Maria Johanssons memoarer – del 15

5.

– Vad gör du? Kom ner!

– Stå stilla!

– STÅ STILLA NU ANNARS SKJUTER VI!

Strålkastare. Maria Johansson är fångad i en cirkel av isljus. Frusen. Som en ödla som spelar död, eller som en uppstoppad katt på ett kallt plåttak.

Hon vill inte dö. Inte här.

Hon gör som de säger. Lägger bara försiktigt huvudet mot plåten. Tittar på sin hand. En nagel är av och blod droppar, svart mot det ärggröna taket. Piercingarna mellan pek- och lång- och ringfinger blöder också, noterar hon.

Sedan kommer de.

*

Okej. Jag är fri nu. Fri och heligt förbannad.

Fast vad fan, det låter ju som mitt normaltillstånd.

Ja, jag är fri ur arresten eller vad det heter i det här jävla landet, jag är full med blåmärken och de förbannade nazi-Stasi-uniformerna kommer inte gå säkra på gatorna om jag ser dem igen. Jag ska döda er allihop era jävla horor.

Okej, andas, ta det från början säger ni. Fuck you säger jag, men gör det ändå, för detta måste berättas.

Jag hade låtit trycka ett helfigursfoto av mig själv i naturlig storlek, eller ja lite större faktiskt.

Efter lunch på tisdagen gick jag och hämtade ut ett nytt självporträtt. Jag hade låtit trycka ett helfigursfoto av mig själv i naturlig storlek, eller ja lite större faktiskt, på en slags upprullbar plastbanderoll. Nästan precis 100 euro hade det kostat.

Den Pånyttfödda Maria morrade mot mig från den halvmatta plastduken. Hon var krigsmålad i ansiktet och hade sin strap-on fastsatt i pannan som ett horn. Svart kjol, guldsandaler, den röda morgonrocken. Vänstra bröstet hängande utanför, den lilla drakmössan som en ensam bh-kupa på det högra.

Såg bra ut.

 

Drygt tio timmar senare, när klockan närmade sig 23 och staden verkade relativt död denna snålblåsande januaritisdag, lirkade jag mig ut genom ett lite för trångt fönster i huset intill Brandenburger Tors norra flygel.

Jag hade rekat under måndagen. Det var ett löjligt litet avstånd mellan fönstret och den lägre delen av monumentets tak. På andra sidan av det taket gick en trappa upp till en dörr, som uppenbarligen ledde till den högsta punkten och själva statyn. Jag förutsatte att dörren skulle vara olåst, varför skulle den vara låst på denna otillgängliga plats. Men för säkerhets skull hade jag en repstege med krokar i min nya ryggsäck. Den skulle nog vara praktisk när jag skulle ned också.

Jag kände mig som en superhjälte. Eller superskurk kanske.

 

På eftermiddagen gick jag in i monumentets grannhus. Det var också ett slags konstcentrum. Jag berättade vem jag var, jag visade foton av mitt tecknade verk på det andra galleriet, jag sa att jag höll på med ett projekt på uppdrag av det svenska konstinstitutet. Jag sa att jag ville ställa upp min banderoll här, bara under en dag. I morgon kommer jag och hämtar den.

Jag hade förberett allt. Jag är ett geni och mina planer är därefter. Jag hade tagit på mig lite mer konventionella kläder, och min gamla röda peruk, kammat ned luggen över pannan. Inga hakkors i ansiktet. Jag sa inte att mina verk var självporträtt, varför skulle jag. De var konst, helt enkelt.

Jag fick som jag ville. Människor är så enkla när allt kommer omkring. Tror du på vad du själv säger så lyder de dig. Särskilt tyskar, kanske. 
Jag fick ställa upp min banderoll en våning upp, i ett tomt hörn nära trappan. Jag tackade, jag log, jag fotograferade, jag gick.

Kom sedan tillbaka någon timme senare, nickade vänligt åt mannen i receptionen som nu kände igen mig, och gick inte igen.

