Viktiga och oviktiga fifflare

Undanhåller man mer än 400 000 kronor i skatt räknas det som grovt skattebrott. Få andra grova brott medför en möjlighet att komma undan påföljd bara man ser till att göra rätt för sig fem år bakåt i tiden. Det säger mycket om ett samhälle vilka överträdelser som betraktas som smällar man får ta och vilka som anses värda att med kraft slå ned på.

Ledare
Totalt har statskassan fått intäkter på 1,8 miljarder kronor tack vare gjorda självrättelser. Det ska dock ställas i relation till att svenskar totalt antas gömma så mycket som 500 miljarder kronor utomlands.
Foto: Hasse Holmberg/TT och Christine Olsson/TT

Sveriges Televisions Uppdrag Granskning har i veckan, tillsammans med SVT Nyheter, avslöjat en lista med 9 000 personer som redovisat förmögenheter som de tidigare haft undanstoppade utomlands. Det rör sig bland annat om näringslivstoppar, riksdagsledamöter och idrottsstjärnor.

Den som inte vill bli påkommen med sitt skattefusk av svenska Skatteverket kan nämligen välja att skicka in en självrättelse, och därmed bara behöva betala skatt på sina pengar fem år bakåt i tiden. Totalt har statskassan fått intäkter på 1,8 miljarder kronor sedan 2010 tack vare sådana självrättelser. Det ska dock ställas i relation till den uppskattning som skatteexperten Torsten Fensby har gjort om att svenskar totalt gömmer så mycket som 500 miljarder kronor utomlands.

Om man undanhåller mer än 400 000 kronor i skatt räknas det som grovt skattebrott. Få andra icke-preskriberade, självdeklarerade grova brott i dagens samhälle medför en möjlighet att helt komma undan påföljd bara man ser till att göra rätt för sig fem år bakåt i tiden.

På grund av den globala finanskrisen har många rika gjort stora kapitalförluster under just de fem år som de med självrättelsen måste skatta för.

Och i få andra fall finns den morot som SVT uppmärksammat i samband med sitt avslöjande: På grund av den globala finanskrisen har många rika gjort stora kapitalförluster under just de fem år som de med självrättelsen måste skatta för. Därmed kan de göra avdrag för förlusterna och ro i land med sänkt skatt.

Att jämföra den svenska hanteringen av skattesmitare med till exempel behandlingen av sjukförsäkringsfuskare, den kategori som strax före den första borgerliga alliansregeringens tillträde tillldelades den publika rollen som välfärdssamhällets främsta parasiter, kan te sig som att slå in öppna dörrar – det statliga silandet av mygg och sväljandet av kameler är egentligen alltför flagrant för att kännas poängfyllt att framhålla. Men några angelägna konstateranden kan ändå göras.

Det säger mycket om ett samhälle, och om maktförhållandena inom detta samhälle, vilka överträdelser som betraktas som smällar man får ta och vilka som anses värda att med kraft slå ned på.

Försäkringskassan tilldelades år 2006 300 miljoner öronmärkta kronor från regeringen för att bygga upp en kontrollenhet.

I början av 00-talet gjordes det i samhällsdebatten ett stort nummer av fusket med sjukförsäkringen. Försäkringskassan tilldelades år 2006 300 miljoner öronmärkta kronor från regeringen för att bygga upp en kontrollenhet, och föreställningen om det utbyggda fusket blev, tillsammans med arbetslinjeideologin, ett av bräckjärnen i nedrustningen av de sjukskrivnas villkor.

De som försökte bygga upp en motbild i samhällsdebatten framhöll fakta som att Försäkringskassans kontrollenhet, trots över 20 000 fuskutredningar, bara kunde hitta misstänkt fusk i 1 419 fall år 2009.

Den centrala poängen är dock denna: Naturligtvis fuskades det i viss utsträckning – och fuskas alltjämt – med sjukförsäkringen, som det görs inom alla system. Av någon anledning bedömdes det som så pass viktigt att stävja just detta fusk att det ansågs värt att till självmordets gräns pressa stora mängder människor som inte på något sätt överträtt reglerna, för att lyckas klämma åt den halva promille som kunde fällas.

Det är detta som måste ställas i relation till ideologin när det gäller skattefuskarna: där är det värt varje tänkbar eftergift från myndighetshåll för att få dem att bära hem några korvören till Sverige igen.

Miljardärer som gömmer pengar är, i kraft av det ekonomiska tillskott de skulle kunna ge statskassan, viktiga personer, som det därför också kryps för.

Miljardärer som gömmer pengar är, i kraft av det ekonomiska tillskott de skulle kunna ge statskassan, viktiga personer, som det därför också kryps för. De medellösa sjukskrivna, längst ned på samhällsstegen, är det inte.

Så reproduceras skillnaden i makt och villkor till att även omfatta fifflarna.