Förtvivlan som förutsättning

I sin nyligen utkomna avhandling ger Elisabeth Hjorth uttryck för en politisk förståelse av litteratur. Men det motstånd som äger rum i de böcker som hennes forskning behandlar består till stor del av passivitet, vägran, tystnad och förvrängning snarare än av uttalat uppror. Anna Remmets har läst Elisabeth Hjorths avhandling tillsammans med två andra avhandlingar som diskuterar motstånd i litteraturen.

Böcker
Sara Stridsbergs Drömfakulteten, en av de romaner Elisabeth Hjorth studerar, är en litterär fantasi om feministikonen Valerie Solanas som växer upp i fattigdom och finansierar sina universitetsstudier genom att sälja sex.
Foto: Karl Melander/TT

Elisabeth Hjorth har skrivit en avhandling i etik med titeln Förtvivlade läsningar: Litteratur som motstånd och läsning som etik. ”Motstånd” i det här fallet syftar på motstånd mot rådande maktdiskurser, och ger vid handen en politisk förståelse av litteratur, medan ordet ”etik” signalerar en slags uppmaning.  

Med andra ord rör sig Elisabeth Hjorth i ett fält som länge har varit kraftigt misskrediterat inom den hegemoniska litteratursynen, vilken domineras av vita, heterosexuella cismän som gjort l’art pour l’art, konst för konstens egen skull, till sitt credo.  

Hjorth understår sig ju till och med att använda formuleringen ”litteratur som motstånd”, vilket antyder att litteraturen skulle kunna vara instrumentell eller till och med underordnad. Den främsta – och mest utskällda – symbolen för ”politisk” litteratur (ett epitet som i sig antyder att litteratur inte bara kan utan bör sväva i ett politiskt vakuum) är givetvis mycket av den litteratur av kvinnor och om kvinnors villkor som skrevs på 1970-talet och som på senare tid har kommit att delvis återupprättas av bland andra Ebba Witt-Brattström, som 2014 kom ut med boken Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur.

Det motstånd som skildras i de böcker Elisabeth Hjorth undersöker är dock av en annan art. Detta beror delvis på att makten enligt henne har blivit, eller kanske alltid har varit, av en annan art. Hon beskriver det tillstånd som skildras i de fyra böckerna som postpolitiskt, vilket i korthet innebär att makten är mer heterogen och svårare att lokalisera. Därmed blir det också svårare att göra motstånd, samtidigt som motståndet också det blir mer heterogent.

Till skillnad från den litteratur som skrevs på 1970-talet finns det också i de böcker Elisabeth Hjorth valt att behandla en större mångfald av marginaliserade erfarenheter.

De romaner hon studerar i sin avhandling är Jonas Hassen Khemiris Montecore, som handlar om karaktären Jonas och hans far Abbas erfarenheter av rasism och rasifiering, och deras mycket olika strategier att hantera dessa, Sara Stridsbergs Drömfakulteten, som är en litterär fantasi om feministikonen Valerie Solanas som växer upp i fattigdom och finansierar sina universitetsstudier genom att sälja sex, Annika Korpis Hevonen Häst, som handlar om en flicka som vars uppväxt präglas av moderns och storasysterns psykiska ohälsa, och slutligen Daniel Sjölins Personliga pronomen om en pojke som genom sin mammas nya äktenskap gör en (ofrivillig) klassresa uppåt men vars nya status tillsammans med hans överviktiga kropp bara skapar en ny sorts utsatthet.

Det motstånd som beskrivs i Förtvivlade läsningar består till stor del av passivitet, vägran, tystnad och förvrängning snarare än uttalat uppror. Jonas i Montecore använder sin skicklighet i svenska språket för att vidga sitt handlingsutrymme, samtidigt som han hela tiden är ytterst medveten om att det är detta majoritetssamhällets språk som utestänger hans pappa Abbas och alla andra som inte behärskar det till fullo, och som reproducerar den rasism de båda ständigt möter.

Valerie i Drömfakulteten gör ständigt motstånd mot alla försök att ”förklara” henne, även de välvilliga. När hennes psykolog vill tala om henne som ett offer för diverse övergrepp och prostitution dekonstruerar hon på ett subtilt sätt med sitt korthuggna svar denna förenklande bild.

