Artikel 1 av 2

Attacker mot sjukhus som medveten strategi

Sjukvårdspersonal som arbetar för humanitära organisationer i Syrien, Afghanistan och Jemen faller även de offer för konflikterna. Det våld som riktas mot vårdpersonal leder dessutom till att civilbefolkningen drabbas hårt genom att sjuka och skadade blir utan vård.

Utrikes
Turkisk vårdpersonal bär en skadad syrisk pojke efter att en flygattack i Idlib i Syrien i måndags. Minst 15 personer miste livet.
Foto: Halit Onur Sandal/TT

I oktober förra året genomförde USA en bombräd mot ett sjukhus som drivs av Läkare utan gränser i Kunduz i Afghanistan, och i Syrien har regimens styrkor genomfört mängder av attacker mot sjukvårdskliniker.

I måndags kom nya rapporter om att flera sjukhus utsatts för luftangrepp i Syrien.

Detta är bara ett par exempel av många som visar hur utsatt situationen är för sjukvårdspersonal i konfliktområden.

Enligt företrädare för organisationerna Physicians for Human Rights, PHR, Läkare utan gränser och Open Society Foundation leder dödliga attacker mot sjukvårdspersonal till att många människor inte får den vård som i vissa fall hade kunnat rädda deras liv.

När stridande grupper förstör sjukhus kan effekten bli att tusentals patienter ställs helt utan vård.

Enligt Elise Baker vid PHR har syriska regeringsstyrkor under det fem år långa inbördeskriget i landet hela tiden medvetet attackerat vårdkliniker och sjukvårdspersonal i rebellkontrollerade områden.

– Det är bara en del i den kampanj som bedrivs mot civila och som står i direkt strid mot krigets lagar, säger hon.

Elise Baker berättar att syriska regeringsstyrkor dessutom blockerar leveranser av livsavgörande vårdutrustning till områden som kontrolleras av oppositionella grupper.

PHR är även mycket bekymrade över de uppgifter som gör gällande att sjukhus utsatts för attacker i Jemen.

Hon säger dock att det fortfarande är oklart om den saudiledda koalitionens attacker mot sjukhus ingår i en medveten strategi, eller om vårdinstitutioner bara råkat bli träffade i de stora bombräder som koalitionen genomför.

PHR konstaterar att fjolåret var det värsta hittills i fråga om antalet attacker mot vårdinstitutioner i Syrien. Fler än 100 sådana attacker utfördes under 2015, och enligt PHR stod regimens styrkor bakom en absolut majoritet av dåden.

Mellan mars 2011 och fram till i november förra året uppges 336 attacker ha utförts mot 240 vårdinstitutioner i Syrien, och i 90 procent av fallen var det regeringsstyrkor eller deras allierade som låg bakom attackerna.

Under samma period dödades 697 personer som arbetade inom den syriska sjukvården, nästan samtliga av regeringsstyrkor. PHR har dokumenterat dessa attacker med hjälp av en interaktiv karta som även innehåller bilder och filmer från attackerna.

FN:s språkrör Stephane Dujarric bekräftade i förra veckan att regeringen i Saudiarabien uppmanat FN och internationella biståndsorganisationer att dra tillbaka personal som arbetar i områden som kontrolleras av hutirebeller i Jemen. Detta inför kommande bombningar.

Elise Baker påpekar att det är olagligt för stridande parter att använda urskillningslösa vapen i civila områden. Detta står enligt henne i strid med krigets lagar.

– Det är uppenbart att den principen inte följs i Jemen, säger hon.

Hon understryker att FN:s säkerhetsråd tydligt måste fördöma dessa handlingar. Samtidigt är hon kritisk mot de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet.

När det gäller Syrien så blockeras hårdare insatser från FN av Ryssland och Kina och när det gäller Jemen stöds den saudiskledda koalitionen av USA, Storbritannien och Frankrike.

– Resultatet har blivit att säkerhetsrådet, som har som ansvar att upprätthålla internationell fred och säkerhet, helt har misslyckats. Och det är civila i Syrien och Jemen som får betala priset – ofta med sina liv, säger Elise Baker.

Artikel 2 av 2

Dubbla allianser i Syrien

Det syriska kriget håller i allt högre grad på att utveckla sig till en arena för kamp mellan stormakter. Samtidigt ter sig vissa av de allianser som är centrala i kriget allt mer paradoxala.

Utrikesanalys
Belägring som militär strategi. Civila i Aleppo i Syrien bär på förnödenheter den 11 februari.
Foto: Alexander Kots/TT

Två missilattacker i måndags mot sjukhuset i Maret al-Numan i den syriska Idlibprovinsen, den enda fungerande vårdinrättningen i staden, uppges ha krävt minst sju dödsoffer.

Och det är inte bara Elise Baker i Physicians for Human Rights (se artikeln ovan) som ser angrepp mot syriska vårdkliniker som en medveten strategi från regimens och dess allierades sida.

Läkare utan gränsers ordförande Mego Terzian sade till nyhetsbyrån Reuters efter måndagens attacker att det rörde sig om en handling utförd av ”antingen regimen eller Ryssland”.

Enligt en rapport publicerad av Human Rights Watch i förra veckan har minst 14 flygangrepp mot kliniker, sjuktransporter och liknande mål utförts av ryska styrkor i Syrien de senaste månaderna.

På många sätt blir det syriska krigets karaktär av proxykonflikt, det vill säga indirekt sammandrabbning mellan stormakter, tydligare och tydligare.

Rysslands inblandning blir allt djupare, och Turkiet angriper kontinuerligt kurdiska styrkor, varvat med vad som ter sig som närmast pliktskyldiga turkiska punktangrepp mot IS. Samtidigt stöttar USA och Iran var sin sida i konflikten militärt.

Men situationen är också politiskt paradoxal, i och med att två av USA:s allierade sinsemellan är huvudfiender. Natolandet Turkiet, som alltjämt är en av västmakternas trognaste bundsförvanter i regionen, ser PKK-allierade PYD och dess militära gren YPG, de ledande kurdiska krafterna i Syrien, som ett direkt hot mot det egna landets stabilitet, och har därför intensifierat angreppen mot kurderna både inom det egna landet och på syrisk mark.

Samtidigt har den amerikanska regeringen under det senaste året fördjupat sitt stöd till PYD/YPG, som hittills är den gruppering som haft de största framgångarna i att bekämpa Islamiska staten, IS, och hittat en konstruktion för att komma runt att ursprungsorganisationen PKK ännu är terrorstämplad av USA.

Tillsammans med Frankrike har man förgäves uppmanat Turkiet att upphöra med angreppen på kurderna i Syrien. Turkiet å sin sida har svarat med att hota västländerna med att fortsatta kurdiska framgångar kan leda till nya flyktingströmmar från regionen, något som visat sig kunna sätta skräck åtminstone i EU:s länder.

De största förlorarna på detta cyniska spel är alltjämt människorna i Syrien, som fortsätter bombas av landets egen regim och som kläms mellan de olika militära aktörerna.