Ockupationen av sjukstugan i Dorotea är över. I över tre år kämpade de boende i den lilla byn i Västerbottens inland för tillgången till akutvård, men i måndags lämnade de stolarna i väntrummet där de suttit varje dag sedan januari 2012. Hoppet står nu till att kommunen och landstinget hittar en lösning, men inget är […]
Ockupationen av sjukstugan i Dorotea är över.
I över tre år kämpade de boende i den lilla byn i Västerbottens inland för tillgången till akutvård, men i måndags lämnade de stolarna i väntrummet där de suttit varje dag sedan januari 2012.
Hoppet står nu till att kommunen och landstinget hittar en lösning, men inget är sagt om hur den ska se ut.
En liten ort utan akutsjukvård drygt 20 mil från närmaste sjukhus innebär livsfara för de boende, och det är rimligt att tänka sig att många drar sig för att flytta dit – inte minst barnfamiljer. Så snabbas avfolkningen på, samtidigt som bostadssituationen i länets stora stad Umeå blir värre.
Det är ingen hemlighet att Sveriges sjukvård är i kris på fler håll än i Norrlands inland. Orsakerna är flera och samverkande, såväl privatiseringar som satsningen på nya organisationsformer – så kallad New Public Management – och inte minst brist på pengar samverkar till att på olika vis göra vården sämre och mer opålitlig.
Det betyder nu inte att allt var bra förr, brister i vården kopplade till dålig organisation och resursbrist har alltid funnits.
Men det finns en bristningsgräns som vi börjar passera. Dels snålas det in på tjänster och vårdplatser på ett vis som äventyrar patienternas hälsa när för få personer ska ta hand om för många och de inte ens har rum till alla. Dels uppstår svårigheter att hitta personal även till denna sparsamma bemanning när ingångslönerna är för låga för den mest välutbildade personalen.
Det är önskvärt att få bort såväl mellanhänder i form av privata företag som felaktiga modeller för organisering av arbetet, men det mest akuta problemet handlar i många fall om resurser – från den tid städpersonal tillåts lägga på varje rum till antal sängplatser och förlossningsläkare.
Här måste kommuner och landsting lägga mer pengar på vården, för att den inte ska förslummas med onödiga dödsfall och smittspridning på sjukhusen. De pengarna måste tas någonstans ifrån, och därför behöver skatteuttaget öka.
Dessutom kan pengar som i dag läggs på att använda arbetsförmedlingen som en kontrollapparat mot arbetslösa styras om till att anställa fler inom vård och omsorg. Dessa betalar i sin tur skatt på sina inkomster och moms på allt de konsumerar, vilket ger ännu mer pengar till det offentliga.
Det finns mycket att kritisera den offentliga sektorn som byggdes upp i Sverige under 1900-talet för – inte minst att nackdelarna med centralstyrning ofta övervägde gentemot fördelarna med stordrift – men lösningen är då decentralisering och nya och vettigare organisationsformer. Inte att strypa resurserna och släppa in kapitalister som genererar vinst genom att skära ned ytterligare på personalen.
Ett mycket otrevligt scenario för framtidens vård och omsorg är att åldersfördelningen med ökat vårdbehov för större delar av befolkningen tvingar fram ökade sociala klyftor inom vården, när det blir politiskt omöjligt för de styrande i kommuner och landsting att höja skatterna mer.
Betydligt bättre är att något radikalt görs redan i dag för att se till att alla som behöver faktiskt får tillgång till bra vård. För detta krävs vilja och satsningar. Även från staten.