Sara Lidmans böcker satte byn i världen

I år är det jämnt 40 år sedan första delen i författaren Sara Lidmans Jernbaneepos kom ut. Sent på sommaren 1975 hade hon fattat beslutet att lämna Stockholm för hembyn Missenträsk i Västerbotten. Nu blev hon varse att det kollektiva ansvaret måste slå sin rot i det egna livet, att ställa sig i svarsberedskap inte bara för byn och världen utan också för sin egen historia, skrev Lidmanforskaren Annelie Bränström Öhman i en artikel från Arbetaren Zenit 2011, som vi här återpublicerar.

Kultur
Sara Lidman, här vid mottagandet av 1999 års Pilotpris, kom med sitt Jernbaneepos att ställa historien om de fattiga skogsbönderna i Västerbotten i grannskapet till samtalen i Hanoi.
Foto: Janerik Henriksson/TT

Vi skrivare är ju medvetna om den makt som ligger i språket. Jag tänker nu på politiska texter, tillkomna i en speciell nödsituation – när man känner kravet att förändra världen. Och brådskan. Man har sett någonting och det enda som gäller här är att få detta onda att upphöra och det måste man kunna med språkets hjälp.

Artikelförfattaren, Annelie Bränström Öhman, är professor vid Umeå centrum för genusstudier och kulturskribent. Om Sara Lidmans författarskap har hon bland annat publicerat Kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom. Sara Lidman och den kärleksfulla blicken (2008) och Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985 (2014).

Under hela Vietnamkriget hade jag en känsla av att det ankom på mig och på alla som sett Vietnam, eller följderna av detta krig att stoppa det. Och vore man en fullkomlig skrivare, så skulle man hitta formuleringar så avgörande att kriget skulle upphöra på stubinen! Att man är ett nöt som icke kan hejda bombningarna!

(Sara Lidman, i intervju med Madeleine Grive, Aftonbladet Kultur, 10 mars 1991)

Det är i september 2011, dagen innan årsdagen av den katastrof som alltid kommer att transkriberas som det amerikanska larmnumret, 911. Morgonhimlen i Umeå är kristallblå, precis som de där dagarna för tio år sedan.

Vid Bokcafé Pilgatan öst på stan kliver jag på en redan fullsatt buss. Vi är på väg till Missenträsk och jag ska vara guide på färden. E4:an norrut gör den litterära vindriktningen tydlig. Tranor med höga knän på regnvåta åkrar. Inom en timme passerar vi Hjoggböle, födelseort för P O Enquist och syskonparet Kurt och Anita Salomonsson. Inom två når vi fram till Österjörns kyrkogård. Där finns Sara Lidmans grav – med det enda ordet ”Lev!” ristat i faksimil i stenen. En liten vit viol blommar vid foten, i nyutslaget trots mot de första frostnätterna. När bussen efter ytterligare någon mil bromsar in på gårdsplanen framför barndomshemmet i Missenträsk faller ett vackert solregn över liden.

Illustration: Malin Agertz

Där och då tänker jag att det är precis så avigt och rätt, så både-och, som Sara Lidmans författargärning måste beskrivas om den ska begripas i dag. Livet skavfötters med döden. Kärleken i grannskapet till katastrofen. Munterheten i armkrok med vreden. Poesin mitt i politiken. Byn mitt i världen.

Jag letar bland minnesbilder som glider in och ur varandra. Hur allvaret i hennes ansikte spricker upp i ett stort leende när hon i en tv-intervju plötsligt utbrister – ”men livet är ju en sådan katastrof!” Eller de där oförglömliga minuterna på Rådhustorget i Umeå den 22 mars 2003 när flera tusen människor hade samlats i protest mot USA:s invasion i Irak och Sara Lidman höll ett av sina sista offentliga tal. Hur till och med lördagskommers ns larm och brådska stillnade, när hon berättade om hur sydeuropeiska mödrar i tider av krig och ofärd har samlats för att inte bara skrika utan yyyla ut sin sorg, med struparna vända mot himlens höjd – som vargar. Och så vände hon upp sitt ansikte och började yla – och fick svar av tusen sinom tusen ylande umebor.

