Italienska Laura Bartolomei, som är en av de inbjudna dockteaterregissörerna och skådespelarna på årets dockteaterfestival i Guatemala, sätter upp scenografin till sin föreställning på ett bord inne på biblioteket och testar samtidigt ljudspåren.

Hon ska strax spela Den gamla mullvaden, en föreställning baserad på en bok. Hon både spelar och regisserar själv samt har tillverkat dockan, som sitter i en metallställning runt handleden.

– Det är första gången jag sätter upp den här pjäsen utanför en teaterscen och i dagsljus, säger hon.

Dockteater kan spelas med bordsdockor, handdockor, som ibland även kallas kasperdockor, marionetter eller handledsdockor, som Laura använder. Just handledsdockorna gjordes första gången av ryssen och den tidigare cybernetikingenjören Vladimir Zakharov. 

Senare i år ska Laura, som har ägnat sig åt dockteater i 15 år, resa till Sibirien för att lära sig från mästaren. 

– Om jag inte skulle tillverka mina egna dockor skulle jag inte ha en chans att reparera dem när de går sönder, och det gör de ganska ofta, säger hon.

Arrangörer av festivalen är regissörerna Carolina ”Teca” Cifuentes från Guatemala och Paolo Iorio, från Italien. De utgör dockteatergruppen Chúmbala Cachúmbala som anordnar sin åttonde festival i Sololá, en bergregion cirka tre timmar väster om huvudstaden Guatemala City.

– Första gången jag satte en kasperdocka på handen upptäckte jag direkt att det var det bästa sättet att kommunicera på och att få människor att skratta, säger Teca.

Det var för 18 år sedan och dockorna har sedan dess varit hennes ständiga följeslagare. 

Vi sitter på hennes och Paolos terrass i turistorten Panajachel. I alla väderstreck breder grönklädda berg och vulkaner ut sig. Det är kolibris i luften och hunden Rino av odefinierbar ras hoppar upp och ner runt bordet.

I de färgglada rummen som ligger mot innergården finns verkstäder och kontor. Överallt står kartonger med återvinningsmaterial och på väggarna hänger verktyg.

Teca förklarar att för henne handlar det om att kunna prata om världen, såsom den är och som vi lever i den, men på ett annorlunda sätt. Hon har alltid haft ett stort intresse för socialt arbete. Och alltid utfört det med glimten i ögat.

– I skolan engagerade jag mig i alla möjliga sociala projekt, såsom vaccinationskampanjer, barnhems- och sjukhusbesök och besök hos gamla, berättar hon.

En dag på universitetet frågade en kompis, som spelade dockteater, om hon ville följa med henne. Sedan dess har Teca hållit på. I början spelade hon mest på ställen som sjukhus, marknader – för barnen till de som arbetade där och som inte hade någon fritidssysselsättning, parker och inte minst på landsbygden i byarna. 

– De allra första föreställningarna var i samband med terminstart och vi ville uppmärksamma hur viktigt det är att gå i skolan, så vi spelade en pjäs om en kanin som inte ville gå i skolan, säger Teca.

– Vi använde jätteenkla handdockor, och scenografin var gjord av kartong som vi fäste med rep. Ute i byarna satte vi upp den på torget, om det fanns ett sådant, annars på byns samlingsplats, och vi spelade bakom samma lakan som vi sov på.  

Teca minns att hennes kompis gick omkring i byn och skrek ut inbjudan.

 

Guatemala är ett mycket rikt land på både natur och kultur. Halva befolkningen tillhör någon mayagrupp. Men fattigdomen och våldet är utbrett och undernäringen hos barn är bland den högsta i världen. Det är också Latinamerikas mest ojämlika land. På landsbygden finns det fortfarande många som inte kan läsa och skriva och många barn som inte går ut skolan, eftersom de måste hjälpa till att få mat på bordet hemma. 

Det finns många teman att välja bland för den som vill föra ut ett socialt budskap. 

– Humor är en effektiv metod. Det funkar nästan alltid – om man använder den med känsla och en social medvetenhet, säger Teca. 

Paolo och Teca träffades för tio år sedan och är sedan dess ett radarpar både professionellt och privat. Paolo hade aldrig hållit på med teater men delade det sociala engagemanget och intresset för att jobba med ungdomar.

