Sex timmars arbetsdag som utmanar makten

I sin lägenhet på Svartedalens äldreboende på Hisingen i Göteborg sitter Ingrid Karlsson. Aprilsolen skiner in på de välskötta krukväxterna och på foton av barn och barnbarn. Hon är 87 år och har bott här i snart två år. Den senaste tiden har hon synts i både svensk, fransk och kinesisk media där hon berättat om hur införandet av sex timmars arbetsdag på boendet påverkat hennes vardag.

– Det jag personligen tycker är bäst är att de fått in en extra person som kan hjälpa till med lite av varje. Hon kan ta med oss på promenad och ta med oss om vi vill ut och handla. Det är största förändringen, säger Ingrid Karlsson.

– Det verkar också som att personalen är lite tryggare och lugnare och får lite mera tid. Förut jäktade de i ett, men nu kan de sätta ned rumpan en stund hos oss när vi äter eller komma in en stund på kvällarna för att sitta och prata.

Det var i början av februari som det ettåriga försöket startade. Projektet har drivits fram av stadens rödgröna majoritet med intentionen att få underlag för beslut om huruvida sex timmars arbetsdag kan vara en framtida lösning på kommunens arbetsplatser.  Ett sjuttiotal personer som arbetar på Svartedalens äldreboende berörs, personalens lön ska bibehållas och projektet följs upp successivt med olika undersökningar. Undersökningarna ska behandla både personalens hälsa och arbetsmiljö samt de boendes upplevelse av arbetstidsförkortningen.

Det finns även ett referensboende där det råder åtta timmars arbetsdag som projektet ska jämföras med. 

Bengt Lorentzon är forskaren som ska följa projektet. Han menar att detta försök kan ha en stor genomslagskraft eftersom det berör Sveriges största yrkesgrupp.

– I Sverige har vi 176 000 personer anställda inom vård och omsorg och 93 procent av dem är kvinnor. I dag finns det kommuner och landsting som är intresserade av arbetstidsförkortning men som inte har den kunskap som krävs för att driva igenom en sådan reform. Detta försök kommer att kunna ge svar på många frågor och därför är det viktigt, säger han.

I början av sommaren kommer den första rapporten om försökets resultat. Bengt Lorentzon berättar att det följs upp med omfattande undersökningar som består av enkäter, hälsoundersökningar samt  insamling av personal- och ekonomidata.

– Vi har tagit del av andra försök till arbetstidsförkortning som drivits, och lärt av dem. En brist hos många av dem är att dokumentationen har varit bristfällig. En stor fördel för oss är att vi har tillgång till personalsystem som är tillförlitliga där vi kan samla data och få fram tydliga resultat, säger han.

Johanna Leppänen är enhetschef på Svartedalens äldreboende. Hon berättar att de förvånansvärt fort kände att det blev lugnare i huset efter införandet av sex timmars-reformen.

– Den positiva reaktionen från personalen kom fortare än vad vi trodde. Det märktes tydligt att personalen var nöjdare och hann med sitt liv på ett annat sätt, säger hon.

– Många har frågat hur det är med friskvårdspengarna, om hur man kan ta del av dem och vilka förmåner som finns. Många i personalen säger att de köpt kort för att kunna gå och simma regelbundet. Flera har också hört sig för om cykelbidraget eftersom de funderar på att börja cykla till jobbet nu när de har den extra tiden.

Svartedalens äldreboende fick förfrågan från Göteborgs kommun om de var intresserade av att driva detta projekt och ledningen på boendet var redan från början väldigt intresserade, berättar Johanna Leppänen.

– Vi tänkte att det blir en jätteintressant möjlighet att se hur det påverkar hela boendet för det är ju ändå så att det är ett komplext jobb att vara undersköterska. Det är ibland både psykiskt och fysiskt tungt och man måste kunna göra snabba omprioriteringar, vara flexibel och ge mycket av sig själv. Så det känns jättebra att få testa detta och se vad det har för effekter och samtidigt väcka debatten om sex timmars arbetsdag i samhället.

