Hon kommer punktligt till intervjun trots jetlag. I ena handen en pappmugg med kaffe, i den andra en liten påse innehållande ett par gigantiskt stora silverörhängen. Det blev sent i går, säger hon medan vi slår oss ned vid ett bord på hotellets innergård.

Hon sätter silverringarna i sina örsnibbar och förklarar att hon kvällen innan tappade de andra hon hade under kramkalaset efter Ordsprak – Uppsala International Poetry Festival. Det var hennes första uppträdande någonsin här i Sverige och bara ett par timmar innan hon gick på scenen landade planet från USA på Arlanda.

Mahogany L. Browne är född och uppvuxen i Oakland i delstaten Kalifornien men är numera bosatt i stadsdelen Brooklyn i New York. Som barn var det egentligen aldrig någon tvekan om att det var skrivande hon skulle ägna sig åt. Poesi har hon skrivit sedan high school-tiden, men professionellt från vuxen ålder efter att hennes nu tonåriga dotter föddes.

– Jag har vetat att jag velat skriva sedan fjärde klass. Skrivandet är det centrala i allt jag gör, säger hon.

Förutom den handfull böcker hon givit ut håller hon i workshops om skrivande och fungerar som mentor för framför allt unga kvinnor, däribland gravida tonåringar bosatta på gruppboenden. Hon har också en bakgrund som frilansjournalist för flera tidningar och är aktiv i Black Lives Matter-rörelsen.

Redbone handlar om våld i nära relationer, men också om de ekonomiska samhällen där människor går sönder och om hur de försöker överleva fast allt tas ifrån dem.

Drivkraften bakom skrivandet, be­rättar Mahogany L. Browne, har varit vrede. Vrede över marginaliseringen av kvinnor och svarta, över dåliga erfarenheter med män och den från­varande pappan som tillbringade större delen av hennes uppväxt i fängelse. Om sin uppväxt, ofta sedd med moderns blick, diktar hon i sin senaste bok Red­bone: A Biomythography, som kom ut förra hösten.

”Love make you do right, love’ll make you do wrong”, sjöng soulsångaren Al Green i låten ”Love and Happiness” från 1972. Genom att anspela på des­sa rader inleds Redbone. Termen biomytografi myntades av författaren och den intersektionella feministen Audre Lorde på 1980-talet och handlar om att man utan att göra anspråk på att teckna en fullständig bild utgår ifrån vissa berättelser om och upplevelser av specifika företeelser.

Biomytografin är en sammanslagning av fiktion och det självupplevda utmejslat med egna verktyg för att inte låta dem som besitter makten definiera andras verklighet och tysta vissa människors röster. Dikterna i Redbone bygger på Mahogany L. Brownes egna minnen, bildfragment och skildringar av föräldrarnas relation som hon fått återberättade av släktingar och som sedan återges i såväl första som tredje person. Det är det smeknamn modern hade som ung som givit boken dess titel; mamman kallades ”Redbone” på grund av sitt röda hår, sin bleka hy och sina fräknar.

”Jag vill dela med mig av en dikt som jag skrivit där jag använder min mammas röst”, inleder Mahogany L. Browne sitt uppträdande på den nedsläckta Reginateatern i Uppsala kvällen innan vi träffas. Dikten ”Redbone Shames the Devil”, som drog ned rungande applåder, rör det offerskap som modern i relation till fadern placeras i av andra, och hur hon vägrar axla det.

– Redbone handlar om våld i nära relationer, men också om de ekonomiska samhällen där människor går sönder och om hur de försöker överleva fast allt tas ifrån dem. Den handlar om min mor och hur hon överlevde misshandeln men i stället traumatiserad föll ned i missbruk. Det är en lektion i hur kvinnor bryts ned. För mig var det viktigt att berätta även om det skrämt mig, att berätta om det som gått förlorat och det som återstår, om våldet men även att jag kommit ur kärlek, säger hon.

I arbetet med boken ville hon försöka få en förståelse för varför hon själv älskar på det sätt hon gör, så intensivt och så hårt.

– Jag kommer från en plats där uthål­ligheten är det enda sättet att existera. Både i Oakland och i Brooklyn finns det en stor svart arbetarklass som trots gen­t­rifiering och ekonomisk utarmning käm­par för sin rätt att finnas. Det har varit en stor och avgörande kamp i hela min släkts historia.

Mahogany L. Browne säger att det inte alltid är enkelt för henne att gå upp på scen och framföra så personliga texter som de ur Redbone, men att det är något hon måste, att det är ett sätt att utmana sina rädslor. Och att det personliga i grund och botten alltid är politiskt.

– Mitt mod att tala kommer från publiken. För mig var det när jag förstod vilka allianser jag hade att finna där som jag vågade börja prata öppet och inte bakom stängda dörrar. Hela mitt liv har jag uppmanats att vara tyst. Poesin var mitt sätt att revoltera mot tystnaden. Min eld kommer från att ha blivit ombedd att hålla käften. Jag vägrar att vara tyst.

I drygt 15 år har hon hållit på med poe­try slam och spoken word och när jag frågar om skillnaden mellan skriven och talad poesi kommer svaret snabbt.

– Det finns ingen. Det är bara en konstruerad skillnad vissa vill upp­rätt­hålla för att försöka skapa splittring kring vad som kan anses som fint. Det kan också vara ett sätta att krympa utrymmet för vissa. Spoken word är talad poesi. Jag skriver poesi, och jag framför densamma på scen, det är inte svårare än så, säger hon och tillägger:

– Jag är författare. Jag skriver för friheten, frigörelsen och för alla våra döttrars framtid.

Det går inte att ta miste på feminismen i hennes dikter. I någon mån, förklarar hon, är det alltid utifrån moderskapets perspektiv hon skriver, att det är ound­vikligt sedan hon själv blev mam­ma. Men även systerskapet går som en röd tråd genom hennes verk. Dikten ”Sanctuary” inleds med orden: ”Women are taught first love look like sisterhood, taught the way a woman hold her sister is the way she hold herself.”

Hennes egna litterära förebilder är en lång rad svarta kvinnliga författare, däribland Lucille Clifton, Ai, Patricia Smith, Toni Morrison och Alice Walker.

– De är så grymma! Det är från sådana modiga kvinnor jag kommer, jag vore inget utan dem, säger hon.

Män ska inte ”polisa” kvinnor och deras kroppar, bestämma över hur de ska använda sina intellekt och känslor och därigenom nonchalera och förminska deras verklighet.

”They say you ain´t supposed to be here black girl. You ain´t supposed to wear red lipstick […] You´re supposed to pop out babies and hide the stretch marks, you supposed to be still, so still they think you are a statue […] You are a threat knowing yourself, you are a threat loving yourself”, skriver hon i ”Black magic girl”, en dikt  om hur svarta flickor och kvinnor är dub­belt ut­satta för objektifiering.

– Att vara svart och kvinna är att tala med dubbel tunga, den svarta kvinnan är en politiserad kropp och samhället tar sig rätten att om hon tar plats kalla henne galen, hysterisk, högljudd, känslostyrd. Kvinnor ska inte ta plats, svarta kvinnor ska det absolut inte.

Hon tar ett exempel ur sitt eget liv:

– En främmande man talade om för mig att jag inte skulle använda ordet fitta i mina dikter. Jag frågade varför och fick svaret att det inte är något för en dam. Jag frågade honom ”så har du en fitta?”, han svarade nej och då sa jag att i så fall skulle han inte ha några synpunkter på vad jag som faktiskt har en fitta väljer att kalla den. Män ska inte ”polisa” kvinnor och deras kroppar, bestämma över hur de ska använda sina intellekt och känslor och därigenom nonchalera och förminska deras verklighet.

Mahogany L. Browne ser med för­färan och ilska på utvecklingen i USA. När hon talar om den valrörelse i vilken republikanernas kandidat Donald Trump med sin retorik och konservatism flyttat fram gränserna för vad män generellt kan tillåta sig att säga om och göra mot kvinnor och landets svarta befolkning, skakar hon på huvudet flera gånger.

– Det är som om man slängt ut alla regler genom fönstret. Som om respektnivån sjunkit i botten. Det är det otäckaste av allt. Kvinnor och svarta behandlas som djur. Misogynin är en ytterst reell företeelse. Patriarkatet är i hög­sta grad levande och välmående.