3. Jag har vaknat nu. Vaknat i och ur en feber, så ångande het, så dödens kall. Ja, jag har faktiskt varit i döden och återvänt. Som det anstår en Gud. Jag låg i evigt mörker och solen växlade och vinden tjöt och spöken tjöt ikapp med den, men nu har jag vaknat och jag […]
3.
Jag har vaknat nu.
Vaknat i och ur en feber, så ångande het, så dödens kall. Ja, jag har faktiskt varit i döden och återvänt. Som det anstår en Gud. Jag låg i evigt mörker och solen växlade och vinden tjöt och spöken tjöt ikapp med den, men nu har jag vaknat och jag mår ta mig fan toppen.
Jag har tagit igen all missad sömn, sovit bort alla mina synder. Det är som att till och med min kropp har renats. Antagligen gjorde den verkligen det, när jag låg där i minusgraderna men ändå svettades inuti plastpåsarna.
Jag luktar ingenting längre.
Jag är den eviga, den upplysta, jag står över liv och död.
Det känns bra att vara renad. Över att ha varit död känner jag inget särskilt. Ingen rädsla, ingen oro. Tvärtom. Jag är den eviga, den upplysta, jag står över liv och död. Det är skönt att få det bekräftat.
(Men, kom på en smart grej också: Jag har ställt en kopp med smält snö bredvid mitt enkla läger. Så länge vattnet inte blir is, är det ingen fara.)
Jag är ren och lycklig. Här finns allt en människa, eller en gud, behöver. Kakelugn, lite spindelvävig ved, skogen full av pinnar, ett gäng konserver i skafferiet, och dricksvattnet faller från himlen. Vet ni hur gott smält snö smakar? Nä, det vet ni inte. Jag fattar inte varför jag ens pratar med er längre.
Håll käften.
*
En litet fritidshus ute på landet – det är ett eget ekosystem, ett eget universum. Här finns vatten, om än i frusen form, och finns det vatten så finns det liv.
Det finns till och med el. Men inga element. Det är ju en sommarstuga.
En sommarstuga på vintern. Finns den ens? En vinterstuga. Kretsloppet har slutits. Väntar i dvala på att öppna sig mot våren igen. Ingen borde vara här.
Maria Johansson är här.
I ett ekosystem finns det liv. Förvirrade flugor börjar surra. Och finns det liv så finns det död. En skata i skorstenen, en stor sork i ett hörn av källaren.
De är inte ruttna. Mer frystorkade. När de grillas i öppna spisen luktar det gott, bakterierna dör och det är helt naturligt att äta djuren. Att inte göra det vore vansinnigt.
Vinter, Sverige
Tiden går. Jag har ingen aning om hur, och det är en enorm befrielse.
Det finns inga taggar i mitt bakhuvud längre, inga alls – bara en vackert blommande buske. Även om vintern fortsätter omkring mig.
Vissa dagar skriver jag lappar. Ibland skriver jag flera. Jag dekorerar väggarna med dem. Ibland numrerar jag dem, ibland inte. Oftast bränner jag dem inte i kakelugnen.
Det här är den sjunde lappen.
Skulle jag lita till magkänslan är det kanske tio dagar som gått sedan jag kom till mitt frusna paradis. Här i paradiset finns inga män, ingen Eva, inga Marior. Inga hippies eller konstnärer eller horor.
Apropå magkänsla. Det enda jag önskar mig nu är att jag skulle slippa känna hunger, detta meningslösa molande. Men antagligen kommer jag dit i nästa steg, jag har ju varit i närheten av att lyckas med det förut; att slippa ifrån alla kroppsliga behov.
Jag tror faktiskt jag är där snart. Hungern har mattats av, likaså behovet av sömn. Jag tittar på stjärnorna, på snöflingorna, på grenarna medan dag-natt-töcknet kring mig växlar. Jag tröttnar inte.
Allt är vackert och vackrast av allt är jag.
