I Aragonien är minnena av anarkisternas revolution blandade med sorg och svärta. Frontlinjen skar genom regionen under hela inbördeskriget. Här stupade tusentals anarkister i strid, och än fler kom att avrättas av fascisterna.

– Nästan alla som avrättades här var anarkister, säger Irene de la Cuerda, som är generalsekreterare för CGT i Aragonien, den största av de tre anarkosyndikalistiska organisationer som i dag verkar i Zaragoza.

Vi befinner oss på kyrkogården i Aragoniens huvudstad Zaragoza. Irene de la Cuerda har varit här många gånger förut. Men hon vänjer sig aldrig. Arga tårar letar sig envist fram. Hon stryker bort dem medan hon berättar.
”Vi glömmer inte, vi förlåter inte.”
– Vi glömmer inte, vi förlåter inte, säger Irene de la Cuerda. Hon upprepar sedan frasen flera gånger under våra samtal nästan som ett mantra, ”Ni olvido, ni perdon”. Irene de la Cuerda berättar att hennes farbror avrättades av fascisterna medan hennes far sattes i arbetsläger. Han blev en av ”Francos slavar” som Irene de la Cuerda uttrycker det. Fadern var politiskt aktiv men inte farbrodern.

– Det var ofta slumpen som avgjorde vem som överlevde.

 Vi står framför det monument som nyligen rests till minne av dem som avrättades i staden. Irene de la Cuerda växte upp under diktaturen. Liksom många andra i sin generation gick hon som ung med i CNT under demokratiseringen i slutet av 1970-talet. Hon är också en av de aktivister som kämpat i många år för att förmå de styrande i Zaragoza att ge tillstånd för att resa monumentet som nu slutligen invigts.

– Först stred vi mot socialisterna och sedan mot högerpartiet. De etablerade politiska partierna vill alla stryka ett streck över historien och glömma. Men för oss finns ingen glömska och ingen förlåtelse säger hon.

Från monumentets mitt slingrar sig en spiralformad slinga av smidda järnstolpar. På varje stolpe sitter en skylt med namn, ålder och datum för avrättningen av varje person. Där kropparna inte kunnat identifieras står det bara ”man” eller ”kvinna”. Just nu finns drygt 3 400 stolpar, men flera tillkommer hela tiden allteftersom anhöriga till de avrättade hör av sig med nya uppgifter.

Det spanska inbördeskriget startade på sommaren 1936. I Barcelona, som var ett av anarkismens starkaste fästen, slogs militärens och fascisternas kuppförsök ned den 19 juli. Samtidigt kom nyheten om att Zaragoza, en annan av den spanska anarkismens högborgar, fallit i nationalisternas händer. Avrättningarna av anarkister hade börjat samma dag.

I Barcelona satte det anarkosyndikalistiska CNT i all hast samman miliskolonner som skickades iväg för att befria Zaragoza. På förmiddagen den 24 juli 1936 samlades tusentals människor på Plaza Cataluña och längs Paseo de Gracia för att se den första kolonnen lämna Barcelona.

Kolonnens närmare 2 000 frivilliga tillhörde den hårda kärna av anarkister som bara några dagar tidigare besegrat militären och fascisterna i blodiga gatustrider. Huvuddelegerad för kolonnen var Buenaventura Durruti som var en av anarkismens mest folkkära aktivister.

På vår väg från Barcelona till Aragonien svänger vi av från motorvägen och fortsätter längs den gamla vägen. Det är samma väg som Durrutikolonnen körde sommaren 1936. Vi reser genom ett torrt och vidsträckt slättland där den monotona landskapsbilden med jämna mellanrum bryts av klippformationer eller av någon av de byar vi passerar. I fjärran ser vi bergskedjan Alcubierre klyva det platta landskapet från norr till söder.

Efter att den militära ledningen i Zaragoza proklamerat krigstillstånd i Aragonien hade militären och den halvmilitära poliskåren Guardia Civil tillsammans med lokala fascistanhängare tagit kontrollen över många städer och byar. Under de första veckorna var avrättningar av dem som tillhörde, eller misstänktes tillhöra den motsatta sidan mer regel än undantag. Avrättningarna var proportionerligt långt fler ute i byarna där alla kände varandra, än i de större städerna där det var lättare att hålla sig undan.

