sin ursprungliga storlek, och efter förlossningen propsade hon på att titta förbi varje kväll för att se till att allt flöt på som det skulle under hennes bortovaro. Så snart hennes son, Ji-woo, hade fyllt tre och börjat på dagis hade hon återgått till att arbeta heltid i affären igen.
Jag avundades hennes man. Han hade gått på konstskola och utgav sig för att vara konstnär, men bidrog inte med ett enda öre till familjens försörjning. Han hade visserligen fått ärva en del pengar, men han drog inte in någon lön – faktum var att han satt och gjorde mest ingenting dagarna i ända. Nu när In-hye hade kavlat upp -ärmarna och börjat jobba igen var hennes man fri att ägna all sin tid åt att hålla på med ”konst”, utan att behöva bekymra sig det minsta för någonting. Inte nog med det, In-hye var dessutom duktig på att laga mat, precis som min fru hade varit en gång i tiden. När jag fick se lunchen som hon raskt hade dukat fram blev jag plötsligt hungrig. Jag tog in hennes fylliga former, hennes stora ögon och dubbla ögonlock och hennes försynta sätt att tala, och sörjde bittert allt jag på ett eller annat sätt tycktes ha förlorat och som gjort att jag hamnat i min nuvarande belägenhet.
Utan att vare sig berömma lägenheten eller tacka sin syster för att hon gjort sig sådant besvär med lunchen, satt min fru tyst och stilla och åt ris och kimchi. Det var det enda hon rörde. Majonnäs innehöll ägg, så det var ytterligare en sak hon inte kunde tillåta sig – hon stack inte ens ätpinnarna i den aptitretande salladen.
Hon var gråblek i ansiktet, ett resultat av långvarig sömnlöshet. Om en främling mötte henne på gatan skulle han utgå från att hon var sjuk. En stund tidigare, mer eller mindre så snart vi steg in genom ytterdörren, hade hon fösts in i sovrummet; efter ett tag kom min svägerska ut och på hennes konsternerade min gissade jag att min fru hade gått ut utan behå. Mycket riktigt, när jag tittade närmare efter såg jag att hennes ljusbruna bröstvårtor lyste igenom bomullstyget, likt fläckar på blusen.
”Hur stor var handpenningen?”
”Är det sant? Vi kollade fastighetssajten i går; den här lägenheten hade redan gått upp runt femtio miljoner won. De kommer nämligen att vara klara med utbyggnaden av tunnelbanelinjen nästa år.”
”Du har verkligen sinne för sådant här, kära svåger.”
”Jag gjorde ingenting. Det var min fru som skötte allt.”
Medan vårt artiga och trevliga samtal böljade fram och tillbaka verkade barnen ha svårt att sitta still. De slog varandra och förde ett oherrans liv och hejdade sig bara för att proppa mat i munnen.
”Kära svägerska”, sa jag, ”har du lagat all den här maten själv?”
Hon smålog mot mig.
”Jag har gjort det lite i taget sedan i förrgår. Och de där, de marinerade ostronen, gick jag enkom till marknaden och köpte eftersom jag vet att Yeong-hye tycker om dem … och hon har inte ens smakat på dem.”
Jag höll andan. Då var det dags, tänkte jag.
”Nu räcker det!” röt min svärfar. ”Yeong-hye! Efter allt jag sagt åt dig, jag, din egen far!”
Detta utbrott följdes av att In-hye gav min fru en ordentlig uppsträckning. ”Tänker du verkligen fortsätta på det här viset? En människa behöver vissa närings-ämnen … om du ska äta vegetariskt måste du sätta dig ner och lägga upp en välbalanserad diet. Bara titta på hur du ser ut!”
Fram till dess hade min frus bror Yeong-ho hållit tand för tunga, så hans fru bestämde sig för att säga sin mening i stället. ”När jag såg henne trodde jag att hon var någon annan. Jag hade ju hört om det från min man, men jag hade aldrig trott att ens kropp kunde bli så förstörd av att äta vegetariskt.”
Min svärmor bar in fat med wokat biffkött, fläsk i sötsur sås, ångad kyckling och nudlar med bläckfisk, och ställde dem på bordet framför min fru.
”Nu får det vara slut med det här vegetariska tramset”, sa hon och pekade: ”Det här, och så det där och det där – skynda på och ät. Hur kan du ha försatt dig i den här bedrövliga situationen, där du inte kan äta någonting alls?”
”Nå, vad väntar du på? Se så, ät”, dundrade min svärfar.
”Du måste äta, Yeong-hye”, förmanade In-hye. ”Du får mer energi om du gör det. Alla behöver en viss mängd energi för att leva. Inte ens munkar lever så överdrivet strängt – de må leva i celibat, men de kan fortfarande leva ett aktivt liv.”
Barnen stirrade storögt på min fru. Hon vände sin oförstående blick mot sin familj, som om hon inte kunde begripa orsaken till detta plötsliga ståhej.
