Filippinernas president på fortsatt mördarstråt

När de sociala faktorerna bakom narkotikaberoende och kriminalitet tillbakavisas, när även samhällets mest utsatta anses ha sig själva att skylla, när ständigt upptrissade paroller om ”hårdare tag” används som säkra valvinnare – då är det till slut i det filippinska scenariot vi hamnar.

Ledare
Filippinernas president Rogrigo Duterte har vid ett antal tillfällen nekat till att vigilanterna skulle agera på hans uppdrag, bara för att i nästa ögonblick i ännu ett karismatiskt tal hetsa folket till att ”döda missbrukarna”.
Foto: Aaron Favila/TT

7 246 döda. Det är den senaste siffran över antalet offer för Rodrigo Dutertes nationella ”krig mot droger” som pågått i Filippinerna sedan han tillträdde som landets president i månadsskiftet juni–juli förra året.

Dutertes antidrogpolitik, som i utarbetades i mindre skala redan under hans tid som borgmästare i staden Davao, är nämligen vriden många varv bortom det vanliga.

Rodrigo Duterte snackar inte bara – han dödar. Genom ett skoningslöst dubbelupplägg där polisen sporras att utföra utomrättsliga avrättningar av misstänkta droghandlare samtidigt som medborgargrupper av självutnämnda rättsskipare, så kallade vigilanter, i praktiken får fritt spelrum att dräpa narkotikaberoende, har landet på kort tid översköljts av en officiellt sanktionerad dödsvåg.

Presidenten har visserligen vid ett antal tillfällen nekat till att vigilanterna skulle agera på hans uppdrag, bara för att i nästa ögonblick i ännu ett karismatiskt tal hetsa folket till att ”döda missbrukarna”. Hans verbala taktik är inte sällan att ta i så att mottagarna nästan tappar andan, som när han i höstas slog fast att ”Hitler massakrerade tre miljoner judar. Nu finns det tre miljoner narkotikamissbrukare – jag skulle gladeligen slakta dem.”

Offren för Rodrigo Dutertes avrättningskampanj är de som befinner sig längst ned på den filippinska samhällsstegen: narkotikaanvändare och langare, småkriminella och gatubarn, och över huvud taget fattiga människor som sökt sig till de filippinska storstädernas utsatta områden i hopp om att kunna försörja sig.

Naturligtvis är Dutertes politik en tickande social bomb.

Naturligtvis är Dutertes politik, utöver dess bottenlösa vidrighet här och nu, en tickande social bomb. Ojämlikheten och fattigdomen förnekas och reduceras till ordningsproblem samtidigt som deras grunder lämnas oangripna; dödligt våld sanktioneras och legitimeras så länge det kan ges moralistiska förtecken; en ny generation medellösa filippiner, som därtill sett sina föräldrar slaktas av polismakten, växer upp och går ut i samhället berövade allt.

Men samtidigt som Dutertes kampanj framstår som en mordisk fars ter den sig som den skoningslösa ytterpunkten för allt det ansvarslösa tal om krig mot narkotikan som ofta varit en ledstjärna för konservativa och högerpopulistiska politiker världen över.

När de sociala faktorerna bakom narkotikaberoende och kriminalitet tillbakavisas, när även samhällets mest utsatta anses ha sig själva att skylla, när ständigt upptrissade paroller om ”hårdare tag” används som säkra valvinnare och när människors oro för sin trygghet och säkerhet målmedvetet kanaliseras nedåt – då är det till slut i det filippinska scenariot vi hamnar.

Vi bör, med de medel som står oss till buds, sätta press på den filippinska staten så att vansinnet får ett slut. Och vi bör låta fallet Filippinerna bli en lärdom om var det hela slutar om vi låter den populistiska hetsen mot samhällets utsatta fortgå.