Där, i skrattet åt katastrofen, i ekot av vargaylet, finns en möjlig härvtråd.

Där, i skrattet åt katastrofen, i ekot av vargaylet – och den öronbedövande tystnad som kom efteråt – finns en möjlig härvtråd. Där vill jag börja när frågan kommer, den som alltid någon ställer, på resor som den här – och i de många samtal jag på senare år har haft om Sara Lidman på bibliotek, studieförbund och i föreläsningssalar på skolor och universitet.

Den kommer också nu, den här septemberdagen: ”Men nog är det väl ändå som romanförfattare hon var bäst? Hon blev ju lite fanatisk med politiken.”

Formulerandet av svar leder mig till en annan tid, en annan resa. Sent om sommaren 1975 fattar Sara Lidman beslutet att lämna Stockholm för hembyn Missenträsk – och därmed även, som det skulle visa sig, Vietnam för Västerbotten. Stridbar, orädd och engagerad hade hon under sextiotalet successivt växlat spår i skrivandet, från fiktion till politik. Allt omfattade hon med samma glöd och vältalighet – apartheidsystemets offer i Sydafrika, krigen i Sydostasien, skogsbolagens skövling av Norrlands urskogar, gruvarbetarstrejken i Svappavaara och i vidaste bemärkelse: den mänskliga nöd som följde i den ekonomiska fattigdomens utbredning.

Illustration: Malin Agertz

Och läsarna hade följt med – när Sara Lidman talade och skrev då lyssnade Sverige. Somliga, det ska tilläggas, med mer i raseri än av respekt. Men talutrymmet hade hon haft och tagit i bruk. Nu var Vietnamkriget slut, vänstervinden mojnade hastigt och läget förändrades drastiskt.

Plötsligt fann hon sig satt om inte på undantag så åtminstone ifråga. Debattartiklar kom i retur, refuserade. Efter besked om de åldriga föräldrarnas sjukdom och en rad nödtvungna uppbrott var tiden inne. Kompassnålen pekade åter mot norr. Och den stora Boken väntade på att skrivas.

Att ämnet följde med destinationen för resan visste hon nog innerst inne, men samvetstörnet skavde. Ett år senare, i juli 1976, sitter hon ”oppa bottn” i barndomshemmet, i rummet som hon gjort till skrivkammare och som tidigare tillhörde hennes älskade farmor – hon som skulle bli förebild för den fromma och godhjärtade Anna-Stava i den nu påbörjade romansviten Jernbanan. Hon skriver i sin dagbok:

Att min stora bok om Vietnam aldrig kommer att bli.
Att det enda riktigt stora uppdrag jag haft i mitt liv icke blir fullföljt
Det är förfärligt
Min lättja och svaghet och dock – jag har ett Vietnam i Västerbotten också (12.7.76)

Formuleringen skvallrar om att bytet av boplats och genre inte innebar någon dramatisk förändring i författarskapets djupare riktning och syftning.

Det ”Vietnam i Västerbotten” som åsyftas ger en öppen vink åt Norrlands koloniala historia, med sin eleganta travesti på riksrådet Bondes brev till Axel Oxenstierna 1635 där han efter silverfynd i Nasafjäll kunde utlova att ”I Norrland hava vi ett Wästindienn”.

Här finns brännpunkten som ställer historien om de fattiga skogsbönderna i Västerbotten igrannskapet till samtalen i Hanoi.

Här finns brännpunkten som ställer historien om de fattiga skogsbönderna i Västerbotten i grannskapet till samtalen i Hanoi. I romansviten blir yttrandet något av en nyckelreplik, en sammanfattning av den attityd som långt in i våra dagar präglar synen på Norrland.

Exotiskt, glest befolkat och möjligt att utplundra.