Jag ställde mig blick stilla i hörnet bakom den uppspända banderollen och jag stod där tills de stängde och sedan många timmar till.

Ni ser, jag har en otrolig självdisciplin när det behövs. Det finns inget jag inte klarar.

När jag tyckte att tillräckligt lång tid gått efter stängning, rullade jag snabbt ihop banderollen, lämnade stativet i hörnet och körde ned rullen så gott det gick i ryggsäcken. Begav mig till det lilla fönstret. Upp med det fort som fan, jag räknade med att det kunde vara larmat. Men inget larm ljöd.

Kanske väntade jag lite för länge. Avståndet mellan fasad och tak kändes större här uppe, och vägen till den hårda stenen där nere längre. Men jag andades djupt och tog språnget och det gick ganska bra.

Hjärtat hamrade och jag klamrade mig fast där jag landat. I takt med hjärtat dunkade min vänstra hand dovt av smärta.

Monumentet var upplyst nattetid, men underifrån. Jag visste att taket låg i perfekt, avskärmat mörker. Fast kanske väntade jag lite för länge ändå, där jag låg och försökte få hjärtat under kontroll.

Vinden var kall, jag var svettig. Oregelbunden trafik ven på gatan bakom monumentet. Men torget framför det låg dött och stilla, vad jag kunde se när jag äntligen lyfte på huvudet och kikade ned.

Tog mig samman och höjde blicken i stället. Högt däruppe, säkert dubbelt så högt upp som jag var nu, skymtade huvudet på segergudinnan och spiran hon höll i. Snart skulle Maria Johanssons självporträtt vaja från den, skymma gudinnan.

Ta hennes plats i vagnen.

Just som jag kände mig för med fötterna över kanten ropade någon.

Jag bet beslutsamt ihop och kravlade mig framåt. Över takets krön. Att det blåste så mycket fast jag bara var några meter upp i luften.

Sedan nedför. Det kändes faktiskt otäckare än uppför. Jag vände mig, hasade med fötterna först.

Belysningen bländade lite. Men snart måste jag vara framme vid takets slut, visste jag. Där skulle jag ned någon meter igen, för att nå den säkra trappan. Just som jag kände mig för med fötterna över kanten ropade någon.

Jag frös i rörelsen. Väntade. Nytt rop. En man. Skallade som en ilsken hund över torget. Var det åt mig?

Jag höll mig tyst och stilla. Det var svårt att se ned på torget från min position. Frågan var om andra kunde se mig.

 

Jag vände mig oändligt långsamt på mage. Kanske ska jag hänga porträttet från det här taket i stället, tänkte jag. Sedan försvinna i mörkret. Bättre än inget. Jag lossade försiktigt ryggsäcken och lät banderollen glida ut.

Då träffades jag av ett helt nytt ljus och jag föll och det var ett under att jag lyckades klamra mig fast på det lilla taket nedanför.

Jag låg där, kall och stilla, medan nya rop skallade och de körde fram en brandbil med stege. Herregud, vilket pådrag. Men tyskarna är ju inte kända för sin humor direkt.

Medan jag fick handfängsel och obegripliga utskällningar och kördes långt bort och sattes i en cell låg Självporträtt av Den Pånyttfödda Maria kvar på taket till turistbyrån i Brandenburger Tors norra flygel.

*

– Varför?

– Varför inte?

– Varför gjorde du det?

– Varför inte!

*

De lät mig gå nästa morgon.

De bröt mina armar på ryggen, de pratade över huvudet på mig, de knuffade omkull mig, de talade till mig som om jag vore efterbliven, de sökte igenom min väska och min kropp – men de lät mig gå nästa morgon.

Ja, vad kunde de hålla mig kvar för? De kollade om jag var efterlyst. Men det är jag ju inte. Flygreklamsföretag, svensk psykvård och exmakar må leta efter mig, men Interpol gör det inte.

