När Angelica hade föreslagit att jag skulle träffa Lenin bestämde jag mig för att utarbeta ett memorandum över de mest påtagliga motsägelserna i det sovjetiska livet, men då jag inte hörde något mera om den föreslagna intervjun gjorde jag ingenting åt saken. När Angelica en morgon telefonerade och meddelade att ”Iljitj” väntade på att träffa Sasha och mig och att hans bil hade kommit för att hämta oss, blev jag därför bragt ur fattningen.
Vi visste att Lenin var så överlupen med arbete att han nästan var oåtkomlig. Undantaget till vår förmån var ett tillfälle som vi inte fick missa. Vi kände på oss att vi också utan vårt memorandum skulle finna rätt sätt att gripa oss an diskussionen; dessutom skulle vi få möjlighet att lägga fram de resolutioner som våra kamrater i Moskva hade anförtrott oss.
Lenins bil körde med rasande fart längs de till trängsel fyllda gatorna och in i Kreml och passerade alla vaktposterna utan att stoppas för kontroll av propuks. Vid ingången till en av de gamla byggnaderna, som stod skild från de övriga, ombads vi stiga ur. Vid hissen stod en beväpnad vakt som tydligen redan kände till vår ankomst. Utan ett ord låste han upp dörren och vinkade in oss, låste den sedan igen och lade nyckeln i sin ficka.
Vi hörde våra namn ropas ut till soldaten på första våningen och hur sedan anropet upprepades med lika hög röst vid nästa våning och nästa. Det var en kör som bebådade vår ankomst allt eftersom hissen långsamt steg. På översta våningen upprepade en vakt proceduren att låsa upp och låsa dörren och visade sedan in oss i en stor mottagningshall i det han tillkännagav: ”Tovaristji Goldman och Berkman”.
Vi ombads vänta ett ögonblick, men det gick nästan en timme innan ceremonin att föra oss till det allra heligaste återupptogs. En ung man vinkade åt oss att följa honom. Vi passerade genom ett antal kontorslokaler som sjöd av aktivitet, knatter från skrivmaskiner och flitiga kurirer. Vi stoppades framför en massiv dörr dekorerad med vackra sniderier. Vår följeslagare ursäktade sig för ett ögonblick och försvann bakom den.
Strax därpå öppnades den tunga dörren inifrån och vår ledsagare bjöd oss att stiga in samtidigt som han själv försvann och stängde dörren bakom oss. Vi stod på tröskeln och väntade på nästa anvisning i den egendomliga proceduren. Två sneda ögon fixerade oss med en genomträngande blick. Deras ägare satt bakom ett enormt skrivbord på vilket allting var ordnat med den mest exakta noggrannhet.
Hela rummet gav samma intryck av precision. En tavla med åtskilliga telefonknappar och en karta över världen täckte hela väggen bakom mannen, och sidoväggarna var klädda med glasmontrar fyllda med tunga volymer. Ett avlångt bord täckt av en röd duk, tolv rakryggade stolar, några länstolar vid fönstren – ingenting annat. Utom det flammande röda tygstycket fanns det ingenting som mildrade den välordnade enformigheten.
Detta verkade vara en ytterst lämplig miljö för en som var känd för sina rigida vanor och sin saklighet. Lenin, världens mest avgudade människa och samtidigt den mest hatade och fruktade, skulle ha varit malplacerad i en omgivning som saknade denna stränga enkelhet.
”Iljitj spiller ingen tid på inledande prat. Han går rakt på sak”, hade Zorin en gång sagt med uppenbar stolthet. Och i själva verket vittnade vartenda steg som Lenin hade tagit sedan 1917 om detta. Men om vi hade varit i tvivelsmål skulle hans sätt att ta emot oss och leda samtalet snabbt ha övertygat oss om att Iljitj hushållade med sina känslor. Hans snabba uppfattning av andras känslolägen och hans skicklighet när det gällde att till det yttersta utnyttja dessa för sina syften var något extraordinärt. Inte mindre häpnadsväckande var hans munterhet över allt han fann lustigt hos sig själv eller sina besökare. Särskilt när han kunde försätta någon i ett ofördelaktigt läge skakade den store Lenin av skratt så att man var tvungen att skratta med honom.
