När ska någon sätta sig ned och nyöversätta de grekiska tragedierna? De svenska tolkningar som finns tillgängliga är nästan allihop från början till mitten av 1900-talet. Majoriteten av dem, även de mer vitala, förhåller sig till originaltexten med en otrevlig blandning av fjäsk och stilistiskt frimod där ursprungligen rätt så hädiska verk körs genom Shakespearekvarnen och förgudligas. Resultatet blir svulstiga, högtravande texter som både skrämmer bort nya läsare och förhåller sig tvivelaktigt till den historiska förlagan. Det är så deppigt!
Med det sagt har alla språkområden sina hjältar. Svenskan har Jan Stolpe. Vid sidan av Ingvar Björkeson är han den nu levande person som gjort allra mest för överförandet av grekiska texter. Hans Platon och Sofokles är underbart klara och lediga, utan den tillkämpade språkliga ålderdomlighet som kännetecknar många tidigare översättningar. Det är också hans och Göran O Erikssons tolkningar av Euripides båda dramer Backanterna och Ifigenia i Aulis (405 före vår tideräkning), som nu kommer i en samlad utgåva på Atlantis.
Euripides hör tillsammans med Sofokles och Aischylos till de antika tragöder vars dramer bevarats in i vår tid. Han ansågs, och anses, vara den mest psykologiskt avancerade av de tre. Hos Euripides finns en större närhet mellan människorna på scenen och dem framför den; gestalterna är inte mytologiserade schabloner, utan personer med samma begär och svagheter som alla andra. Just därför såg Nietzsche i Euripides den klassiska tragedins baneman. Dramat blev förnuftigt, därmed överflödigt.
Backanterna behandlar myten om guden Dionysos, en av Zeus många oäkta söner. Eftersom Zeus hustru Hera var svartsjuk fick Dionysos inte leva bland de andra gudarna utan hamnade på berget Nysa där han växte upp. När Backanterna börjar har han precis återvänt till Grekland och staden Thebe efter några års runtdrivande österut för att utkräva hämnd på sin mors systrar, som spridit ett rykte om att han inte alls är Zeus son. Dionysos försätter alla Thebes kvinnor i extas – ett tillstånd som måste kulminera med ritualmord, sparagmos, och kannibalism, omofagia.
Det är lätt att hänga upp sig på textens mer grafiska inslag. I en omtalad scen dödar en kvinna sin son och spetsar huvudet på en påle i tron att han är ett lejon. Och jag tror att man kan läsa Backanterna som ett drama om våld. Pendlingen mellan förlösning och destruktivitet är grundläggande i det dionysiska, där extasen å ena sidan är frigörande, å andra sidan något som kullkastar all civilisation. Rörelsen finns också på det performativa planet, i själva läsningen. När vi tar del av Backanterna både förkastar vi våldet och låter det underhålla oss.
Här finns det åtskilligt övrigt att säga – om tragedin, om Dionysoskulten, om det peloponnesiska kriget i vars slutskede Backanterna kom till; om det uppenbart queera i kvinnlig extas centrerad kring en lockig androgyn främling.
Men vi har en begränsad teckenmängd på den här sidan, så jag slutar här. Och tackar för denna period som kulturredaktör. Från och med nästa nummer är Fredrik Edin tillbaka för att göra ett lika berömvärt arbete som vanligt. Jag hoppas ni inte tycker att vi skrivit för mycket om döda män. Gå nu till biblioteket!