När ätpinnarna med de marinerade ostronen sakta närmade sig min frus bortvända ansikte vred hon sig häftigt undan.
En spänd tystnad inträdde. I tur och ordning granskade jag min svärfars svartmuskiga kinder, min svärmors oroliga ansikte, så fullt av rynkor att jag inte kunde fatta att det en gång hade tillhört en ung kvinna, In-hyes ängsligt höjda ögonbryn, hennes make som försökte låtsas att han inte hade med saken att göra, Yeong-hos och hans hustrus passiva men ogillande miner. Jag trodde att min fru skulle säga något till sitt försvar, men det enda svar hon gav dessa blängande ansikten var att tigande lägga ifrån sig ätpinnarna på bordet.
En liten skälvning av olust for genom de församlade. Den här gången plockade min svärmor upp lite sötsurt fläsk med sina ätpinnar och höll fram det mot min frus mun och sa: ”Här. Se så, ät nu.” Med munnen stängd stirrade min fru på sin mor som om hon aldrig hade hört talas om vett och etikett. ”Nu öppnar du munnen. Du tycker inte om det? Nehej, smaka på det här då.” Hon försökte samma sak med den wokade biffen och när min fru fortsatte att knipa ihop munnen lade hon bort köttbiten och tog några marinerade ostron. ”Du har ju tyckt om det här sedan du var liten. Du brukade vilja äta det jämt.”
”Precis, det minns jag också”, instämde In-hye, och backade upp sin mor genom att få det att låta som om min frus ovilja att äta ostron var det konstigaste de någonsin hade varit med om. ”Jag tänker jämt på dig när jag ser ostron, Yeong-hye.”
När ätpinnarna med de marinerade ostronen sakta närmade sig min frus bortvända ansikte vred hon sig häftigt undan.
”Ät nu, fort! Jag har ont i armen …”
Min svärmors arm darrade faktiskt. Till slut reste sig min fru upp.
”Jag vill inte äta det.”
För första gången var hennes röst klar och tydlig.
”Va?” skrek min frus far och bror, som båda var hetlevrade, i mun på varandra. Yeong-hos fru grep snabbt tag i sin makes arm.
”Jag kommer att få en hjärtattack om det här fortsätter!” röt min svärfar åt Yeong-hye. ”Förstår du inte vad jag säger? Om din far säger åt dig att äta, så äter du!”
Jag förväntade mig att min fru skulle svara något i stil med ”Förlåt, far, men jag kan bara inte äta det”, men det enda hon sa var ”Jag äter inte kött” – klart och tydligt och till synes utan att skämmas det minsta.
Min svärmor lade bort ätpinnarna med en förtvivlad min. Den gamla kvinnan såg ut som om hon var på vippen att brista i gråt, som om tårarna när som helst skulle välla upp i hennes ögon och tyst rinna nedför de rynkiga kinderna. Min svärfar tog ett par ätpinnar och plockade upp en bit fläsk. Han ställde sig framför min fru, som vände sig bort.
Svärfars rygg kutade en aning när han sträckte fram köttbiten mot min frus ansikte; ett helt liv av stenhård disciplin förmådde inte dölja hans höga ålder.
”Ät! Hör på vad jag säger och ät. Allt jag säger är för ditt eget bästa. Varför uppför du dig på det här viset när det gör dig sjuk?”
Faderskärleken fick det att stockas i halsen på den gamle mannen. Det gjorde starkt intryck på mig, jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Förmodligen kände alla samma sak. Min fru sköt ätpinnarna ifrån sig; de -darrade lätt i luften.
”Jag äter inte kött, far.”
På ett ögonblick flög hans handflata genom luften. Min fru kupade handen över kinden.
”Far!” ropade In-hye och grep tag i hans arm. Det ryckte i hans läppar, som om hans upprördhet ännu inte hade lagt sig. Jag hade sedan länge känt till hans otroligt våldsamma humör, men det var första gången jag såg -honom slå någon.
”Herr Cheong, Yeong-ho, kom hit båda två.”
Jag närmade mig osäkert min fru. Han hade slagit henne så hårt att hon blödde på kinden. Hon andades häftigt och det tycktes som om hennes fattning till slut hade rämnat. ”Ta tag i Yeong-hyes armar.”
”Va?”
”Om hon äter det en gång kommer hon att äta det igen. Det är helt befängt, alla äter kött!”
Yeong-ho reste sig upp. Han såg ut som om han fann hela spektaklet motbjudande.
”Snälla du, kan du inte bara äta det? Eller låtsas i alla fall, det är väl inte så svårt? Måste du göra så stor sak av det inför far?”
”Vad är det för prat?” skrek min svärfar. ”Håll fast hennes armar, fort. Ni också, herr Cheong.”
”Far, varför gör du på det här viset?” In-hye grep tag i faderns högra arm.
Han hade slängt ifrån sig ätpinnarna och tog nu en bit fläsk med fingrarna och närmade sig min fru. Hon backade osäkert undan, men hennes bror fångade in henne och fick ner henne på stolen.
