Kultur

Rätten att definiera Pride

Förra årets prideparad i Stockholm. Foto: Vilhelm Stokstad/TT

I måndag inleddes Stockholm Pride, den veckolånga festivalen för homo- och bisexuella, transpersoner och queera. Genom åren har relationen mellan jippo och politik i pridearrangemangen ofta diskuterats. 2012 gjorde Erik Persson en exposé över de idékonflikter som det i grunden kan sägas handla om. Här återpublicerar vi hans text, tillsammans med nytagna bilder.

Sommaren 1969, en serie kravaller i Greenwich Village, New York City. Kulmen på en framväxande proteströrelse mot en kraftigt hbt-fientlig politik i USA. En rörelse som genom flammande konflikt, tillkämpar sig rättigheter.

Prideprotesterna, och de lagstadgade rättigheterna, föds som så många gånger förr ur konfrontativ kamp. Men minnet av Stonewallkravallerna tycks i dag bortsuddade ur det kollektiva minnet.

”Vänsterextrema kidnappar Pride” utbrast Svenska Dagbladets Tobias Brandel. Kidnappar? Vad innebär detta? Från vem eller vilka kidnappas vad?

Stonewall Inn i New York i juni i år, 47 år efter kravallerna. Bilden togs dagen efter att USA:s president Barack Obama invigt Stonewall National Monument. Foto: Rhododendrites/Wikimedia Commons

Hegemoni innebär, lätt förenklat, att skapa en situation vari ideologi framträder som ”det sunda förnuftet”, som opolitiskt. Konflikter formas mellan ett logiskt inom som aldrig definieras, och ett utom.

Det är fallet när vi pratar om extremism i allmänhet, en term som uppenbarligen tvunget förhåller sig till en normalitet, men som just aldrig definieras. Vad är detta normala? Är det statiskt?

Pride har inte avpolitiserats – utan inramats i en liberal idé om frigörelsens grund i varufiering, något i allra högsta grad politiskt.

Inte sällan hör man att ”Pride har avpolitiserats”, att det skett en gradvis bortträngning av det politiska när Pride i stället för en politisk händelse framträder som ett marknadsjippo. Men Pride har inte avpolitiserats – utan inramats i en liberal idé om frigörelsens grund i varufiering, något i allra högsta grad politiskt.

Marknadens kraft för frigörelse är fundamental i denna idévärld, oavsett om det handlar om att lyfta människor ur fattigdom eller om att ge specifika samhällsgrupper erkännande och lika rättigheter. Idén bygger på att en samhällsgrupp kan nå erkännande och rättigheter genom att varufieras, att möjliggöra att den kan användas för ackumulation av kapital.

Prideparaden genom Toronto, Kanada, den 3 juli i år. Foto: Mark Blinch/The Canadian Press/TT

Det ligger utan tvivel något i denna idé, liberalerna har sina bevis i sammanhanget. De misslyckas emellertid att se dess konkreta begränsningar, baksidor och, inte oviktigt; de konflikter som detta föder.

Varufieringen av Pride och försöken att använda rörelsen dels för pinkwashing, men även som spjutspets i gentrifieringsprocesser är sådana exempel, ibland med tilltagande homofobi som konsekvens. Vi ser till exempel detta i bostadsområden som ”revitaliseras” med en hbt-fasad och därmed tränger bort fattigare skikt.

Konflikterna, som flammar upp i detta nu, tycks i grund och botten stå mellan å ena sidan den liberala idén om frigörelse via varufiering, och å andra sidan den socialistiska idén om frigörelse genom kamp. Det är alltså inte en kamp mellan ett opolitiskt ”alla är välkomna” och en politisk inramning, utan mellan två likvärdigt politiska sfärer.

Att konflikterna rör sig om deltagande från Migrationsverket, försvarsmakten och polismyndigheten är inte speciellt konstigt; dessa är tydliga exempel på grupper vars deltagande per automatik hotar exkludera andra ur Pride.

I båda dessa fall innebär också definitionsrätten en rätt att skapa en fiendebild (dold eller synlig) och därmed indirekt definiera in vissa, och definiera ut andra ur Prides ramar. Att konflikterna rör sig om deltagande från Migrationsverket, försvarsmakten och polismyndigheten är inte speciellt konstigt; dessa är tydliga exempel på grupper vars deltagande per automatik hotar exkludera andra ur Pride: de som saknar papper, människor med trauman från krig, personer som utsatts för polisvåld, och så vidare.

Frigörelse genom varufiering kan säkerligen stärka specifika skikt inom hbt-rörelsen, men försvagar och utestänger likväl andra.

Pride i Asuncion, Paraguay, den 9 juli i år. Foto: Jorge Saenz/TT

Vem som har rätt att definiera Pride är så en öppen fråga. Men idén om att vänstern kidnappar rörelsen framstår som sanslös. Rörelser är per definition alltid i just rörelse, deras uttryck förändras, och vem som besitter rätten att definiera är snarast en fråga om styrke­förhållanden.

I dag innehar liberaler hegemoni över Pride i ett större sakernas tillstånd. Därför behöver inte Pride definieras ideologiskt och den nuvarande linjen kan framhävas som ett slags förnuftstillstånd. Samtidigt finns små öar som avviker, med Uppsala Pride och dess antikapitalistiska agenda som tydligt exempel. Båda dessa är Pride, båda äger i sitt sammanhang rätten att definiera, och båda har sin historiska anknytning för att berättiga sin position.

Kanske förändrar konflikterna Pride än en gång? Kanske får vi två, flera, många Pride i framtiden.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984