Artikel 1 av 3

Arbetstidsförkortning hellre än medborgarlön

Om medborgarlön i ett i övrigt oförändrat ekonomiskt system är en återvändsgränd är vad som verkligen borde stå på dagordningen en generell förkortning av arbetstiderna.

Ledare
Om människor ska få möjlighet att leva fullvärdiga liv måste antalet arbetstimmar ned.
Foto: Länsmuseet Gävleborg

I Finland förbereds ett försök med medborgarlön. Tanken är att socialförsäkringssystemet, inklusive a-kassan, till viss del ska ersättas av ett statligt utbetalningssystem som alla villkorslöst ska ha rätt till.

Projektet har hyllats av många basinkomstanhängare som ett oväntat progressivt steg, därtill initierat av det största borgerliga rege­ringspartiet.
Det är en naiv form av hyllning.

Principiellt finns visserligen inte mycket att invända mot tanken att alla människor i ett samhälle ska ha rätt till en fullgod försörjning, oavsett om de arbetar eller ej. Problemet ligger i hur en sådan ansats under rådande ekonomisk ordning omsätts i praktisk politisk handling.

Som tidningen Arbetets politiske redaktör Martin Klepke konstaterade i en ledartext den 15 januari vill de politiker i Finland och nederländska Utrecht som nu föreslår medborgarlön inte sätta nivån för denna högre än till cirka 8 000 kronor i månaden, eftersom medborgarlönen inte får inverka menligt på människors vilja att arbeta.

Klepke framhåller risken att medborgarlönenivån skapar en ny lägre nivå för det som kallas reservationslön, den lönenivå som avgör huruvida en individ väljer att acceptera en anställning eller inte, och att medborgarlönen därmed kommer att fungera som ett sätt att pressa ned ingångslönerna.

Där Arbetet nöjer sig med ett torrt konstaterande finns dock all anledning att stanna upp en stund.

Men det går också att vända på perspektivet. Om en medborgarlön införs under rådande ekonomiskt system, men på en nivå som faktiskt går att leva på, så att det framstår som ett hållbart alternativ för samhällsinvånarna att inte arbeta, kommer företagen att tvingas höja lönerna för att locka till sig erforderlig arbetskraft.

Eftersom de knappast kommer att vara beredda att göra avkall på vinstmarginalerna kommer priserna att behöva höjas i motsvarande mån.

Plötsligt har värdet av pengarna urholkats – medborgarlönen räcker inte längre till livets nödtorft, och för de människor som allra mest behöver ett samhälleligt ekonomiskt bidrag blir läget som allra sämst. Varken a-kassa eller socialbidrag finns nämligen längre kvar att tillgå, eftersom dessa har ersatts av medborgarlönekonceptet.

Resultatet av medborgarlönen har därmed blivit en nettoöverföring från de mest behövande till övriga samhällsmedborgare.

Om medborgarlön i ett i övrigt oförändrat ekonomiskt system är en återvändsgränd är vad som verkligen borde stå på dagordningen en generell förkortning av arbetstiderna.

I Arbetets ledarartikel framhålls att arbetsmängden i samhället, tvärtemot vad basinkomstanhängare förutspått, knappast minskat, trots den tekniska utvecklingen och produktivitetsökningen. Där Arbetet nöjer sig med ett torrt konstaterande finns dock all anledning att stanna upp en stund.

En samhällsordning där den tekniska utvecklingen oupphörligen fortskrider men där människor arbetar lika många timmar som innan, och därtill i ett högre tempo, är inget annat än ett gigantiskt misslyckande. Om människor ska få möjlighet att leva fullvärdiga liv måste antalet arbetstimmar ned.

Och till skillnad från medborgarlöneförsök likt det finska skulle införandet av kortade arbetstid potentiellt innebära att de arbetandes positioner på arbetsmarknaden stärktes – utan att det slog mot de svagaste.

Artikel 2 av 3

”Basinkomst ett rejält lyft”

Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkala pläderade i sin ledartext förra veckan för att sänkt arbetstid är ett fruktbarare mål att sträva efter än medborgarlön/basinkomst under rådande ekonomisk ordning. Basinkomströrelseaktive Lennart Fernström argumenterar här mot Toivo Jokkalas ståndpunkter.

Debatt
DEBATTSVAR på Toivo Jokkalas ledare ”Arbetstidsförkortning hellre än medborgarlön” från 22/1 av Lennart Fernström, chefredaktör på tidningen Syre och aktiv i basinkomströrelsen

Toivo Jokkala argumenterar i sin ledare den 22 januari att basinkomst skulle drabba dem som har det sämst. Om vi tar argumenten i tur och ordning: lägre ersättningar riskerar att sätta en press på lönerna nedåt, det är förstås helt riktigt. Det gäller alla trygghetssystem och det är ett skäl att vara emot låga nivåer. Men ingen skulle argumentera mot a-kassa för att en låg a-kassa skulle pressa lönerna nedåt. Det är bara ett skäl att vara emot en låg a-kassa och på samma sätt en låg basinkomst, inte a-kassa och basinkomst i sig.

Med det sagt, tittar vi på till exempel Alaska som delar ut pengar villkorslöst till alla invånare, men på en så låg nivå att det inte ens klassificeras som en riktig basinkomst, så har de minst ekonomiska skillnader i hela USA. 10 000–20 000 kronor per år går inte att leva på (och är därför ingen riktig basinkomst), men ändå bidrar det till ett ekonomiskt mer jämlikt samhälle.

