Krönika: Ung och inlåst

Ut ur ångestparadiset

"Jag tror inte det finns någon behandling i världen som kan lära ut hur man ska leva i ett miljonprogram", skriver Anton. Foto: Jonas Klinteberg

Den här och fyra onsdagar framåt publicerar Arbetaren krönikor skrivna av minderåriga placerade på ungdomshem. Texterna har tillkommit inom ramen för projektet Skriva för förändring som vi tidigare berättat om. Först ut är "Anton" som varit frihetsberövad i ett och ett halvt år. Han funderar mycket på hur det ska bli när han får komma hem om några månader.

Mitt liv just nu. Fyra, fem månader kvar till frihet. Mitt liv om fyra, fem månader? Inget svar. Men drömmar finns. Om fyra, fem månader är det alltså dags för mig att kliva ut från institutionen. I alla fall enligt alla de människor som är involverade i min behandling. Behandlingen som till större delen betytt att jag varit frihetsberövad.

Skriva för förändring Logga: Jacqueline Forzelius

Den 1 december 2014 var datumet då jag blev släpad in till ångestparadiset SiS, Statens institution styrelse. Men nu, lite mer än ett år senare ska jag hem, till min familj, till den lilla fyran i området där droger, vapen och allt skit flödar. Området där underklassen är utbredd.

Visserligen har jag lärt mig grejer under tiden jag har varit frihetsberövad. Till exempel, att jag aldrig ska tillbaka hit, till ångestparadiset.

Jag undrar hur det kommer vara att komma hem. Jag tror inte det finns någon behandling i världen som kan lära ut hur man ska leva i ett miljonprogram. Man gör vad man kan för att hjälpa till där hemma, men lyckas man inte skaffa ett sommarjobb där man kan få in en liten summa finns det inte många möjligheter kvar att fixa pengar än de dåliga.

Går mina drömmar i uppfyllelse kommer jag jobba med utsatta människor på ett sätt så de kan höras och synas i debatten.

Så för mig, som är en tonåring direkt utsläppt från SiS kommer detta antagligen innebära två olika vägar. Den ena vägen leder till en lyckad framtid där jag har klarat skolan och gör allt en vanlig individ ska klara av. Jag ska bo i ett bra område. Jag ska ha fru, barn och allt annat man drömmer om.

Går mina drömmar i uppfyllelse kommer jag jobba med utsatta människor på ett sätt så de kan höras och synas i debatten. Jag tror att deras röster är viktiga och att folk behöver höra dem i stället för alla dessa politiker som man har tröttnat på. För politikerna säger i stort sett samma sak fast på olika sätt, man vet inte riktigt vem man ska lita på. Är det SD där Jimmie Åkesson debatterar negativt om miljonprogram och dess innehåll, är det Miljöpartiet där de lovar guld och gröna skogar?

Den andra vägen är till en framtid där det inte ser så ljust ut. I den framtiden är jag en ligist, en förödmjukad person som trycks ned av folks blickar och av deras sätt att se på mig som en misslyckad person. Jag är en fattig individ. En pundarligist. Absolut hade jag inte haft någon annan än mig själv att skylla ifall det blev så.

För vi gör alla våra egna val.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Läsare av nyhetsbrev får 👇

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar