Följetong

Maria Johanssons memoarer – del 16

Foto: CDU/Archiv für Christlich-Demokratische Politik/Wikimedia Commons

7. Nätter sänker sig över allt och alla. Januari slutar blicka bakåt och vänder sig mot framtiden. Maria Johansson har varit vaken och tänkt så länge att hon tappat tideräkningen. Hon letar febrilt efter dagens datum. Till sist måste hon knacka på hos grannen och fråga. Sedan återvänder hon till sin anteckningsbok. Söndag 31 januari […]

7.

Nätter sänker sig över allt och alla. Januari slutar blicka bakåt och vänder sig mot framtiden.

Maria Johansson har varit vaken och tänkt så länge att hon tappat tideräkningen. Hon letar febrilt efter dagens datum. Till sist måste hon knacka på hos grannen och fråga.

Sedan återvänder hon till sin anteckningsbok.

Söndag 31 januari

Kära dagbok!

De fortsätter försöka jävlas med mig – när ska de fatta att det inte lönar sig? Jag är på en annan nivå, jag står över er, ert spott rinner av mig men jag spottar gift tillbaka om ni inte passar er.

Hur som helst, jag fortsätter utvecklas. Jag har blivit asexuell. DET måste fan vara det ovanligaste. Passar rätt bra också, för jag ska nog snart ha mens igen.

Jag har inte haft sex på nästan tre dygn. Inte rört vid mig själv. Knappt ens tänkt på sex. Kan inte minnas när jag var avhållsam så här länge senast!

Det har ju blivit rätt mycket senaste månaderna. Det var som om Den Nya Maria släppte lös en förträngd urkraft. Öppnade Pandoras Vagina. Ja en hel del har det blivit, även efter att jag slutade slampa runt i Thailand. Den senaste var Isis så klart. Herregud vad jag knullat henne sedan jag kom hit. Och så han den där piercade – honom hade jag nästan glömt! Det var en oväntat trevlig upplevelse, hade faktiskt tänkt gå dit igen, men det hände så mycket annat …

Nej. Inte tänka på sex.

Sex är bara en del av Den Pånyttfödda Maria, och just nu är det ingen del alls. Jag är hjärna, hjärta, spott och svett och lungor; fittan är bara en av de centrala knutpunkterna, inte det som styr.

Fan, bara för att jag bestämt mig ska kroppen börja trilskas. Pockar på uppmärksamhet, vill gnida sig mot kontorsstolen jag sitter på.

Nej.

En människa är aldrig starkare än sin starkaste drift. (Är det jag som myntat det?)

Nej, en människa, nej. Men nu ska jag vända mig till Gud. Att testa olika religioner – det har ju varit planen hela tiden! Bara glömde det lite. Gud kan säkert hjälpa mig med avhållsamheten också. Både från sex och alkohol.

Det kan nog behövas.

Och så måste jag meddela resten av världen.

 

Maria Johanssons blogg, söndag 31 januari, klockan 10.47:

 

DEN NYA TIDEN FORTSÄTTER

Hej världen!

Maria Johansson har blivit asexuell. DET är ta mig fan ett stordåd i dessa tider.

Vill inte höra några av era kommentarer på detta. Jag har äntligen hittat hur man stänger av kommentarsfunktionen här – ha!

Maria Johansson är asexuell, hon varken har eller vill ha sex, och ni kan inte locka henne med era små bedjande kön och falska jävla ord.

Jag ska passa på att finna Gud samtidigt, precis som jag meddelade i min tabell förut.

 

Ni kanske tänker att jag svär för mycket för att vara religiös. Jodå, jag är medveten om det, det är en av de saker jag har tänkt på senaste dagarna. Maria Johansson är medveten om ALLT och hon tänker snabbare än ni någonsin kan greppa. Och ibland pratar hon ännu snabbare än hon tänker – de så kallade fula orden har sprutat ur min mun och mina fingertoppar. Det började samtidigt som Den Gamla Maria dog (hon svor i stort sett aldrig, och ganska sällan var det hon hävde ur sig fåniga omskrivningar som ”jäklar” eller ”attans” också).

Sedan var det något som släppte.

 

Men Gud sitter inte där. Gud är större än våra ord, det vet ju alla. Så jag skiter i att vårda mitt språk.

Och nu ska jag prova på lite kristlig ödmjukhet.

Inled mig icke i frestelse att göra nåt annat.

 

*

Steg ekar. Annars är den väldiga kyrkan tyst. Tyst och kall och nästan tom och ganska mörk.

Maria Johansson slår sig ned på en bänk. Lutar sitt rödperukshuvud i händerna. Försöker tänka på inget särskilt, särskilt inte sex. Hon är klädd i vitt, det har på något sätt känts passande.

Bänken är hård och obekväm. Tiden krälar långsamt. Det sticker i fötterna, som om de ville gå därifrån. De är det enda som inte är vitt på henne, för skorna är bruna och dessutom leriga. Stilla, ni har ingen vilja, säger Maria åt sina fötter.

Blunda. Tänka på inget. Känna Gud. Luta pannan mot det svala trät på bänkryggen framför.

Jaha, det kanske ändå är rätt vanligt att gå i kyrkan här?

Hon vaknar med ett ryck av att kyrkklockorna dånar.

Ser sig förvirrat omkring. Plötsligt är där massor av folk. Jaha, det kanske ändå är rätt vanligt att gå i kyrkan här?

De är överallt. Sitter på de lediga bänkarna. Framför henne, bakom, runt om. Skär av alla flyktvägar.

Fast, noterar Maria, precis runt omkring henne själv är det en tom cirkel.

En sidoblick glänser till några meter bort men vänds kvickt framåt igen.

Där framme vid altaret har präster och deras underlydande samlats. Guld blänker i dunklet. Än så länge har de flesta av dem ryggen mot församlingen. Alla väntar på något.

En av de vitklädda tänder rökelse.

Vad är det här för religion egentligen, tänker Maria. Katoliker? Tysk-ortodoxa, finns det?

Jävligt många är de i alla fall. För många. Tysta. Tusen ögon som sneglar men inte vågar möta hennes blick. Vad gör Den Pånyttfödda Maria här? Hon kan aldrig vara en i fårskocken.

Maria rätar lite mer på ryggen. Den knakar.

Plötsligt blixtrar det till. En sekund tänker Maria att det är Guds vrede, men inser sedan att det är en tjock tant i ful hatt. Med en kamera. Ute i sidogången.

Maria kisar. Ser att det står fler människor ute i sidogångarna. Vad gör de egentligen?

Hon rycker till igen när den väldiga stensalen börjar vibrera av sång. Fler kameror knäpper. Svett väller fram.

Omgiven av en fårskock, betittad av turister. Nej, detta är inte Maria Johanssons plats.

Intellektet hinner inte med, kroppen hoppar upp på bänken. Rösten ekar högre än den någonsin gjort, skär tvärt av den entoniga sången.

– Kan ni inte låta mig vara ifred ens i kyrkan? Era jävla fittor! I Guds hus!

Rösten låter ovanligt gäll. Svett i pannan nu också.

– Och ni är inte bättre, era jävla får! kan Maria inte låta bli att fräsa åt människorna närmast.

Hon börjar kravla ned. Varför darrar benen? Ser sig omkring i det väldiga rummet som plötsligt ekar av tystnad.

Många är de, de jävla fåren. Stirrar, och alla ser inte helt ödmjuka ut längre.

Maria ändrar sig, tvingar benen stadiga och reser sig igen, upp på bänken, marscherar längs den – fåren drar sig undan, utom en kärring. Henne trampar Maria på vänstra knät.

Snabbt är hon ute i mittgången, och där närmar sig en stor karl, och då springer Maria.

Ingen springer efter henne, men blickar av stinkande kristet medlidande klibbar på hennes rygg.

 

Mörka gator. Helvete helvete helvete. Vad fan hände därinne egentligen? Månglarna ur templet och turisterna ur kyrkan.

Maria går på. Ett lätt duggregn börjar falla. Tack gud, tänker Maria ödmjukt, spola mig ren från synd.

Det här är okända kvarter. Hon vet inte ens åt vilket väderstreck hon går. Gatorna är anmärkningsvärt tomma. De är väl i kyrkan allihop. Maria fnyser föraktfullt rakt ut. Uppenbarligen var det fel religion hon hittade. Vad var det nu det stod i listan? Naturreligioner. Kristdemokrater, Sveriges minsta parti.

