Författaren Gunilla Bergström är ofta efterfrågad av media men själv är hon lagom förtjust i att få svara på samma frågor om och om igen: ”Var är Alfons mamma?” (Det är upp till var och en att fantisera kring), och ”Vad heter Alfons pappa i förnamn?” (Bertil), är frågor som det går att hitta på Alfons Åbergs sida på nätet. Där skriver hon också att hon inte är intresserad av att ”ligga rätt i tiden” eller vara ”politiskt korrekt”. ”Hellre motvalls, självständig och busig – än vara uppdaterad, anpasslig!”
Förutom Alfons Åberg-böckerna har Gunilla Bergströms böcker om Bill och Bolla varit önskeböcker hos barn och vuxna. Hennes egna, nu vuxna barn, har varit förebilder i böckerna om att ha ett handikappat barn i familjen, barn med särskilda behov. De handlar inte om besvärligheter utan om att alla sorter är önskvärda i familjen och gruppen.
Liksom stora delar av Europas invånare reagerade Gunilla Bergström med bestörtning och empati över de stora flyktingströmmar som tvingats från krigs- och oroshärdar kring Medelhavet, och som fler och fler kom till Sverige under sommaren och hösten förra året. Berättelserna om barn och familjer som tog sig med ofta sjöodugliga flytetyg, och i bästa fall vidare på en lång resa mot en oviss och inte alltid välkomnande destination i norra Europa, berörde och engagerade många. Plötsligt stod de på en station i Stockholm eller Malmö, samlades på Migrationsverkets kontor och hastigt tillkomna flyktingboenden.
Gunilla Bergström funderade fram och tillbaka på hur man kunde stötta familjerna som kom.
– Jag tänkte: detta kan ju inte vara sant… det är ju inte klokt – vad ska man göra? Så har väl nästan alla andra tänkt. Visst kan man ge en slant till Röda korset eller Rädda Barnen men det kändes ganska ynkligt – och så slog det ned som en guldklimp i knoppen på mig: jag har ju mina böcker! Alla behöver något att göra och läsa. Jag ringde min översättare Mona Henning som hade 200 exemplar av God natt Alfons Åberg på arabiska. Hon kände samma sak som jag, vi pratade med Rädda Barnen och Migrationsverket. Alla var lite handfallna men vi for till Migrationsverket i Solna med våra böcker.
Gunilla Bergström beskriver situationen med familjer som trängdes i lokalerna. Uttröttade familjer satt och stod överallt, i väntan på asyl och bostad.
– De stod där med sina tumavtryck och pass, och barnen. En sådan vilsenhet och röra. Föräldrar på flykt som inte ens hunnit rabbla upp i vilket land man befinner sig. Vi gick ut där i hallen och delade ut några exemplar till trötta familjer.
Det fanns ingen plan direkt och hon och Mona Henning lämnade resten av böckerna på plats.
Sedan var det tyst ett tag, men under hösten väcktes samma idé hos Astrid Lindgrens förvaltarskap Saltkråkan som också hade översatta böcker. De beslöt att försöka sprida böckerna tillsammans, Astrid Lindgrens Sunnanäng för de lite äldre barnen och Alfonsböckerna för de mindre. Förlagen skänkte sammanlagt 30 000 böcker.
Många har saker att ge och alla vill ha ut dem, men någon måste bära ut böckerna till flyktingboendena, så de inte blir kvar på någon myndighet.
Distributionen var förstås en viktig aspekt som man var tvungen att lösa:
– Man kan inte bara vara snäll och ge, det är viktigt att kolla upp rent praktiskt hur det ska gå till. Många har saker att ge och alla vill ha ut dem, men någon måste bära ut böckerna till flyktingboendena, så de inte blir kvar på någon myndighet, säger Gunilla Bergström.
Man hittade en väg genom att böckerna kunde distriubueras via Rädda Barnen, som har centrala platser dit flyktingförläggningarna kan komma och hämta böcker.
Gunilla Bergström talar om intresset att hjälpa som en grundläggande gemensam egenskap.
– De flesta människor har väl också den sociala känslan av att man vill visa sig vänlig, och att rättigheter och att ha det bra ska gälla alla – inte att det bara ska gälla vissa. Sverige har ett gott rykte bland flyktingar, det är ju därför de kommer hit hela långa vägen. Då känner jag att man vill leva upp till det ryktet, det vi så att säga har ”utlovat”, att stå för bra saker som Sverige förknippas med: frihet, fri skolgång, rättigheter för barnen.
Ändå har det visat sig svårt att hjälpa alla som kommer – även om viljan finns hos många.
– Men vi blev ju tagna på sängen här – det är ju inte bara från Syrien de kommer utan från många länder, som ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan, och det måste vi förhålla oss till. Det finns en tendens i Sverige att bara klara ett ärende i taget.
Trots den stora nöden och svårigheterna ser Gunilla Bergström ljusa sidor i samtidens stora förändringar – inte bara i krigförande länder och stater med stora demokratiproblem, utan också här i Sverige. Det handlar också att våga ta till sig förändringar som inte går att förneka, menar hon. Även om det känns trögt för en äldre generation.
Det är ju viktigt att förstå att vi står inför en helt ny samhällssituation. Det är också roligt; det finns mycket att göra för dagens unga.
– Vår värld, det västerländska samhällsbygget, är under omvandling. Det är ju viktigt att förstå att vi står inför en helt ny samhällssituation. Det är också roligt; det finns mycket att göra för dagens unga. De ser saker som de äldre inte vill se.
Gunilla Bergström återkommer till önskan som finns att hjälpa och att försöka hitta ett sätt att hantera en tuff samtid:
– Den äldre generationen är så uppgiven – och det är otäckt med miljöförstöringen och terrorismen – men jag ser det också som att livet aldrig har varit så spännande som nu. Det finns så mycket att ta itu med. Det är ju faktiskt historiskt – och så får jag vara med om detta!
– Mina erfarenheter från andra kulturer, särskilt i Afrika, har fått mig att tänka på ett annat sätt. Egentligen finns det ingenting att vara rädd för.
