Ledare: Bekämpa terrorns alla ansikten

Ledare
I tisdags begravdes några av offren efter terrordådet i Suruç, Turkiet. Över 30 människor dödades när en bomb briserade bland unga socialister som samlats för Kobanes uppbyggnad.
Foto: Emrah Gurel/TT

I dag har det gått exakt fyra år sedan Anders Behring Breivik utförde det värsta terrordådet i Skandinaviens efterkrigshistoria. Genom hans omsorgsfullt sammanställda och extremt mångordiga manifest med titeln 2083 vet vi hur han resonerade kring attacken, varför han valde de mål han gjorde och varför han både attackerade regeringskvarteren i Oslo och socialdemokratiska ungdomar på sommarläger. I den meningen ansluter han sig till en tradition som främst förknippas med den radikala vänstern i Europa på 1970-talet. Då skulle varje attentat noga förklaras med i sig ofta vettiga resonemang kring klassförtryck och fördömanden av stormakters bombkrig mot fattiga lantbruksbefolkningar. Det var dock sällan just kopplingen till själva sprängdåden var så värst tydliga för andra än de små väpnade grupperna själva.

Några vettiga resonemang återfinns förvisso inte i 2083. Inte heller finner Breiviks slakt av bortåt 70 barn och ungdomar något motstycke bland något de väpnade vänstergrupperna tog sig för på 1970-talet. Endast fascister och islamister har utfört sådana ofattbart brutala attacker i vår del av världen.

Andra terrordåd åtföljs inte av något pressmeddelande. Handlingen ska tala för sig själv, syftet är inte att nå ut med ett budskap, utan att sprida skräck. En skräck som griper om sig ännu mer när gärningsmännen är okända och spekulationerna tar fart. Terrordåd där syftet är att lägga skulden på en politisk motståndare, eller bara skapa kaos som väcker krav på lag och ordning och förstärkning av polis och militär är inte heller en okänd metod från högerhåll.

I måndags detonerade en sprängladdning i den turkiska staden Suruç, bara en mil från Kobane i norra Syrien. Här hade unga socialister samlats för att arbeta med bistånd för Kobanes uppbyggnad. Över 30 människor dödades och tre gånger så många skadades. Precis som på Utøya var vänsterungdomar måltavlan. Precis som på Utøya fanns ett uppenbart syfte förutom att döda – att förhindra dessa ungdomar från att arbeta politiskt. Breivik hade en idé om att hämma återväxten inom Arbeiderpartiet, den eller de som ligger bakom bomben i Suruç slog mycket uppenbart mot återuppbyggnaden av Kobane.

Efter måndagens attentat kom dock inget manifest, och även om Islamiska staten så sent som för några veckor sedan slaktade över 200 civila i Kobane finns inga handfasta bevis för deras inblandning. Misstankar riktas även mot turkiska staten, som kan ha egna skäl att förhindra hjälparbete och kontakter mellan det egna landets ungdomar och kurderna på andra sidan gränsen.

Också i Sverige är fascism och sprängämnen högaktuellt på årsdagen av Utøya. En av allt att döma mycket övertygad nazist har gripits med 50 kilo industritillverkad dynamit. I nuläget finns inga konkreta terrormisstankar mot honom. Han framstår heller inte som typen som filar på ett manifest. Däremot har han ett antal domar för våldsbrott, flera med rasistiska motiv.

Känslan av oro blandar sig med lättnad. Vad han än kan ha planerat, så har han inte längre tillgång till dynamiten. Han lyckades inte flyga under radarn tills det var för sent, som Anders Behring Breivik.

Minnet av de mördade på Utøya kommer inte att blekna. Vi hedrar dem, och de som föll i Suruç, genom att aldrig vika undan i kampen mot radikala högerrörelser, vare sig de klär sitt budskap i sekulär eller religiös dräkt.

Låt dem aldrig vinna.