När han med sin skarpt granskande blick hade klätt av oss in på bara kroppen, utsattes vi för en skur av frågor som följde som pilar på varandra från hans slipade hjärna. Amerika, dess politiska och ekonomiska förhållanden – vad fanns det för utsikter till revolution där inom den närmaste framtiden? Det Amerikanska Fackföreningsförbundet – var det alldeles genomträngt av borgerlig ideologi eller gällde detta bara Gompers* och hans klick, och var gemene man mottaglig för påverkan inifrån? Vilken styrka hade IWW, och var anarkisterna verkligen så effektiva som vår rättegång nyligen tycktes visa?
Han hade just avslutat läsningen av våra tal i rätten. ”Storslagna! En klar analys av det kapitalistiska systemet, lysande propaganda!” Det var verkligen synd att vi inte hade kunnat stanna i Förenta staterna, oavsett vad det skulle ha kostat. Vi var naturligtvis mycket välkomna i Sovjetryssland, men Amerika var i stort behov av att ha sådana kämpar som hjälp i den kommande revolutionen, ”så som många av era kamrater har varit till hjälp i vår”.
”Och du, tovaristj Berkman, vilken organisatör du måste vara, precis som Sjatov. Han är av gott virke, er kamrat Sjatov, han ryggar inte tillbaka för någonting och kan arbeta som tio. Nu är han i Sibirien som kommissarie för järnvägarna i Fjärran Österns Republik. Många andra anarkister har viktiga poster hos oss. Alla möjligheter står öppna för dem om de är villiga att samarbeta med oss som sanna identitetsanarkister. Du, tovaristj Berkman, kommer snart att finna en uppgift. Men det var skada att du kastades ut ur Amerika vid denna betydelsefulla tidpunkt. Och du, tovaristj Goldman? Vilket slagfält du hade! Du borde ha stannat. Varför gjorde du inte det, även om tovaristj Berkman föstes ut? Nåväl, nu är du här. Har du tänkt på vilket arbete du vill ägna dig åt? Ni är identitetsanarkister, det förstår jag av er inställning till kriget, ert försvar av ’Oktober’ och er kamp för oss, er tro på sovjeterna. Precis som er stora kamrat Malatesta som helt står på Sovjetrysslands sida. Vad skulle ni helst vilja göra?”
Sasha var den som först hämtade andan. Han började på engelska men Lenin hejdade honom genast med ett muntert skratt. ”Tror du jag förstår engelska? Inte ett ord. Inte heller något annat främmande språk. Fastän jag har bott utomlands i många år klarar jag inte av det. Lustigt, inte sant?” Och han gav upp ett skallande skratt. Sasha fortsatte på ryska. Han var stolt över att höra sina kamrater prisas så högt, sade han, men varför satt det anarkister i sovjetiska fängelser? ”Anarkister?” avbröt Iljitj, ”Struntprat! Var har du hört sådana skepparhistorier och hur kan du tro på dem? Det är sant att vi håller banditer fängslade, och några anhängare till Machno, men inga ideinyj-anarkister.”
”Tänk”, inföll jag, ”att det kapitalistiska Amerika också indelat anarkisterna i två kategorier: filosofiska och kriminella. De första godtas i de högsta kretsar, en av dem är till och med högt uppsatt som rådgivare till Wilsonregeringen. Den andra kategorin, vilken vi har haft äran att tillhöra, förföljs och blir ofta fängslad. Och det tycks egentligen inte vara annorlunda här. Eller hur?” Det var ett dåligt resonemang jag förde, svarade Lenin, det var ren virrighet att dra samma slutsats av olika premisser. Yttrandefrihet är en borgerlig fördom, en ytlig lindring av sociala sjukdomar.
