”Jag vill inte behöva be om saker”

Liksom i andra svenska städer finns ett läger i Umeå där romer från Rumänien bor. De lever på att tigga, men skulle hellre arbeta.
 Linda Lundqvist har träffat dem.

Kultur
"Folk kallar mig zigenare hela tiden. Jag är väl en zigenare då. Det spelar väl ingen roll", säger 20-åriga Victor som sover i ett skjul i årets kulturhuvudstad Umeå.
Foto: Linda Lundqvist

– Jag är en människa, precis som alla andra, men folk behandlar mig sämre än en hund. Hundar spottar man inte på när de tigger.

Han heter Victor och är 20 år gammal. Han ser proper ut. Snygg huvtröja, ett par välsittande byxor, och ganska moderna gympadojor. Han ser ut som vilken ung kille som helst.

Det går inte att veta bara genom att titta på honom att kläderna han har på sig är de enda han äger, och att han på sina storlek 42-fötter har ett par skor som är storlek 39. Dessa kläder är det han har på sig när han sover i skjulet på nätterna i utkanten av Umeå.

Umeå är kulturhuvudstad i år, men alla kulturer får inte plats. Den romska kulturen som Victor representerar finns ingenstans att ta del av. Fast han tillhör en av landets fem romska minoriteter. Han är en nyanländ rom.  

Victor försörjer sig genom att sitta på knä utanför en matvaruaffär. Första gången jag träffar honom är han väldigt sjuk. Han är förkyld, och har jätteproblem med bihålorna, och har ganska hög feber.

Jag köper en ask paracetamol på en mack i närheten åt honom. Så futtigt och otillräckligt. Han blir jätteglad, tar en tablett, och sen vänder han sig om och ger varsin tablett till tre äldre kvinnor med ont i ryggen.

– De är mina släktingar, berättar han. Familjen är allt.

Han sitter på knä utanför en affär för att förtjäna dina sympatier, så att han kanske kan få lite av din växel. Det är så han får mat på bordet.

– Det spelar ingen roll om man kommer från Sverige, Afrika eller Rumänien, om man är rom eller bonde, säger han.

– Alla är vi människor, och alla gör vi vårt bästa för att ha ett bra liv, och bli lyckliga. Helst hade jag velat ha ett jobb. Men jag har ju ingen utbildning. Fast jag var bäst i klassen de åren jag gick i skolan!

– Män på stan skriker ibland åt mig att jag är en jävla zigenare, och att jag borde åka hem. En del som är arga skriker åt mig att skaffa mig ett jobb. Jag brukar fråga om de har ett åt mig. Jag vill ju inte tigga. Jag vill inte behöva be om saker. Jag vill stå rak i ryggen. Jag vill tjäna egna pengar och kunna ge min familj ett bra liv.

Han berättar att han har en liten dotter. Jag berättar att jag har en son. Han säger genast att de nog inte kan träffas, för att de då kommer att bilda familj när de blir äldre, man vet ju hur ungdomar är!

En äldre släkting till Victor lägger sig i samtalet, och berättar om kvinnorna i deras familj. Matriarkerna. Hur de stolta står upp trots rasismen i Rumänien, och i Sverige. Hur de alltid ser till att det finns mat. Jag frågar mannen vad han heter.

– Victor, säger han och skrattar. Minst en man i varje generation heter Victor i vår familj.

Många är sjuka i lägret, men stämningen är bra. Jag blir bjuden på ett sött svagt kaffe, och får höra berättelser om rasism, om medmänsklighet, om familjemedlemmar, och om kyla och sjukdomar.

Vi pratar politik, berättar historier och solar sittande i bilsätena som står på marken. De är urlyfta ur en minibuss längre bort som sex män sover i på nätterna.

Elisabeta som kom till lägret för två dagar sedan känner igen mig från sitt förra besök i Sverige, och skriker rakt ut när hon ser mig. Hon kastar sig runt halsen på mig, kramar om mig ordentligt, och sen får jag en rejäl utskällning för min nya frisyr och hårfärg.
– Du som var så fin Linda!

Sedan berättar hon om hur hon ensam åkt till Sverige den här gången. Hennes son som var med förra gången har blivit ordentligt sjuk, och hennes man har stannat hemma med honom och de yngre barnen. Det är bara hon och hennes mamma nu.

Jag kramar om hennes mamma också. En liten skinntorr tant med stor livserfarenhet, och många berättelser jag inte kan ta del av.

Vi har inte så mycket gemensamt språk, men hon nyper mig ibland i sidan, och skrattar gott åt min förvirring när jag försöker blanda mellan att prata svenska, engelska och romani.

När hon försöker resa sig upp så måste jag hjälpa henne. Hon sitter på knä på en bit wellpapp på dagarna. När hon suttit där några timmar måste hennes dotter lyfta upp henne, för lederna har slutat samarbeta. Allt för att barnbarnen ska få gå i skola.

Victor skrattar mycket. Han är en jävligt intelligent ung man. Vi planerar en föreläsning ihop, där han ska prata om hur det är att vara tiggare i Umeå, och varför han bor i ett skjul i Sverige istället för med fru och barn i Rumänien.

– De som blir arga på oss förstår inte, säger han. De förstår inte hur det är att vara hatad på grund av sitt ursprung. Jag är zigenare. De säger att vi har en boss bland tiggarna, som tar våra pengar. Men det är bara jag som är maffiaboss, säger han, skrattar och tar mina solglasögon.

– Jag är ganska lik Brad Pitt, va? säger han sedan och flinar.

Vi pratar lite om ordet zigenare. För de äldre är det ett skällsord, och de skulle aldrig använda det. Victor säger att för honom spelar det ingen roll.

– Folk kallar mig zigenare hela tiden. Jag är väl en zigenare då. Det spelar väl ingen roll. Alla är ju människor, alla har samma värde och är lika inför Gud. Men jag säger inte så när min mamma hör.