Maria Johanssons memoarer – del 16

7. Nätter sänker sig över allt och alla. Januari slutar blicka bakåt och vänder sig mot framtiden. Maria Johansson har varit vaken och tänkt så länge att hon tappat tideräkningen. Hon letar febrilt efter dagens datum. Till sist måste hon knacka på hos grannen och fråga. Sedan återvänder hon till sin anteckningsbok. Söndag 31 januari […]

7.

Nätter sänker sig över allt och alla. Januari slutar blicka bakåt och vänder sig mot framtiden.

Maria Johansson har varit vaken och tänkt så länge att hon tappat tideräkningen. Hon letar febrilt efter dagens datum. Till sist måste hon knacka på hos grannen och fråga.

Sedan återvänder hon till sin anteckningsbok.

Söndag 31 januari

Kära dagbok!

De fortsätter försöka jävlas med mig – när ska de fatta att det inte lönar sig? Jag är på en annan nivå, jag står över er, ert spott rinner av mig men jag spottar gift tillbaka om ni inte passar er.

Hur som helst, jag fortsätter utvecklas. Jag har blivit asexuell. DET måste fan vara det ovanligaste. Passar rätt bra också, för jag ska nog snart ha mens igen.

Jag har inte haft sex på nästan tre dygn. Inte rört vid mig själv. Knappt ens tänkt på sex. Kan inte minnas när jag var avhållsam så här länge senast!

Det har ju blivit rätt mycket senaste månaderna. Det var som om Den Nya Maria släppte lös en förträngd urkraft. Öppnade Pandoras Vagina. Ja en hel del har det blivit, även efter att jag slutade slampa runt i Thailand. Den senaste var Isis så klart. Herregud vad jag knullat henne sedan jag kom hit. Och så han den där piercade – honom hade jag nästan glömt! Det var en oväntat trevlig upplevelse, hade faktiskt tänkt gå dit igen, men det hände så mycket annat …

Nej. Inte tänka på sex.

Sex är bara en del av Den Pånyttfödda Maria, och just nu är det ingen del alls. Jag är hjärna, hjärta, spott och svett och lungor; fittan är bara en av de centrala knutpunkterna, inte det som styr.

Fan, bara för att jag bestämt mig ska kroppen börja trilskas. Pockar på uppmärksamhet, vill gnida sig mot kontorsstolen jag sitter på.

Nej.

En människa är aldrig starkare än sin starkaste drift. (Är det jag som myntat det?)

Nej, en människa, nej. Men nu ska jag vända mig till Gud. Att testa olika religioner – det har ju varit planen hela tiden! Bara glömde det lite. Gud kan säkert hjälpa mig med avhållsamheten också. Både från sex och alkohol.

Det kan nog behövas.

Och så måste jag meddela resten av världen.

 

Maria Johanssons blogg, söndag 31 januari, klockan 10.47:

 

DEN NYA TIDEN FORTSÄTTER

Hej världen!

Maria Johansson har blivit asexuell. DET är ta mig fan ett stordåd i dessa tider.

Vill inte höra några av era kommentarer på detta. Jag har äntligen hittat hur man stänger av kommentarsfunktionen här – ha!

Maria Johansson är asexuell, hon varken har eller vill ha sex, och ni kan inte locka henne med era små bedjande kön och falska jävla ord.

Jag ska passa på att finna Gud samtidigt, precis som jag meddelade i min tabell förut.

 

Ni kanske tänker att jag svär för mycket för att vara religiös. Jodå, jag är medveten om det, det är en av de saker jag har tänkt på senaste dagarna. Maria Johansson är medveten om ALLT och hon tänker snabbare än ni någonsin kan greppa. Och ibland pratar hon ännu snabbare än hon tänker – de så kallade fula orden har sprutat ur min mun och mina fingertoppar. Det började samtidigt som Den Gamla Maria dog (hon svor i stort sett aldrig, och ganska sällan var det hon hävde ur sig fåniga omskrivningar som ”jäklar” eller ”attans” också).

Sedan var det något som släppte.

 

Men Gud sitter inte där. Gud är större än våra ord, det vet ju alla. Så jag skiter i att vårda mitt språk.

Och nu ska jag prova på lite kristlig ödmjukhet.

Inled mig icke i frestelse att göra nåt annat.

 

*

Steg ekar. Annars är den väldiga kyrkan tyst. Tyst och kall och nästan tom och ganska mörk.

Maria Johansson slår sig ned på en bänk. Lutar sitt rödperukshuvud i händerna. Försöker tänka på inget särskilt, särskilt inte sex. Hon är klädd i vitt, det har på något sätt känts passande.

