Vi har inte rätt att blunda

Krönika
Linda-Lundqvist-1024

Sexuella övergrepp mot unga tjejer har börjat diskuteras i ett högre tonläge. Det kan tyckas behjärtansvärt att unga tjejers upplevelser plötsligt tas på stort allvar även bland högt uppsatta politiker, att deras berättelser nu tas bokstavligt och inte misstänkliggörs.

Men som så ofta är saker som verkar för bra för att vara sanna, just det. Det handlar inte så mycket om omtanke om unga kvinnor som att de får agera sköldar i en debatt med rasistiska värderingar i botten.

Angela Merkel talade förvisso om ”vedervärdiga brott”, men endast i det sammanhang där det gäller att brotten ska bestraffas ”hårt utan hänsyn till härkomst”. Hänsyn till härkomst är något som är exklusivt för den egna gruppen tydligen.

Det kan ju tyckas märkligt att det inte är det vedervärdiga brottets natur som upprör, utan förövarnas ursprung. Det är ju skrattretande att tänka sig att en skiftning i kulören på den hand som greppar ens skinka på något sätt skulle vara avgörande för hur greppet upplevs. En malplacerad hand på min kropp är en hand som lever farligt, oavsett vem den tillhör.

Debatten som blossat upp från brunhögern får det att se ut som om de ringaktar människor från andra kulturer snäppet mer än de ringaktar unga kvinnor. För den som har tillgång till internet krävs det dock inte många klick för att förstå att det ändå är rätt jämnt lopp. Det hela är bara en uppvisning i det gamla fula tricket att ställa utsatta grupper mot varandra för att själv stå kvar med flaggan i topp.

Det positiva med det uppskruvade tonläget som blivit en konsekvens av att en stor grupp kvinnor blivit antastade i Köln, är att det faller sig naturligt att fortsätta diskussionen om kvinnors rätt att bli respekterade.

Parallellt med diskussionen om Köln hyllas den gamla rocklegenden David Bowie postumt. Han hyllas för sitt brytande av könsnormer och för att vara en pionjär inom hbtq-rörelsen, även i seriösare feministiska vänstertidningar. Utan ett enda kritiskt ord om hans relation till den grupp unga flickor, och förmodligen även unga pojkar, som omgav honom och hans musikpolare. Den grupp med flickor i yngre tonåren som reste runt för att tillfredsställa rocklegendernas sexuella behov, och som gick under benämningen ”baby groupies”, på grund av sin späda ålder.

Jag kan inte känna att en vuxen man som tar sig rätten att knulla småtjejer, som endast med en mycket god vilja från min sida kan sägas ligga i ”gränslandet” för att vara barn, får representera mig på en enda punkt. Sedan får han ha sjungit som en näktergal och haft ovanligt långt hår för sin tid hur mycket han ville.

Är det Merkels ”hänsyn till härkomst” som gäller här, eller är det helt enkelt så att om du är en man som gjort tillräckligt stora musikaliska insatser så är det okej att vara ett gubbslem? Det är ju ändå bara unga tjejer det handlar om. Och deras kroppar har inget egenvärde, utom möjligen som slagträn i en politisk debatt, från vilken sida tongångarna än månde komma.

Vi har inte rätt att blunda för de kränkningar och övergrepp flickor och kvinnor får utstå – oavsett vem som utför dem.