När anarkisterna i Durrutikolonnen skramlade in i Aragonien med sin kolonn av lastbilar, stadsbussar och beslagtagna personbilar befriade de ett flertal byar på vägen. Kolonnen slog sig snabbt fram till Zaragoza men körde fast ett par kilometer utanför staden. Det saknades vapen, framförallt artilleri och flygunderstöd.

Alla insåg att det inte skulle bli lätt att ta Zaragoza och man fick istället börja förbereda sig för ett långvarigt krig. Kolonnen upprättade nu sin stab några mil bakom fronten.

På kvällen den 24 juli lämnade nästa kolonn Barcelona. Det var Ortiz-kolonnen med 800 frivilliga och med en annan av Barcelonas mer kända anarkister, Antonio Ortiz, som huvuddelegerad. Ortizkolonnen slog sig fram mot Zaragozas södra sida men fastnade utanför den lilla staden Belchite där nationalisterna hade starka positioner.

Belchite bytte ägare flera gånger under kriget. Här utkämpades flera slag som lade staden i ruiner. Efter kriget beslutade Franco att Belchite skulle bevaras som symbol för ”de rödas barbari” och de invånare som ville återuppbygga staden kördes bort. Idag är Belchite en idyllisk plats som sakta men säkert börjar återtas av naturen.

De många skolklasser som kommer hit på studiebesök får höra historier om de spöken som lär bo här och den gamla sägnen om att den som tar med sig något härifrån kommer att bli otursförföljd för resten av livet. Här finns också spåren av det hat som lever vidare. På flera ställen har klottrade fascistsymboler sprejats över med anarkistmärken och slagord. På andra ställen är det tvärtom.
Efter en inledande period av kaotiska strider etablerades med tiden en fast frontlinje där republiken kom att kontrollera den östra delen av regionen medan nationalisterna höll den västra.
Efter en inledande period av kaotiska strider etablerades med tiden en fast frontlinje där republiken kom att kontrollera den östra delen av regionen medan nationalisterna höll den västra.

Vi stannar till i den by där Durrutikolonnen inrättade sin första stab. I Bujaraloz har de gamla fasaderna fått ny färg. Längs gatorna står bybornas bilar tätt parkerade. Men i byn är det tyst och stilla och det är inget folk ute på gatorna. Av Durrutikolonnens anarkister finns nästan inga spår. Men på en av kyrkorna hittar vi en skylt: ”Denna kyrka restaurerades och återinvigdes den 12 mars 1950…”

Provinshuvudstäderna Zaragoza, Teruel och Huesca hade fallit i fascisternas händer och det fanns inte längre någon fungerande administration på den republikanska sidan. Hela det gamla politiska systemet hade brutit samman. Den 6 oktober 1936 hölls ett stormöte i Bujaraloz där miliserna tillsammans med lantarbetare och aragonska anarkister beslutade sig för att bilda Aragoniens Försvarsråd (El Consejo de Defensa de Aragón) som ett nytt samordnande organ för regionen.

Kolonnerna från Barcelona hade fram till nu varit de som styrt den republikanska delen av regionen. Fascisterna försökte därför underblåsa gamla tiders regionala motsättningar genom att beteckna det hela som en ”katalansk invasion” av Aragonien. Anarkisterna såg därför nogsamt till att alla som utnämndes till ansvariga för något av Försvarsrådets sju departement kom från Aragonien eller hade andra kopplingar till regionen.

Samtliga medlemmar av det första Försvarsrådet kom också från CNT. Till dess president utsågs Joaquin Ascaso som var född i Zaragoza och tillhörde en släkt som var högt respekterad i anarkistiska kretsar.

När Ortiz-kolonnen anlände till Caspe den 25 juli 1936 stod kyrkorna i brand och avrättningarna av fascister pågick fortfarande. Staden hade då intagits av anarkistiska kolonner från mindre katalanska städer vilka gått i förväg för att ansluta sig till kolonnerna från Barcelona.

Striderna om Caspe hade blivit ovanligt brutala då den kapten från Guardia civil som var upprorsmakarnas befälhavare, inte bara egenhändigt avrättat ett flertal republikaner utan även hade använt kvinnor och barn som mänskliga sköldar under striderna. Ortiz-kolonnen inrättade sin stab i Caspe varifrån de började organisera den vidare framryckningen mot Zaragoza.