Jag har satt en liten, liten bit torr tortellini i råttfällan.
Men för att vara på den säkra sidan vad gäller det här löjliga matbehovet, har jag ändå gillrat några fällor. En snara, som jag är osäker på om den funkar, men även två fallgropar och två upp-och-nedvända, uppstagade lådor, samt en gammal råttfälla. Det är ont om bete, förstås, men jag tror det kommer funka ändå. Jag har satt en liten, liten bit torr tortellini i råttfällan, och under de väntande lådorna lockar doftande trasor, som jag torkat ur konservburkarna med.
Det har varit mycket intressant att gillra fällorna. Jag har skuttat omkring därute som om jag vore ett djur själv, ett mycket intelligent djur då, burit och pillat och byggt och sjungit för mig själv.
Jag tror aldrig jag varit så lycklig någonsin förr. Inget annat existerar. Bara jag.
Vad var det nu jag hette?
*
Maria Johansson går i cirklar runt huset. Inte stora cirklar, de får inte bli för stora. Hon har sitt kungadöme där hon härskar lyckligt oinskränkt, men granntomten är inte långt borta. Även om ingen annan nog är här ute vid den här tiden på året.
Hon går runt. Hennes vita kläder är inte så vita längre. Dessutom bär hon en brokig mantel över dem, en av trasmattorna från köket. Den värmer mer än man kan tro. Kanske har det att göra med decenniers smutsiga, flottiga fötter som trampat den, liksom impregnerat den, men det vill Maria inte tänka på.
Hon går i cirklar. Hon nynnar små skogsljud. Ljuden tröstar henne och djuren som måste dö.
Våga inte titta på henne och tänka att hon är en narr.
Hon är den mest rationella varelsen inom flera mils radie.
*
Lapp nummer 9
I dag när vandrade runt i mitt universum fick jag en märklig impuls. Jag ställde mig på ett ben mitt i en glänta.
Vad gör du, frågade hjärnan kroppen. Jag gör ju det du tänkte på, svarade kroppen. Du gick runt och filosoferade om vad som fanns kvar. Vad som finns kvar att göra, och om något finns kvar utanför den här världen. Så då tänkte jag: Att stå på ett ben i en skogsglänta, iklädd en trasmatta, det har nog ingen annan någonsin gjort. Det här är första gången i evigheten.
Jag fnös åt mig själv. Hur kan jag veta det? Att göra det är väl inte så otroligt.
Kroppen fortsatte jävlas. Okej, sa den, nyp dig själv i ena bröstvårtan och yla som en varg samtidigt som du står här på ett ben!
Ylet lät ganska ensamt där i skogen. Det var tillfredsställande i ungefär två sekunder, sedan kände jag mig bara tom.
Jaha, sa jag åt mig själv. Nu har jag gjort det. Och?
Allt är redan gjort. Det om något har jag väl insett den senaste tiden.
Saker kan vara mer eller mindre vanliga, men inte fan är de unika.
Om jag nyper mig i andra bröstvårtan och gnäggar som en häst i stället så kanske det är ännu ovanligare. Men vem bryr sig?
Det enda unika är jag. Och ingen annan finns kvar som bryr sig.
Jag tänker inte låta dig hitta på dumheter, kropp. Det är jag som bestämmer nu.
Jag vill lägga mig ned och titta på hur glöden falnar i brasan. Det har säkert miljarder människor gjort sedan tidernas begynnelse. Precis som de trott på en gud. Än sedan? Jag står över dem, och dig.
*
Lapp nummer 11
En råtta!!!
*
Vinter, fortsättning
Jag tycker att solen stannar några minuter längre för varje dag. Jag betraktar skådespelet från min tron, en fåtölj jag ställt upp på den lilla trappen upp till stugan. För att få den att stå stadigt har jag kilat fast staplade, urätna konservburkar under frambenen. På fåtöljen alltså. Där sitter jag insvept i filtar och betraktar och behärskar världen.
