Ägandet måste falla

Krönika
Jona Elings, läkare.

Bakom flyktingkrisen på Medelhavet ligger föreställningen att saker går att äga.

En gång för länge sedan var vi alla nomader. Sökte föda på olika platser. Någon gång slog vi oss ner, började odla och höll husdjur. Efter det uppstod föreställningen om att jord kunde ägas. En bit mark avgränsad av en mur eller ett dike blev Mitt och det utanför Ditt. Bara de med tillåtelse fick beträda marken, och med ägandet kom makten.

Människans möjlighet att röra sig skars av och begränsades. Den som ägde kunde bli rik på den som inget hade.

Släkter och ätter bildades. Försvar av det ägda ledde till strider och krig. De människor som ägde gick ihop och ritade gemensamma gränser runt sina ägor för att stänga egendomslösa utanför.

Så småningom uppstod nationer. För att motivera ägandets existens hittade man på gemensamma faktorer för nationerna – sånger, klädedräkt, vapen. Dialekter blev till språk. Regler till lagar.

”Land skall med lag byggas” skrek kungen. Oskrivna lagar fick kallas kultur och normbrytare utgjorde följaktligen hot mot den påhittade kulturen, och därför mot den bit mark som påstods utgöra nationen.

Ägandets ideologi var effektiv och även de egendomslösa började anamma revir. Ett fotbollslags hejaklack slog sig blodiga mot det andra lagets. Barn på olika gator på Södermalm uppfann kvartersegna slanguttryck och drabbade samman med de som hade annat snack.

Förortsbor solidariserade sig med butiksägarna i den förort de utsett till sin, och norrländska landskap utsågs till republiker.

Kvinnor har sällan ansetts i stånd att äga alls. Vi har saknat rätt att ärva och har sambeskattats. Inte ens kvinnors kroppar har ansetts tillhöra kvinnorna själva. Kropparna och framförallt underliven har utgjort sexuell njutning för män och inkubatorer för nya människor.

För sådan är ägandets ideologi, allt går att köpa och sälja. Med tillräckligt bra reklam, rasismen, kunde miljoner människor ägas som slavar. Det förkastar vi i dag, medan fartyg lika fullpackade som dem som då korsade Atlanten nu förliser i Medelhavet.

Makthavarna på den karga mark där just vi råkat hamna har bestämt att överskottet vi skapar absolut inte ska delas med flera, trots att vi bor så glest att den ena husknuten inte ser var den andra börjar. Vårt överskott ska gå till de som redan äger.

Föreställningen att jord går att äga är ett paradigm som måste falla för att ge utrymme till en ny värld. Gränser ritade på kartan begränsar gemenskap och innovation. Flyktingkrisen springer ur äganderätten.