Maria är den sista kvinnan på jorden, eller den första.

Mörkret tilltar med regnet. Maria försöker orientera sig, men hon känner inte igen något, varken i horisonten eller här på gatan. En stor byggnad till vänster. Graffiti. Ett enda hörnfönster lyser svagt. På andra sidan gatan sovande småbutiker. Maria är den sista kvinnan på jorden, eller den första.

Men när hon svänger runt nästa hörn är gatan inte längre helt tom. En kvinna lösgör sig ur skuggorna, kommer mot henne på trottoaren. Nästan lika mörk som skuggorna är hon. Mörk hud, svart huvudduk, svart kappa. Och mörkt blånade tatuerade mönster i pannan, ser Maria strax.

Hon möter intresserat kvinnans blick, men dennas ögon viker undan, vill passera obemärkt.

– Entschuldigung, säger Maria kvickt och griper tag i hennes arm, what is your religion?

Kvinnan rycker till, hårt, ser livrädd ut.

Maria ler stort, och säger lugnt, ödmjukt:

– Godkväll, damen, vad är er religion? Jag tycker om er.

Kvinnan sliter sig lös – så mycket oanad kraft det fanns i den kroppen! – och rusar. Kastar sig in i en port.

Svart vrede väller upp i Maria. Men nej, den måste betvingas. Kanske förstod stackarn inte engelska.

Lugn, Pånyttfödda Maria. Gå hem och meditera. ”Ha tråkigt med flit”, som du också skrev i din lista. Det passar nog bra nu, sätter stämningen för din frälsning.

I morgon ska jag fan bli kristdemokrat.

*

Heligt förbannad, heter det ju. Det får man vara ibland, även som religiös.

Jag börjar tröttna på det här. Det är gammalt. Att ni hela tiden försöker lura mig, blåsa mig.

Skillnaden är att nu upptäcker jag det på en gång. Den Pånyttfödda Marias Nya Medvetande är inte att leka med. Så lägg ner!

På väg ned i trappen frågade jag en av kukkvinnorna var man kunde gå med i Kristdemokraterna.

Jag gick ut kristen och ödmjuk i morse. På väg ned i trappen frågade jag en av kukkvinnorna var man kunde gå med i Kristdemokraterna. På internet, sa hon och glodde. Nej, jag vill ha den där personliga kontakten, sa jag vänligt. Hon undrade vad jag skulle göra. Bli medlem, sa jag. Hennes ögon blev stora, sedan smalnade de.

– Säkert, du ska bara bli medlem? Ja, det är väl ingen hemlighet. De har ett kontor här i närheten, på Schönhauser Allee.

Sedan glodde hon igen, jag sa tack och vände andra kinden till.

 

Hittade en skylt med Christlich Demokratische Union relativt enkelt. Det var öppet. Jag gick in.

För enkelt, ja jag vet.

– Hej, sa jag på engelska, jag vill gå med i partiet.

Damen framför mig lyste upp.

– Willkommen! Einen Moment bitte.

Hon hämtade en yngre man. Antagligen på grund av språket. Jag har kommit att tycka mycket om Berlin, men inte har invånarna varit snabba på att lära sig engelska, inte. Eller svenska.

Mannen log han med. Såg ut som en typisk politiker. Fast jag tyckte att blicken han gav mig inte var helt kristlig, jag kände den kittla i mina lössläppta bröstvårtor under linnet.

Jag andades lugnt och upprepade att jag ville gå med. Han log ännu mer, frågade om jag ville veta lite mer om partiet först. Nädå, jag vet, sa jag. Jag tänkte gå med bara, för jag tycker lite synd om er.

Han såg förvirrad ut men fortsatte le, plockade med papper. Hoppas han inte blev förolämpad av att jag sa så, tänkte jag. Men medlidande är väl en dygd.

Jag fick en blankett att fylla i. Insåg att jag glömt läsglasögonen någonstans. Jag använder dem sällan nu för tiden, jag lever och skriver på känn i stället.