Djuren har vant sig vid mig. Rådjur strosar förbi och tittar mig milt men respektfullt i ögonen. Dem försöker jag inte äta upp. Hararna springer förbi, livrädda, och ja det har de ju anledning att vara.
Alla lämnar de spår i den vita snön. Själv lämnar jag inga spår längre. Jag svävar en liten bit över marken.
Snön är där, men det är ett tunt täcke. Frågan är om det kommer så mycket mer i år. Men det måste ändå vara långt till våren, långt till sommarvattnet sätts på den sista april. Alltså kommer det dröja länge innan någon kommer hit. Grannar. Andra.
Men antagligen kommer de andra inte alls. Ingen är ju där och packar och fixar och tjatar och planerar och lirkar så det faktiskt blir av.
Fast just det. Mamma och pappa. Brorsan och hans ungar. Det är ju deras hus också.
Kanske borde jag gillra några större fällor.
Eller kanske borde jag bara sitta här då, helt lugnt. Säga Hej, här är jag. Den nygamla Maria Johansson.
Nej, ha ha, jag sätter skrattet i halsen bara av att skriva det där namnet – hon finns faktiskt inte längre! Jag känner det nu. Vet det. Hon finns inte, och därmed finns inte de där andra människorna i SCB-pdf:en heller. Inte alls.
Det finns nog inga Johanssonar kvar i hela Sverige.
Fast kanske ska jag gillra några fällor ändå. För Andersson och Pettersson och Lundström och jag
*
I ett av hörnen i det rum som Maria Johansson lever i, och försöker hålla uppvärmt, ligger en stor, smutsig, röd handväska. Den har hängt med ända sedan Berlin. Minst. Det finns saker i den. Maria slängde in den i hörnet när hon kom och har inte velat röra den sedan dess. Hon minns inte varför.
Efter sin grillade måltid en sen kväll får hon plötsligt för sig att hon visst ska titta i den. Hon vet inte varför.
Hon närmar sig den respektfullt, rituellt. Öppnar locket med båda händerna.
Där stirrar en liten bok, röd som orent blod, upp på henne.
Hennes pass.
Ett ljud spräcker tystnaden men Maria blir inte rädd, trots att skrattet är ovant. Ja, skrattet är hest och sprucket men ändå rymmer det så mycket: Lugn, vetskap, triumf, återseende, fullbordan.
Maria Johansson. Svensk kvinna. Som inte finns längre.
Maria Johansson borta för alltid, upp i rök.
Något som däremot finns är meningen med att öppna väskan. Meningen var att hon skulle hitta den löjliga lilla boken och bränna den. Maria Johansson borta för alltid, upp i rök.
Kakelugnens eviga eld. Pärmen bubblar och svartnar, stanken av bränd plast cirklar upp mot taket.
Lemmarna pirrar. Hon blundar och njuter, andas djupt medan lukten skingras.
Att bränna saker är roligt. Med en lycklig suck tar hon tag i väskan igen. Fast, den är faktiskt för stor för att hel och hållen bli inknölad i kakelugnen. I alla fall när den är full med saker. Hon vänder ut innehållet på golvet.
Den fåniga kronan hon fick av Filip. Ha! Och Uppländska folksagor. Herregud, har hon kvar den? Har den varit i Thailand och Tyskland? Skrattet kommer igen. Främmande lyror. Tänk att hon läste den här skiten. Tänk att hon brydde sig.
Hon tar ett omilt grepp om böckerna, de ska in i kakelugnen. Tappar en av dem på vägen, folksagorna, och den landar och den bakre pärmen öppnar sig och något fångar hennes öga, fast hon inte vill. En sådan där sida med stämplar, från tiden innan det datoriserade lånesystemet.
Ja, 1976 står det på den senaste stämpeln. Och innan den finns en handfull andra, utspridda över decennierna.
1976 är inte aldrig. Maria Johansson levde 1976.