Bänken är hård och obekväm. Tiden krälar långsamt. Det sticker i fötterna, som om de ville gå därifrån. De är det enda som inte är vitt på henne, för skorna är bruna och dessutom leriga. Stilla, ni har ingen vilja, säger Maria åt sina fötter.

Blunda. Tänka på inget. Känna Gud. Luta pannan mot det svala trät på bänkryggen framför.

Jaha, det kanske ändå är rätt vanligt att gå i kyrkan här?

Hon vaknar med ett ryck av att kyrkklockorna dånar.

Ser sig förvirrat omkring. Plötsligt är där massor av folk. Jaha, det kanske ändå är rätt vanligt att gå i kyrkan här?

De är överallt. Sitter på de lediga bänkarna. Framför henne, bakom, runt om. Skär av alla flyktvägar.

Fast, noterar Maria, precis runt omkring henne själv är det en tom cirkel.

En sidoblick glänser till några meter bort men vänds kvickt framåt igen.

Där framme vid altaret har präster och deras underlydande samlats. Guld blänker i dunklet. Än så länge har de flesta av dem ryggen mot församlingen. Alla väntar på något.

En av de vitklädda tänder rökelse.

Vad är det här för religion egentligen, tänker Maria. Katoliker? Tysk-ortodoxa, finns det?

Jävligt många är de i alla fall. För många. Tysta. Tusen ögon som sneglar men inte vågar möta hennes blick. Vad gör Den Pånyttfödda Maria här? Hon kan aldrig vara en i fårskocken.

Maria rätar lite mer på ryggen. Den knakar.

Plötsligt blixtrar det till. En sekund tänker Maria att det är Guds vrede, men inser sedan att det är en tjock tant i ful hatt. Med en kamera. Ute i sidogången.

Maria kisar. Ser att det står fler människor ute i sidogångarna. Vad gör de egentligen?

Hon rycker till igen när den väldiga stensalen börjar vibrera av sång. Fler kameror knäpper. Svett väller fram.

Omgiven av en fårskock, betittad av turister. Nej, detta är inte Maria Johanssons plats.

Intellektet hinner inte med, kroppen hoppar upp på bänken. Rösten ekar högre än den någonsin gjort, skär tvärt av den entoniga sången.

– Kan ni inte låta mig vara ifred ens i kyrkan? Era jävla fittor! I Guds hus!

Rösten låter ovanligt gäll. Svett i pannan nu också.

– Och ni är inte bättre, era jävla får! kan Maria inte låta bli att fräsa åt människorna närmast.

Hon börjar kravla ned. Varför darrar benen? Ser sig omkring i det väldiga rummet som plötsligt ekar av tystnad.

Många är de, de jävla fåren. Stirrar, och alla ser inte helt ödmjuka ut längre.

Maria ändrar sig, tvingar benen stadiga och reser sig igen, upp på bänken, marscherar längs den – fåren drar sig undan, utom en kärring. Henne trampar Maria på vänstra knät.

Snabbt är hon ute i mittgången, och där närmar sig en stor karl, och då springer Maria.

Ingen springer efter henne, men blickar av stinkande kristet medlidande klibbar på hennes rygg.

 

Mörka gator. Helvete helvete helvete. Vad fan hände därinne egentligen? Månglarna ur templet och turisterna ur kyrkan.

Maria går på. Ett lätt duggregn börjar falla. Tack gud, tänker Maria ödmjukt, spola mig ren från synd.

Det här är okända kvarter. Hon vet inte ens åt vilket väderstreck hon går. Gatorna är anmärkningsvärt tomma. De är väl i kyrkan allihop. Maria fnyser föraktfullt rakt ut. Uppenbarligen var det fel religion hon hittade. Vad var det nu det stod i listan? Naturreligioner. Kristdemokrater, Sveriges minsta parti.

Maria är den sista kvinnan på jorden, eller den första.

Mörkret tilltar med regnet. Maria försöker orientera sig, men hon känner inte igen något, varken i horisonten eller här på gatan. En stor byggnad till vänster. Graffiti. Ett enda hörnfönster lyser svagt. På andra sidan gatan sovande småbutiker. Maria är den sista kvinnan på jorden, eller den första.

Men när hon svänger runt nästa hörn är gatan inte längre helt tom. En kvinna lösgör sig ur skuggorna, kommer mot henne på trottoaren. Nästan lika mörk som skuggorna är hon. Mörk hud, svart huvudduk, svart kappa. Och mörkt blånade tatuerade mönster i pannan, ser Maria strax.

Hon möter intresserat kvinnans blick, men dennas ögon viker undan, vill passera obemärkt.

– Entschuldigung, säger Maria kvickt och griper tag i hennes arm, what is your religion?

Kvinnan rycker till, hårt, ser livrädd ut.

Maria ler stort, och säger lugnt, ödmjukt:

– Godkväll, damen, vad är er religion? Jag tycker om er.

