Vargarna verkar rastlösa i en alldeles för liten anläggning och stryker fram och tillbaka längs stålgallret. Vägg i vägg bor en av djurparkens mest prövade invånare. Bjässen reser sig omedelbart på frambenen när det är dags för mat. Skaror av nyfikna strömmar till.

– Det är den enda grisen i Afghanistan. Det är därför folk är intresserade, säger djurskötaren Sher Mohammad.

Det strikt muslimska landets enda galt anlände efter talibanernas fall som en gåva från Kina. En nation som annars gjort sig känt för att sända pandor när dip­lomatiska band ska stärkas. Något namn har den aldrig fått. De flesta kallar den Khunzir; arabiska för just gris.

– På pashto heter det ”sarkozy”. USA:s ambassadör skrattade för det lät som namnet på Frankrikes president, säger djurparkens föreståndare Aziz Gul Saqib.

Några år efter sin ankomst orsakade grisen en mindre folkstorm. Svininfluensan nådde aldrig Afghanistan, men spred sig som en epidemi i de internationella medierna. Oroliga besökare befarade att Khunzir skulle sprida den omtalade smittan och krävde åtgärder från djurparkens ledning.

– På tv sade de att svininfluensan är väldigt farlig. Och den var farlig, men vår gris var inte smittad. Men vårt folk är outbildat så vi fick sätta den i karantän ett tag, två månader eller så, säger Aziz Gul Saqib.

Maten är uppäten och Khunzir lägger sig återigen tillrätta på ena sidan.Åskådarna skingras.

– Folk stör den när den går omkring så därför ligger den mest stilla, säger Sher Mohammad och visar upp en näve full av batterier och skräp som besökare kastat mot ett ensamt djur långt hemifrån.

I slutet av 2014 lämnade de utländska trupperna formellt över ansvaret för landets säkerhet, till den bräckliga afghanska statsapparaten. Sedan dess har konflikten intensifierats ytterligare när olika intressen försökt positionera sig i det maktvakuum som uppstått.

Fjolåret blev det dödligaste för civila sedan den amerikanska invasionen 2001 och i huvudstaden duggar självmordsattackerna tätt. Men Kabul Zoo håller öppet.

– Jag var åtta år när jag besökte djurparken första gången. Då var den helt förstörd. Sedan besökte jag den igen när talibanerna regerade. Jag minns att jag var väldigt olycklig och tänkte att den aldrig skulle gå att bygga upp igen. Men då visste jag förstås inte att jag en gång i framtiden skulle bli dess direktör, säger Aziz Gul Saqib.

Sedan tio år är han Kabul Zoos före­ståndare. I dag kan djurparken – ett unikt fenomen i världens mest korrumperade land – för första gången redovisa ett ekonomiskt överskott. När Aziz Gul Saqib tillträdde var situationen en annan.

– Allt vi hade var två gamar. Och lejonet Marjan, som hade förlorat ögonen och tänderna.

Zahir Shah gillade att betrakta sig själv som en modern monark. Utbildningen i Frankrike hade fostrat demokratiska ideal och när han väl tog tronen i besittning valde den unge kungen att devalvera sin egen makt genom att införa demokratiska val och allmän rösträtt. Samtidigt blickade Zahir Shah mot Europa och drömde om att modellera Afghanistans huvudstad efter metropoler som Paris och Berlin. Det krävde såväl kulturella som sociala och kosmetiska reformer. Zahir Shah lät öppna landets första moderna universitet, avskaffade slöjtvånget och asfalterade centrala ave­nyer.

Som kronan på verket importerades ytterligare en kontinental kuriositet – konceptet zoologisk trädgård. Kabul Zoo slog upp portarna 1967.
Succén var omedelbar. Kabulborna tog nymodigheten till sina hjärtan och 1972 kunde den välkände tyske zoologen Gunther Nogge, sedermera mångårig före­ståndare för Kölner Zoo, rapportera att antalet sålda biljetter under året överskridit 150 000. Då stoltserade djurparken med inhägnader som skulle efterlikna djurens naturliga habitat och innovativa vallgravar som skilde besökare och att­raktioner åt.