”Snälla, skärp dig, okej? Bara ät det han ger dig.”
”Jag ber dig, far, sluta nu”, bönföll In-hye, men han lösgjorde sig ur hennes grepp och sköt fram fläsket mot min frus läppar. Ett kvidande läte kom från hennes hopknipna mun. Hon kunde inte säga ens ett enda ord, för om hon öppnade munnen riskerade hon att köttet skulle pressas in mellan läpparna.
”Far!” skrek Yeong-ho, som uppenbarligen ville få honom att sluta trots att han själv inte släppte greppet om min fru.
”Mm … mm … mm!”
Min far mosade fläsket mot min frus mun medan hon förtvivlat kämpade emot. Trots att han särade på hennes läppar med sina starka fingrar kunde han inte göra något åt hennes sammanbitna tänder.
Till sist greps han av raseri igen och slog henne åter i ansiktet.
”Far!”
Med sammanbitna käkar blängde min fru utmanande på var och en av oss, och lyfte kniven.
Trots att In-hye kastade sig över honom och slog armarna om hans midja, hann han trycka in fläskbiten just som min frus mun for upp av den kraftiga örfilen. Yeong-ho var märkbart trött i armarna och min fru slet sig loss och spottade ut köttet. Ett ångestfyllt skri steg över hennes läppar.
” … låt mig vara!”
Först drog hon upp axlarna och såg ut att vara på väg att fly mot ytterdörren, men så vände hon sig om och ryckte åt sig fruktkniven som låg på matsalsbordet.
”Yeong-hye?” Min svärmors röst, som lät som om den skulle brista, drog ett skälvande streck genom den brutala tystnaden. Barnen kunde inte längre behärska sig och brast ut i högljudda snyftningar.
Med sammanbitna käkar blängde min fru utmanande på var och en av oss, och lyfte kniven.
”Stoppa henne …”
”Håll er undan!”
Blodet strilade ur hennes handled. Röda stänk på vitt porslin. När knäna vek sig under henne och hon föll till golvet vred In-hyes man kniven ur handen på henne, han som fram till dess hade suttit som en passiv åskådare genom hela rabaldret.
”Men vad gör du? Kan någon hämta en handduk, åtminstone!” Som en annan elitsoldat fick han vant och skickligt stopp på blodflödet och lyfte upp min fru i famnen. ”Fort, gå ner och starta bilen!”
Jag famlade efter mina skor. De jag ryckte åt mig var omaka, så jag var tvungen att byta ut dem innan jag kunde öppna ytterdörren och gå ut.
… hunden som högg tänderna i mitt ben är fastbunden vid fars motorcykel. Med dess brända svans bandagerad om såret på min vad, en traditionell behandling som min mor insisterade på, går jag ut och ställer mig vid grinden. Jag är nio år gammal och sommarvärmen är tryckande. Solen har gått ner, men jag dryper ändå av svett. Hunden flämtar också, hans röda tunga hänger ut ur munnen. En vit, vacker hund, större än jag till och med. Fram till dess att den bet den store mannens dotter var det ingen i byn som trodde den om något ont.
Medan far band hunden vid trädet och brände den med en blåslampa, sa han att den inte skulle få stryk. Han sa att han hade hört att ett mildare straff är att tvinga en hund att springa tills den nästan dör. Motor-cykeln startar och far börjar köra runt i en cirkel. Hunden springer efter. Två, tre varv cirklar de runt. Utan att röra en muskel står jag strax innanför grinden och ser på medan Vit flämtar och rullar med ögonen och blir allt mer utmattad. Varje gång hans glimmande ögon möter mina stirrar jag argt tillbaka.
Fy på dig, varför bet du mig?
Efter fem varv tuggar hunden fradga. Blod droppar från halsen, som stryps av repet. Oavlåtligt gnyende ur sin sargade strupe dras hunden med längs marken. Vid sex varv spyr den svartrött blod, det rinner ur dess mun och hals. Medan blod och fradga blandas står jag stel som en pinne och stirrar på hans glimmande ögon. Sju varv, och medan jag väntar på att hunden ska dyka upp igen, vänder sig far om och ser att den hänger slappt efter motorcykeln. Jag tittar på hundens fyra ryckande ben, dess lyfta ögonlock, blodet och vätskan i dess döda ögon.
Den kvällen var det fest hemma. Alla medelålders män från byn kom, alla som min far tyckte var värda att känna. Det sägs att om ett sår som orsakats av ett hundbett ska läka måste man äta just den hunden, och jag tog faktiskt en munfull. Nej, i själva verket åt jag en hel skål tillsammans med ris. Lukten av bränt kött, som myntafröna inte helt lyckades dölja, stack i nästan. Jag minns de båda ögonen som betraktade mig medan hunden tvingades springa runt, runt, medan han kräktes blod blandat med fradga, och hur de sedan tycktes flimra på soppans yta. Men jag brydde mig inte. Jag brydde mig faktiskt inte.
Fortsättning följer…