I Arbetarnas Republik talar det ekonomiska välståndet ett tydligare språk än yttrandena och friheten är långt säkrare. Det är den kursen som proletariatets diktatur håller. Just nu stod denna inför mycket svåra hinder bland vilka det allvarligaste var böndernas motstånd. De behöver spik, salt, textilier, traktorer, elektrisk belysning. När vi kan ge dem detta kommer de att vara med oss, och ingen kontrarevolutionär makt kommer att kunna rubba dem. I Rysslands nuvarande situation är allt prat om frihet endast näring åt reaktionens försök att besegra landet. Det är bara banditer som gör sig skyldiga till sådant, och de måste förvaras inom lås och bom.
Sasha överräckte resolutionen från anarkisternas konferens till Lenin och betonade särskilt Moskva-kamraternas försäkran att de fängslade kamraterna var ideinyj och inte banditer. ”Det faktum att vårt folk begär att få bli legaliserade är bevis för att de står på Revolutionens och sovjeternas sida”, hävdade vi. Lenin tog emot dokumentet och lovade att lägga fram det vid nästa sammanträde med partiets exekutivkommitté. Vi skulle underrättas om dess beslut, sade han, men under alla förhållanden var det en ren bagatell och ingenting som borde oroa en sann revolutionär. Var det någonting annat?
Vi talade om för honom att i Amerika hade vi kämpat till och med för våra motståndares politiska rättigheter – därför uppfattade vi det inte som någon bagatell att dessa rättigheter förnekades våra egna kamrater. Jag upplyste honom om att jag, till exempel, inte kunde samarbeta med en regim som förföljde anarkister eller andra bara för deras åsikters skull. Dessutom fanns det ännu mera skrämmande missförhållanden. Hur skulle vi kunna förena dem med det höga mål som han syftade till? Jag nämnde några av dem. Han svarade att min inställning uttryckte borgerlig sentimentalitet. Proletariatets diktatur var inblandad i en kamp på liv och död, och små hänsynstaganden kunde inte tillåtas väga tungt i vågskålen. Ryssland gjorde jättelika framsteg hemma och utomlands. Hon anstiftade världsrevolutionen, och här klagade jag över en smula blodsutgjutelse. Det var absurt, och jag måste komma över det. ”Gör någonting” rådde han, ”det är bästa sättet att återvinna din revolutionära balans”.
Lenin hade kanske rätt, tänkte jag. Jag skulle följa hans råd. Jag skulle börja genast, sade jag. Inte med något arbete inom Ryssland utan med något av propagandavärde för Förenta staterna. Jag skulle vilja organisera en förening av Ryska Vänner till Amerikansk Frihet, en aktiv organisation som kunde stödja den amerikanska frihetskampen precis som de Amerikanska Vännerna till Rysk Frihet gjorde när de hjälpte Ryssland mot den tsaristiska regimen.
Lenin hade inte rört sig ur stället på hela tiden men nu nästan hoppade han ur stolen. Han svängde om och stod rakt framför oss. ”Det är en strålande idé!” utropade han, skrockade och gnuggade sina händer. ”Ett utmärkt praktiskt förslag. Du måste genast sätta igång med att genomföra det. Och du, tovaristj Berkman, kommer du att deltaga?” Sasha svarade att vi hade talat igenom saken och redan utarbetat planens detaljer. Med den nödvändiga utrustningen skulle vi kunna sätta igång genast. Det var ingen svårighet, försäkrade Lenin – vi skulle förses med allt: kontor, tryckeriutrustning, kurirer och så mycket kapital vi behövde. Vi måste sända honom arbetsplanen med en specificering av de kostnader som projektet medförde. Tredje Internationalen skulle ta hand om saken. Det var den rätta kanalen för vårt företag och den skulle kunna ge oss all hjälp.
