Arbetslösa jagas – företagen går fria

En egen enhet på Arbetsförmedlingen arbetar enbart med att kontrollera att arbetssökande inte fuskar – samtidigt som företag som får bidrag för att ta emot arbetslösa nästan inte granskas alls. Det är viktigt att fundera på vilket idésystem som ligger bakom att det blivit så här.

Ledare
8 företag polisanmäldes för fusk 2015, att jämföra med 716 arbetslösa. 0,5 procent av stödpengarna krävdes tillbaka från företag 2015, och någon annan påföljd får fuskande bolag som regel inte. Det visar en granskning som Dagens Arbete gjort.
Foto: Jessica Gow/TT och Marine Perez/Wikimedia Commons. Montage: Arbetaren

Det är skillnad på folk och folk.

Arbetslösa som uppbär a-kassa i Sverige är föremål för en omfattande kontrollapparat. De företag som i olika former får betalt av staten för att ta arbetslösa under sina vingars vinstgenererande beskydd är det inte.

Som tidningen Dagens Arbete visat i sin granskning av hur Arbetsförmedlingen behandlar arbetssökande jämfört med hur de handskas med bidragsmottagande företag handlar det om två helt olika, men parallella, föreställningsvärldar i synen på fusk, kontroll och påföljd.

Bidragsbrottslagen gäller bara privatpersoner, inte företag.

Några belysande exempel ur Dagens Arbetes sammanställning:

En separat enhet på Arbetsförmedlingen med 52 anställda kontrollerar de arbetssökande så att de inte tillskansar sig ersättning som de inte har rätt till. När myndigheten väl beslutat om bidrag för företag görs däremot inga systematiska kontroller alls av dessa.

Bidragsbrottslagen, som infördes av den borgerliga alliansregeringen 2007, gäller bara privatpersoner, inte företag. Dessa kan i och för sig fällas enligt gängse bedrägerilagstiftning, men där är beviskraven högre.

8 företag polisanmäldes för fusk 2015, att jämföra med 716 arbetslösa.

0,5 procent av stödpengarna krävdes tillbaka från företag 2015 – någon annan påföljd får fuskande bolag som regel inte.

Allt detta trots att det många gånger de senaste åren uppmärksammats hur vissa företag gjort till sin affärsidé att försöka komma i åtnjutande i så stora offentliga stödbelopp som möjligt för att ta emot arbetslösa.

”Det finns varken kompetens eller rätt regelverk för att få fast de riktiga skurkarna”, kommenterar Brottsförebyggande rådets Johanna Skinnari Dagens Arbetes granskning.

Dagens Arbete lyfter fram att det under de senaste åren förelegat ett starkt politiskt tryck att minska arbetslösheten – och att Arbetsförmedlingen därför premierar handläggare som får ut många arbetslösa till företag – som en delförklaring till att företagens vandel knappast står i fokus för myndighetens granskning.

Lika viktigt är det att fundera på vilken ideologi som styr den kontrollfanatiska behandlingen av de arbetslösa. Ett par tankespår framträder om man tittar närmare, även om de sällan ligger ute till helt allmän beskådan:

Där finns det nyliberalt rotade perspektivet att sysselsättningsfrågan framför allt handlar om människors beredskap att bjuda ut sin arbetskraft till ett pris som gör att företagen är beredda att anställa dem – och att anställningsbarheten då ytterst också är den enskildes ansvar. En central roll för en arbetsförmedlande myndighet blir med det perspektivet att inte göra det så bekvämt för de arbetslösa att de kan misstänkas sega med att ge sig ut och konkurrera om jobben.

De kan så småningom komma ut på andra sidan som anställningsbara, nitälskande, tvångsmässigt morgonpigga och lagfruktande medborgare, redo att tjänstgöra till folkpensionen.

Där finns också en mer obestämd folkdisciplinerade tankegång: Genom att de arbetslösa – i likhet med andra bidragsberoende individer – ständigt har ett vakande öga över sig, och ständigt riskerar anmälan och bestraffning om de dabbar sig, tuktas de till en skötsam samhällstillvaro och kan så småningom komma ut på andra sidan som anställningsbara, nitälskande, tvångsmässigt morgonpigga och lagfruktande medborgare, redo att tjänstgöra till folkpensionen.

Det nyliberala perspektivet finns här inte mycket mer att säga om än att det knappast borde leva kvar under en S-ledd regering, med sådanas traditionella anspråk på en strukturell förstående av arbetsmarknaden och dess mekanismer.

När det gäller disciplineringstanken är det centrala att den saknar all empiri. Ingenting tyder på att människors engagemang eller strävan att ta sitt liv i egna händer gynnas av att leva i fruktan. Snarare framträder motsatt effekt.

Ingenting tyder på att människors engagemang eller strävan att ta sitt liv i egna händer gynnas av att leva i fruktan. Snarare framträder motsatt effekt.

Naturligtvis förekommer det systematiskt fusk även bland enstaka arbetssökande – även om de absolut vanligaste blundrarna är av typen felifyllda aktivitetsrapporter – men som vi tidigare framhållit på ledarplats i Arbetaren när det gäller sjukskrivnas villkor är det absurt att ett regelverk utformat med fuskrisken i fokus ska få prägla vardagen för samtliga bidragstagare.

Det får lov att bli ett slut på bidragsindustrin – i betydelsen företag som skor sig ekonomiskt på att ta emot arbetslösa.

Och det får vara slut på den människofientliga hetsjakten på de arbetssökande.