Maria Johanssons memoarer – del 15

5. – Vad gör du? Kom ner! – Stå stilla! – STÅ STILLA NU ANNARS SKJUTER VI! Strålkastare. Maria Johansson är fångad i en cirkel av isljus. Frusen. Som en ödla som spelar död, eller som en uppstoppad katt på ett kallt plåttak. Hon vill inte dö. Inte här. Hon gör som de säger. Lägger […]

5.

– Vad gör du? Kom ner!

– Stå stilla!

– STÅ STILLA NU ANNARS SKJUTER VI!

Strålkastare. Maria Johansson är fångad i en cirkel av isljus. Frusen. Som en ödla som spelar död, eller som en uppstoppad katt på ett kallt plåttak.

Hon vill inte dö. Inte här.

Hon gör som de säger. Lägger bara försiktigt huvudet mot plåten. Tittar på sin hand. En nagel är av och blod droppar, svart mot det ärggröna taket. Piercingarna mellan pek- och lång- och ringfinger blöder också, noterar hon.

Sedan kommer de.

*

Okej. Jag är fri nu. Fri och heligt förbannad.

Fast vad fan, det låter ju som mitt normaltillstånd.

Ja, jag är fri ur arresten eller vad det heter i det här jävla landet, jag är full med blåmärken och de förbannade nazi-Stasi-uniformerna kommer inte gå säkra på gatorna om jag ser dem igen. Jag ska döda er allihop era jävla horor.

Okej, andas, ta det från början säger ni. Fuck you säger jag, men gör det ändå, för detta måste berättas.

Jag hade låtit trycka ett helfigursfoto av mig själv i naturlig storlek, eller ja lite större faktiskt.

Efter lunch på tisdagen gick jag och hämtade ut ett nytt självporträtt. Jag hade låtit trycka ett helfigursfoto av mig själv i naturlig storlek, eller ja lite större faktiskt, på en slags upprullbar plastbanderoll. Nästan precis 100 euro hade det kostat.

Den Pånyttfödda Maria morrade mot mig från den halvmatta plastduken. Hon var krigsmålad i ansiktet och hade sin strap-on fastsatt i pannan som ett horn. Svart kjol, guldsandaler, den röda morgonrocken. Vänstra bröstet hängande utanför, den lilla drakmössan som en ensam bh-kupa på det högra.

Såg bra ut.

 

Drygt tio timmar senare, när klockan närmade sig 23 och staden verkade relativt död denna snålblåsande januaritisdag, lirkade jag mig ut genom ett lite för trångt fönster i huset intill Brandenburger Tors norra flygel.

Jag hade rekat under måndagen. Det var ett löjligt litet avstånd mellan fönstret och den lägre delen av monumentets tak. På andra sidan av det taket gick en trappa upp till en dörr, som uppenbarligen ledde till den högsta punkten och själva statyn. Jag förutsatte att dörren skulle vara olåst, varför skulle den vara låst på denna otillgängliga plats. Men för säkerhets skull hade jag en repstege med krokar i min nya ryggsäck. Den skulle nog vara praktisk när jag skulle ned också.

Jag kände mig som en superhjälte. Eller superskurk kanske.

 

På eftermiddagen gick jag in i monumentets grannhus. Det var också ett slags konstcentrum. Jag berättade vem jag var, jag visade foton av mitt tecknade verk på det andra galleriet, jag sa att jag höll på med ett projekt på uppdrag av det svenska konstinstitutet. Jag sa att jag ville ställa upp min banderoll här, bara under en dag. I morgon kommer jag och hämtar den.

Jag hade förberett allt. Jag är ett geni och mina planer är därefter. Jag hade tagit på mig lite mer konventionella kläder, och min gamla röda peruk, kammat ned luggen över pannan. Inga hakkors i ansiktet. Jag sa inte att mina verk var självporträtt, varför skulle jag. De var konst, helt enkelt.

Jag fick som jag ville. Människor är så enkla när allt kommer omkring. Tror du på vad du själv säger så lyder de dig. Särskilt tyskar, kanske. 
Jag fick ställa upp min banderoll en våning upp, i ett tomt hörn nära trappan. Jag tackade, jag log, jag fotograferade, jag gick.