Även det andra argumentet stämmer, mer pengar till alla skapar inflation, vilket urholkar värdet av pengarna. Det är det vanliga högerargumentet mot höjda ersättningsnivåer och därför lite förvånande att läsa på Arbetarens ledarsida. Precis som ovan är det inte något specifikt för basinkomst utan gäller för alla trygghetssystem inklusive a-kassan.

Men inte heller det är ett skäl att vara emot a-kassa eller basinkomst. Däremot måste förstås höga nivåer, oavsett om det handlar om a-kassa eller basinkomst, bygga på en omfördelning från dem som har mycket till dem som har lite. Om vi inte är beredda att omfördela är det inte bara en basinkomst på en bra nivå som går bort, utan högre a-kassa, högre löner, högre sjukpenning och så vidare.

Inga av de konkreta förslag som tagits fram i den svenska debatten (eller de jag sett internationell)t innebär mer pengar till dem som har mycket (alla kan inte tjäna på en reform). Antingen tas pengen som delas ut tillbaka från de som redan har mycket genom skatt eller så räknas en viss procent av pengen av mot inkomsten, så bara de som har låga inkomster får något utbetalt (så kallad negativ inkomstskatt).

Skillnaden mellan basinkomst och dagens trygghetssystem är inte nivåerna (eftersom de kan variera i alla system) utan bland annat att:

– Du som arbetslös slipper alla förnedringsåtgärder som Arbetsförmedlingen, socialen, Försäkringskassan med flera i dag sätter dig i. Eftersom basinkomst betalas ut utan krav på motprestation deltar du bara i det du tycker är värt att delta i.

– Ingen hamnar utanför eller mellan stolarna i det oöverskådliga kaos som dagens över 50 olika bidragssystem utgör. Det blir ett rejält lyft för dem som i dag har det allra sämst, de som är utanför systemen, vilket också skyddar dem mot hänsynslösa arbetsköpare som lönedumpar och struntar i alla lagar och avtal.

– Du kan som anställd be din arbetsköpare fara och flyga och sedan direkt ta del av trygghetssystemet (inga månader i karens). Din roll mot arbetsköparen stärks alltså rejält.

-Får du ett mindre jobb, några timmer eller någon dag i veckan, få du behålla merparten av din ersättning. Den så kallade fattigdomsfällan där du blir av med lika mycket (i vissa fall mer) som du tjänar avskaffas alltså.

Inga av dessa saker uppfylls med sänkt arbetstid, som Toivo Jokkala ställer emot basinkomst. Det trots att det inte finns en motsats, utan tvärtom går utmärkt att kombinera.

Till sist, angående påståendena om det finska försöket. Ingen vet hur de försöken kommer utformas eftersom arbetet med att ta fram förslag på hur det ska genomföras pågår. Det är möjligt att nivån blir 8 000 kr (efter skatt eller skattefritt), men det är inte speciellt troligt att basinkomsten i försöken kommer ersätta a-kassan och sjukpenningen så som Toivo Jokkala påstår.

Artikel 3 av 3

”Finsk medborgarlön del i att skapa låglöneproletariat”

Finlands borgerliga regering har nyss inlett en utredning om att införa medborgarlön. Därmed vill man motivera landets arbetslösa att ta tillfälliga och lågavlönade jobb. Vad borgarna alltså redan tycks ha förstått om effekterna av en sådan åtgärd, måste även vi inom vänstern inse.

Debatt
REPLIK på Lennart Fernströms debattsvar ”Basinkomst ett rejält lyft” av Jonatan Fahlén

Idén om medborgarlön må vara aldrig så tilltalande i all sin abstrakta enkelhet. Som fördelningsåtgärd vore det dock ett misstag om vi betraktade den isolerad från de ekonomiska förhållandena. I verkligheten är fördelningen av ekonomiska resurser aldrig oavhängig värdeproduktionen – ett faktum som bittert har erfarits under arbetarrörelsens historia.

Under kapitalismen bestäms arbetskraftens värde av kostnaderna för att reproducera arbetskraften vid en given kulturell och samhällelig nivå. Vilka hade konsekvenserna blivit om staten delvis subventionerade dessa kostnader åt arbetsköparna, så som fallet hade blivit om vi övergick till medborgarlön? Det skulle då naturligtvis stå arbetsköparna fritt att betala lägre löner till arbetarna, för att kunna ta ut högre vinster – allt annat förutsatt lika.

I praktiken hade lönetröskeln blivit lägre, eftersom den lägsta lönenivå vid vilken det kan anses acceptabelt att arbeta sjunkit när medborgarlönen ersatt en del av arbetarnas realinkomst. Låginkomstjobb och tillfälliga anställningar riskerar därför att normaliseras. Fackföreningarnas makt över lönebildningen riskerar att minska – särskilt i den mån medborgarlönen hade ersatt de fackliga arbetslöshetskassorna.

En del borgare tycks åtminstone ha förstått detta. Ett av de uttalade motiven till att införa medborgarlön i Finland är just att man vill uppmuntra de arbetslösa till att ta tillfälliga och lågavlönade arbeten, utan att behöva höja lönerna. Därmed stärker man förutsättningarna för uppkomsten av ett låglöneproletariat, vilket i förlängningen kan utöva en lönedumpande effekt på hela arbetsmarknaden. De borgerliga känner sina intressen. Det borde vi också göra.