Så jävla hemsk och sjusärdeles olaglig var inte heller min lilla expedition. De verkade först förutsätta att jag haft ett automatvapen i ryggsäcken och hade tänkt öva prickskytte på de stackars turisterna nedanför. En galen terrorist. Säger mer om dem än om mig.

Tänkte svara att jag gärna skulle ha gjort det, men att jag i så fall hade valt en plats med dagsljus och fler tyskar. Men jag bet mig i tungan. Ville verkligen komma därifrån.

Att ha kända utländska konstnärer i häktet är dålig reklam för en stat, särskilt en stat som tills nyligen varit en diktatur. Det sa jag till dem. Då slängde de in mig i cellen igen. Men visste, förstås, att jag hade rätt.

Några timmar senare släppte de ut mig.

Jag gick hundra meter från portarna. Sedan vrålade jag rakt ut mot den hånfulla himlen. Kunde inte kontrollera det, det var så mycket som ville ut ur Maria Johansson. Hon vrålade ut all vrede som hon varit tvungen att förtrycka under natten, allt sitt hat, sin skam, sin förnedring. Vrålade tills hon spydde men det kom bara lite galla på trottoaren, magen var så tom.

Har lyckats undvika att möta någon jag känner eller svara på några frågor här i huset.

Nu är jag hemma. Känner mig mycket lugnare. Har lyckats undvika att möta någon jag känner eller svara på några frågor här i huset.

Ja, jag är lugnare. Det har varit skönt att skriva ned det hela. Men jag känner mig också märkligt tom. Trots att jag uträttat ett riktigt stordåd. Det var ett stordåd, även om ordningsmakten grep in och förstörde det halvvägs. Måste komma ihåg att alltid resa mig ur askan. Jag är bäst.

Det enda som skaver i mitt tomma huvud är att Nazi-Stasi har mina personuppgifter nu, förstås. De har mitt namn, mitt personnummer, de tror att de vet var jag bor för tillfället (jag gav dem adressen till punkhuset jag flyttat ifrån. Då nickade de föraktfullt. Jag nickade tillbaka likadant).

Ja ja. De lär inte känna igen mig på stan. Jag var ju så nerklädd i går kväll. Diskretionen själv.

De däremot. De går ju alltid omkring i sina trötta gamla uniformer. Som levande måltavlor.

 

Nä, nu ska jag ut och ha kul igen. Fylla tomrummet. I mig själv eller i någon annan.

*

– Varför har du det där?

En av de bedagade kukkvinnorna sätter ett anklagande, rödlackerat finger på Marias kind i trappen när hon är på väg ut på stan.

Hakkorset.

– Varför inte?

Maria knycker på nacken.

– Det är inte roligt, säger kvinnan.

– Roligt, fräser Maria, vem har sagt att allt ska vara roligt! Det är konst.

– Konst, fnyser kvinnan och tar bort fingret, torkar det på höften som om hon rört något äckligt.

Maria knycker på nacken igen och försöker fortsätta nedför trappan.

– Vad betyder det då? säger kvinnan skarpt.

– Vadå betyder?

– Konst har ett syfte. Även om du vill provocera med konsten, så finns det en anledning bakom.

Maria kan inte låta bli att titta tillbaka. Hennes sammanboende står tre steg upp i fotomodellpose, kontrapost, vänster hand på benig höft.

– Okej, anledningen är att vara provocerande, säger hon. Det räcker.

Kvinnan skrattar till, kort och gällt.

– Som en tonåring … börjar hon säga, och Maria drar in luft för att explodera, när kvinnan byter tonläge och fortsätter:

– Maria, säger hon nästan bevekande, vi gillar inte att du går omkring med det märket, ingen här tycker att nazism är roligt. Men om du måste så – kom hit, jag har ett förslag.

– Kom hit själv!

Kvinnan tre trappsteg upp skrattar hjärtligt och pärlande, en väl inövad konst. Tar de tre stegen i eleganta kliv. Drar upp ett eget läppstift, hallonrött.

Maria vill slå till handen och backa bort men övervinner impulsen.

Göra det oväntade, inte bara följa sin första ingivelse.