Den första damen hjälpte mig lite, hon hade själv glasögon. Blanketten var på tyska förstås. Namn. Födelseort. Civilstånd. Jag skrev i allt, sanningsenligt. Yrke? ”Självständig” kunde man kryssa i, det kändes bra. Inkomst – tja, ingen. Eller ett par hundra för tavlorna jag sålt, bara. De där hundratusennånting var det ju inte Den Pånyttfödda Maria som jobbat ihop, så de räknades inte tyckte jag.

Eftersom jag hade så låg inkomst skulle jag bara betala fem euro i månaden. Bra.

Jag insisterade på att få betala kontant, med en gång. De log lite mer och utbytte blickar och sedan tackade de.

– Så, jag är medlem nu? sa jag när jag tog emot en kopia på blanketten.

– Javisst, log de båda.

Jag kände den gudomliga friden fylla mitt bröst. Maria Johansson är Kristdemokrat, detta föraktade lilla parti som ligger och guppar, försöker hålla sig ovanför 4%-spärren.

De prackade på mig några broschyrer, vi log i samförstånd mot varandra, jag gick.

Köpte frukt på gatan, satte mig på en refug och åt. Ännu kände jag den gudomliga friden. Och ja, ni som läser det här kanske anar vad som kommer. Kul för er då.

Jag bläddrade i broschyrerna. De var ganska påkostade. Försökte tränga igenom tyskan – minnas skolåren, jämföra med svenska ord.

Partiets idéer: Folket, kristet-socialt, liberalt, konservativt. Snacka om att helgardera sig, tänkte jag och spottade försiktigt ut en aprikoskärna.

Historia. Bundeskanzler. 1949–63. 1966. 1969. 1982. 1998. 2005 …

Vad fan stod det egentligen? Jag fastnade med en banan halvvägs in i munnen. Reste mig, knackade ödmjukt en fotgängare, som väntade på grönt, på axeln.

– Ursäkta, vad står det här?

– Va, sa fotgängaren förvirrat.

Men sedan hjälpte hon mig. Hjälpte. Tittade och läste. Berättade att Kristdemokraterna haft makten nästan ända sedan andra världskriget. Även nu.

Jag var förstummad. Övertygad om att det varit Socialdemokraterna, svensk som jag är.

– Nja, sa kvinnan, Socialdemokraterna är ju med i koalitionen men …

Jaha. Så går det till i det här landet. Kungar, Hitler, Stalin och KD, inte konstigt att de blivit så jävla märkliga! Det sa jag åt henne. Trodde hon skulle springa, som de brukar göra. Men hon blev förbannad, började skälla ut mig.

Jag insåg att även detta hände av en anledning. Gud prövade mig. Jag vände andra kinden till.

När jag stått tyst med vänsterkinden mot henne i någon minut gav hon upp och bara gick.

Det är det här jag menar med heligt förbannad. Jag var arg som satan och är det fortfarande, men jag kontrollerar mig. Den heliga vreden är vit och kall, inte röd och spottande. Det svarta hatet ligger tryggt nere i fötterna, gör mig stadig. På det en fernissa med kristen kärlek. Det är så de gör.

Mannen var borta, kanske hade han gått på lunch, tanten var kvar.

Jag gick tillbaka till kontoret. Mannen var borta, kanske hade han gått på lunch, tanten var kvar.

– Jag vill gå ur partiet, sa jag.

– Ursäkta?

– Ni är ju Tysklands största parti, jag ville gå med i en sekt!

Dumt stirrande bakom glasögonen.

– Ursäkta?

– Jag vill gå ur!

– Du vill … inte medlem?

– Ja! Inte medlem, inte kristdemokrat.

Jag gestikulerade så gott jag kunde, men försökte att hålla rörelserna lugna, inte aggressiva.

Damen log nervöst.

– Det är okej, du är inte medlem.

– Jag är visst medlem, jag gick med och betalade!

– Ah, Bezahlung …

Hon plockade bakom disken, räckte mig fem euro tillbaka. Handen darrade.

– Jag bryr mig inte om pengarna! Jag vill bara inte vara medlem. Ta bort mitt namn.

Damen svalde något, fick inte fram ett ljud. Låtsades som om hon inte förstod.

Jag böjde mig över den lilla disken. Hon hickade till igen, sträckte sig efter telefonen.

– Nej! sa jag, bestämt men vänligt. Jag vill bara ha tillbaka min inträdesansökan.