Kyrkorna i Caspe är sedan länge renoverade och av fascisternas massiva flygbombningar från kriget syns inga spår. Det skakar till i gatorna då någon av de lokalbussar som förbinder Caspe med omgivande byar brakar förbi. I december 1936 flyttade Aragoniens Försvarsråd till Caspe. I det som en gång var den anarkistiska republikens huvudstad leker skolbarnen på det stora torget. Här finns flera barer och restauranger och till och med en liten turistbyrå. Här ligger Palacio Barberán, en lätt bedagad barockbyggnad som under kriget var Försvarsrådets regeringsbyggnad.

I Caspe påbörjade Försvarsrådet ett mödosamt arbete. Allt måste samordnas och organiseras från grunden: skolor, sjukhus, handel, import, export och stävjande av brottslighet. Bildandet av Försvarsrådet ledde också till att antalet avrättningar på den republikanska sidan sjönk dramatiskt.

Under sommaren och hösten 1936 växte de republikanska styrkorna snabbt då ett flertal mindre kolonner från Katalonien och Aragonien anslöt sig till kolonnerna från Barcelona. Nya förstärkningar anlände också kontinuerligt. På hösten 1936 bestod de republikanska styrkorna i Aragonien av närmare 30 000 frivilliga av vilka hela 80 procent tillhörde CNTs kolonner.

Strax nedanför den klippa som hyser Caspes stadskärna ligger stadens järnvägsstation som var den första anhalt dit de många frivilliga somkom från Barcelona först anlände.. Här tycks inget ha förändrats sedan 1930-talet. Det är inte svårt att föreställa sig hur det måste sett ut när de svart-röda fanorna vajade från byggnaden och de många tusen frivilliga anlände hit för att skickas vidare till fronten.
På hösten 1936 hade anarkisterna total kontroll över Aragonien.
På hösten 1936 hade anarkisterna total kontroll över Aragonien. De hade bildat en egen republik vars gränser skyddades av den anarkistiska milisen. Men deras revolution var långt ifrån fullbordad. Försvarsrådet var uppbyggt efter samma organisatoriska schema som den borgerliga republikens styrande organ med skillnaden att dess president och dess ministrar var anarkister.

På samma gång utgjorde Försvarsrådet en respektabel fasad bakom vilken ett revolutionärt samhällsbygge tog form. Ute i de befriade byarna rådde en anarkistisk ordning. Byarna styrdes av revolutionära kommittéer och jordbruk, produktion och hela samhällslivet hade kollektiviserats. Det fanns omkring 400 kollektiv i Aragonien och den anarkistiska republiken hade en halv miljon invånare. Det var historiens största experiment i självförvaltning.

Att CNT:s nationella ledning vid krigets inledning avstått från att ta över makten och istället hade beslutat sig för att samarbeta med övriga antifascistiska organisationer inom ramen för den borgerliga republiken innebar att den gamla regeringen snart konsoliderades och att dess företrädare började ställa allt starkare krav på att få återta kontrollen över alla samhällsbärande funktioner.

Bildandet av Försvarsrådet sågs alltså inte med blida ögon av de borgerliga republikanska ledarna och inte heller av CNTs nationella ledning som till varje pris ville hålla fast vid samarbetslinjen. Aragoniens Försvarsråd var även i behov av krediter för att kunna effektivisera och utveckla produktionen, något som också innebar kompromisser med de revolutionära idealen.

I slutet av december 1936 kom den första kompromissen då övriga republikanska organisationer släpptes in i Försvarsrådet. Antalet departement utökades samtidigt från sju till tolv. För hälften av dessa ansvarade CNT-medlemmar även i fortsättningen. Anarkisterna behöll dessutom ansvaret för tunga departement som ”Upprätthållande av ordningen”, ”Jordbruk”, och ”Ekonomi och försörjning”. Medan departement som ”Social- och vård”, ”Bostäder” och ”Kultur” överläts till övriga organisationer.

Därutöver beslöts att de revolutionära kommittéer som styrt ute i byarna sedan krigets början skulle ersättas av ”Lokala råd” (Consejos Municipales) där företrädare för övriga organisationer också skulle ingå. I gengäld erkändes Försvarsrådet officiellt av centralregeringen. Försvarsrådets president fick också formell status som företrädare för den republikanska regeringen.

I november 1936 stupade Buenaventura Durruti på slagfältet under mystiska omständigheter. Hans död markerade samtidigt slutpunkten för krigets inledande revolutionära fas. Det gick rykten om att det var kommunisterna som mördat Durruti. Det gamla hatet mellan anarkister och kommunister fördjupades ytterligare.