Kom sedan tillbaka någon timme senare, nickade vänligt åt mannen i receptionen som nu kände igen mig, och gick inte igen.

Jag ställde mig blick stilla i hörnet bakom den uppspända banderollen och jag stod där tills de stängde och sedan många timmar till.

Ni ser, jag har en otrolig självdisciplin när det behövs. Det finns inget jag inte klarar.

När jag tyckte att tillräckligt lång tid gått efter stängning, rullade jag snabbt ihop banderollen, lämnade stativet i hörnet och körde ned rullen så gott det gick i ryggsäcken. Begav mig till det lilla fönstret. Upp med det fort som fan, jag räknade med att det kunde vara larmat. Men inget larm ljöd.

Kanske väntade jag lite för länge. Avståndet mellan fasad och tak kändes större här uppe, och vägen till den hårda stenen där nere längre. Men jag andades djupt och tog språnget och det gick ganska bra.

Hjärtat hamrade och jag klamrade mig fast där jag landat. I takt med hjärtat dunkade min vänstra hand dovt av smärta.

Monumentet var upplyst nattetid, men underifrån. Jag visste att taket låg i perfekt, avskärmat mörker. Fast kanske väntade jag lite för länge ändå, där jag låg och försökte få hjärtat under kontroll.

Vinden var kall, jag var svettig. Oregelbunden trafik ven på gatan bakom monumentet. Men torget framför det låg dött och stilla, vad jag kunde se när jag äntligen lyfte på huvudet och kikade ned.

Tog mig samman och höjde blicken i stället. Högt däruppe, säkert dubbelt så högt upp som jag var nu, skymtade huvudet på segergudinnan och spiran hon höll i. Snart skulle Maria Johanssons självporträtt vaja från den, skymma gudinnan.

Ta hennes plats i vagnen.

Just som jag kände mig för med fötterna över kanten ropade någon.

Jag bet beslutsamt ihop och kravlade mig framåt. Över takets krön. Att det blåste så mycket fast jag bara var några meter upp i luften.

Sedan nedför. Det kändes faktiskt otäckare än uppför. Jag vände mig, hasade med fötterna först.

Belysningen bländade lite. Men snart måste jag vara framme vid takets slut, visste jag. Där skulle jag ned någon meter igen, för att nå den säkra trappan. Just som jag kände mig för med fötterna över kanten ropade någon.

Jag frös i rörelsen. Väntade. Nytt rop. En man. Skallade som en ilsken hund över torget. Var det åt mig?

Jag höll mig tyst och stilla. Det var svårt att se ned på torget från min position. Frågan var om andra kunde se mig.

 

Jag vände mig oändligt långsamt på mage. Kanske ska jag hänga porträttet från det här taket i stället, tänkte jag. Sedan försvinna i mörkret. Bättre än inget. Jag lossade försiktigt ryggsäcken och lät banderollen glida ut.

Då träffades jag av ett helt nytt ljus och jag föll och det var ett under att jag lyckades klamra mig fast på det lilla taket nedanför.

Jag låg där, kall och stilla, medan nya rop skallade och de körde fram en brandbil med stege. Herregud, vilket pådrag. Men tyskarna är ju inte kända för sin humor direkt.

Medan jag fick handfängsel och obegripliga utskällningar och kördes långt bort och sattes i en cell låg Självporträtt av Den Pånyttfödda Maria kvar på taket till turistbyrån i Brandenburger Tors norra flygel.

*

– Varför?

– Varför inte?

– Varför gjorde du det?

– Varför inte!

*

De lät mig gå nästa morgon.

De bröt mina armar på ryggen, de pratade över huvudet på mig, de knuffade omkull mig, de talade till mig som om jag vore efterbliven, de sökte igenom min väska och min kropp – men de lät mig gå nästa morgon.

Ja, vad kunde de hålla mig kvar för? De kollade om jag var efterlyst. Men det är jag ju inte. Flygreklamsföretag, svensk psykvård och exmakar må leta efter mig, men Interpol gör det inte.

Så jävla hemsk och sjusärdeles olaglig var inte heller min lilla expedition. De verkade först förutsätta att jag haft ett automatvapen i ryggsäcken och hade tänkt öva prickskytte på de stackars turisterna nedanför. En galen terrorist. Säger mer om dem än om mig.