Kvinnan sliter sig lös – så mycket oanad kraft det fanns i den kroppen! – och rusar. Kastar sig in i en port.

Svart vrede väller upp i Maria. Men nej, den måste betvingas. Kanske förstod stackarn inte engelska.

Lugn, Pånyttfödda Maria. Gå hem och meditera. ”Ha tråkigt med flit”, som du också skrev i din lista. Det passar nog bra nu, sätter stämningen för din frälsning.

I morgon ska jag fan bli kristdemokrat.

*

Heligt förbannad, heter det ju. Det får man vara ibland, även som religiös.

Jag börjar tröttna på det här. Det är gammalt. Att ni hela tiden försöker lura mig, blåsa mig.

Skillnaden är att nu upptäcker jag det på en gång. Den Pånyttfödda Marias Nya Medvetande är inte att leka med. Så lägg ner!

På väg ned i trappen frågade jag en av kukkvinnorna var man kunde gå med i Kristdemokraterna.

Jag gick ut kristen och ödmjuk i morse. På väg ned i trappen frågade jag en av kukkvinnorna var man kunde gå med i Kristdemokraterna. På internet, sa hon och glodde. Nej, jag vill ha den där personliga kontakten, sa jag vänligt. Hon undrade vad jag skulle göra. Bli medlem, sa jag. Hennes ögon blev stora, sedan smalnade de.

– Säkert, du ska bara bli medlem? Ja, det är väl ingen hemlighet. De har ett kontor här i närheten, på Schönhauser Allee.

Sedan glodde hon igen, jag sa tack och vände andra kinden till.

 

Hittade en skylt med Christlich Demokratische Union relativt enkelt. Det var öppet. Jag gick in.

För enkelt, ja jag vet.

– Hej, sa jag på engelska, jag vill gå med i partiet.

Damen framför mig lyste upp.

– Willkommen! Einen Moment bitte.

Hon hämtade en yngre man. Antagligen på grund av språket. Jag har kommit att tycka mycket om Berlin, men inte har invånarna varit snabba på att lära sig engelska, inte. Eller svenska.

Mannen log han med. Såg ut som en typisk politiker. Fast jag tyckte att blicken han gav mig inte var helt kristlig, jag kände den kittla i mina lössläppta bröstvårtor under linnet.

Jag andades lugnt och upprepade att jag ville gå med. Han log ännu mer, frågade om jag ville veta lite mer om partiet först. Nädå, jag vet, sa jag. Jag tänkte gå med bara, för jag tycker lite synd om er.

Han såg förvirrad ut men fortsatte le, plockade med papper. Hoppas han inte blev förolämpad av att jag sa så, tänkte jag. Men medlidande är väl en dygd.

Jag fick en blankett att fylla i. Insåg att jag glömt läsglasögonen någonstans. Jag använder dem sällan nu för tiden, jag lever och skriver på känn i stället.

Den första damen hjälpte mig lite, hon hade själv glasögon. Blanketten var på tyska förstås. Namn. Födelseort. Civilstånd. Jag skrev i allt, sanningsenligt. Yrke? ”Självständig” kunde man kryssa i, det kändes bra. Inkomst – tja, ingen. Eller ett par hundra för tavlorna jag sålt, bara. De där hundratusennånting var det ju inte Den Pånyttfödda Maria som jobbat ihop, så de räknades inte tyckte jag.

Eftersom jag hade så låg inkomst skulle jag bara betala fem euro i månaden. Bra.

Jag insisterade på att få betala kontant, med en gång. De log lite mer och utbytte blickar och sedan tackade de.

– Så, jag är medlem nu? sa jag när jag tog emot en kopia på blanketten.

– Javisst, log de båda.

Jag kände den gudomliga friden fylla mitt bröst. Maria Johansson är Kristdemokrat, detta föraktade lilla parti som ligger och guppar, försöker hålla sig ovanför 4%-spärren.

De prackade på mig några broschyrer, vi log i samförstånd mot varandra, jag gick.

Köpte frukt på gatan, satte mig på en refug och åt. Ännu kände jag den gudomliga friden. Och ja, ni som läser det här kanske anar vad som kommer. Kul för er då.

Jag bläddrade i broschyrerna. De var ganska påkostade. Försökte tränga igenom tyskan – minnas skolåren, jämföra med svenska ord.

Partiets idéer: Folket, kristet-socialt, liberalt, konservativt. Snacka om att helgardera sig, tänkte jag och spottade försiktigt ut en aprikoskärna.

Historia. Bundeskanzler. 1949–63. 1966. 1969. 1982. 1998. 2005 …

Vad fan stod det egentligen? Jag fastnade med en banan halvvägs in i munnen. Reste mig, knackade ödmjukt en fotgängare, som väntade på grönt, på axeln.