Där låg den. Ensam i ett hörn, inte i en korg eller mapp. Kanske hade de inte ens tänkt registrera mig. Bara sno mig på pengar. Sådana är de.

Jag grep papperet och då grep hon min hand. Hon var blekare än förut, och hennes ögon var enorma bakom glasen. I andra handen höll hon telefonluren.

– Nein, sa hon hest.

Då kände jag att det räckte. Maria Johanssons personuppgifter tillhör henne, och hennes fem euro med, tack så mycket. Jag placerade så stilla jag kunde en örfil på tantens bleka kind, vände och gick.

Ute på gatan började jag skratta. Från början ett resignerat fniss, sedan växte det, jag skrattade så rutorna skallrade runt mig. Nej, jag är inte lättlurad längre. Men jag kan se humorn i att ni försöker.

*

Maria Johanssons blogg, måndag 1 februari, klockan 12.34:

 

Jag fortsätter på den Rätta Vägen

Ni försöker få mig att bli arg och oregerlig, lämna lugnet. Ni lyckas inte! Jag är numer avfälling från Kristdemokraterna. Ni lyckades inte med det heller.

Nej, jag gick inte som ett får in i det största partiet. Däremot är jag fortfarande fylld av Gud, och fri från orena tankar.

Ni förstår, man hittar inte Gud i stora hus. Man finner Gud på gatan och dit ska jag nu.

Vreden är min drivkraft, mig skall intet fattas.

Kram på er!

 

Maria Johanssons blogg, tisdag 2 februari, klockan 08.03:

GUD PRÖVAR MIG OCH LEDER MIG RÄTT

Efter nederlaget hos KD gav jag mig ut på gatorna igen i går eftermiddag. Och se, som en besvarad bön kom Hare Krishna runt ett hörn på en vimlande turistgata och jag följde dem, som en självklarhet. De tog emot mig med öppna armar. De gav mig mat och kärlek.

Sedan gick de hem, men de bjöd inte med mig. Det gör inget. Jag dansar ensam.

 

Ja, jag dansade längs gatorna hela dagen. Framåt kvällen kastade några skinheads en ölburk på mig. Jag dansade vidare, ända tills det blev ljust igen.

Så länge jag dansar är det jag som bestämmer.

Fast nu måste jag nog sova lite.

*

Dunk dunk dunk DU-DUNK DUNKDUNK.

Det bultar i mörkret.

Det bultar trummor, hammare, kön, baksmälla, det slutar inte och mörkret är inte tropisk natt, bara en filt, och till slut måste Maria vakna fast hon inte vill.

Hon stapplar upp. Utanför hennes dörr står Isis. Hon är svartklädd och ser allvarlig ut.

– Maria, hur är det med dig? Du har väl inte glömt?

– Vilken dag är det?

– Tisdag! Hur är det med dig? Har du druckit?

Maria gillar inte alls Isis ton, men hon undertrycker lusten att bita i de små händerna som försöker ta på henne och mana henne mot badrummet. Benen är tunga av all dans och huvudet värker. Hjärnan vaknar ännu långsammare än kroppen, och försöker förgäves reda ut vilken situation den stackars kroppen befinner sig i. Tisdag? Och?

Maria sjunker ned på toastolen.

– Vi pratade ju massor om det här i torsdags, och bestämde, det är dags att träffa Nishe, hörs Isis röst utifrån rummet.

Ett minne är nästan uppe vid ytan, men försvinner igen. Marias kiss skvalar ned på toahyllan och stänker upp lite. Urinen luktar skarpt, ja, hela hon gör det. Men nä, hon ska nog inte tvätta sig i dag. Heller.

Maria kikar ut i rummet.

– Jag vet att du har velat vara i fred några dagar, säger Isis rygg medan hon ryckigt rotar i röran av kläder på golvet, och det är helt okej, Maria, men det här är ju viktigt. Det är inte bara dig det gäller.

Maria undertrycker en ny impuls: att fråga mer. Det är ju faktiskt fantastiskt spännande det här. Och synnerligen oväntat, att ge sig iväg till ett viktigt möte utan att ha en aning om vad det gäller.

Hon står stilla medan Isis klär på henne de anständigaste kläder hon lyckats hitta och drar en svart peruk över Marias skalle och långt ned i pannan.