På hösten 1936 ingick ett flertal europeiska stater den en pakt som gick ut på att inga vapen fick skickas till Spanien. Då de västeuropeiska demokratierna övergav republiken drev de den också i händerna på Stalin då Sovjetunionen fortsatte att sälja vapen till republiken.
Stödet från Stalin förändrade maktbalansen på den republikanska sidan över en natt.
Stödet från Stalin förändrade maktbalansen på den republikanska sidan över en natt. Med Stalins vapensändningar kom även ett stort antal sovjetiska militära rådgivare, politiska kommissarier och propagandister till Spanien. De stalintrogna kommunisterna lierade sig med den borgerliga republikens mest konservativa delar. Med alla medel försökte de förhindra de revolutionära omvälvningar som pågick i Katalonien och Aragonien.

De republikanska styrkorna militariserades på våren 1937. Miliserna ställdes då under en gemensam ledning. I de anarkistiska kolonnerna var acceptansen för militariseringen trots allt relativt hög då de flesta ansåg att det var nödvändig att samordna republikens militära försvar.

Eftersom anarkisterna var i stor majoritet i Aragonien upplevde de inte militariseringen som något större hot. Men det skulle snart visa sig att anarkisterna underskattat kommunisternas kontrarevolutionära ambitioner. Kommunisterna tog snart kontrollen över republikens militära ledning. Det ledde till att fronten i Aragonien blev eftersatt då kommunisterna till varje pris ville undvika att de sovjetiska vapnen nådde anarkisterna.

Strax utanför byn Tardienta reser sig en mäktig höjd. På dess topp ligger det kapell som gett platsen dess namn: Santa Quiteria. Under kriget var höjden av stor strategisk betydelse. Härifrån kunde man skära av vägen mellan de båda provinshuvudstäderna Zaragoza och Huesca. Här fick över tusen anarkister offra sina liv.

Från Santa Quiterias topp ser vi hur grödornas olika kulörer bildar ett rektangulärt rutmönster i det flacka åkerlandskapet långt under oss. Santa Quiteria är idag en stilla plats dit nästan ingen kommer. Bakom det gamla kapellet finns ett minnesmärke i form av ett kors: ”Till minne av alla som stupade under inbördeskriget”. Här finns även ett par restaurerade skyttevärn och ett par informationsskyltar. Men där står inget om bakgrunden till den massaker som inträffade här i april 1937

Från krigets början hölls Santa Quiteria av republikanska militärer. På hösten 1936 hade den stalinistiska Karl Marx-kolonnen övertagit ansvaret för den i den svårintagliga höjden men hade nästan omgående förlorat den till fascisterna. På våren 1937 beslutade man sig för att försöka återerövra Santa Quiteria. Men det var inte de kommunister som en gång förlorat höjden som skulle återta den.

I gryningen den 11 april 1937 inledde enheter från de anarkistiska kolonnerna Ortiz, Durruti och Ascaso (de militariserade och omdöpta divisionerna 25, 26 och 28) anfallet. Anarkisterna lyckades efter hårda strider inta höjden. Men de förstärkningar som utlovats av arméledningen dök aldrig upp och flygunderstödet var otillräckligt.

Anarkisterna anfölls av en svärm jaktplan som ostört kunde göra svep efter svep med sina maskingevär över slagfältet. Det hela blev ett blodbad där över tusen anarkister stupade. Utan understöd gick det inte att hålla höjden som återtogs av fascisterna två dagar senare.

Fyra svenskar deltog i slaget, Nisse Lätt, Eilert Hagberg, Harry Norrblom och Yngve Andersson. Alla överlevde men samtliga sårades under striderna.

I de drabbade divisionerna var upprördheten stor efter slaget. Misstänksamheten mot kommunisterna blev inte mindre av att republiken vid tillfället hade lokalt luftherravälde i området. Massakern vid Santa Quiteria markerade startpunkten för en utrotningskampanj mot anarkisterna. I takt med att kommunisterna stärkte sitt grepp om den militära ledningen kom anarkisterna allt oftare att användas som kanonmat. Det var en systematisk och legal form av massmord.