– Ursäkta, vad står det här?

– Va, sa fotgängaren förvirrat.

Men sedan hjälpte hon mig. Hjälpte. Tittade och läste. Berättade att Kristdemokraterna haft makten nästan ända sedan andra världskriget. Även nu.

Jag var förstummad. Övertygad om att det varit Socialdemokraterna, svensk som jag är.

– Nja, sa kvinnan, Socialdemokraterna är ju med i koalitionen men …

Jaha. Så går det till i det här landet. Kungar, Hitler, Stalin och KD, inte konstigt att de blivit så jävla märkliga! Det sa jag åt henne. Trodde hon skulle springa, som de brukar göra. Men hon blev förbannad, började skälla ut mig.

Jag insåg att även detta hände av en anledning. Gud prövade mig. Jag vände andra kinden till.

När jag stått tyst med vänsterkinden mot henne i någon minut gav hon upp och bara gick.

Det är det här jag menar med heligt förbannad. Jag var arg som satan och är det fortfarande, men jag kontrollerar mig. Den heliga vreden är vit och kall, inte röd och spottande. Det svarta hatet ligger tryggt nere i fötterna, gör mig stadig. På det en fernissa med kristen kärlek. Det är så de gör.

Mannen var borta, kanske hade han gått på lunch, tanten var kvar.

Jag gick tillbaka till kontoret. Mannen var borta, kanske hade han gått på lunch, tanten var kvar.

– Jag vill gå ur partiet, sa jag.

– Ursäkta?

– Ni är ju Tysklands största parti, jag ville gå med i en sekt!

Dumt stirrande bakom glasögonen.

– Ursäkta?

– Jag vill gå ur!

– Du vill … inte medlem?

– Ja! Inte medlem, inte kristdemokrat.

Jag gestikulerade så gott jag kunde, men försökte att hålla rörelserna lugna, inte aggressiva.

Damen log nervöst.

– Det är okej, du är inte medlem.

– Jag är visst medlem, jag gick med och betalade!

– Ah, Bezahlung …

Hon plockade bakom disken, räckte mig fem euro tillbaka. Handen darrade.

– Jag bryr mig inte om pengarna! Jag vill bara inte vara medlem. Ta bort mitt namn.

Damen svalde något, fick inte fram ett ljud. Låtsades som om hon inte förstod.

Jag böjde mig över den lilla disken. Hon hickade till igen, sträckte sig efter telefonen.

– Nej! sa jag, bestämt men vänligt. Jag vill bara ha tillbaka min inträdesansökan.

Där låg den. Ensam i ett hörn, inte i en korg eller mapp. Kanske hade de inte ens tänkt registrera mig. Bara sno mig på pengar. Sådana är de.

Jag grep papperet och då grep hon min hand. Hon var blekare än förut, och hennes ögon var enorma bakom glasen. I andra handen höll hon telefonluren.

– Nein, sa hon hest.

Då kände jag att det räckte. Maria Johanssons personuppgifter tillhör henne, och hennes fem euro med, tack så mycket. Jag placerade så stilla jag kunde en örfil på tantens bleka kind, vände och gick.

Ute på gatan började jag skratta. Från början ett resignerat fniss, sedan växte det, jag skrattade så rutorna skallrade runt mig. Nej, jag är inte lättlurad längre. Men jag kan se humorn i att ni försöker.

*

Maria Johanssons blogg, måndag 1 februari, klockan 12.34:

 

Jag fortsätter på den Rätta Vägen

Ni försöker få mig att bli arg och oregerlig, lämna lugnet. Ni lyckas inte! Jag är numer avfälling från Kristdemokraterna. Ni lyckades inte med det heller.

Nej, jag gick inte som ett får in i det största partiet. Däremot är jag fortfarande fylld av Gud, och fri från orena tankar.

Ni förstår, man hittar inte Gud i stora hus. Man finner Gud på gatan och dit ska jag nu.

Vreden är min drivkraft, mig skall intet fattas.

Kram på er!

 

Maria Johanssons blogg, tisdag 2 februari, klockan 08.03:

GUD PRÖVAR MIG OCH LEDER MIG RÄTT

Efter nederlaget hos KD gav jag mig ut på gatorna igen i går eftermiddag. Och se, som en besvarad bön kom Hare Krishna runt ett hörn på en vimlande turistgata och jag följde dem, som en självklarhet. De tog emot mig med öppna armar. De gav mig mat och kärlek.

Sedan gick de hem, men de bjöd inte med mig. Det gör inget. Jag dansar ensam.

 

Ja, jag dansade längs gatorna hela dagen. Framåt kvällen kastade några skinheads en ölburk på mig. Jag dansade vidare, ända tills det blev ljust igen.

