”En bostadspolitik värd att tala om saknas i dag”

Hans Swärd är professor i socialt arbete vid Socialhögskolan vid Lunds univeristet och har forskat om hemlöshet och fattigdom. Han har under många år arbetat för att ändra inriktning på den svenska hemlöshetspolitiken. Bland annat genom att få de nuvarande boendetrapporna ersatta mot Bostad först-modellen.

Intervjun
Redan på 1970-talet konstaterade man att härbärgen var problematiska och ineffektiva lösningar på hemlöshet. Ändå var det den modell man började återuppbygga på 90-talet.
Foto: Jens L´Estrade/TT

– Om man ska förstå hemlösheten i de västerländska välfärdsdemokratierna så måste man se på den historiska bakgrunden. Redan i början av 1800-talet blev det bostadsbrist i många länder. Under rekordåren på 1950-, 60- och 70-talen när ekonomin var god satsade man på stora bostadsprogram, här i Sverige har vi miljonprogrammet. Samtidigt avinstitutionaliserade man stora delar av samhället, man lade ned mentalsjukhus och vanföranstalter. Man ville ha ut människor i samhället och i egna bostäder, säger Hans Swärd.

Men det kraftiga byggandet resulterade snarast i ett stort överskott på bostäder. Kommunerna kunde därför skära ned sina verksamheter med ungkarlshotell och härbärgen och alla hade en optimistisk syn på att man nu hade löst bo­stadskrisen. Men med oljekrisen på 80-talet och 90-talets stora nedskärningar började det åter uppstå bostadsbrist.

– För de som hamnade utanför bostadsmarknaden började man nu bygga upp olika former av boenden igen. Trots att man redan på 70-talet hade konstaterat att det här med härbärgen var problematiskt, att den typen av kollektiva miljöer där människor med missbruks- och sociala problem ska vara tillsammans gör att de förlorar kontakten med samhället.

Politikerna ställer olika grupper mot varandra. Att ha en generös attityd mot hemlösa, eller för den delen nu EU-migranter, vinner de inga röster på.
Hans Swärd, professor i socialt arbete

Den modell man då jobbade efter var olika former av boendetrappor, som går ut på att den hemlösa skulle avancera från natthärbärgen till boenden där hen kunde få stanna även dagtid, för att så småningom kanske få en träningslägenhet.

– Det är ett typiskt belöningssystem helt enkelt, där man är tvungen att göra sig förtjänt av en bostad. När man började utvärdera det här så såg man att det var väldigt ineffektivt, att ingen nådde de högsta trappstegen utan att de flesta gjorde bostadskarriärer nedför i stället, säger Hans Swärd.

Det du beskriver låter som en väldigt moralistisk socialpolitik, är det så?

– Javisst är det så. Det är mycket moral. Politikerna ställer olika grupper mot varandra. Att ha en generös attityd mot hemlösa, eller för den delen nu EU-migranter, vinner de inga röster på.

Hans Swärd, professor vid Socialhögskolan i Lund.
Foto: Mikael Risedal

Bostad först vänder på hela resonemanget och baseras på uppfattningen att bostad är en grundläggande mänsklig rättighet.

– Tanken bakom är att personen i fråga, för att kunna klara rehabilitering och återhämta sig i samhället, först måste ha en trygg bostad. Utförs det här på rätt sätt är det ingen tvekan om att det fungerar. Men så här småskaliga projekt som kommunerna kör är svåra att utvärdera, säger Hans Swärd.

Han menar att det faktum att det går väldigt sakta att frångå nuvarande politik troligen mest har att göra med den svåra bostadssituationen som de flesta kommuner dras med.
– Men sedan är det klart att det nuvarande systemet har gynnat fastighetsägarna. De är så klart glada för att kommunerna tar hela ansvaret med så kallade sociala kontrakt, det finns ett motstånd mot att ge hemlösa kontrakt direkt. Och många kommuner anser också numera att allmännyttan, som var tänkt att ta sociala hänsyn, ska gå med vinst.

Tänkesättet i socialpolitiken är kort och följer oftast de politiska valperioderna, politikerna vill helt enkelt göra sig så populära som möj­ligt för att få sitta kvar.
Hans Swärd, professor i socialt arbete

Krasst ekonomiskt har samhället dock allt att vinna på att tänka om, poängterar Hans Swärd.

– Bostad först är dyrt i början men kostnadsbesparande på sikt. Ett stort problem är att man inte gör långsiktiga ekonomiska kalkyler på vad en person i hemlöshet kostar samhället, det finns få sådana studier i Sverige. Tänkesättet i socialpolitiken är kort och följer oftast de politiska valperioderna, politikerna vill helt enkelt göra sig så populära som möj­ligt för att få sitta kvar.

Hans Swärd menar att de hemlösa är en mycket röstsvag grupp och att de saknar starka organisationer i ryggen som kan föra deras talan.

– Rent rationellt och rimligt vore att vi ger dem som lever i samhällets marginaler stöd och hjälp in på bostadsmarknaden, för de flesta som av olika skäl hamnat i hemlöshet kan bo i vanliga bostäder. Det är till exempel helt galet, helt orimligt, att hemlösa barnfamiljer tvingas bo på hotell.

Vad vi behöver i grunden är en bostads­politik värd att tala om. Det har vi inte i dag.
Hans Swärd, professor i socialt arbete

Lösningen är egentligen mycket enkel, enligt Hans Swärd, men populism och byråkrati står i vägen.

– Vad vi behöver i grunden är en bostads­politik värd att tala om. Det har vi inte i dag. Vi har inte ens ett eget bostadsdepartement, det avskaffades av regeringen Bildt på 90-talet. Tidigare har man satt en ära i att ha det. Bostadsbyggandet var hela grunden i Folkhemmet. Man kunde på så vis komma till rätta med sociala problem, skapa jobb och få medborgare som kunde delta aktivt i samhället.