Men på väg ut genom dörren hejdar hon Isis, hon måste kyssa den stora munnen, trots att Maria Johansson är strängt asexuell. Isis stannar till, stel i sin stress, men efter en sekund besvarar hon kyssen.

– Maria, du är en fantastisk människa, säger Isis och Maria nickar tyst instämmande.

*

Det här borde vara en angelägenhet mellan två människor. Eller, helst borde bara en människa vara involverad, den viktiga. Maria Johansson. Men det går ju inte.

Minnet har sakta krupit tillbaka. På den vindlande vägen hit, denna tisdagsmorgon, frågade Maria om det var något kristet det här, och Isis svarade tvekande att ja, lite, och Maria svarade kort: Okej då. Sedan var Isis tyst resten av vägen. Maria var tyst hon med, och försökte minnas.

Det känns som en evighet sedan hon pratade med Isis om det här – sa hon att det var i torsdags? En evighet sedan dess, en Guds evighet. Nästan som om det var en annan människa, inte Maria Johansson, som börjat prata om att det var svårt att byta namn i Sverige, och om skilsmässor, och om en hel massa saker som kom med av bara farten, medan Isis ögon lyste av entusiasm. Maria minns mest de där ögonen, det och den fuktiga värmen mellan Isis ben där de stod och hängde i baren.

Hans ansikte är litet men slitet.

Nu sitter Maria Johansson i en blanknött soffa i en källare. Mannen mittemot henne är yngre än hon. Tror hon, det är svårt att veta. Hans ansikte är litet men slitet.

Fukt kryper längs källarväggarna, blandar sig i talet. Precis som personerna i rummet gör:

En stammande tolk.

En annan, ännu yngre man, som väser ibland och stirrar mycket. Han är någon sorts släkting till den det gäller.

Den det gäller, tystast av alla, lätt darrande, liten och sliten.

En Isis, som Maria efter mycket övertalning lyckats få att vänta i hallen utanför, inte sitta med och lyssna, ta över.

Men ändå känns Isis på något sätt närvarande. Som väggarnas fukt. Fast varmare.

– Ni känner båda Isis? säger tolken på engelska.

Maria nickar. Hur skulle de annars ha hamnat här.

– Isis har hjälpt oss förut, fortsätter tolken. Så vi räknar med att du vet vad du ger dig in på? Hon har förklarat?

– Ja, halvljuger Maria och lutar sig tillbaka i soffan,

Hon tvingar den fuktiga luften långt ned i lungorna. Det är lugnt. Hon har inget att vara nervös för. Det är inte hon som är en gömd flykting.

Tolken säger något på ett annat språk. Ljuden hon formar låter inte som att de över huvud taget skulle gå att stava med det latinska alfabetet. Maria har ingen chans att förstå något. Hon tittar runt väggarna. Undrar mot vilken Isis lilla rosenöra ligger tryckt.

Tolken vänder sig till Maria igen.

– Har du planerat vad du ska säga till myndigheterna?

Maria Johansson vaknar till, fnyser högt.

– Myndigheterna ska skita i vem jag ligger med! Eller vem jag gifter mig med, menar jag.

Tolkens ögon blir isiga.

– Det tycker vi med. Men det gör de inte, säger hon kort.

Tystnad kryper ikapp med fukten. Maria känner sig ovant obekväm. Hon tittar in i tolkens ögon och av någon anledning kommer hon att tänka på grå stenkulor i fuktigt sandlådegrus. Kanske är det lukten här nere. Betong, murbruk.

Kom igen Maria. Fokusera.

– Nå? säger tolken utan att stamma.

Maria knycker på nacken och drar hårt efter andan för att komma tillbaka till verkligheten.

– Okej, säger hon. Jag vill ha hans efternamn. Kanske ta hans religion också, det beror på vad den är. Jag vill fortsätta ligga med vem jag vill. Egentligen gillar jag mest kvinnor nu, synd att han inte var det, men det är bara bra om han vill byta kön. Någon sådan har jag inte provat. Tror jag.

De isiga ögonen verkar på något sätt ha varit förberedda. De glimtar till av svadan, men inte mer.

– Och det där vill du att jag ska översätta? säger tolkmunnen torrt.

– Luften är fri, säger Maria Johansson och drar ett djupt andetag.

Bakom sig hör hon ett svagt knäppande, som av en dörr som öppnas på glänt.

Tolken vänder sig mot den hopsjunkne men hårt koncentrerade lille mannen i soffan och utstöter sina ljud. Efter några sekunder blandar sig ett nytt ljud i. Maria sliter blicken från väggarna och tittar mot soffan. Jo, han skrattar faktiskt. Karln sitter och skrattar. Ja ja, bra att han kan ta livet med humor, stackars sate.

Sedan går en kall kåre, kallare än källaren, genom Maria. Den yngre mannen bredvid den skrattande stirrar på henne, intensivt men helt tyst, utan att röra en min. Det är hat i hans ögon.

Tolken vänder sig tillbaka igen. Hennes ansikte är stelt. Situationen förvirrar Maria till vansinnets gräns, hon biter sig själv hårt i kindens insida för att påminna sig om att hon är större än så, att hon inte bryr sig om gränser.

– Vi undrar, säger tolken lika stelt, om de svenska myndigheterna brukar acceptera sådana historier bättre? Till exempel, om din blivande make skulle säga att han måste byta kön, är det lättare att få stanna då?

Maria spärrar upp sina osminkade ögon.

– Svenska myndigheter? Men jag ska inte tillbaka till Sverige! I helvete heller!

– Men …

Tolken verkar för första gången förvirrad hon med, tystnar. I gengäld utbryter den unga släktingen i arga ord. Maria Johanssons tilltänkte make stirrar uttryckslöst i golvet.

Maria stirrar upp i taket. Ögonen svider. Jävla människor. Hur svårt kan det vara.

Sedan står tolken plötsligt bredvid henne och uppenbarligen försöker hon hindra den yngre mannen från att attackera, och utan att Maria vet hur är Isis där, och alla skriker på tyska och andra obegripliga språk och Isis drar Maria ut ur källarrummet och hennes naglar är väldigt vassa i Marias axel.

*

Maria Johanssons blogg, tisdag 2 februari, klockan 20.23:

 

Den Gudomliga Maria har nått fram till SANNINGEN

Jag har mediterat i dag.

Jag har gjort andra saker med, men de ska ni skita i. Jag har gått hem och stängt min dörr och inte öppnat den för några bultningar. Jag behövde lite lugn, förstår ni. Och nu tänker jag behålla mitt lugn. Och inte prata med en enda jävel förrän jag själv känner för det.

 

Nå. Meditationen. Jag tror att Hare Krishna, som jag gick med i i går, mediterar. Sjukt tråkigt är det, men känns ändå bra på något sätt. Efter ett tag börjar hårbotten krypa och alla små hår på din kropp börjar klia. Men du får inte röra dig. Sedan tänker du på ingenting och sedan prövas du igen, med sexuella tankar. Men du sitter stilla. Du följer inte dina impulser.

Men efter ett tag kan man behöva en paus. Jag googlade lite om Hare Krishna. Bedöms ha 1 miljon medlemmar, sa Wikipedia.

 

Jag mediterade lite till och kom rätt snabbt fram till Sanningen. Den Pånyttfödda Maria kan inte tillhöra någon sekt. Alla sekter växer. Blir till siffror som kan mätas.

Alla följare är får.

Jag är en herde.

Jag är Maria Johansson och jag har haft ett enskilt samtal med Gud. Vi har upprättat en överenskommelse: Gud är på min sida och jag är hans/hennes ställföreträdare på jorden. Jag har grundat en ny religion. Men det finns, och får bara finnas, en enda utövare i världen. Jag. Alla andra som försöker konvertera till Den Sanna Tron kommer att slås döda till marken av Guds vrede.

Jag är den enda som kommer överleva domedagen.

Okej, nu vet ni det, ha så kul tills dess!

Fortsättning följer i nästa nummer.

 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Världen har ögonen på svenskars stöd för PKKs syriska grenar i Rojava. Men hur mycket vet du om PKK, PYD och YPG? Prenumerera på vårt nyhetsbrev nu så får du ett samlat paket av Rojava-rapportering och upplåsta reportage direkt i brevlådan.

Klicka här för att stänga