Ämnet var alltså stort nog – ett ”uppdrag” och en utmaning som Lidman i dagboken prövar att fånga i ständigt nya motton, formler, mantran. Ömsom handlar det om landskapet, ömsom om människorna, ömsom bara om ljuset:

här är mitt uppdrag: om jag skulle kunna skriva om detta ljus.
Hylla det.
Dessa himlar – deras innebörd.

(25.10.79)

Att byn utan svårighet lät sig lokaliseras i världens mitt innebar dock inte att Sara Lidmans hemkomst till byn eller återkomst till romangenren skedde utan våndor. Länge famlade hon efter fotfäste, sliten mellan motstridiga fordringar. I sin allra första roman Tjärdalen (1953) hade hon skrivit: ”såvitt man bor i en by måste man bry sig”. Nu blev hon varse att det kollektiva ansvaret måste slå sin rot i det egna livet. Att våga se sig själv och sin ensamhet i vitögat varje morgon på nytt. Att ställa sig i svarsberedskap inte bara för byn och världen utan också för sin egen historia. För familjen, smärtan och kärleken, ja, för själva huset. Som en sentida Hamlet axlar hon, plågad och villrådig, skuldbördan, sorgtyngden:

Husets smärta. Mina försummelser. Och varför särskilt mina? Varför kunde ingen annan ha rättat till… Men jag var favoriserad! Men hur skulle jag ha burit mig åt. Hur hur hur (24.10.78)

Att svara. Att ta an-svar. Att stå till svars. Skulle jag med ett ord försöka sammanfatta Sara Lidmans särart som författare och intellektuell skulle det bli just detta: hennes svarsberedskap. Skulle jag få ytterligare ett ords utrymme skulle det bli: språktillit. Eller möjligen, i en variation som stod hennes eget kynne nära: ordtro. En obändig tro på ordens, på språkets makt att krossa eller befria – människor lika väl som nationer. Så till den grad att hon på fullaste allvar trodde att kriget i Vietnam hade kunnat hejdas om argumenten hade varit vassare.

En sådan hållning till författarens uppdrag kan möjligen, och säkert med rätta, karakteriseras som idealistisk. Ja, många skulle säkert också vilja säga irriterande – där finns fästpunkten för den ständigt återkommande frågan, om den föreställda konflikten mellan politik och romanskrivande i Sara Lidmans författarskap. Många var både de läsare och de kritiker som drog en hörbar lättnadens suck när Din tjänare hör kom ut hösten 1977, aviserad som den första delen i en planerad trilogi. Det skulle bli ytterligare sex romaner i sviten innan hon 80 år gammal knöt ihop säcken och gav ut dem alla i samlingsutgåvan Jernbanan (2003).

Tydligt är att hon ser sitt intellektuella uppdrag förflyttat till en mer tydlig tröskelposition mellan politik och litteratur.

När växelbruket mellan debattartiklar och romaner ändå genom åren fortsatte drog sig somliga inte för att läxa upp författaren – att hon borde låta politiken vara och helhjärtat ägna romanerna sin tid och begåvning. I förordet till essäsamlingen Varje löv är ett öga (1980) gav hon ett svar på tal som ännu står sig. Tydligt är att hon ser sitt intellektuella uppdrag förflyttat till en mer tydlig tröskelposition mellan politik och litteratur. Men inte bara det: romanskrivandet verkar nu också ha utvecklats till en tankestil, ja, till en kunskapsform där inga knivskarpa gränser kan dras mellan ämnena för litteratur och politik; de överlappar varandra, ständigt och avsiktligt. Det är stilen och det emotionella anslaget som skiljer – inte engagemanget, svarsberedskapen:

I en roman finns ursinnet, vreden som inte behöver höja rösten. Där finns också i bästa fall en kärlek så djup att den ’inte behöver’ glittra på ytan.
Romanen stammar sina svar på en livslång utmaning.
Artikeln däremot är stubbe och stubin.
Man skriver den när en massmediabild av ett skeende dämt upp ett sådant raseri
inom en att man inte får andrum till romanarbetet förrän man inlämnat en protest.