Militären återtog kontrollen, och under de åtta månader av lugn som följde började befolkningen i Kramatorsk föreställa sig en återgång till det normala. Men för två veckor sedan, mitt under pågående förhandlingar i Minsk, hemsöktes staden åter av himlens helvete: Smertj-raketer från en ramp utanför den rysk-kontrollerade staden Gorlivka.
– Skolor och förskolor har öppet, men det kommer ny information varje fredag, säger Elena som inte vill uppge sitt efternamn.
Hon var på väg hem från ett fabriksjobb på den västra sidan av vattendraget Kazennyj Torets, som skär rakt igenom staden, för att hämta upp två barn här i Sotsgorod på den östra sidan av ån – då jag frågade efter vägen till ett bostadskvarter där raketerna slog ned för en vecka sedan. Vi skulle tydligen åt samma håll.
– Ifall du frågar mig så står jag endast bakom Ukraina i den här konflikten. Inte regeringen, men vårt land. Jag menar att vårt land måste lösa sina inre konflikter på egen hand. Det finns inga andra länder som kan lösa Ukrainas inre motsättningar, det skapar alltid nya problem, vilket är fallet här i Donbass, säger Elena.
Kramatorsk ligger inte i närheten av den omtvistade gränslinje som avtalades i Minsk den 5 september förra året mellan proryska DNR och den ukrainska staten. Men här i den centrala stadsdelen Sotsgorod har ukrainska militären satt upp stabsfunktioner, och den kommunala vården har byggts om till militärsjukhus.
Det är tätt mellan husen i Sotsgorod. Enligt den ukrainske presidenten Petro Porosjenko hade raketanfallet från Gorlivka siktat mot militära mål. Men nästan alla raketnedslag här i Sotsgorod har träffat långt ifrån de militära objekten.
På Maratas gata 11 – inte långt från ett militärsjukhus – börjar en äldre dam berätta om raketanfallet här den 10 februari. Samtidigt, på ett avstånd av drygt 100 meter, ligger soldater med skarpladdade automatvapen och siktar mot oss genom en tjock barrikad av sandsäckar utanför det militära sjukhuset.
Det är troligen ingen i Sotsgorod som lyckas vänja sig vid detta.
– Det var endast folk på gatan som blev träffade, även om de lär ha siktat mot militärsjukhuset. Jag såg allt ifrån balkongen. En äldre man dog omedelbart, fyra barn hämtades med ambulans, säger hon och börjar plötsligt avlägsna sig.
När jag höjer blicken är två beväpnade unga män i gröna kläder på väg mot mig. De säger att jag måste komma med. Jag har knappt hunnit värdera erbjudandet då jag omedelbart förs bort från platsen och in i det militära området för förhör, visitation och granskning av allt från hårddiskar till simkort. Undersökningen leds av kommendören Leonid, en man på 50 plus, från det ukrainska gränsskyddet. Han assisteras av några yngre män från de väpnade styrkorna som omgående tar itu med de digitala ägodelarna. De finner inte ett enda militärt objekt i fotosamlingen.
Enligt den yngre officeraren Vadim, som sköter förhöret, måste journalister som besöker Kramatorsk ansöka om ackreditering hos den ukrainska säkerhetstjänsten SBU, vilket jag av flera skäl inte har gjort. Efter att senare ha uppnått enighet om att jag oavsett har rätt att besöka staden upplyser Vadim rutinmässigt att jag inte är gripen, att jag inte är misstänkt för något, att mitt besök på staben är frivilligt, och att förhöret som inleddes för en timme sedan inte är något förhör. Så snart den digitala scanningen är avslutad förs jag ut på gatan igen och förklaras ”svoden” (på svenska fri, redaktörens anmärkning) – från ett frivilligt besök?
En och en halv timme försenad tar jag hjälp av taxiföraren Aleksander, som guidar mig genom den bombarderade stadsdelen. Han har bott i Kramatorsk hela livet, och han bedömer att han även ska dö här.
– Är du rik kan du flytta vart du vill, och de som inte har någon fast egendom de kan bli av med är förmodligen de första som sticker. Men alla vi andra sitter kvar med det lilla vi har och hoppas att allt ska bli bättre snart, säger han då vi närmar oss ett perforerat bostadshus på Kramatorskijgatan.
På sydsidan av huset har en rysk Smertj-raket tagit balkongerna med sig i nedslaget för två veckor sedan. På den andra sidan av byggnaden har de boende just fyllt igen hålen efter en likadan raket som blev avfyrad ifrån norr av ukrainsk militär i juni 2014, då proryska DNR-styrkor hade belägrat staden.
