Carolina Falkholt var under 1990-talet känd som graffitimålaren ”Blue”. De senaste åren har hennes feministiska konst med monumentala målningar föreställande kvinnokroppar och fittor blivit föremål för debatt. Arbetaren har pratat med konstnären som är aktuell med utställningen ”ORD LJUD KÖN” på Eskilstuna konsthall.
Något som är intressant med dina väggmålningar är omgivningens reaktioner på motiven. Hur tänker du själv kring det?
– Jag har hållit på ett tag med motivvärlden, att frigöra den översexualiserade kvinnokroppen som förekommer i porren och reklamen genom att skapa motbilder. När jag fick barn gick jag från en nattlig graffitipraktik till att måla lagligt på dagen. Det jag började göra behövde ett nytt namn, det var något annat, så jag började kalla det för grafitta. Det blev så uppenbart att gruppsammanhållningen inom graffitin inte omfattade en småbarnsmorsa.
– Detta, och mycket annat, gjorde mig politiskt och feministiskt medveten, vilket i sin tur ledde till att jag började söka mig till en bildvärld som på något sätt talade om kvinnors situation. Fittfrigörelse på väggar kändes meningsfullt, helt enkelt.
Carolina Falkholts väggmålningar på skolor finns bland annat i Halmstad, Linköping och Ystad och det är verk som eleverna kan prata utifrån. Hon säger själv att hon drivs av att söka egna svar på problematiska frågeställningar.
– Det handlar om röst och kropp. Om att få uttrycka sig i det offentliga rummet. Om att få synas på sina egna premisser. Det tog mig halva livet att kunna säga ”fitta” för det var ett ”fult ord”, det egna könet.
– Vilka röster som hörs är en del av ett demokratiprojekt. Marknadsliberalismen har ägnat decennier åt att nedmontera samhället. I mångt och mycket är graffitin från 1980- och 90-talet en effekt av detta individprojekt. Taggarna är logotyper för individer eller grupper. Reklammeddelanden till den egna gruppen.
Konst är alltid politisk.
Vilka inspiratörer har du haft?
– Jag får inspiration genom musik och poesi. Poesi är en inspirationskälla som jag alltid går till. Just nu är jag inspirerad av konstnärer som Carolee Schneemann, Judy Chicago och Lena Svedberg, men också av socialismen, som behöver vara i ständig förnyelse. Konst är alltid politisk och jag hittar mitt eget språk som konstnär mellan konsthistorien och samtiden. Mitt nya projekt heter just ”Train of Thoughts”, det är ett verk jag jobbar med som kommer ställas ut i Wanås i maj.
Har det blivit lättare att verka som kvinnlig konstnär på graffitiscenen sedan du började i mitten av 90-talet?
– Jag vet inte. För mig personligen handlar det om att jag har blivit vuxen, men för unga kvinnor är det nog fortfarande lika svårt. Kvinnoförtrycket är en konstant. Det som sker är nog att det skapas flera kvinnliga crews – där de stärker varandra. I dag är jag mer bestämd kring de premisser jag skapar från. Olaglig graffiti är ju något annat än konst på institutioner, eller konst skapad på uppdrag i det offentliga rummet.
Carolina Falkholt har alltid intresserat sig för det existentiella. Hon tycker att konst är svårt och att det är ännu svårare att vara konstnär och människa
– Det känns ibland som man bara ska fylla en funktion i det ekonomiska systemet. Den kommersiella kvinnokroppen, ett fält för maktspel, är något jag arbetar med just nu, en utveckling sprungen ur mitt tidigare arbete.
