I en ny Timbrorapport ställs populismens upprivande effekter mot en nostalgisk föreställning om en svunnen europeisk samförståndsanda, utan reflektion över att kapitalet har brutit detta samhällskontrakt och i årtionden bedrivit ett ensidigt klasskrig uppifrån. Ur svensk synvinkel är det svårt att se utspelet som något annat än ett försök att legitimera SD – och därmed säkra ett borgerligt regeringsunderlag.
”Aldrig tidigare har populistiska partier haft ett så starkt stöd i Europa”, skriver Andreas Johansson Heinö och Karin Svanborg-Sjövall från tankesmedjan Timbro i Dagens Nyheter (18/6 -16). Enligt artikeln röstar var femte europeisk väljare i dag på ett populistiskt parti.
Försöken att isolera eller konkurrera ut de populistiska krafterna har misslyckats. Efterkrigstidens konsensustradition har brutits och de auktoritära idéerna har ätit sig in i politikens mittfåra.
Här skulle man kunna dra slutsatsen att motståndet mot den auktoritära populismen måste intensifieras. Att gränslinjen mellan respektabla och icke-respektabla partier borde befästas, och att ansträngningarna för att erbjuda andra lösningar på samtidens utmaningar borde mångfaldigas.
Men icke så, varken i DN-artikeln eller i Heinös tillhörande rapport som släpptes denna vecka. Enligt Timbroföreträdarna är det bara att gilla läget. Den auktoritära populismen är här för att stanna. Frågan gäller endast hur den ska hanteras.
Fyra förslag lyfts fram:
1.) Öppna för förhandling med populisterna i sakfrågor, men ge inte efter i principfrågor om minoritetsskydd, maktdelning och äganderätt.
2.) Inför juridiska ”farthinder” för blockera snabba samhällsomvälvningar.
3.) Behandla alla partier likvärdigt så att väljarnas röster respekteras.
4.) Erkänn att politiken inte kan lösa alla problem för att undvika att svikna löften om bostäder, jobb och välfärd leder till populistiskt etablissemangshat.
Här återkommer den trötta kålsuparteorin som säger att det är lika illa att ta ställning för exploaterade klasser som att göra skillnad på människor utifrån hudfärg.
En del av förslagen, som skyddandet av minoriteter och försvaret av demokratiska procedurer, är lätta att hålla med om. Historieskrivningen är det värre med.
I Timbros värld ställs den nya populismens upprivande effekter mot en nostalgisk föreställning om en svunnen europeisk samförståndsanda, helt utan reflektion över att kapitalet för länge sedan har brutit detta samhällskontrakt och i årtionden bedrivit ett ensidigt klasskrig uppifrån.
Att Timbrorapporten rakt av jämställer höger- och vänsterpopulismen i Europa skaver också rejält. Här återkommer den trötta kålsuparteorin som säger att det är lika illa att ta ställning för exploaterade klasser som att göra skillnad på människor utifrån hudfärg.
Ur svensk synvinkel är det svårt att läsa utspelet som något annat än ännu ett försök att legitimera Sverigedemokraterna – och därmed säkra ett borgerligt regeringsunderlag.
Partier som mobiliserar på rasistiska attityder, ser polis och militär som lösningar på sociala problem och sätter traditionella familjeroller framför kvinnors frigörelse placeras i Heinös rapport i samma fack som de vänsterrörelser som vill ”nationalisera banker och storföretag” och se ”stärkta rättigheter för homosexuella och etniska minoriteter”.
Ur svensk synvinkel är det svårt att läsa utspelet som något annat än ännu ett försök att legitimera Sverigedemokraterna – och därmed säkra ett borgerligt regeringsunderlag. Udden riktas mer åt vänster än mot den yttersta högern.
I stället för att utjämna de klyftor som driver trygghetssökande människor i armarna på tidens ”starka ledare” ska äganderätten värnas (för exploatörerna så klart, inte för de som gör jobbet och skapar allt värde). I stället för att konkurrera ut högerpopulismen genom folkliga protester eller ambitiösa reformprogram ska sådana åtgärder på förhand stämplas som auktoritära.
Som en lägesbeskrivning över den oroande samtiden är Timbrorapporten ändå läsvärd. Samtidigt är den minst lika oroande som ett tidsdokument över realliberalismens tillstånd. Måtte det ännu finnas ett liberalt väljarsegment som hyser mindre fruktan för ökad social jämlikhet än för det alternativ som Timbro erbjuder.