Johanna Leppänen anser själv att vi måste dela på jobben. Det eftersom alltför många människor står helt utanför arbetsmarknaden och mår dåligt av det medan andra jobbar så mycket att de blir sjuka.

– Kan vi hitta ett sätt att dela på jobben så tror jag att alla vinner på det i längden. Debatten om arbetstidsförkortning har inte varit så livlig de senaste åren så när förfrågan kom var det en överraskning. Det är väl förhoppningen att man ska börja diskutera den möjligheten, säger hon.

Följdforskningen ska också  räkna på hur en sextimmarsreform påverkar samhällsekonomin. Den ska undersöka huruvida arbetstidsförkortningen skapar fler arbetstillfällen och hur mycket reformen egentligen kostar om det resulterar i att färre sjukdagar tas ut och arbetet effektiviseras på grund av bättre arbetsmiljö.

– Jag vet att en del säger att man hade kunnat använda pengarna bättre till fler händer i vården. Det är för tidigt att säga om det gjort något med sjukskrivningarna, men jag tror egentligen inte att det här kostar mer i längden, säger Johanna Leppänen. 

Det har på det stora hela gått enklare att genomföra projektet än vad enhetscheferna på boendet trodde. De boendes anhöriga har också varit positiva till projektet. Det fanns en farhåga om att det skulle komma för mycket ny personal, men det blev bara tre nya på två enheter och de flesta av de nya har varit vikarier förut.

– Jag skulle önska att sextimmars-omställningen fortsätter efter detta år för i yrken där man måste ge så mycket av sig själv räcker det med sex timmars arbetsdag. Då finns det också större förutsättningar för att det ska bli bättre för de boende, säger Johanna Leppänen.

Carina Dahl har jobbat som undersköterska på boendet i 28 år och upplever arbetstidsprojektet som mestadels positivt även om hon har några mindre invändningar.

– Det är lite lugnare här nu faktiskt. Projektet är positivt men inte allting om jag ska vara ärlig då vi nu har väldigt tidiga mornar. Förut började vi kvart över sju och nu kvart över sex. Jag har inte vant mig vid de tidiga och sena turerna. Men visst, det känns att det är mindre timmar, säger hon.

Hon vill använda sin lediga tid till att börja simma och ägna sig åt sådant hon tycker om, som att laga mat och baka. Hon försöker också göra hushållsarbete under de nya lediga timmarna så att hon kan vara helt ledig på helgen.

– Man känner att det är lättare att jobba så här och man hinner vila sig mer. Jag tänkte att jag skulle gå och simma när jag slutar vid ett så att när jag kommer hem så har jag fått ut något av de lediga timmarna. Men det kan ju ta några månader innan man börjar. Nu använder jag tiden till att mest bara vila ut.

Carina Dahl  fick nys om projektet tidigt eftersom hon är arbetsplatsombud och hon hoppades då att det skulle bli Svartedalens äldreboende som fick driva det. Några andra i personalen tycker också att det är svårt att ställa om till de nya tiderna, men de allra flesta tycker att det är bara positivt, berättar hon. 

– Allting är en omställning nu med att vänja sig vid nya rutiner och tider, det är en process. Det var någon politiker som pratade om att sextimmarsdagen skulle bli en kvinnofälla på så sätt att det bara skulle göra att kvinnorna fick göra allt hushållsarbete men jag ska börja simma, säger Carina Dahl.

I år är det 96 år sedan som Sverige efter år av facklig kamp införde åtta timmars arbetsdag. 1971 infördes femdagarsveckan, då blev 40 timmar en normal arbetsvecka. Under 1970-talet tog diskussionen om sex timmars arbetsdag fart. Under 16 år hade Kirunas hemstjänstpersonal sex timmars arbetsdag, men kommunen upphörde med detta 2005 med förklaringen att det blev för dyrt. 

Men flera företag har på eget initiativ börjat med sex timmars arbetsdag. 

Toyota i Göteborg införde reformen för 13 år sedan med både minskad sjukfrånvaro och bättre arbetsmiljö som resultat. Över lag har dock frågan knappast varit i ropet de senaste åren. 

Bland de svenska partierna är det Vänsterpartiet som tydligast driver frågan men också Miljöpartiet säger sig vilja få till en arbetstidsförkortning.

Daniel Bernmar är kommunalråd för Vänsterpartiet  i Göteborg. Där har partiet haft arbetstidsförkortning högt upp på sin agenda i många år. Redan 2010 kom de överens med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om att testa en arbetstidsreform. Processen att genomföra den har pågått sedan dess.

– För oss var det viktigt att också göra det till en feministisk fråga på så vis att det skulle vara ett kvinnodominerat yrke som fick chansen att prova reformen. Det var också viktigt att det var en omsorgsverksamhet då idén inte främst är att se om vi kan effektivisera eller tjäna mer pengar utan främst att skapa mer kvalitet i vården, både för de boende och för personalen. Att kvalitet måste få kosta är poängen i det här, säger Daniel Bernmar.

Han berättar att det främst är tre frågeställningar som projektet bygger på: blir det bättre för personalen med sex timmars arbetsdag? Blir det bättre för de boende? Och finns det  något annat vi kan lära oss av detta projekt? 

– Vi behöver skapa en bättre arbetsmiljö i vården, det handlar om att hitta olika långsiktiga lösningar och det här tror vi kan vara en av dem. 2010 hånskrattade många åt vårt förslag men nu tycker många plötsligt att det är en bra idé, säger han.

Enligt Daniel Bernmar handlar det också om att höja omvårdnadsarbetenas status för att locka folk till dessa jobb. Något som kommer att bli allt viktigare i framtiden menar han.

Och visst har projektet väckt intresse. Media från hela världen har visat överraskande stor nyfikenhet, påpekar Daniel Bernmar. Det är något som han tolkar som ett tecken på att det finns ett stort sug efter något annat än arbetslinjen.

– Det har varit så himla gött att få sätta den här frågan på kartan och entusiasmera folk om den politiska dimensionen i den. Alliansen kallar reformen för populistisk – och visst, det är klart den är populär. Men när undersköterskorna berättar om hur de känner både mer ork och glädje i arbetet så finns det inte många argument emot som håller, säger Daniel Bernmar.

Men han vill också understryka att detta bara är ett litet första steg in i något som vi kanske kommer att få se mer av i framtiden. Ett litet försök i utmaningen att skapa en bättre arbetsmiljö. För att det ska ske större och varaktiga förändringar måste hela relationen mellan kapital och arbetare vridas på ett större plan, menar han.

Roland Paulsen är författare och doktor i sociologi. 2010 gav han ut boken Arbetssamhället som ifrågasätter synen på arbete i relation till det minskade behovet av arbete i samband med den tekniska utvecklingen.

– Det finns en stark ekonomisk makt som vill förhindra reformer som arbetstidsförkortning. Svaret på den ständiga frågan ”Vem ska betala?” är ju självklar. Det ska kapital­ägarna göra. 

– Det sorgliga inom politiken är att de flesta har gett upp inför maktordningen och i stället för att försöka förändra den bara gör det bästa inom ramen för den. Detta försök på Svartedalens äldreboende är just ett sätt att försöka förändra maktordningen, säger han.

På Svartedalens äldreboende hjälper Carina Dahl Ingrid Karlsson på med örhängena precis som hon gör varje förmiddag. De småpratar om påsken som varit fin med extra god mat på boendet och Ingrid säger att hon är glad att just Carina jobbar här.

– Jag tror jag vill att projektet med sextimmarsdagen ska fortsätta, för personalen blir lite gladare och inte så stressad. Jag tycker det verkar mycket bättre i alla fall. Oss boende berör det ju bara positivt. Hoppas vi får behålla det.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

1 week sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
1 month sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad