Snabbköpskassörernas uppror

Film
I Klippet öppnar varuhusarbetarna sin egen butik.
Foto: Folkets bio

Fransmannen Louis-Julien Petit (född 1983) är ett namn att hålla i minnet. Sedan han utexaminerades från filmskolan, 2004, har han varit regiassistent på ett trettiotal filmer; bland andra Daniel Espinosas halvintressanta Hollywooddebut Safe House och Quentin Tarantinos andravärldskrigssaga Inglourius Basterds. Petits egen långfilmsdebut som regissör påminner dock inte mycket om dessa filmer. Klippet är i stället en socialrealistisk komedi som känns lite som en korsning mellan Ken Loachs mästerliga Raining Stones från 1993 och belgiska bröderna Dardennes fina Två dagar, en natt från förra året – fast med en liten stiliserad, modernistisk touch invävd; något som kritiserats av vissa, men som för mig lyfter filmen ännu ett snäpp.

Precis som i Raining Stones handlar det om en hårt ansatt arbetarklass som i kampen för sin existens lär sig den viktiga läxan att det juridiskt och det moraliskt rätta är två helt olika saker. Och precis som i bröderna Dardennes film sätts solidariteten på prov när arbetsköparen tvingar de anställda att konkurerra om att få behålla jobben när nedskärningar annonseras. 

Filmen, som tagit flera år att göra och delvis är crowdfundad, inspirerades av en verklig händelse där en fackligt aktiv snabbköpskassör, Anne-Marie Costa, stöldanmäldes av sin arbetsköpare för att hon tagit hand om en rabattkupong en kund slängt bort. Arbetsköparen, den stora kedjan Cora, menade att kupongen – som gav rabatt på ett snabbmatställe – tillhörde dem eftersom den kastats i deras butik. Costa blev uppsagd och fick gå igenom timmar av förhör på polisstationen. Men denna berättelse utgör bara en liten detalj kring vilken en större historia växt fram, som pärlan kring sandkornet.

Klippets huvudpersoner arbetar på lågprisvaruhuset Discount (för övrigt filmens originaltitel). Varuhuset ingår i en större kedja som just håller på att introducera självscanning, ett sätt att öka profiten genom att låta kunderna oavlönat göra det arbete de anställda tidigare fick lön för. Därför kommer en del av personalen – de minst effektiva – att sägas upp. Säkerhetsvakterna utrustas med stoppur och får dubblera som tidsstudiemän. Varje moment mäts noggrant och övre tidsgränser sätts för sådant som till exempel toalettbesök: 75 sekunder för män, 95 för kvinnor, med hänsyn till att de kan ha mens.

Oro och ilska sprider sig förstås bland arbetarna, vars privatekonomier ofta redan är halvt omöjliga då heltidslönen ligger på under 10 000 kronor. De har inte råd att strejka. Men de hittar på ett annat sätt att åtminstone försäkra sig om avgångsvederlag; de öppnar sitt eget lågprisvaruhus i en oanvänd lada och fyller det med de kasserade, men fullgoda, varor som det ingår i deras dagliga arbete att förstöra. Här säljer de billigt till vänner och grannar, befolkningen i deras egna arbetarklasskvarter, och de delar alla intäkter lika. Men staten-och-kapitalets långa arm är dem förstås snart på spåret. Och till sist blir en rabattkupong ödesdiger.

Petits film är en komedi om en systematisk tragedi, marknadens omänskligt irrationella rationalism. Discount blir en symbol för en hypermodern produktionsapparat, en självgående, arbetskonsumerande maskin som äter människor och skiter ut profiter. Allt är övervakat och reglerat ned till minsta detalj. Också butikschefen har förstås en chef, en osynlig chef som kommunicerar via hantlangare och glättiga filmsnuttar på en tv-skärm, som lär ut hur man sparkar folk på ett ”ansvarsfullt” sätt. Jag kommer på mig med  att tänka på datorn Hal i Stanley Kubricks och Arthur C. Clarkes År 2001 – ett rymdäventyr; en människoskapad maskin som vänt sig mot oss och nu löper amok i linje med sin egen logik. Mot denna dödliga maskin – som konsumerar så mycket av våra liv och våra resurser utan att ens kunna garantera våra mest grundläggande behov – sätter arbetarna på Discount den mänskliga solidaritetens rationalism. På så  sätt räddar de i alla fall sitt människovärde, även i nederlagets stund, och vinner kanske rentav en rond eller två, trots motståndarsidans tekniska överlägsenhet. Så lyckas Klippet, precis som Raining Stones och Två dagar, en natt, skildra en närmast hopplös situation utan att få oss att känna hopplöshet.

Louis-Julien Petit är tveklöst en av de intressantase debutanterna på senare år. Jag ser redan fram emot hans utlovade uppföljare, som blir en filmatisering av en så kallad roman noir; en hårdkokt och mordisk historia av författaren Marin Ledun med titeln Les Visages écrasés (”De krossade ansiktena”). Ledun har specialiserat sig på att skriva om den ekonomiska krisens sociala följder – inte minst när det gäller arbetsvillkor – och Les Visages écrasés lär vara något av en välförtjänt hatroman riktad mot hans gamla arbetsköpare France Télécom.

Klippet har svensk premiär den 26 juni.