I morgon, lördag, tar Colombias president emot Nobels fredspris – enligt juryns motivering för sina insatser att avsluta ett av världens mest långvariga inbördeskrig. Men utnämningen är kontroversiell. Trots att ett avtal mellan regeringen och Farc nu är godkänt återstår det mycket innan kriget som skördat mer än 200 000 liv och försatt miljontals på flykt är över.
Efter mer än 50 års blodigt inbördeskrig röstade den colombianska kongressen den 30 november igenom ett reviderat fredsavtal mellan regeringen och Farc-gerillan. Knappt två månader tidigare led president Juan Manuel Santos ett av sina största politiska nederlag i karriären då förslaget om fred med knapp marginal röstades ner av folket.
Den tidigare försvarsministern Santos som länge ledde kriget mot gerillan har kommit på andra tankar. Belöningen – ett omdiskuterat fredspris som de senaste åren gått till allt från Barack Obama till EU.
Det går inte att tänka på Juan Manuel Santos utan att se tillbaka på hans förflutna.
Johana Rocha, människorättsjurist från organisationen Tierra Digna
Och även om beslutet väcker hopp om en ljusare framtid i ett samhälle präglat av våld och extrema klassklyftor återstår enormt mycket att göra. Det menar människorättsjuristen Johana Rocha från organisationen Tierra Digna, som bland annat arbetar med att försvara lokalbefolkning och minoriteter.
När Arbetaren träffar Johana Rocha vid hennes Sverigebesök sitter hon i frukostmatsal på ett hotell i centrala Stockholm. Arbetet med mänskliga rättigheter i Colombia är bokstavligt talat livsfarligt, berättar hon. Hoten mot människorättsaktivister i landet är överhängande.
De senaste veckorna, efter det att fredsavtalet skrevs under, har morden och trakasserierna ökat. Bara i år har fler än 70 människorättsaktivister och ledare för det lokala civilsamhället mördats med en kraftig ökning nu under hösten.
En skrämmande utveckling då de områden som Farc nu frivilligt lämnar snabbt tas över av de många paramilitära högergrupperna i landet. Deras historia är kantad av blod och död och många av grupperna representerar anonyma landägare och har, något historien gång på gång visat, ofta kopplingar till den absoluta politiska makten i landet.
– Det vi ser nu är bevis för att paramilitären aldrig avväpnats och det innebär inte bara en risk för enskilda människor från fackföreningar och sociala rörelser utan också, på sikt, för att uppnå fred i landet säger Johana Rocha.
– Ett av de absolut största problemen just nu är att ingen riktigt vet vek eller vilka som bär ansvaret för de dåd som utförs och det måste utredas, det måste samhället gå till botten med.
Johana Rocha förklarar att det var med dubbla känslor hon och många colombianer tog emot beskedet om att årets fredspris tilldelas den colombianske presidenten. Å ena sidan, säger hon, är det en belöning för det civilsamhälle som byggts upp och som under så många år tvingats kämpa för sina rättigheter.
– Å andra sidan; det går inte att tänka på Juan Manuel Santos utan att se tillbaka på hans förflutna, säger Johana Rocha.
Juan Manuel Santos bakgrund är brokig. Uppvuxen i det absoluta toppskiktet av den mäktiga jordägarklassen i Colombia gick han tidigt in i politiken. 2006 till 2009 var han försvarsminister i den nuvarande fienden Alvaro Uribes regering och bar där det högsta ansvaret för den så kallade Falsos positivos-skandalen som avslöjades 2008.
Genom Santos bonussystem, där militären belönades med extrapengar och andra förmåner för antalet dödade gerillasoldater, avrättades omkring 3 700 civila ungdomar från fattiga och isolerade samhällen på landsbygden. Soldaterna hade klätt ungdomarna i Farcs uniformer innan de sköts till döds och mördandet beskrevs som systematiskt för att få ut de åtråvärda bonusarna.
Freden är inte här bara för att vi har ett avtal eller för att presidenten får pris.
Johana Rocha, människorättsjurist från organisationen Tierra Digna
Santos fick med rätta hård kritik från människorättsorganisationer i hela världen, men kunde utan problem stanna på sin post och valdes 2010 till president för det liberal-konservativa partiet Partido Social de Unidad Nacional.
Där någonstans påbörjades de första försöken till de förhandlingar med gerillan som nu lett till ett fredsavtal. En lång process där stora delar av landets högeropposition hela tiden varit högljudda motståndare.
– Freden är inte här bara för att vi har ett avtal eller för att presidenten får pris. Visst är det ett viktigt steg men det återstår fortfarande enormt mycket att göra och jag tror tyvärr det kan ta flera generationer innan vi får uppleva fred på riktigt i Colombia, säger Johana Rocha.
– Titta bara på länder som Guatemala och El Salvador där våldet fortsätter trots att det formellt råder fred. Ett måste nu är att lyssna på gräsrotsorganisationerna. Hela samhällets strukturer måste förändras. De som drabbats av kriget måste få rättvisa och människor som flytt måste ges rätt att återvända till sina samhällen.
I och med fredsavtalet riktades omvärldens blickar återigen mot Colombia. Från hela världen strömmade suckar av lättnad in. Många storföretag vädrade samtidigt morgonluft. Landet har enorma naturresurser och investeringsplanerna är redan i full gång.
För dem som vill se en fred annat än bara på pappret gäller det nu att ställa krav, säger Johana Rocha.
– Att jobba med, eller försvara mänskliga rättigheter är det farligaste du kan göra i Colombia i dag. Och det måste de internationella företagen förstå. Därför gäller det också för vanliga människor utomlands att sätta press på och fråga sig varifrån företagen exempelvis köper sin el ifrån. Fråga sig i vilka områden de verkar hur människor har det där, säger hon.
– Sättet att göra utländska investeringar i landet måste ändras. Ett fredsavtal räcker inte för att få ett slut på den nuvarande situationen. Landet behöver lösa de strukturella problem som orsakade konflikten. Det måste göras så mycket mer och där måste som sagt de många sociala rörelserna involveras.
