”Kompis, vi ska till helvetet!” – en namnlös fiskare som stinker av sprit tilltalar sin namnlöse arbetskamrat och skickar en fimp i havet. De står vid relingen på ett krabbfartyg i Hakodate, Hokkaido, Japans första koloni och stora nordliga ö. Det ispinade fartyget tar sikte på de krabbrika vattnen nära Sovjetunion. Arbetarna fångar, kokar och konserverar krabbor. Det är en flytande fabrik. Samtidigt blir fartyget en symbol för samhället. De längst ned kan inte komma undan och exploateras hänsynslöst av en sadistisk chef för att ägarna ska bli rika. De arbetar tills de kollapsar. Till slut har de fått nog.
Det är, i korthet, handlingen i boken Kani kōsen, vilket betyder ungefär ”Krabbfartyget” och är Takiji Kobayashis och den japanska arbetarlitteraturens mest berömda verk. Tillsammans med två andra tidigare oöversatta kortromaner, Yasuko och Life of a Party Member, har den nyöversatts till engelska av Željko Cipriš och givits ut under namnet The Crab Cannery Ship and other novels of struggle (University of Hawai’i Press), med en informativ introduktion av Komori Yōichi. Intresset för Kani kōsen hade exploderat på grund av den osannolika boom som startade 2008 och resulterade i fyra nya mangaversioner, teateruppsättningar, filmatisering, en halv miljon sålda romaner och förmodligen ännu fler seriealbum. Kani kōsen skrevs 1929 och hade till dess varit en respekterad klassiker med blygsam men stadig försäljning, ungefär som Moa Martinsons Mor gifter sig.
I samband med att Takiji-biblioteket utlyste en essätävling om serieversionen de utgivit fick boken nya läsare. Tävlingen riktade sig till skribenter under 25 år och hade en väl tilltagen prissumma. En berömd punksångerska läste boken och nämnde den i en tidningsintervju. En inköpsansvarig vid en bokhandel läste intervjun och öppnade boken. Hon chockerades över hur boken talar till henne, hur villkoren för bokens arbetare liknade de hon själv upplevt under sina år som osäkert anställd. Hon beställde 150 exemplar och skyltade den i butiken. Snart rapporterade tidningar om boomen, som ännu inte var en boom, och bollen rullade vidare. En kombination av Takiji-bibliotekets enträgna arbete med att vårda Kobayashis minne, tillfälligheter och den djupa japanska krisen gjorde att boken kom upp på bestsellerlistan. Boken skapade ett nytt uttryck: kanikō suru – ”att slava”. Men det är inte bara igenkänning som skapade intresset. Kobayashis syfte var aldrig bara att visa exploateringen i fabriksfartyget, utan att visa hur och varför arbetarna utsätts för piskan, och vad de måste göra åt det: strejk och uppror.
Men när den namnlöse fiskaren skriker att de ska till helvetet är det, tragiskt nog, riktningen inte bara för romanens huvudpersoner, utan även för Takiji Kobayashi och arbetarrörelsen. Arbetarrörelsen kommer att krossas under åren som följer. Japans elit siktar på herrevälde i östra Asien, och de tolererar inte ett motstånd mot sina planer på expansion och nya kolonier. Japan har sedan tidigare lagt under sig Hokkaido, Korea och Taiwan och under åren som följer tar de Manchuriet och inleder kriget mot Kina.
Japans expansionism stoppas först i och med kapitulationen som avslutar andra världskriget. Kobayashi kommer på grund av sin litteratur och sitt engagemang inom arbetarrörelsen att torteras till döds av polisen, endast 29 år gammal.
Att fiskaren är namnlös är viktigt, då Kani kōsen är den extremaste kollektivroman jag någonsin läst. Bokens huvudpersoner är arbetarna på krabbfartyget. Det innebär dock inte att de är skildrade som en enhetlig massa, tvärtom grälar de ofta inbördes. I allmänhet benämns de inte med namn eller något annat som skiljer ut dem, som läsare vet man oftast inte vilka arbetare som säger vad. Det kan låta krångligt, men Kobayashi klarar det med bravur. Han försöker på det viset komma ur ett problem för arbetarlitteraturen: att skildra klass genom individer.
En av fiskarna benämns dock utifrån en egenhet: han stammar. Och jag undrar om inte Kobayashi med den stammande fiskaren försöker säga något om arbetarklassens förhållande till språket. Första gången han uppträder får han inte fram ett ord, det är när han får veta att fartygschefen inte ser dem som människor. Nästa gång har han ett trasigt, sönderhackat språk. När en av arbetskamraterna dör håller han ett tal vid likvakan, utan att stamma. Därefter stammar han aldrig mer, han växer fram som en informell ledare och är en av dem som vid den första strejken fungerar som språkrör för arbetarna. Han är en arbetare som gått från tystnad till talande, till ledarskap. Det innebär också att han skiljer ut sig ur kollektivet och han är en av dem som arresteras av militären. Den stammande fiskaren blir i dag en kuslig påminnelse om Kobayashis eget öde.
