Den som är fattig har sällan kontroll över sitt liv. När du varken kan försörja dig själv eller din familj är det svårt att tacka nej till arbetsmöj­lig­heter. Oavsett vad jobbet innebär.

I Västafrika kommer detta till uttryck på en rad olika sätt. Unga män lockas till främmande städer med löften om bra jobb. Väl där måste de arbeta tillräckligt mycket, till en tillräckligt låg lön, för att aldrig kun­na komma därifrån.

Sätter du dig på en av Malis långdistansbussar mot någon av de guldrika regi­on­erna i landets östra eller västra delar kan du knappast undvika att möta någon som är på väg för att gräva efter guld.

– Jag stannar tills jag har hittat ett stort fynd. Det finns inget annat i mitt liv, säger en reslig man i smutsig vinterrock som sitter bredvid mig på bussen.

Vi är på väg till staden Kéniéba, som ligger i närheten av landsgränsen till Senegal men i övrigt inte är omgiven av något annat än vildmark. Och guld.

Även mannen på platsen bredvid är på väg till ett av regionens guldtäta områden. Detta är hans andra vända. Första försöket gav inget, så nu ska han försöka igen.

– Jag hade inte för avsikt att arbeta som gruvarbetare. Jobbet är väldigt slitsamt, men jag tror nog att jag kommer att bli kvar där resten av mitt liv, säger han, och fortsätter med att beskriva den sensationella känslan som infinner sig när man hittar guld.

Solen har börjat sjunka ned mot horisonten, som sträcker sig över den till synes ändlösa slätten. När jag och min tolk, Alphonse, begav oss fanns det inte en antydan till dagsljus.

För att komma till en central busstation i Malis huvudstad Bamako fick vi ta en taxi som visade sig sak­na fungerade framlyktor. Chauffören svor varje gång han körde ned i något av vägens många stora hål. De mötande lastbilarna lyckades han dock väja för.

16 timmar senare når vi Kéniéba och det är uppenbart att guldrushen har satt en tydlig prägel på samhället. Tusentals guld­grävare som arbetar hårt i solen behöver både mat och vatten. Så många följer med och slår upp små stånd kring gruv­området eller längs med vägen där bussarna anländer. Här ute, i brist på konkurrens, kan de krydda priserna ordentligt – och det är många som vill tjäna en hacka på oss nyanlända.

Färden fortsätter följande dag på mo­peder, då själva gruvområdet ligger utan­för samhället. Här ute omges vi inte av något mer än buskage och berg som ringlar fram likt ryggen på en sovande ödla. Så hör vi ljudet av motorer för stora för att kunna tillhöra någon moped. Två större jeepar kör om oss på den smala grusvägen med en sådan fart att det rör upp tillräckligt mycket damm för att vi helt ska förlora sikten.

När dammet börjat lägga sig skymtar vi en skylt framför oss med texten: ”Endevour mining” – ett av de multinationella företagen som gräver efter guld i Mali och som också är verksamt i detta område.
Namnet får mig att minnas vad Lassana Guidno, Malis vice gruvminister, sade till mig i samband med min intervju med honom i Bamako:

– En miljon malier gräver illegalt efter guld i dag. Vi har problem med att de gräver i områden som gruvföretagen är verksamma i. För att undvika detta måste vi sätta upp korridorer för dem som gräver illegalt, sade han, men tillade sedan hastigt:

– Men vi måste även utbilda gruvarbetarna om farorna med att arbeta med kemikalier som kvicksilver, samt förse dem med bättre verktyg.

Detta är ett tydligt exempel på Malis pragmatiska förhållningssätt till gruvindustrins två sidor. Staten är fattig och får inte ett öre från den gruvnäring som ald­rig registreras hos dem. Många gruv­arbetare vittnar om att de trakasseras och bötfälls av militär och polis som försöker stoppa denna gruvdrift.

Samtidigt är varje busslast med gruv­arbetare ett bevis på att verksamheten inte går att förtrycka bort. Således arbetar man med både piska och morot med de illegala gruvarbetarna – medan de multi­nationella företagen endast stryks medhårs, genom exempelvis skattelättnader.

– Det är korrekt att den maliska staten endast får 20 procent av de intäkter som de multinationella företagen genererar. Men jag skulle ändå vilja påpeka att vi har en god relation med dem, säger Lassana Guidno.

