Det trettioåriga kriget

Sedan 1984 har den kurdiska PKK-gerillan fört krig mot den turkiska staten och andra regimer, för kurdiska rättigheter och en demokratisering av samhället. Arbetaren har besökt de kurdiska regionerna i Irak, Syrien och Turkiet, för att förstå en gammal kamp i en region som snabbt förändras.

Reportage
Foto: Thorkil Rothe

Förändringen kommer på en bergstopp. Vi har åkt bil i en dryg timme, på slingrande vägar genom ett landskap som blivit allt högre och vackrare. Pass eller oskyldiga leenden har behövts visas upp vid flera vägspärrar, bemannade av uttryckslösa soldater från det kurdiska regionalstyret i norra Irak.

Men vid denna vägspärr är den nya soldaten den första som hälsar oss välkomna, och sträcker sig in i bilen för att skaka hand. En traditionell cemedanîscarf är slängd över ena axeln, och det hänger en handgranat från hans bälte. Tre flaggor med röda stjärnor på fladdrar i bakgrunden. Vi har kommit fram till Kandil, och fortsätter resan in i den trakt där den kurdiska PKK-gerillan har sitt högkvarter.

– Bergen är modern i den kurdiska rörelsen. Bergen är huvudet som styr vad som händer i alla fyra delarna, förklarar en kontaktperson innan vi ger oss av.

”Kurderna har inga vänner förutom bergen”, säger ett annat välanvänt ordspråk, även om en internationell solidaritets­rörelse i dag kan visa på en motsats.

I augusti har det gått 30 år sedan Kurdistans Arbetarparti, PKK, inledde sin väpnade kamp mot den turkiska staten. Efter noggranna förberedelser gick gerillastyrkor till anfall mot militäranläggningar och polisstationer i östra Turkiet – eller Norra Kurdistan – och under hösten 1984 utvecklades det inbördeskrig som hittills kostat runt 45 000 människor livet.

– Vi är fortfarande inte någon militär r­örelse. Vi är en social rörelse, som vill förändra samhället till något bättre. Vi har dock blivit tvungna att försvara oss, säger den före detta engelskläraren Zagros.

Vi möter honom i ett hus i Kandil. Zag­ros arbetar med PKK:s internationella medierelationer och är kurd från Iran. Han anslöt sig till gerillan för 15 år sedan, direkt efter att den ideologiske ledaren Abdullah ”Apo” Öcalan som grundade PKK 1978 hade gripits i Kenya och förts till Turkiet. Av CIA och Mossad, säger många. I Turkiet är Öcalan ännu fången, efter att hans dödsstraff omvandlats till livstids inlåsning på fängelseön Imrali.

Men den kurdiska frihetskampen är betydligt äldre än så, berättar Zagros. Efter första världskriget styckade segrande västmakter upp det förlorande Osmanska imperiet efter egna ­intressen. Kurdistan och dess befolkning hamnade i dagens Turkiet, Syrien, Irak och Iran, som i sin tur bedrivit koloniseringsprojekt i områdena. Flera uppror har ägt rum mot detta men slagits ned. PKK är det senaste i historien, som lyckats leva vidare.

En stund senare sitter vi på en matta och äter lunch. Ris, yoghurt, tomatsoppa och gigantiska naan. Tre kvinnor har anslutit och deras gröna, pösiga shirwalbyxor ser mycket behagliga ut i hettan. Vanligtvis brukar det finnas fler gerillasoldater i trakten och måltider kan vara betydligt mer välbesökta, förklarar Zagros.

– Men nu har vi en extraordinär situation i Kandil. Den militära situationen har skapat nya hotbilder, och de flesta gerilla­enheterna har utplacerats längs gränserna
i försvar, säger han.

Långt härifrån, men ändå inte. Kurdistan är trängt från alla håll, och fiendeskapen har alltid varit stor från de omgivande regimerna. Lite mindre från Irak sedan Saddam Hussein försvann, men där har den Islamiska Staten expanderat i sommar och uttryckt ett mordiskt hat mot de ”sekulära kurderna”.

I övrigt håller PKK nu som alltid en vaksam blick på Turkiet. Där bor störst antal kurder, och där är de landets största etniska minoritet. Ursprunget till den kurdiska kampen är att den turkiska staten i 100 år har bedrivit en djupgående assimileringspolicy riktad mot dem. Kurderna har betraktats som ”bergsturkar”, och deras identitet och språk har förbjudits i både utbildning, administration och vardag. Orter och distrikt har döpts om till turkiska namn, föräldrar har hindrats att ge sina barn kurdiska namn. Också rent alfabetiskt – kurdiskans Q, W och X har inte erkänts. Policyn rullade igång efter att nationalistiska krafter fick makten i Turkiet efter första världskriget.