Det kommer ett skri och hon blir inte rädd nu heller, för hon märker det inte. Det bara hänger i luften som rök. Inte ens de där böckerna kunde de tala sanning om. De var visst inte aldrig utlånade. Ett skratt blandar sig med skriet, statens stämpel bränner i hennes själ.
De ville göra allt omöjligt från början.
Men jag är här nu. Jag är möjlig.
En sekund senare brinner biblioteksböckerna. Röken sprider sig med ny frid.
Hon slänger med håret hon inte längre har och kan inte låta bli att titta på nästa sak ur väskan. Det är en tjock anteckningsbok och flera mindre block hopsatta med gummisnoddar och på dem står skrivet med blått läppstift: MARIA JOHANSSONS MEMOARER.
Och kvinnan som inte längre är någon Maria Johansson, som just har renat och rensat den sista resten av sitt gamla jag, skrattar så hon gråter och gråter och gråter.
4.
Det har börjat lukta vår i luften. Men det är ingen anledning till att oroa sig över den sista april. Det är en evighet dit.
Och eftersom en evighet är evig, kommer den sista april aldrig komma.
Kvinnan som en gång var Maria Johansson går i lite vidare cirklar i naturen. Trivs i sitt kungadöme, njuter av solglimtarna mot huden, pratar med djuren.
Djuren svarar på sina sätt. De har respekt för henne. De frågar inte vad hon heter eller vad hon gör här. Hon är så nöjd med att inte längre äga ett namn. Hon bara är.
Hon har även börjat röra sig på ett helt nytt sätt. Från början var det medvetet, betvingande, men nu har också det blivit en naturlig del av henne. Hon rör sig glidande, mjukt, tar långsamma danssteg.
Kvinnans dans stannar upp mitt i en rörelse.
En dag har en hare äntligen, äntligen fastnat i snaran. Kvinnans dans stannar upp mitt i en rörelse. Triumf fyller hennes hjärta, men friden stannar också kvar.
Haren är redan död, kanske av utmattning, kanske av skräck. Den stirrar blint på kvinnan, men hon kan ändå se i djurets blick att det har förlåtit henne. Haren förstår.
Hon lossar långsamt snaran och bär den lilla kroppen mot sitt bröst, mot den öppna planen framför huset, mot elden och tallriken. Hon sjunger lågt om vinter och vår och hur haren förstår. Djuren har respekt för henne, hon har respekt för dem. Synd att alla måste dö ibland.
*
Vårvinter
i Mitt Universum
I dag har solen lyst nästan hela dagen.
Jag fryser inte längre. Jag tror inte jag KAN frysa längre. Dels har jag vant mig, dels har jag fått rutin på det här med att samla pinnar och låta dem torka lite inomhus innan det är dags att skyffla in dem i brasan.
Jag tog en paus i att skriva mina lappar. Har inte känt något behov av det. Jag bara är.
Men de senaste dagarna har ändå varit lite annorlunda. Jag har ätit hare i tre dagar. En fest. Jag tror att det var för att fira vårdagjämningen. Jag kände precis nyss, när jag svalt den sista tuggan, att natt och dag varit exakt lika långa i dag. Solen gick ned i takt med mina hjärtslag. Jag har lärt mig känna sådant, jag är en del av naturen och universum.
Så då kände jag för att skriva ned det. Och mina ögon kom att falla på den tjocka, slemmiga bunten som ligger bredvid kakelugnen, den med titeln MARIA JOHANSSON MEMOARER. Jag fnittrade lite åt den. Jag bryr mig inte längre. Maria? Johansson? Vem är hon? Nä, här finns ingen med det namnet. Du har kommit fel.
*
Tiden tickar vidare, hjärtat tickar med.
Varför måste dagarna bli längre.
*
Nästa dag
Solen skiner längre och längre. Snön är bländande vacker, vitare än något hotellrum. Men allra vitast är mitt inre. Så rent, så lugnt och skönt. Äntligen.
Hela dagen har jag varit ute och vandrat i mina marker. Varje fotsteg fyller mig med lycka. Jag känner varken köld eller hunger längre. Visst, jag ser till att hålla plusgrader inomhus och stoppa i mig lite näring ibland, men det är bara för att kroppen inte ska försöka lura mig igen. Jag är hjärna, sinne, själ, och de är helt förnöjda. Jag är evig och jag kan leva för evigt här.
Jag har vandrat och förundrats över naturens skönhet, och min hjärna har arbetat i takt med den smältande snön. Jag har insett att jag inte bör känna avsmak för det jag skrivit förut. Inte undvika det, som en rädd vit mör harunge som aktar var den sätter sina små tassar bara för att det kan finnas ett bråddjup någonstans.
Solen dalar och allt är frid. Jag ska sätta mig nu och läsa i skymningsljuset. Läsa det jag skrivit. Det hon skrev, den där Maria Johansson.
Jag ska läsa med min nya frid och utan rädsla.
Senare
All denna vrede – var kom den ifrån? Det är som att läsa en annans liv, och ja, det är ju det jag gör. Så missnöjd hon var med allt, Maria Johansson. Så mycket hon brydde sig om andra. När hon själv egentligen var det enda viktiga i hela världen.
Så skönt det är att vara här, nu, jag. Ingen religion, inga konstiga idéer. Ingenting. Bara jag. Det räcker bra så, tack.
Solen är sedan länge nedgången nu. Jag ska sova, här i mitt sakta tinande lilla kungadöme, och i morgon ska jag läsa vidare. Pussla ihop allt i rätt ordning, begrunda, se hela bilden.
Mitt sinne är milt och jag ska befriad sjunka in i mörkret, sova gott, låta mig väckas av gryningsljuset.
5.
Mörker.
Kanelbullar, SCB, veckopeng, siffror, kaffe, köttfärssås, bibliotek, Olof Palme, rödblanka könsorgan, sprit sprit sprit, dunk dunk dunk, suget när planet lyfter, suget efter mer. Queen of the World, julafton, Aftonbladet, morgonblodet. Filip. Fredrik. Livsmål. Dödsångest. Svart. Mer blod. Nålen mot pannan, pennan mot papperet, kuken i fittan. Das ist so cool. Dunk dunk dunk bananer dunk dunk Brandenburger Tor dunk dans dans dunk dunk knark dunk kärlek dunk dunk. Dunk. Hjärtat vägrar sluta slå. Kom ner annars skjuter vi. Isis Wulff Kit. Tina? Gud. Döden. Fallet. Livet. Siffror.
Mörker.
*
Nu vaknar jag igen
Å nej
*
HELVETE!
VAD GJORDE DE MOT DENNA KVINNA?
VAD GJORDE NI?
MOT MIG?
Allt gav ni henne, men inget var det egentligen. Allt tog ni ifrån henne. Inget finns kvar. Det finns inget hon inte har gjort, inget nytt hon kan göra. Allt har hon gjort, allt har hon förlorat, allt har hon funnit.
Men vet ni? Hon är fortfarande inte nöjd.
*
Jag är Maria Johansson och det här är min historia och den är fan inte slut än.
Jag har min röda peruk, min krona och min gamla smarttelefon. Solen står högt nu och jag har kommit på en sak. Är det något svenska kvinnor gör väldigt sällan, man skulle kunna säga aldrig, så är det att SJÄLVMORDSBOMBA STATISTISKA CENTRALBYRÅNS HUVUDKONTOR.
Jag går mot det flimrande mörkret.
Den ljusnande framtid är min.
Hej & hej då.
Sedan
Äh, jag bara skojade.
…………………………………………………………………………………..
Fotnot
När SCB så småningom gjorde en ny sammanställning, drygt ett år efter att dessa memoarer avslutats, fann man att Andersson, för första gången på 60 år, gått om Johansson som Sveriges vanligaste efternamn.