I pur förvåning bara stirrade vi på Lenin och varandra. Sedan började vi båda på en gång förklara att våra ansträngningar bara kunde ge resultat om de var fria från varje förbindelse med kända bolsjevikiska organisationer. Vi måste genomföra det på vårt eget sätt – vi kände till det amerikanska psyket och visste hur arbetet bäst skulle utföras. Men innan vi hann fortsätta våra förklaringar uppenbarade sig plötsligt vår guide lika diskret som han hade avlägsnat sig, och Lenin sträckte fram handen och tog farväl. ”Glöm inte att skicka mig arbetsplanen”, ropade han efter oss.
De metoder som ”klicken” i partiets politbureau använde präglade också Internationalen och förgiftade hela arbetarrörelsen, hade Angelicas vän sagt mig. Var Lenin medveten om det? Och var också detta en ren bagatell enligt hans uppskattning? Nu var jag säker på att han kände till allt som pågick i Ryssland. Ingenting undgick hans spejande blick, ingenting kunde genomföras utan att vägas på hans våg och ges hans auktoritativa sanktion. En okuvlig vilja som lätt böjer alla i riktning mot sin egen kurva och lika lätt knäcker de människor som inte fogar sig. Skulle han också böja eller knäcka oss?
Faran vore överhängande om vi tog det första felaktiga steget, om vi godtog den Kommunistiska Internationalens förmynderskap. Vi var angelägna att hjälpa Ryssland och fortsätta arbetet för Amerikas befrielse som vi hade ägnat de bästa åren av vårt liv. Men att underställa oss klickens kontroll skulle innebära att vi förrådde hela vårt förflutna och fullständigt avsade oss vårt oberoende. Vi skrev till Lenin om detta och bifogade ett detaljerat utkast till vår plan som Sasha noggrant hade utarbetat.
En sak höll vi med Lenin om: nödvändigheten av att komma igång med något arbete. Men inte i någon politisk funktion eller på någon sovjetbyrå. Vi måste hitta något som kunde föra oss i direkt kontakt med massorna och göra det möjligt för oss att tjäna dem. Moskva var säte för regeringen, hade flera statstjänstemän än arbetare och var i högsta grad byråkratiskt. Sasha hade besökt ett antal fabriker som samtliga var i ett klart försummat och övergivet tillstånd. I de flesta var de sovjetiska tjänstemännen eller medlemmarna av den kommunistiska jatjejkan (cellen) långt flera än de som verkligen producerade något. Han hade talat med arbetarna och funnit att de var förbittrade över den industriella byråkratins arrogans och godtyckliga metoder. Sashas intryck styrkte bara min övertygelse att Moskva inte var någon lämplig plats för oss. (…)
Arbetets militarisering, som trumfades igenom på den nionde partikongressen med ett bossväldes typiska ångvältsmetoder, förvandlade slutgiltigt alla arbetarna till galärslavar. Genom att den kooperativa ledningen i verkstäder och på fabriker ersattes av enmansvälde sattes massorna åter i ledband hos just de element som de under tre år lärt sig hata som det värsta hot. Intelligentians ”specialister” och professionella, som tidigare stämplats som vampyrer och fiender vilka saboterade Revolutionen, installerades nu på höga poster och utrustades med nästan fullständig makt över de anställda på fabrikerna.
Genom detta steg förlorades i ett enda slag oktoberrevolutionens viktigaste landvinning: arbetarnas rätt att styra företagen. Ont gjordes värre när arbetsboken infördes: i realiteten stämplades härigenom varje arbetare som brottsling och berövades de sista resterna av frihet, förvägrades rätten att välja uppehållsort och sysselsättning och blev bunden till ett bestämt distrikt utan rätt att bege sig för långt därifrån, med risk för stränga straff. Visserligen bekämpades dessa reaktionära och antirevolutionära åtgärder beslutsamt av en avsevärd minoritet inom partiet, liksom de fördömdes av folk i allmänhet.
Vi var bland kritikerna, och Sasha var ännu mera energisk än jag fastän hans tro på bolsjevikerna fortfarande var mycket stark. Han var ännu inte beredd att för sin inre syn se de förhållanden som var uppenbara för hans yttre öga och inte heller beredd att erkänna det tragiska faktum att det bolsjevikiska Frankenstein-monstret höll på att riva ned vad ”Oktober” byggt upp.
Han kunde argumentera i timmar mot min ”otålighet” och min bristfälliga bedömning av omfattande spörsmål, mot mitt kräsna sätt att närma mig Revolutionen. Jag hade aldrig riktigt förstått att den ekonomiska faktorn var huvudorsak till de kapitalistiska missförhållandena, förklarade han. Kunde jag nu undgå att se att de män som satt vid det sovjetiska rodret var tvingade att handla som de gjorde just av ekonomisk nödvändighet? Det ständiga hotet utifrån, den ryske arbetarens medfödda slöhet och hans underlåtenhet att öka produktionen, bristen på de mest nödvändiga redskap bland bönderna och deras därav följande vägran att försörja städerna – allt detta hade tvingat bolsjevikerna att vidtaga desperata åtgärder.
Visst ansåg han att sådana metoder var kontrarevolutionära och med nödvändighet måste motverka sitt syfte. Ändå var det orimligt att misstänka att män som Lenin och Trotskij avsiktligt skulle förråda Revolutionen. De hade ju vigt sina liv åt denna sak, de hade utsatts för förföljelse och förtal, de hade fängslats och landsförvisats för sina ideals skull! De kunde inte svika dessa ideal i så hög grad!
Jag försäkrade Sasha att ingenting var mig mera fjärran än att anklaga bolsjevikerna för förräderi. Jag ansåg verkligen att de var mycket konsekventa, och trognare sina mål än de bland våra kamrater som samarbetade med dem. Särskilt Lenin uppfattade jag som en man huggen i ett stycke. Visserligen hade hans taktik undergått extraordinära förändringar – hans stora vighet som politisk akrobat kunde inte förnekas. Men han uppgav aldrig sitt mål. Det kunde inte ens hans bittraste fiender anklaga honom för. Det var bara det att hans mål utgjorde själva kärnan i Rysslands tragedi, framhöll jag. Det var den kommunistiska staten, dess absoluta överhöghet och odelade makt. Än sedan, om den krossade Revolutionen, dömde millioner till döden och dränkte Ryssland i blodet från dess bästa söner och döttrar? Detta kunde inte avskräcka den järnhårde mannen i Kreml. Det var ”struntsaker, en smula blodsutgjutelse”, som inte inverkade på hans yttersta ändamål.
Jag respekterade Lenin för hans klara vision, viljekraft och aldrig svikande beslutsamhet. Men beträffande effekterna på Revolutionen av hans syften och metoder betraktade jag honom som dess största hot och skadligare än alla interventionister tillsammans, eftersom hans mål var mera svåruppnåeligt och hans medel mera vilseledande.
Sasha sade inte emot mig, och inte heller var han mindre övertygad än jag om det hopplösa i att fortsätta försöka passa in i det politiska maskineriets strypjärn. Men han menade att jag höll Lenin och hans medarbetare ansvariga för metoder som hade påförts dem av tvingande revolutionär nödvändighet. Sjatov var den förste som hade betonat detta, och alla våra sansade kamrater delade den uppfattningen, hävdade Sasha. Och själv hade han kommit fram till att revolution i praktiken var någonting helt annat än revolution som predikades av salongsradikaler i teorins rike. I praktiken betydde revolutionen blod och järn, och det var oundvikligt.
Det dyrbara kamratskapet med min gamle vän och vårt intellektuella samförstånd hade minskat mycket genom den upprivande processen att hitta vägen i den sovjetiska labyrinten. Sasha var allt jag hade kvar efter den storm som svept fram över mitt liv. Han representerade allt som var mig kärt och jag upplevde honom som ett tryggt ankare på Rysslands stormiga hav. Vår plötsligt uppkomna oenighet överväldigade mig som en mäktig våg och lämnade mig mörbultad och illa tilltygad. Men jag var säker på att min vän med tiden skulle inse att hans inställning var felaktig.