Hon står tyst medan kvinnans klackar klapprar nära. Hon luktar rök, mint och billig parfym. Påminner lite om en helt annan kvinna i ett fikarum i Stockholm för eoner sedan.

Kallt läppstift mot den andra kinden.

– Så, säger kvinnan och ler ljuvt. Det här känns bättre.

– Okej, säger Maria och knycker på huvudet en tredje gång. Tschüssie!

Hon går. Vet att kvinnan står kvar och gapar, förundrad över att Maria inte tittade i en spegel eller ens frågade vad hon fick målat på kinden. Precis som det ska vara.

Inte förrän många timmar senare, i reflektionen i ett mörkt skyltfönster, inser Maria att en smetig hammaren-och-skäran pryder hennes högra kind. Hon gapskrattar åt Svarta Maria i spegeln och känner sig hel.

Sedan krossar hon ändå fönstret med den halvtomma vodkaflaskan.

Göra det oväntade, försvinna i natten.

*

Torsdagen tillbringade jag med att samla pressklipp om mig själv. Tyvärr var det inte så många. Några rader i en av de stora dagstidningarna. Inget namn på mig, ingen bild. Jag som trodde tyska medier inte hade några sådana skrupler. Precis som tyska poliser. Varför höll de Maria Johansson anonym?

Kollade nätet i stället. Där fanns några fler rader, fast ungefär desamma. Intetsägande.

Och så bloggar. Där fanns inga nya uppgifter eller svar – i alla fall inga korrekta – men desto fler frågor. Någon kände någon som hade varit på plats. En rödhårig person hade de sett. Jaha.

Jag började skriva av blogginläggen för hand, till mitt arkiv. Men efter ett tag bestämde jag mig för att det var slöseri med Maria Johanssons dyrbara tid. Betalade ett par euro för att internetkaféet skulle skriva ut dem åt mig i stället.

Sedan loggade jag in på min egen blogg.

 

MARIA JOHANSSONS TREDJE STORDÅD

Jag rör mig just nu runt Europa. I går tog jag en sväng förbi Berlin och klättrade upp i Brandenburger Tor. Det blev ett jävla pådrag.

Sedan försvann jag spårlöst. Ingen vet vem jag är. Eller var.

Men, säger ni, vadå ”tredje stordåd”. Vilka är de andra?

Tja, många, på ett sätt – i ett annat liv kunde min luftburna skilsmässa och min erövring av Thailand ha räknats dit. Men jag har börjat en ny tideräkning, ett nytt liv, efter att jag återvände därifrån.

Tänk efter, kära läsare: Vad för oförklarliga, storslagna, våldsamma saker har hänt i Europa de senaste tre veckorna?

Och så tänker ni och så ser ni mitt namn skrivet i blod tvärs över era blinda näthinnor.

 

 

 

6.

När jag släntrade hem framåt eftermiddagen på torsdagen var där en liten fest i mitt hus. Eller ja, en väldigt lugn fest, en så kallad queer bar night med ganska stillsam dj-musik, och egentligen var den inte i mitt gårdshuskollektiv utan i botten av gathuset. Hur som helst gick jag in. Kände på mig att jag skulle hitta Isis där och det gjorde jag.

Hon lyste upp när hon såg mig. Kysste mina kinder, som i dag var prydda av stora slarviga röda cirklar – påskkärring-sminkning, komplett med fräknar.

Den gamla kukkvinnan som tidigare målat hammaren och skäran på min kind var också där, och hon lyste upp hon med. Verkade en aning berusad och kärleksfull, no hard feelings tydligen. Tur för henne.

Jag ställde mig i baren och hängde lite med dem. Drack vatten bara, hade bestämt mig för det.

Försökte hänga med i samtalet, det var bruten engelska och massa tyska och sporadisk spanska. Många av de äldre verkade inte kunna ett ord engelska, och Isis pratade ibland spanska med sin unga kompis i huset, som varken var bra på engelska eller tyska. Själv fattade jag knappt den tyska varianten av engelska, kände jag.

