Signerat

Att växa tillsammans

”Folk i byn säger att Jeppe dricker, men de säger inte varför Jeppe dricker.” Orden är från Ludvig Holbergs drama Jeppe på berget och jag kommer att tänka på dem när jag läser några debattinlägg om situationen i skolan. Debattörer menar att ungar nu för tiden (det var minsann bättre förr!) får göra vad fan […]

”Folk i byn säger att Jeppe dricker, men de säger inte varför Jeppe dricker.” Orden är från Ludvig Holbergs drama Jeppe på berget och jag kommer att tänka på dem när jag läser några debattinlägg om situationen i skolan. Debattörer menar att ungar nu för tiden (det var minsann bättre förr!) får göra vad fan de vill, kommer för sent till skolan, att barnen har makten och att lärare borde få syssla med att lära ut i stället för att uppfostra.

 Jag förstår lärares och föräldrars frustration över en tuff situation, men lösningen ”uppfostra mera” är mest av allt populism. Att det är viktigt att komma i tid är en enkel åsikt, är det inte vettigare att fråga sig varför barn kommer för sent, fråga sig varför Jeppe dricker? Hur kan vi lösa problemen?

Många av uppfostransprofeterna talar i själva verket om lydnad. Lydnad innebär maktlöshet. De likställer lydiga barn som inte gör något väsen av sig med väluppfostrade barn. 

Hur blir man som människa av att vara maktlös, av att ständigt lyda? En debattör, Malin Birgersson, tycker att barn som är bortbjudna ska äta upp och tacka för maten även om de tycker att det smakar skit. Tyvärr, jag håller inte med, varken som kock eller förälder. Tycker man inte om maten jag serverar ser jag hellre att man säger ”Jag har smakat på köttfärssåsen och tyckte den var äcklig. Kan jag få mer pasta i stället?”

Var det bättre förr? Jag har svårt att se att jag var så värst mycket bättre än mina barn. Vi uppförde oss inte bättre än vad våra barn gör. Emil i Lönneberga slutade inte busa för att hans koleriska farsa jagade in honom i snickarboa.

Jag tror att de föräldrar som förmår gör sitt bästa. Jag tror att eleverna vet att det inte är okej att slå sönder saker eller mobbas. Men alla föräldrar förmår heller inte, och samhället måste finnas för de barnen.

Hur kan då samhället hjälpa till? Lydnad innebär maktlöshet, och i Lindängen i Malmö har man gått en annan väg. Det har startats ett allaktivitetshus på skolan med verksamhet sju dagar i veckan. Inga aktiviteter skapas som inte har förankring hos de boende. Eleverna håller i en frukostklubb och turas om att laga mat till varandra. Med mat i magen och en känsla av att lokalerna tillhör dem så har Lindängeskolans elevers betyg också förbättrats. 

När Folkpartiet besöker allaktivitetshuset berättar samordnarna hur det har gått:

”Många var skeptiska och trodde att eleverna som annars är jättestökiga aldrig skulle klara av att passa tider och ta ansvar”, säger Karin Rahmberg. Och aktivitetssamordnaren Said Mekahal fyller i: ”Men om man får möjlighet att hjälpa till så växer man som människa.”

Att tro på människor. Även barn. Även jättestökiga barn. Det tror jag är en bra början. Det är människor som byggt det här samhället, vi kan förändra det också. Och växa tillsammans.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984