– Alla de som inte accepterat denna policy, som protesterat och insisterat på sin identitet, har dödats, torterats och landsförvisats, säger Zagros.

Det är en assimileringspolicy och ett förtryck som även Emin Ermin berättar om, många mil bort i Diyarbakir i östra Turkiet – eller Norra Kurdistan. Här leder han människorättsorganisationen IHD som sedan 1986 granskat och motarbetat tortyr, försvinnanden, mord och övergrepp mot organisationsfrihet och mänskliga rättig­heter. På en vägg i entrén sitter bilder på egna medlemmar som mördats i detta arbete.

– Den turkiska staten har förtryckt kurderna genom hela den moderna historien. Det är ett förtryck som blivit institutionaliserat, ett system som kurder måste kämpa mot varje dag, säger han.

Även från internationellt håll har en strid ström av rapporter berättat om övergrepp och diskriminering, och de som utmanar detta. Situationen och alla dödsoffer den producerat är välkänd sedan länge.

Ovanför våra huvuden dånar ett turkiskt jetplan förbi. Diyarbakir är sedan decennier känt som ett starkt kurdiskt motståndsfäste, och lika länge har staden varit militariserad. På gatorna rullar fortfarande bepansrade polisfordon.

Innan Emin Ermin hette IHD:s ledare Selahattin Demirtas. I dag innehar han det delade ordförandeskapet över det kurdiska partiet HDP, och var dess presidentkandidat i det turkiska valet i augusti. HDP förespråkar samma sociala reformer som PKK, i en parlamentarisk miljö. Det är det senaste försöket i en rad kurdiska partier att driva sådana frågor, där flera tidigare blivit förbjudna på grund av ”samröre med illegal organisation”. Även från HDP har åtskilliga medlemmar gripits på politiska grunder, tillsammans med studenter, akademiker och ett världsledande antal journalister.

– Här finns helt enkelt inte någon demokrati. Och den kurdiska kampen handlar om en kamp för demokrati, säger Emin Ermin.

Tillbaka i Kandils berg har solen gått upp för en ny dag. 20 kilometer från den iranska gränsen sitter vi och väntar i skuggan, när Besê Hozat dyker upp bakom några buskar i sällskap av två Kalashnikov­bärande gerillasoldater. Hon sitter på ett delat ordförandeskap över KCK, paraplyorganisationen som samlar en rad politiska, väpnade och kulturella rörelser i det kurdiska motståndet. I praktiken är hon PKK:s operativa chef, och nummer två under den fängslade Öcalan.

– Jag anslöt mig för 20 år sedan, som 16-åring. Det var ett enkelt val när jag växte upp med att turkiska soldater kom förbi min hemby för att misshandla och förtrycka människor, säger hon.

Vi talar om den kurdiska kampens karaktär, och likhet med så många andra kamper i världen. En undertryckt befolkning har krävt sin frihet, och i stället mötts av våld och död från de härskande elementen. 

I Kurdistan precis som i Latinamerika, Afrika och Asien ledde bristen på lagliga oppositionskanaler till att en gerilla bildades, för att kämpa till sig friheten med vapen i hand.

Men världen eller – eller åtminstone västvärlden – har betraktat kurdernas kamp som annorlunda än salvadoranernas, palestiniernas eller de svarta sydafrikanernas. Faktiskt, så har kampen ofta inte betraktats alls. Den ”kurdiska frågan” har varit underrapporterad i medierna och mindre prioriterad i internationell debatt. Och PKK, som strider för sitt folks rättigheter på samma grunder som Nelson Mandela och ANC:s gerilla gjorde, har blivit klassad som terrorgrupp av både USA och EU.

– Det har skapat många svårigheter. Vi har problem med att röra oss över gränser, att använda våra pass. Och länder kan agera hur de vill mot oss genom att hänvisa till kriget mot terrorism, säger Besê Hozat.

En sådan terrorkoppling låg exempelvis bakom den danska statens kontroversiella beslut 2012, att stänga ned den kurdisk-danska kanalen Roj TV. Terrorstämplingen har också varit skadlig för strävandena att få till ett slut på det långa och blodiga kriget. Turkiet har inte behövt uppvisa en samarbetsförmåga, eftersom stater normalt sett inte förhandlar med terrororganisationer.

