Deflationen har flåsat Riksbanken i nacken ett tag nu. Under hela 2014 har inflationstakten i Sverige varit noll eller negativ, det vill säga priserna – totalt sett – har sjunkit. Reaktionen från Riksbanken har varit att fortsätta sänka räntan för att stimulera ekonomin. I tisdags nådde man botten: 0 procents ränta. En ränta på 0 procent […]
Deflationen har flåsat Riksbanken i nacken ett tag nu. Under hela 2014 har inflationstakten i Sverige varit noll eller negativ, det vill säga priserna – totalt sett – har sjunkit.
Reaktionen från Riksbanken har varit att fortsätta sänka räntan för att stimulera ekonomin. I tisdags nådde man botten: 0 procents ränta. En ränta på 0 procent innebär dels en ökad risk för skuldsättning, dels innebär deflationen att existerande skulder ökar. Detta medför sammantaget i sin tur ökad risk för att hushållen inte klarar av sina höga skulder för boende, med en punkterad bostadsbubbla och på sikt risk för tvångsinlösen av de i dag mest övervärderade bostadsrätterna som följd.
Allt sammantaget riskerar svensk ekonomi att glida in i en lång period
av stagnation och ökande arbetslöshet, i bästa fall. Eller i en mer akut kris med ännu högre arbetslöshet och kraftigt skuldsatta hushåll i värsta fall.
Själva sänkningen av styrräntan må te sig marginell, men med 0 procent kan vi inte gå lägre – fungerar detta inte som stimulans skulle nästa steg vara någon form av de facto sedeltryckeri.
Skuldsättning är i princip dåligt för privatekonomin, den som har likvida medel kan alltid få en bättre deal. Men det stora skuldproblemet på samhällsnivå är bolånen. Bostadspolitiken och den allmänna utvecklingen på bostadsmarknaden har ända sedan ekonomin tog fart i slutet av 1990-talet pressat hushållen till allt högre skuldsättning för att ha någonstans att bo. De låga räntorna och ränteavdragen har ytterligare pressat upp bostadspriserna och därmed belåningen.
När Sverige brottades med tvåsiffrig inflation på 1980-talet var naturligtvis räntorna mycket högre – men minskningen av penningvärdet åt å andra sidan upp en del av lånen, vilket gjorde det lättare att amortera. Och tillgången på hyresrätter bidrog till att inte priserna på bostäder skenade iväg som de senaste 15 åren.
Vi är i dag i skriande behov av hyreslägenheter som inte kostar en halv månadslön eller mer för en vanlig arbetare. Det största problemet, åtminstone i storstäderna, är bostadsbristen i sig. Men ett kraftigt ökat bostadsbyggande i kommunal eller statlig regi, med reglerade hyror, skulle även bidra till att minska skuldsättningen när ingen längre är tvingad att ta stora lån för att ha någonstans att bo.
De allmännyttiga bostadsbolagen måste återigen börja drivas för invånarnas bästa, och inte användas som kassakor åt kommunerna. I dagarna har vi kunnat läsa om hur Varbergs kommun planerar att plocka ut stora summor i vinst ur sitt fastighetsbolag, samtidigt som bolaget – i rådande deflation – aviserat hyreshöjningar för att bekosta nybyggen. Detta är naturligtvis inget annat än en inofficiell kommunalskatt som enbart drabbar hyresgäster, och något som omgående måste kriminaliseras.
Ett kraftigt ökat offentligt bostadsbyggande skulle i sig stimulera ekonomin – precis det Riksbanken försöker uppnå med att köra räntan i botten.