Några dagar efter slaget vid Santa Quiteria angreps anarkisternas revolutionära samhällsbygge i Barcelona. Under de så kallade majhändelserna utkämpades strider mellan Barcelonas arbetare och kommunistledda styrkor. I samband med striderna tvingades CNTs ledning till ännu en kompromiss där de för att hålla ihop den antifascistiska enigheten fick avstå sina revolutionära erövringar i Barcelona och Katalonien. CNT:s inflytande i republiken var nu på nedgående och kommunisternas blickar började riktas mot anarkisternas republik i Aragonien.

På sommaren 1937 startade kommunisterna en propagandakampanj där det Aragonska Försvarsrådet anklagades för anarkistisk terror, diktatur och maffiastyre. Försvarsrådet krävde då att få granska kommunisternas tidningar innan de gavs ut då de sades underminera förtroendet för republiken. Kommunisterna vägrade och Försvarsrådet hotade att arrestera alla som spred dem. Kommunisterna flyttade då utgivningen från Caspe till den katalanska gränsstaden Lérida varifrån de smugglade in sina tidningar i Aragonien. Konflikten närmade sig.

Fram till sommaren 1937 hade Karl Marx-kolonnen (27e divisionen) varit den enda stalintrogna enheten i regionen. Men i början av augusti började kommunisterna plötsligt förflytta sina elitförband till Aragonien, bland andra den 11e divisionen med sovjetiskt pansar och 11 000 man under befäl av kommunisten Enrique Lister. Några dagar senare förstod alla varför de stora truppförflyttningarna ägt rum.
Den 11 augusti 1937 upplöstes Aragoniens Försvarsråd genom en förordning från centralregeringen i Madrid.
Den 11 augusti 1937 upplöstes Aragoniens Försvarsråd genom en förordning från centralregeringen i Madrid. Medan anarkisternas styrkor var upptagna vid fronten invaderade kommunisterna i den 11e divisionen Caspe. Försvarsrådets ministrar arresterades som brottslingar. Efter att Lister ockuperat Caspe anordnade kommunisterna en segerparad genom staden. Det var samma ritual som fascisterna följde då de intog republikanska städer.

De kommunistiska styrkorna genomförde därefter ett veritabelt krigståg bakom fronten under vilket jordbrukskollektiven, fackföreningslokaler och anarkisternas samhällsbyggen attackerades. Över 600 anarkister arresterades. Många släpptes efter protester från CNT medan andra blev kvar i kommunisternas fängelser fram till krigsslutet.

Vid fronten infördes nu kommunisternas centralplanerade strategi och taktik. Men kommunisternas autoritära styre fungerade inte bättre än anarkisternas friare organisation trots att deras beväpning var långt bättre. En stor osäkerhet spred sig vid fronten då manskapet inte längre kunde lita på en arméledning som ofta beordrade fram anarkistiska förband på rena självmordsuppdrag. På våren 1938 brakade den republikanska fronten samman. De aragonska städerna föll nu i fascisternas händer en efter en. Den 10 mars intogs Belchite, den 17 mars föll Caspe. Republiken klövs i två delar då fascisterna nådde medelhavet.
Den 8 januari 1939 föll Barcelona.
Den 8 januari 1939 föll Barcelona och en halv miljon människor tvingades fly över Pyrenéerna innan fascisterna nådde den franska gränsen. Durrutikolonnen gick över gränsen den 10 februari 1939 som en av de sista republikanska enheter som lämnade Spanien. In i det sista hade den utkämpat fördröjande strider för att skydda civilbefolkningens flykt över bergen.

Längs det som en gång var fronten går det fortfarande att hitta rester av gamla skyttegravar och många förstörda kyrkor står ännu kvar som ruiner ute i landskapet. Det är snart 75 år sedan inbördeskriget slutade men i Aragonien lever minnena av alla dem som avrättades, stupade eller tvingades i landsflykt kvar hos deras efterlevande i generation efter generation.

På toppen av en hög klippa tronar ruinerna av det som en gång var Rodén. Kring den lilla byn med anor från medeltiden böljade striderna fram och tillbaks. De som levt här i generationer blev plötsligt tvungna att överge sina hem. Eftersom byn ligger bortom alla allfartsvägar har den lämnats ostörd i långsamt förfall. Vi går längs de spöklika gatorna där de uråldriga stenhusen sakta nöts ned av tiden. Mitt i byn ligger det stora torget omgivet av ruiner. I kyrkan har taket fallit in men dess torn står ännu upprätt i väntan på det stora ras som obönhörligt närmar sig.