Trots detta var det många som gladdes åt och satte stort hopp till de genombrott som förhandlingar mellan regeringen i Ankara och den fängslade Öcalan ansågs ha fått i mars 2013. På den kurdiska nyårsdagen, Newroz, förklarade Öcalan att PKK gått in i en fredsprocess och att gerillastyrkorna skulle retirera från Turkiet, in i Kandil. Så skedde från maj månad, som den första av tre faser i fredsprocessen. Sedan skulle den turkiska staten genomföra en rad demokratiseringsreformer och bland annat ge kurder rätt till modersmålsundervisning, utöka organisationsfriheten, frisläppa kurdiska civila aktivister och förbättra Öcalans förhållanden. Men nu, drygt 18 månader senare, har lite av detta genomförts.

– Inga steg har tagits till verkliga fredsförhandlingar, eftersom det inte finns någon delegation som kan övervaka allt. Vi vill koppla in experter som löst andra konflikter, som i Nordirland. Men Ankara har inte velat detta, säger Besê Hozat.

Men trots detta tror hon att en lösning av konflikten snart kan komma ändå, på grund av dagens snabba förändringar hos Turkiets grannar. Både Syrien och Irak har i dag de facto fallit sönder som intakta stater, och blivit till tre delar: de som styrs av regeringarna, av IS, respektive av autonoma kurder. Det har självklart fått Turkiet att se över sin egen kurdpolicy, vilket Besê Hozat menar självklart är anledningen till Ankaras nya lag den 10 juli: amnesti åt 5 000 PKK-soldater vid en fred. De små reformstegen från den turkiska staten kommer inte ur egen vilja, utan tvingas fram.

– Turkiet har två val: antingen att lösa den här frågan genom demokratiska rättigheter till kurderna, eller att upplösas precis som sina grannar, säger hon.

Lagom till 30-årsjubileet av den väpnade kampen har PKK också gått in i ett historiskt samarbete i Mellanösterns pågående konflikt, som rimligtvis redan börjat ändra synen på rörelsen. Världen följde med bestörtning det drama som utspelade sig i början av augusti, när fundamentalistiska krigare från IS jagat upp tio­tusentals medlemmar från den religiösa minoritetsgruppen yezidier på ett berg i nordvästra Irak. Efter dagar utan mat, vatten och skugga hade hundratals dött. Officiellt var det detta som fick USA att gå in i konflikten, och börja precisionsbomba mot IS – men utan att kunna undsätta de döende på berget.

I en 45-gradig hetta var vi de enda utländska journalisterna som fanns på plats vid den syrisk-irakiska gränsen, när de yezidiska flyktingarna tog sig in i den kurdiska enklaven Rojava i norra Syrien. Ingen sade sig ha sett några hjälpande USA-bomber, men hade fullständigt klart för sig vilka styrkor det var som öppnat upp en passage fram till berget.

– Det var PKK, YPG och Gud som räddade oss! Utan dem hade vi varit döda nu, sade de uttorkade och utsvultna människorna med tårarna rinnande.

Denna räddningsaktion av PKK som kommit ända från Kandil, tillsammans med PKK-tränade styrkor från Folkets Försvarsenheter, YPG, i syrisk-kurdiska Rojava, har fått uppmärksamhet även i amerikanska medier. Dock inte i Sverige. Men efteråt har intresset ökat för PKK:s motstånd mot IS: En terrorgrupp som bekämpar en annan terrorgrupp, för att värna mänskliga rättigheter, hur går det ihop? Och att USA genom sitt understöd till aktörerna i irakiska Kurdistan, indirekt samarbetar med några de själva terrorstämplat, mot IS?

På självaste Vita husets hemsida startades ett upprop den andra veckan i augusti om att därför ta bort PKK från USA:s terrorlista. Efter tio dagar var antalet underskrifter uppe i 24 000 stycken.

På dammiga vägar har vi åkt norrut från Diyarbakir, och passerat byn Lice, plats för många bataljer mot den turkiska polisen. Vid några berg ett stycke längre bort blir framför våra ögon en tio meter hög staty avtäckt, föreställande Mahsum Korkmaz. Kamrat ”Agit”, som ledde den allra första gerillaattacken från PKK mot den turkiska staten.

På dagen 30 år senare har han förevigats i samma berg han en gång stred i. De många tusen kurderna på plats jublar, och går vidare för en heldag av musik och dans vid en scen. Här finns både en äkta PKK-kommendant på besök, och dussintals sympatisörer i imiterade gerillauniformer från Diyarbakirs bazarer. Att detta kan äga rum visar på en förändring, och ett relativt övertag för PKK.

– För tio år sedan hade vi aldrig kunnat komma hit och fira vårt motstånd, berättar en ung kvinna från Silvan.

Fyra dagar senare intar turkisk militär området, river statyn och skjuter ihjäl en av de många lokalbor från Lice som kommer för att protesterna. Konflikten fortsätter.