I filmen har regissören Sabu (pseudonym för Hiroyuki Tanaka) frångått bokens namnlöshet. Det är förståeligt, då vi ju hela tiden ser ansiktena på fiskarna och kan identifiera dem. Mer problematiskt är att Sabu även lagt in peppande jobbcoaching. När bokens stammande fiskare säger till sina arbetskamrater att deras arbete är grunden för företagets profit, så fortsätter filmens hjälte med ett tal som slutar med en pedagogisk frågestund där hans medarbetare undrar om de kan bli arkitekter och doktorer. Hans svar blir en självhjälpsfloskel om att ”du kan … om du tror att du kan”. Det blir absurt, fast inte på något roligt vis. Ur romanens (och egentligen filmens) logik så är det en fråga om överlevnad. Ett systerfartyg har sjunkit. Skeppets chef går runt med en laddad pistol, arbetare har redan dött. Då säger filmens arbetare ”Jag vill bli arkitekt”. Det är bara rimligt om det är budskap regissören Sabu vill framföra till Japans unga osäkra arbetare: det går inte att förändra samhället, men alla kan bli arkitekter! Om man bara lägger manken till.
Vad som är intressantare än Sabus otillräcklighet som yrkesman är om det hänt något med arbetares drömmar på de dryga 80 år som skiljer filmen och boken åt. Har drömmen om en kollektiv lösning, om en annan värld, ersätts av en individuell dröm om självförverkligande och klassresa, den amerikanska drömmen? Hos Kobayashi finns den kollektiva drömmen knappt uttalad, den är ett slags negativ dröm, inte så mycket en dröm om att en annan värld är möjlig som en kunskap om att den nuvarande världen är en mardröm.
Den japanska arbetarlitteraturen var mer aktivistisk än den svenska från samma tidpunkt. Där de svenska motsvarigheterna oftare skildrade arbetares liv och arbetarförfattarnas barndom sysselsatte sig japanerna mer med arbetarrörelsens organisering. Repressionen mot den japanska arbetarrörelsen var blodig, de fängslades och torterades. Japans Kommunistiska Parti förbjöds redan vid grundandet. Litteraturen användes för att förklara hur och varför man organiserade sig och den censurerades. I Life of a Party Member strök censorerna 758 passager, över 40 procent av innehållet. Inte bara partiarbete, organisering och strejk var känsligt. I Kani kōsen tog de bort vulgärt språk och sex mellan män. Den avdelningen av ordningsmakten kallades för övrigt, hånfullt, för Tankepolisen. Ett namn som George Orwell använde till romanen 1984.
Hos Kobayashi finns ett motstånd mot nationalism närvarande. Han konfronterar sina karaktärer med japansk kolonialism och krigspolitik. I Life of a Party Member genom att den industri där partikamraterna agerar tillverkar material till armén, i Kani kōsen genom att fartyg, eskorterade av flottan, tjuvfiskar på sovjetiskt vatten. När strejken väl kommer slås den ned av flottan, och därmed krossas också arbetarnas illusioner om att militären står på deras sida.
Kobayashi var student från en fattig bondfamilj när han började skriva och han engagerade sig snart i arbetar- och bonderörelsen på Hokkaido. Efter en hård vinter 1926–27 ville markägarna höja hyran för arrendatorerna som gick ut i strejk och marscherade till Otaru. Ägarna vägrade förhandla och då sökte fattigbönderna stöd hos stadens arbetare. Det lyckades. I förhandlingarna som följde fick de igenom sina krav och mer därtill. Arbetarrörelsen vädrade morgonluft och snart gick hamnarbetarna ut i strejk. De fick stöd av sina familjer, av strejkande skolelever och av bönderna. Mitt i allt detta fanns Kobayashi. Han skrev flygblad och deltog i studier tillsammans med arbetar- och bondeaktivister. Kani kōsen är baserad på en sann historia och det var troligtvis här han gjorde sin research till boken.
Där Kani kōsen handlar om fackligt oorganiserade arbetare så följer Yasuko och Life of a Party Member upp med facklig organisering och underjordiskt partiarbete. Som trio som följer arbetarrörelsens historia. De två böckerna tar också upp några av hans författarskaps viktigaste frågor som inte finns representerade i Kani kōsen: det dubbla förtryck som arbetarkvinnorna drabbas av samt aktivismens problematik. Krabbfartyget är en strikt manlig arbetsplats medan huvudpersonen i Yasuko är en kvinnlig aktivist (som heter Yasuko), även i Life of a Party Member har en kvinnlig partikamrat en framskjuten plats. Kobayashi har angett att bägge böckerna skulle fortsätta, de utgör varsin ”första del”. Därför saknar de också den avslutning som Kani kōsen har.
Genom partimedlemmarnas relationer till varandra och till andra gestaltar Kobayashi frågorna om genus och aktivismens problematik i Life of a Party Member. Aktivisterna gör samma sak som kapitalisterna, de försöker reducera människor till instrument för sina egna intressen, och när den kvinnliga partimedlemmen säger till sina arbetskamrater att de inte ens har tid att ”viska om kärlek” blossar en diskussion upp om företagets usla villkor. Partimedlemmen blir förvånad över ordens verkan. Att arbetskamraterna reagerar så snabbt och kraftigt över att företaget reducerar deras mänsklighet. Som läsare har jag då i bakgrunden att partimedlemmarna inte heller har tid för något annat än partiet, för Saken, och där tänker jag mig att Kobayashi vill säga samma sak som situationisterna: vi kan inte bekämpa alienationen med alienerade medel, eller, som Emma Goldman säger: ”Om jag inte får dansa så vill jag inte vara med i er revolution”.