Så länge jag dansar är det jag som bestämmer.

Fast nu måste jag nog sova lite.

*

Dunk dunk dunk DU-DUNK DUNKDUNK.

Det bultar i mörkret.

Det bultar trummor, hammare, kön, baksmälla, det slutar inte och mörkret är inte tropisk natt, bara en filt, och till slut måste Maria vakna fast hon inte vill.

Hon stapplar upp. Utanför hennes dörr står Isis. Hon är svartklädd och ser allvarlig ut.

– Maria, hur är det med dig? Du har väl inte glömt?

– Vilken dag är det?

– Tisdag! Hur är det med dig? Har du druckit?

Maria gillar inte alls Isis ton, men hon undertrycker lusten att bita i de små händerna som försöker ta på henne och mana henne mot badrummet. Benen är tunga av all dans och huvudet värker. Hjärnan vaknar ännu långsammare än kroppen, och försöker förgäves reda ut vilken situation den stackars kroppen befinner sig i. Tisdag? Och?

Maria sjunker ned på toastolen.

– Vi pratade ju massor om det här i torsdags, och bestämde, det är dags att träffa Nishe, hörs Isis röst utifrån rummet.

Ett minne är nästan uppe vid ytan, men försvinner igen. Marias kiss skvalar ned på toahyllan och stänker upp lite. Urinen luktar skarpt, ja, hela hon gör det. Men nä, hon ska nog inte tvätta sig i dag. Heller.

Maria kikar ut i rummet.

– Jag vet att du har velat vara i fred några dagar, säger Isis rygg medan hon ryckigt rotar i röran av kläder på golvet, och det är helt okej, Maria, men det här är ju viktigt. Det är inte bara dig det gäller.

Maria undertrycker en ny impuls: att fråga mer. Det är ju faktiskt fantastiskt spännande det här. Och synnerligen oväntat, att ge sig iväg till ett viktigt möte utan att ha en aning om vad det gäller.

Hon står stilla medan Isis klär på henne de anständigaste kläder hon lyckats hitta och drar en svart peruk över Marias skalle och långt ned i pannan.

Men på väg ut genom dörren hejdar hon Isis, hon måste kyssa den stora munnen, trots att Maria Johansson är strängt asexuell. Isis stannar till, stel i sin stress, men efter en sekund besvarar hon kyssen.

– Maria, du är en fantastisk människa, säger Isis och Maria nickar tyst instämmande.

*

Det här borde vara en angelägenhet mellan två människor. Eller, helst borde bara en människa vara involverad, den viktiga. Maria Johansson. Men det går ju inte.

Minnet har sakta krupit tillbaka. På den vindlande vägen hit, denna tisdagsmorgon, frågade Maria om det var något kristet det här, och Isis svarade tvekande att ja, lite, och Maria svarade kort: Okej då. Sedan var Isis tyst resten av vägen. Maria var tyst hon med, och försökte minnas.

Det känns som en evighet sedan hon pratade med Isis om det här – sa hon att det var i torsdags? En evighet sedan dess, en Guds evighet. Nästan som om det var en annan människa, inte Maria Johansson, som börjat prata om att det var svårt att byta namn i Sverige, och om skilsmässor, och om en hel massa saker som kom med av bara farten, medan Isis ögon lyste av entusiasm. Maria minns mest de där ögonen, det och den fuktiga värmen mellan Isis ben där de stod och hängde i baren.

Hans ansikte är litet men slitet.

Nu sitter Maria Johansson i en blanknött soffa i en källare. Mannen mittemot henne är yngre än hon. Tror hon, det är svårt att veta. Hans ansikte är litet men slitet.

Fukt kryper längs källarväggarna, blandar sig i talet. Precis som personerna i rummet gör:

En stammande tolk.

En annan, ännu yngre man, som väser ibland och stirrar mycket. Han är någon sorts släkting till den det gäller.

Den det gäller, tystast av alla, lätt darrande, liten och sliten.

En Isis, som Maria efter mycket övertalning lyckats få att vänta i hallen utanför, inte sitta med och lyssna, ta över.

Men ändå känns Isis på något sätt närvarande. Som väggarnas fukt. Fast varmare.

– Ni känner båda Isis? säger tolken på engelska.

Maria nickar. Hur skulle de annars ha hamnat här.

– Isis har hjälpt oss förut, fortsätter tolken. Så vi räknar med att du vet vad du ger dig in på? Hon har förklarat?

– Ja, halvljuger Maria och lutar sig tillbaka i soffan,

Hon tvingar den fuktiga luften långt ned i lungorna. Det är lugnt. Hon har inget att vara nervös för. Det är inte hon som är en gömd flykting.

Tolken säger något på ett annat språk. Ljuden hon formar låter inte som att de över huvud taget skulle gå att stava med det latinska alfabetet. Maria har ingen chans att förstå något. Hon tittar runt väggarna. Undrar mot vilken Isis lilla rosenöra ligger tryckt.

Tolken vänder sig till Maria igen.

– Har du planerat vad du ska säga till myndigheterna?

Maria Johansson vaknar till, fnyser högt.

– Myndigheterna ska skita i vem jag ligger med! Eller vem jag gifter mig med, menar jag.

Tolkens ögon blir isiga.

– Det tycker vi med. Men det gör de inte, säger hon kort.

Tystnad kryper ikapp med fukten. Maria känner sig ovant obekväm. Hon tittar in i tolkens ögon och av någon anledning kommer hon att tänka på grå stenkulor i fuktigt sandlådegrus. Kanske är det lukten här nere. Betong, murbruk.

Kom igen Maria. Fokusera.

– Nå? säger tolken utan att stamma.

Maria knycker på nacken och drar hårt efter andan för att komma tillbaka till verkligheten.

– Okej, säger hon. Jag vill ha hans efternamn. Kanske ta hans religion också, det beror på vad den är. Jag vill fortsätta ligga med vem jag vill. Egentligen gillar jag mest kvinnor nu, synd att han inte var det, men det är bara bra om han vill byta kön. Någon sådan har jag inte provat. Tror jag.

De isiga ögonen verkar på något sätt ha varit förberedda. De glimtar till av svadan, men inte mer.

– Och det där vill du att jag ska översätta? säger tolkmunnen torrt.

– Luften är fri, säger Maria Johansson och drar ett djupt andetag.

Bakom sig hör hon ett svagt knäppande, som av en dörr som öppnas på glänt.

Tolken vänder sig mot den hopsjunkne men hårt koncentrerade lille mannen i soffan och utstöter sina ljud. Efter några sekunder blandar sig ett nytt ljud i. Maria sliter blicken från väggarna och tittar mot soffan. Jo, han skrattar faktiskt. Karln sitter och skrattar. Ja ja, bra att han kan ta livet med humor, stackars sate.

Sedan går en kall kåre, kallare än källaren, genom Maria. Den yngre mannen bredvid den skrattande stirrar på henne, intensivt men helt tyst, utan att röra en min. Det är hat i hans ögon.

Tolken vänder sig tillbaka igen. Hennes ansikte är stelt. Situationen förvirrar Maria till vansinnets gräns, hon biter sig själv hårt i kindens insida för att påminna sig om att hon är större än så, att hon inte bryr sig om gränser.

– Vi undrar, säger tolken lika stelt, om de svenska myndigheterna brukar acceptera sådana historier bättre? Till exempel, om din blivande make skulle säga att han måste byta kön, är det lättare att få stanna då?

Maria spärrar upp sina osminkade ögon.

– Svenska myndigheter? Men jag ska inte tillbaka till Sverige! I helvete heller!

– Men …

Tolken verkar för första gången förvirrad hon med, tystnar. I gengäld utbryter den unga släktingen i arga ord. Maria Johanssons tilltänkte make stirrar uttryckslöst i golvet.

Maria stirrar upp i taket. Ögonen svider. Jävla människor. Hur svårt kan det vara.

Sedan står tolken plötsligt bredvid henne och uppenbarligen försöker hon hindra den yngre mannen från att attackera, och utan att Maria vet hur är Isis där, och alla skriker på tyska och andra obegripliga språk och Isis drar Maria ut ur källarrummet och hennes naglar är väldigt vassa i Marias axel.

*

Maria Johanssons blogg, tisdag 2 februari, klockan 20.23:

 

Den Gudomliga Maria har nått fram till SANNINGEN

Jag har mediterat i dag.

Jag har gjort andra saker med, men de ska ni skita i. Jag har gått hem och stängt min dörr och inte öppnat den för några bultningar. Jag behövde lite lugn, förstår ni. Och nu tänker jag behålla mitt lugn. Och inte prata med en enda jävel förrän jag själv känner för det.

 

Nå. Meditationen. Jag tror att Hare Krishna, som jag gick med i i går, mediterar. Sjukt tråkigt är det, men känns ändå bra på något sätt. Efter ett tag börjar hårbotten krypa och alla små hår på din kropp börjar klia. Men du får inte röra dig. Sedan tänker du på ingenting och sedan prövas du igen, med sexuella tankar. Men du sitter stilla. Du följer inte dina impulser.

Men efter ett tag kan man behöva en paus. Jag googlade lite om Hare Krishna. Bedöms ha 1 miljon medlemmar, sa Wikipedia.

 

Jag mediterade lite till och kom rätt snabbt fram till Sanningen. Den Pånyttfödda Maria kan inte tillhöra någon sekt. Alla sekter växer. Blir till siffror som kan mätas.

Alla följare är får.

Jag är en herde.

Jag är Maria Johansson och jag har haft ett enskilt samtal med Gud. Vi har upprättat en överenskommelse: Gud är på min sida och jag är hans/hennes ställföreträdare på jorden. Jag har grundat en ny religion. Men det finns, och får bara finnas, en enda utövare i världen. Jag. Alla andra som försöker konvertera till Den Sanna Tron kommer att slås döda till marken av Guds vrede.

Jag är den enda som kommer överleva domedagen.

Okej, nu vet ni det, ha så kul tills dess!

Fortsättning följer i nästa nummer.

 

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

Shabane Barot:
Makthavarna – alltmer fiender till det levande

“I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och “omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten
Papperslösa får betala priset för arbetslivkriminaliteten. Foto: Axel Green, Johan Nilsson / TT, Naina Helén Jåma / TT

Emil Boss:
Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

“Exotifiering och avhumanisering av arbetarklassen är ett bra gödsel för förtryck”. Emil Boss om svenska myndigheters häxjakt på papperslösa och dess blindhet för arbetslivskriminaliteten.

“Du har anmält mig till facket din jävel, jag ska se till att du blir deporterad!” Byggchefens svordomar är grova i telefonen. Qatar? Nej, Stockholm. 1924? Nej, 2024.

En gipsmontör har under flera år arbetat med nyproduktion för en underentreprenör till bland annat Serneke. Bolagets ägare genomför sin tredje konkurs och arbetaren har sökt facklig hjälp för att få sin lagstadgade lönegaranti. Han är papperslös eftersom chefen, i stället för ett arbetstillstånd, valde att ge honom ett förfalskat spanskt pass.

Befogad myndighetsrädsla

“Vi vågade inte prata med er ute på bygget. Ni verkade schyssta, men vi trodde att det var teater, att ni egentligen jagade papperslösa”. De colombianska arbetarna har inte fel. Det finns myndigheter och granskningstjänster som säger sig verka för en bättre arbetsmiljö och höjd säkerhet, men som samtidigt är på jakt efter att fängsla papperslösa arbetare. Hotet om utvisning kommer från många håll. 

Visste du att papperslösa arbetare som tas i förvar inte sällan blir inlåsta i flera månader? De behandlas som grova brottslingar, trots att allt de gjort i Sverige kan exempelvis ha varit att bygga Ersta sjukhus eller renovera Tullverket – för en låg lön. Ofta har de själva ingen skuld i att de saknar arbetstillstånd. Cheferna har inte sällan lovat arbetarna tillstånd som sedan aldrig kommer. 

En medlem i Stockholms LS blev grovt utnyttjad på en restaurang. Gränspolisen grep honom i kontroll och när han suttit inlåst i över en månad satte de honom på ett plan till fel land. Eftersom han saknade visum i det land han kommit till blev han fast på en flygplats, sedan fick han betala sin egen flygbiljett tillbaka till Sverige och satt inlåst här i flera månader igen. Först därefter skickades han till sitt hemland. Sammanlagt satt han inspärrad i över fem månader.

Arbetaren har berättat om hur Gränspolisen lördagen 9 mars hämtade en kvinna på den psykiatriska akutmottagningen på Universitetsjukhuset i Örebro. Läkarnas bedömning var att kvinnan, gravid i fjärde månaden, behövde vara kvar på avdelningen. Det struntade polisen i, man förde henne med våld ut från sjukhuset för att deporteras. Fundera en stund på den händelsen. Polisingripande på en psykiatrisk akutmottagning. Även för andra patienter är detta ett tämligen brutalt tilltag.

Myndigheterna letar papperslösa – inte arbetslivskriminalitet

Jag deltar då och då på seminarium om arbetslivskriminalitet där myndigheter och politiker berättar om sitt arbete. Nuförtiden handlar mycket om att lyfta fram de myndighetsgemensamma inspektionerna. Det låter progressivt. Alla vill ju ha ordning och reda i till exempel byggbranschen. Men i praktiken betyder inspektionerna exakt det som de där rädda colombianerna misstänkte. En inspektör från Arbetsmiljöverket dyker upp och snackar säkerhet samtidigt som en kollega från Gränspolisen hugger tag i arbetarna och låser in dem.

Vid det här laget vet alla som är insatta i problemen kring arbetslivskriminalitet två saker. Ett: Detta förtryck pågår överallt, inte i periferin. Det är inte längre sjaskiga biltvättar som åtnjuter den billiga prislappen. Det är till exempel byggherrar, kommuner, fastighetsbolag och jordbruksproducenter. Två: Papperslösa arbetare exploateras ofta hänsynslöst. Hur kan det då komma sig att papperslösa behandlas så inhumant och grymt av svenska myndigheter? 

Min gissning är att papperslösa arbetare kan behandlas så grymt av svenska myndigheter för att de inte hörs och syns. Facklig organisering av papperslösa behövs inte minst för göra dem synliga. När den svenska modellen exkluderar papperslösa arbetare lämnas dörren vidöppen för ytterligare kränkningar.

Den riktiga boven går fri

Skulle polisen storma in med en patrull på en akutmottagning och slita ut en förtryckande VD? Skulle polisen gripa en byggchef som förtryckt migranter för att denne annars kanske håller sig undan? Nja, min erfarenhet är att det är ganska vanligt att byggchefer i lugn och ro säljer tillgångarna och lämnar landet när myndigheterna får upp ögonen för brotten.

Ta exemplet med bossen för städfirman som lät papperslösa städa hos Magdalena Andersson. I ett år nu har han kunnat skjuta fram rättegången om städerskans lön. Hur? Han meddelade bara gång på gång att han var sjuk. Städerskan däremot, låstes in i flera månader och utvisades.

Med Allan Edwalls ord: Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Foto på Ronja Rövardotter med Guccikeps.
Ronja Rövardotter "glorifierar den gansterkultur vi försöker krossa", säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli. Foto: Adam Ihse/TT. Kollage: Arbetaren

Tidö­politiker rasar mot nya Ronja Rövar­dotter: ”Glorifierar gangster­kulturen”

Astrid Lindgrens barnbok Ronja Rövardotter har filmatiserats på nytt och den 28 mars hade tv-serien premiär. Nu rasar företrädare för regeringspartierna och stödpartiet Sverigedemokraterna mot nyinspelningen. ”I vårt Sverige ska vi varken glorifiera rövare eller annan gangsterkultur”, säger en talesperson för Tidöpartiernas samordningskansli.

1984 hade filmen Ronja Rövardotter, baserad på Astrid Lindgrens bok med samma namn, premiär. Både boken och filmen har blivit verkliga barnkulturklassiker och förväntningarna har varit stora på den nyinspelade tv-serien. Men på vissa håll råder snarare misstänksamhet än förväntan:

– Det känns minst sagt visset att försöka få rätsida på det här landet och satsa på hårdare tag mot brottslighet, visitationzoner och möjlighet till utvisning för bristande vandel, när vi samtidigt släpper fram så kallad barnkultur som glorifierar den gangsterkultur som vi försöker krossa, säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli.

En rest från “DDR-Sverige”

Enligt Rilsson är Ronja Rövardotter ett typ av kulturellt uttryck som ”kanske kunde slinka igenom under det blåögda 1980-talet i DDR-Sverige”, men som inte har någon roll att spela i det nya, uppstyrda Sverige.

– Det kanske kan verka häftigt med en sådan här rövarkult, men det återspeglar ett kulturklimat där vi inte stannat upp och tänkt efter. Varför görs det ingen serie om någon Ronja Småföretagardotter snarare än ett sådant här ”jag vill vara farlig”-pekoral, frågar Appe Rilsson retoriskt.

Martin Melin, polis och riksdagsersättare från Liberalerna, sade i början av året apropå polisiära tvångsvisitationer: ”Alla som går runt med Gucci-kopiekepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Gucci-kopiekepsar.” Appe Rilsson ser paralleller till den nya serien:

– Här förhärligas plötsligt ett nytt kriminellt kulturuttryck, ett rövarideal, som till sin form dessutom är vad vi på ren svenska skulle beskriva som skabbigt, säger Appe Rilsson, och fortsätter:

– Ska den första åtgärden i våra visitationzoner vara att behöva tvångsvisitera hundratals ungdomar som går omkring otvättade i särk och självlockig skogsråfrisyr och lever rövare?

Tidöregeringen: Rövardotter har “inte någon plats i kulturkanon”

Runtom på Tidöpartiernas samordningskansli och i regeringskansliet i Rosenbad ska den nya tv-serien ha väckt upprördhet och förstämning. Etniciteten hos de rövare som förekommer i serien har i flera fall inte kunnat fastställas. Personskadevapen som armborst och långa spjut ska ha skymtats i några av avsnitten, och enligt uppgift skildras även flera skogsöverfall av medelklassfamiljer ur bakhåll i en icke-problematiserande form.

Enligt obekräftade uppgifter till Arbetaren ska den moderate riksdagsledamoten tillika polisen Fredrik Kärrholm ha sagt att han tänker ”nödvärna skiten” ur den första ungdom han får syn på som anammat den nya retrogansterkulturen från Ronja Rövardotter-serien. 

– En sak kan vi säga säkert, och det är att sådana här avarter inte har någon plats i den nya svenska kulturkanon, säger Appe Rilsson.

Publicerad Uppdaterad