Totalt höll Kabul Zoo 417 djur. 32 arter av däggdjur, 85 fågelarter och fyra olika typer av reptiler. De allra flesta hade, i enlighet med djurparkens folkbildande ambitioner, hämtats från den afghanska faunan. Men där fanns också mer exotiska exemplar. Som uttrar, papegojor och en elefant donerad av Indiens dåvarande president.

Några år in på 1970-talet avsattes Zahir Shah i en oblodig kupp iscensatt av en kusin. Den populära djurparken levde dock vidare och 1978 anlände det lejon som skulle komma att bli en symbol inte bara för Kabul Zoo utan för hela huvudstadens förmåga att uthärda de av svåraste prövningar. Om än högst ofrivilligt.
Lejonungen döptes av oklara skäl till Marjan, det persiska ordet för korall. Dess ankomst sammanföll med utbrottet av det krig som med varierande intensitet och mellan olika stridande parter nu rasat i mer än 35 års tid.

Nästan alla djur som är halal blev upp­ätna för de stridande höll på att svälta ihjäl.
Aziz Gul Saqib, föreståndare för Kabul Zoo

Under den sovjetiska invasionen demolerades akvariet av raketbeskjutning. När det slagna imperiet efter en decennielång ockupation lämnade Afghanistan 1989 vände de mujahedinkrigare från norr som drivit ut supermakten vapnen mot varand­ra. Kabul kom att bli frontlinjen. Den stad som i Zahir Shahs vision skulle bli Central­asiens skinande centrum jämnades huvudsakligen med marken och Kabul Zoo tog sin beskärda del av smällarna.

Djurbeståndet decimerades stadigt i takt med att hungern växte hos de stridande. Välbekanta djur som hjortar och kani­ner var de första som fick sätta livet till.
Men i takt med att försörjningslinjer skars av och desperationen växte tvingades de heliga krigarna utforska mer innovativa varianter.

– Nästan alla djur som är halal blev upp­ätna för de stridande höll på att svälta ihjäl. Men vissa lyckades rymma. Aporna flydde upp i bergen och slogs mot mujahedin, säger Aziz Gul Saqib och skrattar högt åt sitt eget skämt.

I mars 1995, efter en mindre genomtänkt vadslagning, klättrade en mujahedin ned i Marjans inhägnad. Lejonet var inte roat och rev osentimentalt ihjäl inkräktaren.
När den förolyckades bror nästa dag återvände för att hämnas var han beväpnad med en handgranat. Marjan förlorade sitt ena öga och större delen av synen på det andra i explosionen. Liksom sin hörsel och samtliga tänder. Ytterligare några dagar senare, när ryktet om attacken mot huvudstadens skatt hunnit få spridning, sökte en vredgad folkmassa upp gärnings­mannen och misshandlade honom till döds.

När talibanerna väl tog huvudstaden välkomnades de av många. Ordning, reda och tuffa tag sågs som ett bättre alternativ än ödeläggelse och laglöshet. Illusioner som snart krossades under tyngden av det skräckvälde som bredde ut sig.

Allt roligt bedömdes som moraliskt klandervärt. Allt moraliskt klandervärt förbjöds. Djurparken skulle bommas igen och djuren dödas. Den dåvarande föreståndaren gick noggrant igenom islams heliga bok. Med hjälp av koranreferenser till sällskapsdjur lyckades han övertyga en religiös domstol om att en stängning skulle vara ett hån mot Profeten. Marjan och Kabul Zoo hade överlevt ännu en gång.

När talibanerna störtades var de djur som överlevt utmagrade och djurskötarna kunde inte minnas när de senast fått lön. Bara några månader senare somnade Marjan in. Han blev 26 år, en anmärk­ningsvärt hög ålder för ett lejon i fången­skap.