– Men framför allt gillade jag möjligheten att skapa fantasivärldar genom ett minimum, men ändå kunna föra publiken närmare drömmarna, säger han.

Paolos drivkraft är det stora behov av kultur han ser hos folket, både som rekreationsform men också som utbildningsmetod.

Båda spelar i föreställningarna, men de har en tydlig arbetsfördelning i övrigt. Paolo är ansvarig för administration och marknadsföring och delaktig i att komma med idéer. Teca ansvarar för konstruktion och produktion. Hon skriver de flesta manus och regisserar.

De jobbar mest med kasperdockor, men även bordsdockor och trädockor och de tillverkar allt själva. Materialen de använder är trä, skumgummi, papier-maché, kartong och tyg, och allt annat som kan återvinnas.

 

Chúmbala Cachúmbala har framför allt spelat dockteater på landsbygden eller för människor som lever i fattiga stadsdelar, vilket de ser som ett förtroende som de anser medför ett stort ansvar. 

– Man måste ha ett stort hjärta, vara nyfiken och lyhörd och framför allt iaktta mycket. Annars tjänar det inget till, menar Teca. 

Teca beskriver att det är mycket vanligt i Guatemala att barnen växer upp i familjens skugga. Ingen pratar med dem, lyssnar till dem eller uppmärksammar vad de gör. De har sällan rätt att uttrycka åsikter, säga emot eller ifrågasätta. Det skapar mycket tysta barn som inte visar sina känslor.

– Att lyckas fånga någons uppmärksamhet och framför allt ge personen uppmärksamhet genom dockorna, även om det så bara är för en sekund i deras liv, det är vad jag vill försöka åstadkomma, säger Teca.

Det krävs en oerhörd finkänslighet för att budskapet ska gå fram, men också för att inte göra någon illa. 

– Det finns ingen som kan plocka upp trådarna efter oss, menar Teca.

 

Landsbygden är bortglömd – de statliga institutionerna frånvarande. Det är ovanligt med fungerande vårdcentraler med läkare och mediciner och utrustade skolor, vilket gör att det är en balansgång att arbeta med känsliga teman. Eller teman, som en inte tror är känsliga, men som visar sig vara det.

– Jag har provat mig fram, bland annat genom att leda samtal efter presentationerna och hålla i utbildningar med dockorna som verktyg, berättar hon. 

Och folkets gensvar har varit så fint. Glädjen och skratten är oförglömliga och ger styrka att fortsätta, säger båda. 

Från att ha varit autodidakt till att en dag upptäcka Paolo Freires ”pedagogik för förtryckta” och läsa om Augusto Boels forumteater gjorde att Teca kände sig som en del av ett sammanhang.  

– Jag trodde inte att det var sant när jag upptäckte att de hade skrivit böcker som precis beskrev mina erfarenheter. Det bekräftade att jag var på rätt väg, säger hon.

 

Brasilianska Paolo Freire (1921–2007) har beskrivits som en av 1900-talets pedagogiska giganter. Hans ”pedagogik för förtryckta” utgår från att undervisning aldrig är objektiv utan alltid en politisk handling. Genom frigörande pedagogik kan förtryckta människor medvetandegöras om sitt jag och sin plats i samhället. Först då kan de kämpa för att förändra sina villkor. 

– Att få namn på de tekniker jag använde hjälpte mig att utveckla arbetet, säger hon. 

Forumteater handlar om att involvera byborna i teatern, vilket Chúmbala Cachúmbala ofta gör.

Och mest anser ändå Teca att hon har lärt sig genom att jobba med folk i byarna. 

– Som en gång i Rio Dulce vid Karibiska kusten när jag hade presenterat en föreställning som handlade om miljöförstöring och där en av karaktärerna sade att det inte är bra att tvätta kläderna med tvättmedel i floden eftersom det är miljöfarligt. Jaha, men hur ska vi göra då? frågade en kille. 

Det fanns inte rinnande vatten i byn utan alla var hänvisade till vattendraget för att tvätta kläder och bada. Det fick Teca att länge efteråt tänka på vad det innebär att peka på problem utan att presentera en lösning inför människor som är överlevare varje dag.

– Men vi har alltid velat spela dockteater riktad till en vuxen publik också, säger båda.

Men det har inte varit lätt. Det finns inget kulturstöd på statlig nivå och statusen för kulturverksamhet i allmänhet är låg. Det finns ingen teaterskola i landet och de få scener som finns är slutna rum.

 

I höstas fick dock Chúmbala Cachúmbala möjlighet att producera sin första vuxenpjäs. Naufragio (Skeppsbrott).

– Föreställningen är ett utforskande av den mänskliga ensamheten. Den handlar om att styra genom livet utan mening, söka svar och tvingas hitta dem under ett skeppsbrott, det vill säga livet självt, säger Paolo.

Det är ett verk utan dialog gjord av bilder, musik och poesi, i vilket enkla objekt transformeras till minifantasivärldar.

– Det är en pjäs som lämnar mycket till betraktaren, inflikar Teca.

 

Att spela för vuxna på en teaterscen ställde helt nya krav på dramaturgi, språk och anpassning till scenrummet än vad gruppen är van vid. 

– Första gången jag ens stod på en scen var i Mexiko. Tack vare inbjudningar till internationella festivaler har vi fått ovärderlig kunskap kring tekniker och estetik, säger Teca.

När vi ses håller Chúmbala Cachúmbala på med de sista förberedelserna inför festivalen, som de startade till ära för de guatemalanska dockteaterskådespelarna Luis Alfredo och Carmen Antillón, som hade ägnat i stort sett hela sina liv åt kasperteatern med start på 1940-talet.

– Så fort jag hörde talas om dem letade jag upp dem, säger Teca.

Alfredo och Antillón var då i 70-års åldern och hade utövat sin konst under en tid då kulturen i landet blomstrade. 

– Alla stora inom konsten, filmen och musiken härstammar från den här perioden i vår historia, säger Teca.

Paret hade även anordnat en festival på 60-talet, innan det 36-åriga inbördeskriget bröt ut. Tyvärr hann Carmen Antillón gå bort ett par månader innan festivalpremiären. Men Luis Alfredo kom med hela sin familj.

Genom festivalen skapades en plattform för att samla alla som jobbade med dockteater i Guatemala. Det visade sig att det fanns en handfull grupper, men att ingen kände till de andra.

 

Redan andra året bjöds internationella gäster in, så även i år. Och en av dem är just regissören och dockteaterskådespelaren Laura Bartolomei från Italien. Hon tycker att festivalen sticker ut för att den är så gemytlig. Alla festivaldeltagare bor tillsammans och umgås tajt under de två festivalveckorna. 

Och hon gillar verkligen det speciella i att interagera med folket i byarna. Det är helt enkelt en festival som tar sig ut till platser i landet dit kulturen annars inte kommer. 

– Jag gav en föreställning och fick i gengäld en helt ny erfarenhet och en känsla av fullbordande – som en uppmuntran till mig själv – Gör det bara!, säger Laura.

Teca tillägger att ett annat syfte med festivalen är utbytet, både på ett kulturellt och professionellt plan. I och med att det inte har funnits någon teaterutbildning i Guatemala har festivalen blivit som en fortbildningsprocess genom att teatergrupperna arbetar med konstruktiv kritik.

 

Nu vill Teca ta sig an våldet, som är utbrett på alla nivåer i samhället. Landet ligger tillsammans med El Salvador och Honduras i världens farligaste triangel sett till antalet mord.

– Men det gäller att vara finkänslig. Jag vill bort från blod, nakenhet och de mer provocerande delarna av våldet som är vanliga i samtida konst. Inte för att jag är moralist, men jag har alltid tyckt om att arbeta med kasperdockorna på ett hoppfullt sätt, säger hon.

Gruppen har tidigare jobbat med känsliga teman såsom gruvutvinning, som lett till många sociala konflikter, ibland med dödlig utgång, i landet.

– Men även om vi tar upp ett allvarligt ämne i våra verk så gör vi det på ett sätt så att inte människor ska må dåligt. Vi vill inte skrämmas utan hellre inge hopp. Vi strävar efter att skapa harmoni utan att för den delen ta udden av budskapet, säger Teca.

– Det har fungerat för oss. Vi känner att vi når fram till människor.