När romanens beundrande ”berättare” vill sitta vid hennes dödsbädd och hålla hennes hand och ber henne berätta om det berömda SCUM-manifestet är hon avvisande, tyst och vägrande, förmodligen därför att hon känner att den beundrande berättaren försöker ta kontroll över hennes berättelse på samma sätt som tidigare psykologen.

De romaner som Elisabeth Hjorth undersöker iscensätter också ett mycket kroppsligt motstånd som inte sällan ter sig som självdestruktiva handlingar, såsom fru Sunesohns bulimi i Personliga pronomen och hennes sons fetma i samma bok. Dessa kan läsas som vrede som riktas inåt, mot den egna kroppen, men också som en slags vägran hos både mor och son att spela de roller de tilldelats som ”lyckade” klassresenärer. Eilas eksem i Hevonen Häst är förvisso inte självförvållade, men framstår ändå som ett kroppens motstånd mot att passa in i en behaglig flick-normativitet.

Här sällar sig Elisabeth Hjorth till två andra avhandlingar som lagts fram de senaste åren och som diskuterar motstånd i litteraturen med en liknande utgångspunkt: Maria Margareta Österholms Ett flicklaboratorium i valda bitar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 från 2012, och Mara Lees När Andra skriver: Skrivande som motstånd, ansvar och tid, från 2014.

Både Österholm och Lee tar i sina undersökningar fasta på ett, med Jack Halberstams ord, ”motstånd grundat i negation, vägran, passivitet, frånvaro och tystnad”, men också ”olydnad genom felcitering och överdrivande av diskurser” (Lee, sid. 23).

I Ett flicklaboratorium står detta att finna i många av de studerade romanflickornas tendens att göra femininitet på ett sätt som antingen är ”för mycket” eller i någon mening skevt och som därigenom gör motstånd genom att visa på femininitet som konstruktion. Något liknande beskriver Hjorth i Jonas Hassen Khemiris Montecore: inför den rasism som möter honom väljer romanens Jonas att göra motstånd genom att gå i in i en stereotypiserad roll som ”kriminell och våldsam invandrarkille”.

Att både Österholm och Hjorth har valt Annika Korpis Hevonen Häst till sin studie beror säkerligen på att denna roman gestaltar just ett motstånd ”grundat i negation” från den extremt marginaliserade position som det innebär att vara barn, flicka och uppvuxen i ett hem präglat av psykisk ohälsa.

Men där Österholm fokuserar på texten och Lee på skrivandet är Hjorths ärende läsningen. För vad förmår egentligen språket, frågar hon sig. I inledningen till Förtvivlade läsningar beskriver hon sig som betydligt mer pessimistisk än Lee vad gäller språkets möjligheter att skriva fram motstånd.

En av avhandlingens mest centrala teoretiker är Gayatri Chakravorty Spivak, som i den numera klassiska postkoloniala essän ”Kan den subalterna tala?” målar en dyster bild av marginaliserade rösters (brist på) möjligheter att komma till tals och framförallt att höras. Spivaks exempel är den indiska kvinnan Bhubaneswari Bhaduri som begick självmord 1926.

Vid den tiden var det enda tillåtna självmordet för kvinnor sati, så kallad ”änkebränning”, och som ett sista, passivt motstånd mot att låta andra ta sig tolkningsföreträde över hennes död bestämde sig Bhaduri enligt Spivak att genomföra självmordet när hon menstruerade eftersom menstruerade kvinnor inte tilläts begå sati.

Hennes handlande kom dock att av hennes anhöriga läsas på ett sätt som passade in i rådande normer kring kvinnlig sexualitet och kvinnors självmord. Av detta drar Spivak slutsatsen att vissa marginaliserade (subalterna) röster helt enkelt inte kan göra sig hörda, ens när de gör motstånd med de medel som står till buds. 

Hjorths teori är sålunda att trots att de böcker hon undersöker i sin avhandling gestaltar olika typer av motstånd så behövs läsaren, läshändelsen för att rådande maktdiskurser (sexism, rasism med mera) ska kunna dekonstrueras. Det är här etiken och bokens titel, ”förtvivlade läsningar” sätts i verket.