I dag har Kabul Zoo återställts till sin forna glans. Aziz Gul Saqib beskriver arbetet som ett patriotiskt uppdrag.

– Vi i personalen har inga helger. Vi är till och med här under Eid och försummar våra familjer för att tjäna vårt land. Vi jobbar lika hårt som japaner.

Kabulborna har tackat för slitet genom att strömma till i större antal än någonsin. Förra året registrerades rekordhöga 700 000 besökare. Sällsamma kreatur är förstås en del av förklaringen. Det anspråkslösa nöjesfältet med dess två slitna karuseller en annan. Men Kabul Zoo är också mer än summan av sina delar. Parken är ett av ytterst få offentliga rum i en stad som slutit sig samman av krig och där få litar på sin nästa. En plats där du inte behöver titta dig över axeln. En säker plats.

Många tar med sig en termos te och tillbringar större delen av dagen här. Andra tar med en gasolbrännare och lagar mat på någon av gräsmattorna. Familjer domi­nerar, men på bänkarna utanför de mindre populära djurens inhägnader sitter fnittriga ogifta par. Ofta närmare varandra än vad anständigheten egentligen tillåter. Det skulle vara omöjligt någon annanstans. Forskande blickar och illvilliga tungor finns överallt och särskilt för kvinnor kan ifrågasatt heder komma att utgöra en livslång belastning. Men där djur spärras in har kärleken oväntat funnit en frizon.

Jawad tänker ett ögonblick innan han beslutar att hans fästmö inte får tala med främlingar men bekräftar att de går till djurparken för att få vara ensamma.

– I Kabul finns inga andra ställen att gå till. Det är därför vi kommer hit till djurparken.

Djurparken anses så säker att män till och med kan lämna sina kvinnor en­samma när de går för att be. Samtidigt är dagens Kabul en betydligt mer konservativ stad än under Zahir Shahs styre. När tre burkaklädda kvinnor tillfrågas om tillåtelse att ta en bild hotar de upp­rört att kalla på polis.

Aziz Gul Saqib har storslagna planer för sin djurpark. Han försöker utverka tillstånd att expandera ytterligare 30 hektar och vill införskaffa flera nya djur. Däribland elefanter.

– Jag ska försöka få en av Indiens regering. Vi hade en elefant förut men den blev ihjälskjuten av en mujahedin med granatkastare.

Ett nytt lejon har Kabul Zoo redan. I oktober 2013 kom ett telefonsamtal från en rik affärsman. Statussymbolen som han köpt av pakistanska smugglare och därefter förvarat på taket och matat med köttbullar var döende. Jamshid Noori, djurparkens entusiastiske veterinär, ryckte omedelbart ut för att rädda den halvårsgamla lejonungen.

– Den var helt trasig. Kunde inte gå, stå eller äta, säger han. Vi gav den dropp och efter 14 dagar hade den fått tillbaka aptiten. Några dagar senare försökte den stå upp, den dagen var vi alla väldigt lyckliga.

På Jamshid Nooris kontor står en stor bukett påfågelsfjädrar.

– Jag har plockat dem själv, säger den unge veterinären glatt.

I en inhägnad utanför går en påfågel utan stjärtfjädrar runt bland sina artfränder och ser ut att skämmas.

Marjan är ett sinnestillstånd. En särskild ädelsten från Afghanistan.
Aziz Gul Saqib, föreståndare för Kabul Zoo

Det nya lejonet har även det fått namnet Marjan, men kommer aldrig att kunna rivalisera sin föregångares ryktbarhet. Marjan – originalet – var ett emblem. Lejonet som blev martyr har odödliggjorts i filmer, litteratur och i form av en bronsstaty vid entrén till Kabul Zoo.

– Marjan är ett sinnestillstånd. En särskild ädelsten från Afghanistan, säger Aziz Gul Saqib.

I ett lite mer undanskymt hörn av djurparken ligger Marjans grav. Inskriptionen på hans minnessten lyder: ”Här vilar Marjan. Han var det mest berömda lejonet i världen.”