Jag försökte starta ett samtal med Isis, om ord och språk och namn. En aning frustrerande var det ändå, och inte blev det bättre av att jag bara kände mig nyktrare och nyktrare medan de andra blev fullare och fullare. Orden blev bara ord, meningarna försvann.

Jag kastade ett öga och världen stannade.

Efter någon timme trängde sig ett nytt sällskap försiktigt fram till bardisken för att beställa. En kort, ung pojke med brun kalufs. Jag kastade ett öga och världen stannade.

– Kit!

Kit stirrade tillbaka. Jag kände igen blicken: Desperat försöka placera en människa, och om man inte lyckas, vara inställd på att spela med och låtsas.

Jag skannade snabbt av resten av sällskapet. Ingen Tina såg jag.

– Hej … hörde jag Kit säga så jag vände mig tillbaka. Fortfarande samma villrådiga blick.

Jag kastade huvudet bakåt och skrattade.

– Det är Maria Johansson! Jag har genomgått några nya förvandlingar bara.

Kits ansikte förändrades. Som en snabbspolad naturfilm. Först enorma ögon som en dubbelexponerad måne, sedan tomt som en öken, sedan drog mörka moln över det, därefter frös det till tundra. Allt på några sekunder.

– Maria … sa de frusna läpparna.

– Ja! sa jag. Jag stack från Sverige, var trött på det där skitlandet.

Ett svagt leende i Kits ena mungipa, men den frös snabbt igen.

– Jo jo … men Tina då? Hon har varit deprimerad sedan du bara försvann så där.

Kit vände sig mot bartendern vid de sista orden, undvek mina ögon.

– Tråkigt, sa jag. Det var inte meningen. Men jag var tvungen. Jag var jagad i Sverige.

Skygg sidoblick.

– Känner du den där? väste Kits kompis, som såg ut som en knubbigare kopia.

Jag gav Kit-kopian en glödande blick.

– Jaää, sa Kit och tog emot två öl av bartendern.

– Du måste hälsa Tina från mig, sa jag uppriktigt. Hon var väldigt värdefull just då. Men sen gick det inte längre.

Kit mumlade något, tyckte jag hörde orden ”knapra tabletter”, och vände sig från bardisken. Kit-kopian slängde ett föraktfullt öga åt mitt håll och vände sedan sin breda rygg mot mig.

 

Jag motstod impulsen att placera min knytnäve rakt i det truliga pojkansiktet, för jag var angelägen om att Kit skulle sluta tjura.

Jag hade fått en idé. Den hade nog slumrat länge i mitt bakhuvud, men väckts vid åsynen av Kit, och den var så självklar och så stor och så fin att den överväldigade mig.

Jag skulle byta kön. Hej då Maria Johansson. Hej nya värld. Kanske fick jag byta namn till Mikael, ha!

Jag tog några steg åt Kits håll.

– Jag är verkligen ledsen om jag sårade Tina, Kit, sa jag och ansträngde mig för att fånga blicken som ville bort. Jag var tvungen att göra något drastiskt. Jag flydde landet, klippte av mig håret, bröt med alla, har slutat dricka.

Kit fnös.

– Det är inte vad Tina har läst på din blogg. Fast hon slutade snabbt göra det. Orkade inte läsa om alla dina små äventyr.

Jag räknade till tio. Det var länge sedan jag gjort det.

– Allt det där är gamla saker, sa jag lugnt. Jag är en helt ny människa nu. Jag skulle gärna prata lite med dig i kväll, Kit. Jag har alltid gillat dig.

Ny sidoblick, inte lika fientlig nu. Alla vill höra att de är omtyckta.

– Jag har kommit fram till att jag vill byta kön, sa jag. Det har varit en lång process.

Kit och Kit-kopian bytte blickar.

– Snälla, sa jag. Jag är så ensam här.

Kit bevärdigade mig med en längre blick, och sedan sitt sällskap med en som verkade säga Det är okej.

– Va ere du vill veta då? sa Kopian och ställde sig kaxigt bredbent med en öl i handen.

– Hur gör man? sa jag och skålade med mitt vattenglas.

Det är tacken när man försöker vara vänlig och intressera sig för andra människor.

Fyrtiofem minuter senare grät Kit och Kopian skrek på mig. Det är tacken när man försöker vara vänlig och intressera sig för andra människor.

Ungefär så här hade det hela förlöpt: Jag hade sagt att jag ville bli man. Kit undrade på vilket sätt jag menade. Jag svarade att jag ville ha en stor kuk att köra upp i ansiktet på folk. Kopian hade skrattat lågt och elakt. Jag frågade vad fan han skrattade åt. Kit bröt in och sa att en kan vara man på olika sätt. Jag svarade att jag hur som helst ville ha en rejäl kuk. Kit sa att det är en lång process att faktiskt få göra en könskorrigering, det är en massa utredningar, psykologer, hormoner. Jag kände hoppet dala, men frågade om någon av dem gjort allt det där.

De skruvade på sig. Kopian började föraktfullt förklara att man inte bara kan ta en penis och sy fast den. Jag frågade om inte någon av dem hade en penis nu för tiden. Kopian sa jodå. Hoppet steg och jag undrade hur den kommit dit i så fall, var den inte fastsydd? Kopian började bli arg på riktigt och sa att det han hade fungerade alldeles utmärkt tack så mycket, och att han sket i vad andra kallade det.

Jag fick en ny insikt: Ett tredje kön, ett mellanting, det vore kanske det allra mest passande för Maria Johansson. Tänk bara hur förundrad jag själv blivit när jag placerade Kit i den kategorin, när vi träffades första gången. Mellan man och kvinna, det måste vara det mest fulländade för Den Pånyttfödda Maria.

Jag frågade dem om det. Hur blir man det tredje könet? Kit började säga något om att det inte finns två eller tre kön men sedan tystnade hon-han plötsligt och dök ned i sin öl. Kopian sa att en operation inte är det viktigaste, könet sitter inte bara där. Jag sa att för mig sitter kuken mellan benen och jag vill ha en. Kit satt tyst. Jag frågade igen om någon av dem gått igenom den faktiska könsbytesprocessen. Det var då Kit började gråta, och Kopian skrek åt mig att jag garanterat inte skulle klara psyktesterna i alla fall, för jag var en jävla galning. Jag räknade inte till tio denna gång, utan kastade slatten i mitt vattenglas i ansiktet på honom. Jag fick en knytnäve till svar och jag svarade likadant tillbaka och plötsligt var där massa fäktande armar och gälla röster. Halva stället gav sig in i att hålla isär oss.

En varm hand stacks under min arm och tvingade ut mig i den svalkande luften på gatan.

– Vad hände? frågade Isis oroligt och tittade upp på mig med sina stora ögon.

– Vi bråkade om en tjej i Sverige, sa jag som tyckte det var den enklaste förklaringen.

Isis ögon lyste än mer.

– Å Maria, sa hon. Inte ska du ge dig in i bråk om sånt. En enda tjej. Du är större än så.

– Jag vet, sa jag. Kom så går vi upp till mitt rum.

*

Fredag kväll äter Maria Johansson en blodig stek på en amerikansk diner. Hon äter den med händerna. Och med ansiktet.

Att vara frukterian har känts bra. Men Den Pånyttfödda Maria måste ju göra det oväntade. Att bryta sin diet ibland är bara passande, har hon intalat sig.

I hennes hjärna rusar tankarna. Det är svårt att sluta tänka på Kit och Tina och spektaklet i baren. Natten med Isis var för all del trevlig men ändå känner hon sig inte tillfredsställd. Kanske sexuellt, men det finns ju så mycket mer. Den Pånyttfödda Maria styrs av sitt intellekt och inte av sina drifter, anser Den Pånyttfödda Maria själv.

Men fastän tankarna rusar känns hjärnan alldeles tom på nya stordåd.

Efter några minuter drar magen plötsligt ihop sig i kramp. Maria tvingar sig att äta vidare ändå. Känner köttsaften rinna längs hakan. Eller blod, kanske. Vad är skillnaden egentligen? Motstår impulsen att torka sig med servetten eller ta upp spegeln.

Hon börjar känna sig illamående. Kallsvett bryter fram. Lutar sig pustande tillbaka och höjer blicken.

Då står där en servitör och stirrar på henne. Eller nja, högre rang än servitör. Kan det vara självaste herr hovmästaren? Och bakom skymtar en vakt. Jaha ja.

Hovmästaren säger något på tyska.

– Vad fan snackar du om, svarar Maria på svenska.

Mannen upprepar sin fras. Sedan pekar han på dörren.

– Jag förstår inte tyska, kan du prata engelska!

– Leave, säger vakten bakom.

– Jag pratar inte med dig, fräser Maria återigen på svenska. Vad fan vill ni?

Hon griper tag i bordskanten redan innan vakten tar tag i henne. Hon hinner däremot inte gripa den rejäla kniven som ligger oanvänd bredvid tallriken – hjärnan blixtrar till för sent.

Maria slits upp, bordet välter, Maria halvt knuffas och halvt kastas ut i ett moln av ketchup och köttsaft och kanske blod.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
53 mins sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
1 week sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
1 week sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I förgrunden flottare i Medelpad på 1910-tal, i bakgrunden syns artikeln från händelsen 1925 när flottare tog ledigt under midsommarhelgen. Foto: Kollage, Wikipedia, Creative Common, Arbetaren 1925

”Lämna utan vidare arbetet för att ta midsommar­ledigt”

För hundra år sedan lade flottarna vid Gryckån ner arbetet för att ta midsommarledigt. ”Flottarna skämmer ut sig”, rapporterade Dagens Nyheter – medan Arbetaren skrev att ”vi hoppas att handlingssättet sporrar andra att slå in på samma bana”. Då, 1925, fanns ingen lagstadgad semester i Sverige – två veckors semester per år infördes först 1938.

Ur Arbetaren onsdag 1 juli 1925, med lätt moderniserat språk:

Ur Arbetarens arkiv, 1 juli 1925.

Flottarna skämmer ut sig.
Lämnar utan vidare arbetet för att ta midsommarledigt.

Denna rubrik anser Dagens Nyheter, DN, vara passande, då några arbetare anser sig ha rätt till att ta ett par dagars midsommarledighet. I övrigt lyder korrespondensen om saken på detta sätt:

En arbetskonflikt har återigen uppstått vid flottningarna i Voxnaälven i Hälsingland. Flottarna vid Gryckån, ett bivatten till Voxnaälven, begärde före midsommar att få ledighet från klockan 18 lördagen före midsommar till klockan 18 torsdagen efter midsommar.

Denna framställning ansåg sig flottningsföreningen på grund av det brådskande arbetet inte kunna tillmötesgå, men erbjöd i stället ledighet från måndag klockan 18 till torsdag klockan 18.

På lördagskvällen lämnade emellertid ett 30-tal av den till 125 man uppgående arbetsstyrkan, samtliga tillhörande Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet och Lokala Samorganisationen, arbetsplatsen och tog utan vidare ledigt.

Arbetsledningen meddelade då att eftersom inskränkningar i alla fall skulle vidtas i arbetsstyrkan, fick de flottare som lämnat arbetet anse sig avskedade.

Med anledning av detta har nu de övriga ställt sig solidariska och lagt ner arbetet. Allt flottningsarbete på platsen ligger nu nere och några förhandlingar har ännu icke inletts.

Vi finner inte alls saken anmärkningsvärd. Skogs- och flottningsarbetarna är bland de sämst lottade av alla. Att de på denna plats försökt ändra på förhållandena hedrar dem, och vi hoppas att handlingssättet ska sporra andra att slå in på samma bana.

Publicerad Uppdaterad