Att sälja ut strejkrätten för en grynvälling

Att som anställda ha rätten att lägga ned sitt arbete i kampen för bättre villkor är en av arbetarrörelsens mest grundläggande landvinningar. Den rätten vill vår regering offra för att ”värna kollektivavtalets ställning på den svenska arbetsmarknaden”. Det vore en såväl principiell som strategisk katastrof.

Ledare
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson – här under den pressträff om hamnkonflikten i Göteborg där hon berättade om den kommande utredningen – tycks vara beredd att offra en grundläggande arbetarrättighet.
Foto: Adam Ihse/TT

Regeringen öppnar för att inskränka strejkrätten. Och, för den delen, rätten att vidta andra former av stridsåtgärder på arbetsmarknaden.

I samband med arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons besök vid den konfliktdrabbade Göteborgs hamn nyligen offentliggjorde hon planerna på en offentlig utredning som ”ska se över stridsåtgärdsrätten i syfte att värna kollektivavtalets ställning på den svenska arbetsmarknaden”. Planen är, enligt departementets egna formuleringar, att fackförbund inte ska få vidta stridsåtgärder i annat syfte än att få arbetsköpare som inte redan är bundna av kollektivavtal att teckna ett sådant. Sympatiåtgärder med andra fack som bedriver sådana ”lovliga” konflikter ska också få finnas kvar – allt annat ska väck, hoppas regeringen.

Ordalydelsen i regeringskansliets pressmeddelande om saken är avslöjande. ”Den svenska arbetsmarknadsmodellen har bidragit till en stark omställningsförmåga och internationell konkurrenskraft samtidigt som reallönerna ökat under drygt två decennier”, skriver man. ”En långtgående rätt att vidta stridsåtgärder är en viktig förutsättning för att säkerställa en hög grad av kollektivavtalstäckning vilket i sin tur är nödvändigt för att den svenska arbetsmarknadsmodellen ska fungera. (…) Det förutsätter dock ett ömsesidigt förtroende mellan parterna och att de gemensamt tar ansvar för att modellen fungerar på avsett sätt.”

Det är bara det att strejk- och konflikträtten inte handlar om ”stark omställningsförmåga” eller ”internationell konkurrenskraft”, eller ens om att uppnå en hög kollektivavtalstäckning.

Det är bara det att strejk- och konflikträtten – som var något som arbetare kämpade och dog för på våra breddgrader för hundra år sedan, och som arbetare fortfarande kämpar och dör för i utvecklingsländer – inte handlar om ”stark omställningsförmåga” eller ”internationell konkurrenskraft”, eller ens om att uppnå en hög kollektivavtalstäckning.

Att som anställda ha rätten att lägga ned sitt arbete i kampen för bättre villkor, att inte tvingas sälja sin arbetskraft under vilka förhållanden som helst bara för att man har ett anställningskontrakt, är en av arbetarrörelsens mest grundläggande landvinningar.

Kollektivavtalen mellan fackförening och arbetsköparpart, å andra sidan, är en sekundär historia: dessa reglerar löner och anställningsvillkor under en viss tid i utbyte mot fredsplikt – det vill säga att inga stridsåtgärder får vidtas under pågående avtalsperiod. Det är en avtalsform som vann popularitet i början av 1900-talet, inte minst i Sverige, för att den uppfattades skapa arbetsfred och ge ordning och stabilitet, samtidigt som den i någon mån utjämnade styrkeförhållandena på arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna och LO-facken har alltid varit glada i kollektivavtal. Men det gör inte kollektivavtalen till arbetsmarknadens grundform, eller till arbetarkampens högsta mål. De är definitivt inget altare på vilket en av arbetsmarknadens mest fundamentala rättigheter, rätten till stridsåtgärder, kan offras.

Socialdemokraterna och LO-facken har alltid varit glada i kollektivavtal. Men det gör inte kollektivavtalen till arbetsmarknadens grundform.

Som om detta inte vore nog är vår socialdemokratiskt dominerade regerings utspel en strategisk katastrof. Som jag konstaterade i en ledartext redan förra året: Om fackföreningar vid sedan av de fack som redan har kollektivavtal fråntogs sin konflikträtt på arbetsplatserna skulle det ännu tydligare ligga i företagens och arbetsköparorganisationernas intresse att se till att där fanns lojala motparter att sluta avtal med. Om de etablerade fackförbunden inte svarade upp mot arbetsköparnas krav skulle dessa snabbt se till att det inrättades nya, lydiga fack att teckna sina avtal med, och därmed skulle de effektivt annullera all facklig konfliktrisk. Arbetsköparens vilja skulle få råda ostört.

Denna fundamentala maktrelation ser inte regeringen. Det enda den ser är en helig svensk arbetsmarknadsmodell, präglad av ordning och reda och lydiga, internationellt konkurrenskraftiga arbetare.

Vad arbetsköparna ser är åter möjligheten att få tälja guld med pennkniv.