De unga män från Kramatorsk som anslöt sig till DNR förra sommaren klassificeras nu som terrorister i Ukraina. Så länge Kramatorsk kontrolleras av Ukraina måste de räkna med 10–15 års fängelse ifall de kommer hem igen. Underrättelseverksamheten i Kramatorsk är omfattande, av en mängd orsaker. Att de ukrainska regeringspartierna – som leder antiterroroperationen ATO – har mycket svag förankring i länet gör knappast operationen lättare.
Varje eftermiddag avgår ett persontåg ifrån skyttegravarna i Kostjanivka, i riktning mot Kiev. När jag kliver på i Kramatorsk har 21-åriga Ratmir Lebedev, som är på väg hem till Belaja Tserkov i Kiev län, satt sig på min plats.
– Platsnummer har väl fan ingen betydelse längre, fräser han.
Men ansiktet bär inte ett spår av ilska, snarare av stolthet. Efter 61 dagars tjänst är han en av de första överlevarna från Debaltseve som går ut på permission. Då ska väl inte en främmande man utan uniform komma och berätta vilken plats han inte kan sitta på?
Konfrontationen utmynnar i några timmars prat där Ratmir Lebedeb beskriver vintertillvaron i Debaltseve som de ukrainska styrkorna tvingades ge upp dagen innan.
– Jag har hållit på med detta i ett år snart. Det börjar bli en vana. Två månader i tjänst och en månad i det fria, säger han och visar snapshots ifrån en snöfattig vinter i skyttegravarna utanför Debaltseve.
– Där satt man utan skridskor och såg ut över tidernas skridskois i två månader utan att kunna ta ett endaste skär.
Ratmir Lebedeb var en av de första soldaterna från Debaltseve som kom tillbaka till logementet i Kramatorsk. Nu ser han fram emot ”normalt liv” med regelbunden ishockeyträning. Kramatorsk var heller aldrig någon hemmabana. Många som reser till fronten med detta tåg har aldrig besökt kolgruvornas Donbass tidigare.
– Allt är smutsigt. De förorenar överallt. Folk är så olika. I Lvov är allting ljust, rent och fint. I Debaltseve blir alla vinterdagar mörka, eftersom luften är full av skit. Nej, det är inte bara industrin som är smutsig. De har det aldrig rent hemma heller, säger Ratmir Lebedev på en blandning av ryska och ukrainska.
Med julgran och Sovjetskoje Sjampanskoje (ett ryskt mousserande vin, redaktörens anmärkning) firade han nyår i en bunker tillsammans med ett skyttekompani.
– Men vi hade wifi nästan överallt, förklarar han.
Ratmir Lebedev berättar att hans egen stridsgrupp lyckades ta sig ut ifrån Debaltseve innan den sista vägbron sprängdes. Men det florerar många versioner av den ukrainska reträtten; inte bara i det internationella propagandakriget, men också här på tåget ifrån frontlinjen.
– Vi hade aldrig klarat oss utan stöd ifrån artilleriet säger han och jämför den gångna vintern i Debaltseve med dataspelet Counter Strike.
– Efter några dagars oavbruten eldgivning känner du ingen skillnad längre.
En major från artilleriet, som sitter och tjuvlyssnar från ett säte bakom oss, föreslår några korrigeringar i hans beskrivning av reträtten ifrån Debaltseve. Men de är överens om att den var både ”planerad” – som Porosjenko uttrykte det på tv – och mycket kaotisk.
Men inte alla överlevande från Debaltseve är lika entusiastiska i sina beskrivningar av reträtten.
– Vi visste inte ens att vi var omringade när förflyttningarna började. Vi hade en skadad som skulle till sjukhus inom en timme. Vi skickade iväg vår sista ambulans med två sårande. Eftersom vi inte ens fick information om att vägen var blockerad skickades de till en säker död i stället.
Det berättar sanitetssoldaten Albert Sardarjan via en mobiltelefon från staden Artemivsk. Sist vi sågs – i Kiev för ett år sedan – bidrog han med första hjälpen i samband med upproret mot den nu avsatte presidenten Viktor Janukovitj.
När kriget bröt ut i Donbass skrev han in sig som frivillig i nationalgardet. Hans enhet hade bara ett femdagarsuppdrag i Debaltsve då DNR-soldaterna omringade staden.
Albert Sardarjan är inte särskilt imponerad av den militära ledningen.
– Ifall de hade satt in ett försvar värt namnet så hade vi aldrig förlorat den där vägen. Men vad var det för folk som sattes in? För några dagar sedan kom det in ett gäng från Charkovs nationalgarde. De var helt lama. Vi frågade hur de hade det. De skulle egentligen på uppdrag i Slavjansk (kontrollerad stad långt ifrån frontlinjen, redaktörens anmärkning), men kördes i stället ut till Debaltseve, säger han.
– De var inte redo för det. De saknade vinterkläder. Det är en sak att bo i ett uppvärmt hus och gå vakt i Slavjansk – en annan sak att övernatta i ett utbombat stationshus utan fönster. Men det visste de ju inte vid avresan.
Han fortsätter att berätta:
– Det var en bataljon, ”Donbass” tror jag det var, som försökte ta tillbaka utfarten från Debaltseve. De kom en bit, men det var meningslöst. Ingen hade lämplig utrustning för ändamålet. Därefter kom det besked från generalstaben om att vänta med reträtt till nästa morgon, så ”de gröna” fick god tid till att minera vägen och mobilisera flera krypskyttar i bättre positioner. Med stöd av tyngre vapensystem hade vi oavsett kunnat ta tillbaka vägen, men generalstaben är rädd för att använda dessa. De är dyra. De kan ju brinna upp. Resultatet blev 50 luffare med RPG (ryska raketgevär, redaktörens anmärkning) som blockerade vägen för en gruppering på 6 000 man.
Albert Sardarjan berättar att de klockan ett på natten började köra efter de andra. När motorn gav upp efter några sniperskott tvingades de fortsätta till fots i diket.
– Tur var det. Bilarna framför oss sattes i brand med RPG. Jag tvivlar på att transporten från Debaltseve tillbaka till Artemivsk var så planerad som Porosjenko beskrev det på tv. Många låg skadade längs den minerade vägen, men vi kunde inte ta dem med, det var bara att skjuta och löpa. Min enhet hade tur. Alla nådde fram, säger han.
När tåget med de första soldaterna från Debaltseve ankommer spår 1 på centralstationen i Kiev sent på torsdagskvällen står en euforisk folksamling och väntar på perrongen. Under blågula flaggor finner Ratmir Lebedev sin mor.
”Ära åt Ukraina! Ära åt hjältarna! Vi tackar er!” skanderar folksamlingen, varpå rösterna förenas i den ukrainska nationalsången. De har ännu inte fått höra hur många som aldrig kom tillbaka från Debaltseve.
Förra fredagen, den 20 februari, hölls en minnesstund i Kiev för ”himlens hundratal” – de som omkom i kravallerna mot Berkut runt Självständighetstorget i Kiev exakt ett år sedan. Det är politiskt laddat. De som dog på torget då hade väldigt varierande visioner om landets framtid. Allt från den radikala högern till den autonoma vänstern finns representerad på porträtten över de omkomna. Det är högst oklart om majoriteten hade kunnat ställa sig bakom den regering som under rådande omständigheter har lyckats återta kontrollen över det offentliga rummet i huvudstaden.
För första gången någonsin möter jag metalldetektorer på ett ukrainskt torg. Minnesceremonin över de som stupat i ett uppror mot hela den ukrainska statsadministrationen genomfördes till slut under samma statsadministrations beskydd.
Den som kritiserar staten måste i dag räkna med att framstå som nationens fiende även i breda samhällsskikt. Varje krav från oppositionspartier eller fackföreningar kan numera besvaras med en uppmaning att skriva in sig i nationalgardet och bidra själv i stället för att gå runt och klaga. De som avstår att bidra i det militära förväntas bara hålla käften.
– Det är ganska dött nu. Det var många som trodde på en ny revolution när övergångsregeringen presenterades för ett år sedan. De tankarna är borta nu. Den ukrainska vänstern kommer att inte kunna resa sig förrän kriget är över, säger säger Dmitrij Mratjnik från fackföreningen AST.
Jag hittar honom i en replokal utanför centrum. Det är musiken som gäller för honom nu.
– Inget ont som inte för något gott med sig. Folk har blivit väldigt generösa med att hyra ut sina tomma garage till självkostnadspris. Det finns en egen sajt för det, säger han.
– Politiken går åt helvete, men kulturen här i Kiev är inte så vingklippt som man skulle kunna förvänta sig.
Men bland en del västukrainska debattörer vädras samtidigt en växande oro för att den nya regeringens antiterrorpolitik, som syftar till att reducera Rysslands inflytande, snarare kommer att göra det ukrainska samhället allt mer ryskt.