Tänkte svara att jag gärna skulle ha gjort det, men att jag i så fall hade valt en plats med dagsljus och fler tyskar. Men jag bet mig i tungan. Ville verkligen komma därifrån.

Att ha kända utländska konstnärer i häktet är dålig reklam för en stat, särskilt en stat som tills nyligen varit en diktatur. Det sa jag till dem. Då slängde de in mig i cellen igen. Men visste, förstås, att jag hade rätt.

Några timmar senare släppte de ut mig.

Jag gick hundra meter från portarna. Sedan vrålade jag rakt ut mot den hånfulla himlen. Kunde inte kontrollera det, det var så mycket som ville ut ur Maria Johansson. Hon vrålade ut all vrede som hon varit tvungen att förtrycka under natten, allt sitt hat, sin skam, sin förnedring. Vrålade tills hon spydde men det kom bara lite galla på trottoaren, magen var så tom.

Har lyckats undvika att möta någon jag känner eller svara på några frågor här i huset.

Nu är jag hemma. Känner mig mycket lugnare. Har lyckats undvika att möta någon jag känner eller svara på några frågor här i huset.

Ja, jag är lugnare. Det har varit skönt att skriva ned det hela. Men jag känner mig också märkligt tom. Trots att jag uträttat ett riktigt stordåd. Det var ett stordåd, även om ordningsmakten grep in och förstörde det halvvägs. Måste komma ihåg att alltid resa mig ur askan. Jag är bäst.

Det enda som skaver i mitt tomma huvud är att Nazi-Stasi har mina personuppgifter nu, förstås. De har mitt namn, mitt personnummer, de tror att de vet var jag bor för tillfället (jag gav dem adressen till punkhuset jag flyttat ifrån. Då nickade de föraktfullt. Jag nickade tillbaka likadant).

Ja ja. De lär inte känna igen mig på stan. Jag var ju så nerklädd i går kväll. Diskretionen själv.

De däremot. De går ju alltid omkring i sina trötta gamla uniformer. Som levande måltavlor.

 

Nä, nu ska jag ut och ha kul igen. Fylla tomrummet. I mig själv eller i någon annan.

*

– Varför har du det där?

En av de bedagade kukkvinnorna sätter ett anklagande, rödlackerat finger på Marias kind i trappen när hon är på väg ut på stan.

Hakkorset.

– Varför inte?

Maria knycker på nacken.

– Det är inte roligt, säger kvinnan.

– Roligt, fräser Maria, vem har sagt att allt ska vara roligt! Det är konst.

– Konst, fnyser kvinnan och tar bort fingret, torkar det på höften som om hon rört något äckligt.

Maria knycker på nacken igen och försöker fortsätta nedför trappan.

– Vad betyder det då? säger kvinnan skarpt.

– Vadå betyder?

– Konst har ett syfte. Även om du vill provocera med konsten, så finns det en anledning bakom.

Maria kan inte låta bli att titta tillbaka. Hennes sammanboende står tre steg upp i fotomodellpose, kontrapost, vänster hand på benig höft.

– Okej, anledningen är att vara provocerande, säger hon. Det räcker.

Kvinnan skrattar till, kort och gällt.

– Som en tonåring … börjar hon säga, och Maria drar in luft för att explodera, när kvinnan byter tonläge och fortsätter:

– Maria, säger hon nästan bevekande, vi gillar inte att du går omkring med det märket, ingen här tycker att nazism är roligt. Men om du måste så – kom hit, jag har ett förslag.

– Kom hit själv!

Kvinnan tre trappsteg upp skrattar hjärtligt och pärlande, en väl inövad konst. Tar de tre stegen i eleganta kliv. Drar upp ett eget läppstift, hallonrött.

Maria vill slå till handen och backa bort men övervinner impulsen.

Göra det oväntade, inte bara följa sin första ingivelse.

Hon står tyst medan kvinnans klackar klapprar nära. Hon luktar rök, mint och billig parfym. Påminner lite om en helt annan kvinna i ett fikarum i Stockholm för eoner sedan.

Kallt läppstift mot den andra kinden.

– Så, säger kvinnan och ler ljuvt. Det här känns bättre.

– Okej, säger Maria och knycker på huvudet en tredje gång. Tschüssie!