Guld har alltid utvunnits i Mali, om än i olika stor omfattning. Den senaste tidens ökning beror inte på av att man hittat mer guld, utan har skett på grund av kriget. Under våren 2012 tog tuareger, ett nomadfolk från Sahararegionen i norra Mali, till vapen och slogs för att norra Mali skulle separeras från övriga landet och möjliggöra skapandet av en ny stat – Azawad.

Det var inte första gången som tuareger gjort uppror mot makten i Bamako. Men denna gång skulle bli annorlunda. Mycket på grund av att de nu fick stöd av en rad militanta muslimska grupper, vissa med kopplingar till al-Qaida.

Med kriget kom en ökad fattigdom till ett land som saknar kust och av FN anses vara mindre utvecklat än Afghanistan, sett till deras Human Development Index, som bland annat ser till landets utbildning och ekonomiska nivå, men även jämställdhet. Speciellt hårt drabbades de som levde av turismen, en näring som nästan helt har försvunnit. Så män och kvinnor fortsätter att vallfärda till avlägsna områden där det ryktas att någon har funnit guld.

Här ute på den maliska landsbygden känns de politiska direktiven från Bamako avlägsna. Vi hoppar av våra mopeder och Alphonse ropar uppmuntrande att vi är nära nu. Men innan vi kan röra oss fritt på gruvområdet måste vi först möta och bli accepterade av byäldsten, förklarar några lokala bybor för oss. Det är han som har den politiska makten här.

Byäldsten har nyss kommit tillbaka efter att ha tagit del i en offerceremoni, där en get har slaktats för att förbättra chanserna att gruvarbetarna från byn ska finna guld.

Samtalet sker inne i en hydda utan fönster och är lika mycket en social ritual som ett samtal. Mötet går väl och byäldsten skickar med sin äldsta son som representant. Han kommer att förklara för alla på gruvområdet att vi har deras välsignelse att vistas där.

Alla arbetar för sig själva här och ingen koordinerar arbetet. Du ser själv hur det ser ut här.
Bamba Sissoko, gruvarbetare

Så ett längre stenkast bort finner vi vad vi har sökt efter. Vi rundar ett fält och plötsligt är träden försvunna och ödsligheten likaså. Endast bergen står kvar och i dalen rör sig hundratals människor kring ett virrvarr av små tunnelnedgångar. Om­rådet liknar mer en mänsklig myrstack än en arbetsplats – Malis egen drömfabrik.

– Vi behöver struktur. Alla arbetar för sig själva här och ingen koordinerar arbetet. Du ser själv hur det ser ut här, säger Bamba Sissoko.

Han är en storvuxen ung man som tillsammans med några andra gruvarbetare har tagit en paus från grävandet och vilar upp sig i den lilla skugga som går att finna. Ovanför oss gassar solen och marken smulas sönder under fötterna. Problem med kvicksilverförgiftning är inte något de upp­lever här, då de inte använder ämnet för att frigöra guldet. Det är något de gör för hand med spett.

– Vi är konstant hungriga. Vi arbetar hårt men har aldrig tillräckligt att äta, säger Bamba Sissoko.

Jag frågar honom om han har hittat någon större mängd guld under sin tid här, men han skakar på huvudet.

– Men jag lever på hoppet.

Gruvarbetarna omkring honom nickar instämmande. De lever alla på hoppet om att en dag hitta fyndet som kommer att förändra deras liv.

En före detta gruvarbetare jag mötte i Bamako uppskattade att en av tio kunde lämna guldgruvan där han hade arbetat med en betydande mängd guld. Jag har själv inte lyckats träffa någon som påstår sig ha hittat en större guldmängd. Där­emot talas det ofta om risken att bli rånad – både av vägbanditer som ligger i bakhåll för gruvarbetare som är på väg tillbaka till huvudstaden för att sälja sitt guld, och av andra gruvarbetare.

Bredvid Bamba Sissoko sitter en man som presenterar sig som Masa. Han är välklädd och bär en strandmössa tillsammans med en skjorta i matchande färg.

– Jag har arbetat här i två år. Men under regnperioden återgår jag till att arbeta på mina föräldrars farm, berättar han.
Trots att arbetarna saknar ledarskap finns det tydliga riktlinjer för när de förväntas göra uppehåll i arbetet. Masa förklarar att de arbetar från sex på morgonen till sex på kvällen, vilket också råkar vara de timmar då solen är uppe. Undantag görs dock om någon har dött på gruvområdet eller i någon av de närliggande byarna.

Döden, eller snarare den egna dödligheten, är ständigt närvarande här. Tunnlarna kan gå så djupt som 30 meter ned i marken, men förstärks sällan. Att de kollapsar är inte helt ovanligt, berättar arbetarna. Ett mindre dramatiskt sätt att dö på är av syrebrist. Ju längre ned i marken man gräver desto sämre blir syretillförseln. När man jobbar tolv timmar per dag kan det vara svårt att avgöra om man är trött eller om luften börjar ta slut.

Det är kanske därför inte så konstigt att detta är en plats där folktro och vidskep­lighet frodas. 95 procent av Malis befolkning är muslimer, men här tillbeds även andra gudar och väsen. Flera gruv­arbetare beskriver guldet som något som flyter fram i marken – ett väsen som måste fångas. Det är här offrandet av exempelvis getter kommer in i bilden. Men rykten om människooffer förekommer också.

Jag slutade gå i skolan för jag gillade det inte, men nu skulle jag gå tillbaka om jag kunde.
Mone Kata Mady, 16 år och gruvarbetare

Låg utbildningsnivå bör också ses som en förutsättning för att vidskeplighet breder ut sig. Jag frågar en av gruvarbe­tarna vilket åldersspann det är på dem som arbetar nere i gruvhålen och får svaret att de är mellan 18 och 50 år, men jag ser genast en ung kille som sitter bakom honom som ser betydligt yngre ut. Han presenterar sig som Mone Kata Mady, är 16 år gammal och arbetar mycket riktigt som gruvarbetare.

Utöver fattigdom finns det, enligt UNICEF, även kulturella strukturer som driver barn i arbete i Mali. Många föräldrar anser nämligen att arbete är bra för karaktären och ett sätt att få dem att kliva in i vuxenlivet. Av den anledningen går det att hitta arbetande barn även bland de rikare familjerna i Mali. Mone Kata Mady kommer inte från någon rik familj, utan från en av byarna i regionen, och valde själv att komma hit.

– Jag slutade gå i skolan för jag gillade det inte, men nu skulle jag gå tillbaka om jag kunde. Men som det ser ut just nu finns det inget annat, berättar Mone Kata Mady.

Trots sin ringa ålder är detta en ung man med stor integritet. Jag frågar honom om han kan beskriva hur det är att arbeta i gruvan och han svarar med ett enda ord: ”hårt”. När jag ber honom att utveckla svarar han:

– Gå ned själv så får du se.

För att lyckas klättra ned i den fyra meter djupa tunneln har man endast de decimetertjocka trädstammarna som för­stärker nedgångens väggar till hjälp. Inget rep eller stege finns till hands. Vissa av stockarna sitter löst och kan lätt leda till att man faller handlöst.

En gruvarbetare tar täten och tar sig obehindrat ned genom att placera en fot på vardera sidan av den nästan två meter breda tunneln. Därefter höjer han händerna mot skyn i en segergest och flinar upp mot mig.

Förvånade gruvarbetare hälsar artigt på mig med trötta leenden nere i gruvan. Någon lånar mig sin ficklampa som fästs med ett resårband kring pannan. Dessa ficklampor är de enda ljuskällorna de har här nere. För att ta sig runt i gruvan måste man i bästa fall krypa, ibland halvt åla.

I en sidotunnel håller en ung man på att hugga sig djupare ned i marken med en hacka. Jag leds ned i en redan utgrävd tunnel som går vid sidan om.

Återigen klättrar vi nedåt. Hur djupt vi har tagit oss kan jag inte säga, men vi är tillräckligt långt ned för att luften ska kännas både sval och fuktig jämfört med den ovan jord. Och andningsbar.

En halvtimme senare är jag åter uppe på ytan igen. Kvar i gruvan stannar ett halvt dussin gruvarbetare, några minderåriga.

När vi sitter på mopederna redo att ge oss av från den närliggande byn kommer byäldstens son fram till oss med bister upp­syn. I famnen bär han den största papaya jag någonsin har sett.

– De säger att guldet är vår framtid, men det är fel. Vår historia och vår framtid finns i jordbruket. Vi behöver inte mer guld, vi behöver vatten, säger han.

Hans ord går helt emot vice gruvminister Lassana Guidnos. I samband med min intervju konstaterade han att Malis guldindustri har stagnerat.

– Sedan 1992 har vi haft nio guldgruvor i gång, men två kommer snart att behöva stänga ned på grund av att de inte längre är lönsamma, då för lite guld finns kvar i marken. Så vi måste snarast hitta mer guld, sade han.