Debutanterna regerar realismen

Filmrecension
Med Magnus von Horns Efterskalv stärks bilden av en ny realistisk våg framburen av egensinniga debutanter som förmår kombinera samhällsskildring och psykologiskt djup med genomtänkt och personlig estetik.
Foto: Lukasz Zal

[Film] Efterskalv
Regi: Magnus von Horn, 2015

Sedan ett decennium tillbaka är det debutanterna som står för det mesta av det som är bäst i svensk spelfilm. Medan de etablerade namnen spottat ur sig en strid ström av filmatiserade bästsäljare, stereotypa deckare och antikverade komedier, drivna av den likriktning som fötts ur ett allt mer kommersialiserat filmstöd och ett kvävande biografmonopol, har en rad debutanter förnyat en tidigare ganska trött tradition: svensk socialrealism.

Jag tänker på namn som Gabriella Pichler, Beata Gårdeler, Lisa Aschan, Anna Odell, Levan Akin, Axel Petersén, Babak Najafi och Johan Kling. Eller, bara i år, Sanna Lenken (Min lilla syster), Peter Grönlund (Tjuvheder), och nu Magnus von Horn (Efterskalv).

Deras filmer är sinsemellan högst olika: vi har den flyhänta medelklass-satiren i Klings Darling (2007) och Akins Katinkas kalas (2012), surrealismen i Peterséns Avalon (2012), den finstämda poetiska realismen i Najafis Sebbe (2010), formexperimenten i Odells Återträffen (2013) och den nakna naturalismen i Pichlers Äta sova dö (2012) och, senast, Grönlunds Tjuvheder, där regissörerna använt sig av amatörer hämtade direkt från filmernas miljöer – den skånska industriortens arbetarklass respektive Stockholms hemlösa trasproletariat – och fått fram en närmast osannolik äkthet i varje replik, varje gest och varje blick.

Men gemensamt för alla dessa filmer är att de gräver sig djupt ned i samtiden och skildrar den med en svärta långt från den styltiga dialog, förutsägbara moralism eller pinsamt poppiga trendkänslighet som länge gjort genren närmast ökänd. Gemensamt för många av dem är också att de grävt där de står, arbetat med miljöer de själva levt i eller skaffat sig gedigen erfarenhet av.

Med Magnus von Horns Efterskalv stärks ytterligare den här bilden av en ny realistisk våg framburen av egensinniga debutanter som förmår kombinera samhällsskildring och psykologiskt djup med genomtänkt och personlig estetik.

I centrum för handlingen står tonårige John (Ulrik Munther) som återkommer till sin hemby någonstans på den västsvenska landsbygden efter att ha avtjänat ett tvåårigt straff för mord på en före detta flickvän som slutat älska honom. Smått osannolikt har han också valt att fortsätta sin skolgång på det gymnasium där både han och offret tidigare gått, något som inte ses med blida ögon av flertalet av de nya klasskamraterna.

Liksom vad gäller Beata Gårdelers andra film, den kritikerrosade Flocken (som hade biopremiär i september), så bygger Efterskalv på ett verkligt brottsfall. Och också här sätts ljuset på en miljö där nya generationer pojkar fortfar att fostras in i en patriarkal manlighetsnorm med ytterst begränsad självinsikt och bristfällig kontakt med både det egna och andras känsloliv.

Men där Flocken skildrar hur roten till det onda ligger i en aktiv, konstruerad gruppmentalitet, verbal och intrigerande, som vänder upp och ned på rättvisan och gör syndabock av våldtäksoffret och hennes familj, så ligger ondskan här i handfallenhet och generell oförmåga till kommunikation. Det är bokstavligen där orden tar slut som våldet träder in.

Alla, från Johns pappa Martin (Mats Blomgren) till skolans rektor (Inger Nilsson), förefaller lida av en patologisk rädsla för djupare samtal. Svåra känslor ska undertryckas, inte ventileras. Med glättig ton och osäkra leenden hoppas de att Johns liv i samhället bara kan fortsätta som om ingenting hänt. När John misshandlas svårt av en annan elev vill rektorn lösa det hela med en handskakning.

Hela samhället tycks ständigt på gränsen till en explosion, orsakad av outredda och nedtryckta känslor. John och hans handling är bara den ultimata konsekvensen av ett generellt, nedärvt tillstånd, symboliserat av farfadern, som helt slutat prata (exakt hur svårt sjuk farfadern är, rent fysiskt, får vi aldrig riktigt klart för oss – jag tror först att han är svårt dement, men hans handlingskraft senare i filmen motsäger detta).

Ulrik Munther i huvudrollen spelar med en en lågmäld intensitet som fint fångar Johns inre kamp, där den orealistiska viljan att bara gå vidare med livet ställs mot ett desperat behov av att förstå, förklara och söka förlåtelse.

Till sin hjälp har han en oftast stillsam, välförankrad kamera som ger oss långa närbilder där vi åskådare hinner uppfatta att tystnaden trots allt talar i karaktärernas ansikten. Ofta, i de många interiörerna, befinner vi oss i sittande huvudhöjd, som om vi var på plats, gäster i en värld vi långsamt pusslar ihop, sittande på en köksstol eller i en soffa, medan personerna, som lever sitt liv omkring oss, rör sig in i och ut ur vårt synfält.

Här har Magnus von Horn (som är utbildad vid polska filmskolan i Łódź) och hans polske fotograf, Łukasz Żal (Ida), hittat ett bildspråk som känns mer kontinentalt än svenskt, samtidigt som det faktiskt för tankarna till en annan av årets svenska långfilmsdebutanter, dokumentärfilmaren Frida Kempff och hennes Vinterboj (recenserad i Arbetaren härom veckan).