Hon går. Vet att kvinnan står kvar och gapar, förundrad över att Maria inte tittade i en spegel eller ens frågade vad hon fick målat på kinden. Precis som det ska vara.

Inte förrän många timmar senare, i reflektionen i ett mörkt skyltfönster, inser Maria att en smetig hammaren-och-skäran pryder hennes högra kind. Hon gapskrattar åt Svarta Maria i spegeln och känner sig hel.

Sedan krossar hon ändå fönstret med den halvtomma vodkaflaskan.

Göra det oväntade, försvinna i natten.

*

Torsdagen tillbringade jag med att samla pressklipp om mig själv. Tyvärr var det inte så många. Några rader i en av de stora dagstidningarna. Inget namn på mig, ingen bild. Jag som trodde tyska medier inte hade några sådana skrupler. Precis som tyska poliser. Varför höll de Maria Johansson anonym?

Kollade nätet i stället. Där fanns några fler rader, fast ungefär desamma. Intetsägande.

Och så bloggar. Där fanns inga nya uppgifter eller svar – i alla fall inga korrekta – men desto fler frågor. Någon kände någon som hade varit på plats. En rödhårig person hade de sett. Jaha.

Jag började skriva av blogginläggen för hand, till mitt arkiv. Men efter ett tag bestämde jag mig för att det var slöseri med Maria Johanssons dyrbara tid. Betalade ett par euro för att internetkaféet skulle skriva ut dem åt mig i stället.

Sedan loggade jag in på min egen blogg.

 

MARIA JOHANSSONS TREDJE STORDÅD

Jag rör mig just nu runt Europa. I går tog jag en sväng förbi Berlin och klättrade upp i Brandenburger Tor. Det blev ett jävla pådrag.

Sedan försvann jag spårlöst. Ingen vet vem jag är. Eller var.

Men, säger ni, vadå ”tredje stordåd”. Vilka är de andra?

Tja, många, på ett sätt – i ett annat liv kunde min luftburna skilsmässa och min erövring av Thailand ha räknats dit. Men jag har börjat en ny tideräkning, ett nytt liv, efter att jag återvände därifrån.

Tänk efter, kära läsare: Vad för oförklarliga, storslagna, våldsamma saker har hänt i Europa de senaste tre veckorna?

Och så tänker ni och så ser ni mitt namn skrivet i blod tvärs över era blinda näthinnor.

 

 

 

6.

När jag släntrade hem framåt eftermiddagen på torsdagen var där en liten fest i mitt hus. Eller ja, en väldigt lugn fest, en så kallad queer bar night med ganska stillsam dj-musik, och egentligen var den inte i mitt gårdshuskollektiv utan i botten av gathuset. Hur som helst gick jag in. Kände på mig att jag skulle hitta Isis där och det gjorde jag.

Hon lyste upp när hon såg mig. Kysste mina kinder, som i dag var prydda av stora slarviga röda cirklar – påskkärring-sminkning, komplett med fräknar.

Den gamla kukkvinnan som tidigare målat hammaren och skäran på min kind var också där, och hon lyste upp hon med. Verkade en aning berusad och kärleksfull, no hard feelings tydligen. Tur för henne.

Jag ställde mig i baren och hängde lite med dem. Drack vatten bara, hade bestämt mig för det.

Försökte hänga med i samtalet, det var bruten engelska och massa tyska och sporadisk spanska. Många av de äldre verkade inte kunna ett ord engelska, och Isis pratade ibland spanska med sin unga kompis i huset, som varken var bra på engelska eller tyska. Själv fattade jag knappt den tyska varianten av engelska, kände jag.

Jag försökte starta ett samtal med Isis, om ord och språk och namn. En aning frustrerande var det ändå, och inte blev det bättre av att jag bara kände mig nyktrare och nyktrare medan de andra blev fullare och fullare. Orden blev bara ord, meningarna försvann.

Jag kastade ett öga och världen stannade.

Efter någon timme trängde sig ett nytt sällskap försiktigt fram till bardisken för att beställa. En kort, ung pojke med brun kalufs. Jag kastade ett öga och världen stannade.

– Kit!

Kit stirrade tillbaka. Jag kände igen blicken: Desperat försöka placera en människa, och om man inte lyckas, vara inställd på att spela med och låtsas.

Jag skannade snabbt av resten av sällskapet. Ingen Tina såg jag.

