Det landområde som ligger inom Ukrainas moderna gränser har bevittnat massmord av ofattbara proportioner. Under nazisternas ockupation mördades uppskattningsvis fyra miljoner människor – av dem bortåt en miljon judar. Resten var icke-judiska ukrainare. Nazisternas plan var ursprungligen att rensa landet på både judar och slaver och fylla det med tyskar, som skulle bruka Europas bördigaste jord […]
Det landområde som ligger inom Ukrainas moderna gränser har bevittnat massmord av ofattbara proportioner. Under nazisternas ockupation mördades uppskattningsvis fyra miljoner människor – av dem bortåt en miljon judar. Resten var icke-judiska ukrainare. Nazisternas plan var ursprungligen att rensa landet på både judar och slaver och fylla det med tyskar, som skulle bruka Europas bördigaste jord i det kommande tusenårsriket.
Bara tio år tidigare dog över två miljoner ukrainare i en svältkatastrof som hade flera orsaker, bland dem tvångskollektivisering och orealistiska femårsplaner, men där omfattningen berodde på den brutalitet med vilken de sovjetiska myndigheterna upprätthöll exportkvoterna på spannmål, utan att ta hänsyn till att landsbygdsbefolkningen dog av hunger. Den som plockade upp så lite som tre veteax från marken kunde dömas till flera år i fängelse enligt en ökänd lag.
Fasorna i Ukrainas 1900-talshistoria går igen i dag. Att det finns en vilja att helt bryta med de ansvariga för Holodomor, massvälten 1932–1933, är högst begripligt, och en av anledningarna till den helt hastigt genomstressade lagen som klubbades förra veckan, som förbjuder inte bara nazistiska, utan även kommunistiska symboler. Givetvis bidrar det säkerligen att Josef Stalin under senare år blivit alltmer accepterad i Ryssland.
En idiotisk lag är det ändå. Inte minst som den som viftar med en Sovjetflagga eller vill bevara stadens Leninstaty kanske inte främst ser det som en hyllning till Holodomor.
Än värre blir det med lagen som klubbades samtidigt, och som i praktiken förbjuder akademisk forskning om Ukrainas motståndsrörelse UPA under andra världskriget. Åtminstone forskning som kommer fram till att UPA var inblandade i några som helst mord på judar eller polacker. De är nu officiellt hjältar, punkt.
Ukraina är knappast först bland demokratiska stater varken med kriminalisering av politiska symboler eller med denna typ av politiskt beslutad historieskrivning, men det är verkligen ingen ursäkt.
Även om de nya lagarna främst ska ses som positionering mot Ryssland och eftergifter till Ukrainas radikala höger, så framstår de ändå som bara en aning extremare än motsvarande tendenser i Västeuropa. Även här minskar utrymmet för alternativ till den politiska mittfåran. Statliga historiemyndigheter, lagstadgade förbud mot påståenden om historiska skeenden och kriminalisering av politiska symboler är alla tecken på en ängslig, vacklande demokrati.
En demokratisk stat med självförtroende kan hantera även antidemokratiska uttryck utan att lagstifta mot dem. Frågan är om fenomenet demokratiska stater med självförtroende bara var en historisk parentes som vi börjar se slutet på nu.
Från svenska statens extremt politiserade ”samordnare mot våldsbejakande extremism”, till Spaniens omfattande inskränkningar i mötes- och yttrandefriheten och ifrågasättande av strejkrätten över hela Europa, är det en nedmontering av demokratin vi ser.
Ukraina vill så gärna tillhöra Europa. Tyvärr passar deras nya lagstiftning alldeles för bra in i vad Europa håller på att förfalla till.