Hjorth menar att förutsättningen för en etisk läsning är förtvivlan hos läsaren. Detta går kraftigt emot bilden av det ”rätta”, ”sofistikerade” sättet att som vuxen, van läsare konsumera litteratur som tvärtom utmärks av känslomässig distans till texten och fokus på dess teknikaliteter.

Å andra sidan är, som Hjorth skriver, ordet ”förtvivlan” provocerande även inom det politiska samtalet, eftersom det för många signalerar passivitet och uppgivenhet, det vill säga motståndets raka motsats. Men enligt Hjorths etiska förståelse av ordet signalerar det främst begär. Hon använder sig av Jacques Derrida och skriver: ”Centralt för det etiska är det som Derrida beskriver som begäret efter rättvisa, önskan och drivkraften till något som inte föreligger”. 

Hos litteraturteoretikern Derek Attridge, som Hjorth refererar, är det ”det främmande och destabiliserande” som är det begärda. En läsning med utgångspunkt i ett sådant begär – ett begär efter att destabilisera rådande diskurser – har, enligt Hjorth, potentialen att förhindra assimileringen och kanske till och med andrefieringen av Den Andra: ”Förståelsen av etik som något som hindrar subalteriseringen av den andre genom självkritik, omfördelning av begär och att lära underifrån kan karaktärisera läsning som en etisk praktik”, som hon skriver i avhandlingen.

Mara Lee är i sin avhandling inne på ett liknande resonemang när hon skriver att motstånd iscensätts när litteratur ”inte låter sig förvandlas till en konsumerbar bild utan river isär något på riktigt”.

Skillnaden är alltså att Lee menar att en sådan reva kan skrivas fram medan Hjorth anser den uppstår först i läsningen. Problemet med ett sådant antagande, vilket Hjorth själv tycks vara medveten om, är att Den Andra riskerar att förbli passiv och dessutom instrumentell för det läsande subjektets begär. För vem är det som läser här? Beskrivningen av en läsare som möter ”det andra” förutsätter att läsaren själv har en privilegierad position i förhållande till denna. Hjorths ståndpunkt är att den som läser är privilegierad och därför har ett etiskt ansvar: ”Bara den som har makt kan göra något av den.”

Frågan är om inte ett sådant förhållningssätt delvis går emot det passiva, vägrande motstånd som hon själv beskriver i de romaner hon studerar. Och ska vi i så fall dra slutsatsen att en etisk läsning måste till för att motståndet ska kunna framträda som just motstånd? Enligt Hjorths läsning av Spivaks dystra exempel med Bhubaneswari Bhaduri skulle det mycket väl kunna vara så, men antagandet förblir problematiskt – särskilt som det riskerar att osynliggöra de skrivande Andra som är föremålet för bland andra Mara Lees avhandling.

Precis som Lee påpekar finns det också en risk med själva användandet av ”Den Andra” som teoretisk position: olika marginaliserade erfarenheter kan komma att låsas fast vid en essentialistisk förståelse av ”annanhet” och reduceras till fetischer.

Hjorth menar dock att en etisk läsning förutsätter att jaget som läser själv förändras, och kanske delvis upplöses. ”När läsarens begär efter identifikation och förståelse råkar ut för romanens avbrott, inter-ruption, öppnas en möjlighet för begäret att ändra riktning. Det assimilerande, önskan att bemäktiga, kan vändas i en önskan att förändras, att bli till som något nytt, en beredskap att bli som en annan”, skriver hon.

I den formuleringen är det dock tydligt att Hjorth inte helt misskrediterar textens egen förmåga att iscensätta motstånd.

Så kanske lyckas Förtvivlade läsningar inte helt med att övertyga om den etiska läsningens absoluta nödvändighet för att subversivitet ska kunna kommuniceras.

Men det motstånd som Hjorth, Österholm och Lee skriver om – som produceras i någon slags växelverkan mellan skrivande kroppar, läsande kroppar och textens egna kroppar, ett motstånd som heterogent, ibland passivt, ibland ursinnigt, ibland språkligt och ibland kroppsligt – är ett välkommet studieobjekt.