– Hej … hörde jag Kit säga så jag vände mig tillbaka. Fortfarande samma villrådiga blick.

Jag kastade huvudet bakåt och skrattade.

– Det är Maria Johansson! Jag har genomgått några nya förvandlingar bara.

Kits ansikte förändrades. Som en snabbspolad naturfilm. Först enorma ögon som en dubbelexponerad måne, sedan tomt som en öken, sedan drog mörka moln över det, därefter frös det till tundra. Allt på några sekunder.

– Maria … sa de frusna läpparna.

– Ja! sa jag. Jag stack från Sverige, var trött på det där skitlandet.

Ett svagt leende i Kits ena mungipa, men den frös snabbt igen.

– Jo jo … men Tina då? Hon har varit deprimerad sedan du bara försvann så där.

Kit vände sig mot bartendern vid de sista orden, undvek mina ögon.

– Tråkigt, sa jag. Det var inte meningen. Men jag var tvungen. Jag var jagad i Sverige.

Skygg sidoblick.

– Känner du den där? väste Kits kompis, som såg ut som en knubbigare kopia.

Jag gav Kit-kopian en glödande blick.

– Jaää, sa Kit och tog emot två öl av bartendern.

– Du måste hälsa Tina från mig, sa jag uppriktigt. Hon var väldigt värdefull just då. Men sen gick det inte längre.

Kit mumlade något, tyckte jag hörde orden ”knapra tabletter”, och vände sig från bardisken. Kit-kopian slängde ett föraktfullt öga åt mitt håll och vände sedan sin breda rygg mot mig.

 

Jag motstod impulsen att placera min knytnäve rakt i det truliga pojkansiktet, för jag var angelägen om att Kit skulle sluta tjura.

Jag hade fått en idé. Den hade nog slumrat länge i mitt bakhuvud, men väckts vid åsynen av Kit, och den var så självklar och så stor och så fin att den överväldigade mig.

Jag skulle byta kön. Hej då Maria Johansson. Hej nya värld. Kanske fick jag byta namn till Mikael, ha!

Jag tog några steg åt Kits håll.

– Jag är verkligen ledsen om jag sårade Tina, Kit, sa jag och ansträngde mig för att fånga blicken som ville bort. Jag var tvungen att göra något drastiskt. Jag flydde landet, klippte av mig håret, bröt med alla, har slutat dricka.

Kit fnös.

– Det är inte vad Tina har läst på din blogg. Fast hon slutade snabbt göra det. Orkade inte läsa om alla dina små äventyr.

Jag räknade till tio. Det var länge sedan jag gjort det.

– Allt det där är gamla saker, sa jag lugnt. Jag är en helt ny människa nu. Jag skulle gärna prata lite med dig i kväll, Kit. Jag har alltid gillat dig.

Ny sidoblick, inte lika fientlig nu. Alla vill höra att de är omtyckta.

– Jag har kommit fram till att jag vill byta kön, sa jag. Det har varit en lång process.

Kit och Kit-kopian bytte blickar.

– Snälla, sa jag. Jag är så ensam här.

Kit bevärdigade mig med en längre blick, och sedan sitt sällskap med en som verkade säga Det är okej.

– Va ere du vill veta då? sa Kopian och ställde sig kaxigt bredbent med en öl i handen.

– Hur gör man? sa jag och skålade med mitt vattenglas.

Det är tacken när man försöker vara vänlig och intressera sig för andra människor.

Fyrtiofem minuter senare grät Kit och Kopian skrek på mig. Det är tacken när man försöker vara vänlig och intressera sig för andra människor.

Ungefär så här hade det hela förlöpt: Jag hade sagt att jag ville bli man. Kit undrade på vilket sätt jag menade. Jag svarade att jag ville ha en stor kuk att köra upp i ansiktet på folk. Kopian hade skrattat lågt och elakt. Jag frågade vad fan han skrattade åt. Kit bröt in och sa att en kan vara man på olika sätt. Jag svarade att jag hur som helst ville ha en rejäl kuk. Kit sa att det är en lång process att faktiskt få göra en könskorrigering, det är en massa utredningar, psykologer, hormoner. Jag kände hoppet dala, men frågade om någon av dem gjort allt det där.

De skruvade på sig. Kopian började föraktfullt förklara att man inte bara kan ta en penis och sy fast den. Jag frågade om inte någon av dem hade en penis nu för tiden. Kopian sa jodå. Hoppet steg och jag undrade hur den kommit dit i så fall, var den inte fastsydd? Kopian började bli arg på riktigt och sa att det han hade fungerade alldeles utmärkt tack så mycket, och att han sket i vad andra kallade det.

Jag fick en ny insikt: Ett tredje kön, ett mellanting, det vore kanske det allra mest passande för Maria Johansson. Tänk bara hur förundrad jag själv blivit när jag placerade Kit i den kategorin, när vi träffades första gången. Mellan man och kvinna, det måste vara det mest fulländade för Den Pånyttfödda Maria.

Jag frågade dem om det. Hur blir man det tredje könet? Kit började säga något om att det inte finns två eller tre kön men sedan tystnade hon-han plötsligt och dök ned i sin öl. Kopian sa att en operation inte är det viktigaste, könet sitter inte bara där. Jag sa att för mig sitter kuken mellan benen och jag vill ha en. Kit satt tyst. Jag frågade igen om någon av dem gått igenom den faktiska könsbytesprocessen. Det var då Kit började gråta, och Kopian skrek åt mig att jag garanterat inte skulle klara psyktesterna i alla fall, för jag var en jävla galning. Jag räknade inte till tio denna gång, utan kastade slatten i mitt vattenglas i ansiktet på honom. Jag fick en knytnäve till svar och jag svarade likadant tillbaka och plötsligt var där massa fäktande armar och gälla röster. Halva stället gav sig in i att hålla isär oss.

En varm hand stacks under min arm och tvingade ut mig i den svalkande luften på gatan.

– Vad hände? frågade Isis oroligt och tittade upp på mig med sina stora ögon.

– Vi bråkade om en tjej i Sverige, sa jag som tyckte det var den enklaste förklaringen.

Isis ögon lyste än mer.

– Å Maria, sa hon. Inte ska du ge dig in i bråk om sånt. En enda tjej. Du är större än så.

– Jag vet, sa jag. Kom så går vi upp till mitt rum.

*

Fredag kväll äter Maria Johansson en blodig stek på en amerikansk diner. Hon äter den med händerna. Och med ansiktet.

Att vara frukterian har känts bra. Men Den Pånyttfödda Maria måste ju göra det oväntade. Att bryta sin diet ibland är bara passande, har hon intalat sig.

I hennes hjärna rusar tankarna. Det är svårt att sluta tänka på Kit och Tina och spektaklet i baren. Natten med Isis var för all del trevlig men ändå känner hon sig inte tillfredsställd. Kanske sexuellt, men det finns ju så mycket mer. Den Pånyttfödda Maria styrs av sitt intellekt och inte av sina drifter, anser Den Pånyttfödda Maria själv.

Men fastän tankarna rusar känns hjärnan alldeles tom på nya stordåd.

Efter några minuter drar magen plötsligt ihop sig i kramp. Maria tvingar sig att äta vidare ändå. Känner köttsaften rinna längs hakan. Eller blod, kanske. Vad är skillnaden egentligen? Motstår impulsen att torka sig med servetten eller ta upp spegeln.

Hon börjar känna sig illamående. Kallsvett bryter fram. Lutar sig pustande tillbaka och höjer blicken.

Då står där en servitör och stirrar på henne. Eller nja, högre rang än servitör. Kan det vara självaste herr hovmästaren? Och bakom skymtar en vakt. Jaha ja.

Hovmästaren säger något på tyska.

– Vad fan snackar du om, svarar Maria på svenska.

Mannen upprepar sin fras. Sedan pekar han på dörren.

– Jag förstår inte tyska, kan du prata engelska!

– Leave, säger vakten bakom.

– Jag pratar inte med dig, fräser Maria återigen på svenska. Vad fan vill ni?

Hon griper tag i bordskanten redan innan vakten tar tag i henne. Hon hinner däremot inte gripa den rejäla kniven som ligger oanvänd bredvid tallriken – hjärnan blixtrar till för sent.

Maria slits upp, bordet välter, Maria halvt knuffas och halvt kastas ut i ett moln av ketchup och köttsaft och kanske blod.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

“Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad