Mäns övergrepp på kvinnor. Så skulle man kunna sammanfatta tematiken hos Katarina Wennstam. Med Smuts (2007) lämnade hon reportagen för att koncentrera sig på det skönlitterära skrivandet och i höst är hon aktuell med romanen Skuggorna. Men hon har inte slutat att ha åsikter för det.
– Det är inte en självklarhet att debattera i romanform. När man ändå gör det blir man tydligen svår att sätta en etikett på. Men det är journalisten i mig som inte kan låta bli att reflektera över samtiden när jag skriver.
Katarina Wennstam fick sitt genombrott 2002 med reportageboken Flickan och skulden, där hon undersökte samhällets attityder till våldtäkt. Sedan dess tycker hon att debattklimatet förändrats till det bättre. Hon kan krasst och ganska stolt konstatera att hennes argsinthet gjort att hon fått påverka övergreppsdebatten i Sverige. Men när hennes senare böcker beskrivs som underhållningslitteratur värjer hon sig ilsket. Hon vill mer än bara underhålla. Hon vill påverka, förändra världen.
– Jag är nog född arg, och det vill jag inte tona ned. Rätt paketerad ilska är ett drivmedel för mänskligheten. Då är det bra med författaryrket. Ilskan blir mitt bränsle när jag skriver. Jag har en fantastisk position i dag som får låta min röst höras. Och jag är inte ensam. Det finns gott om författare som skriver rungande samhällskritik under benämningen underhållningslitteratur, eftersom böcker i dag ska saluföras som lättsmälta.
De senaste sexton åren har Katarina Wennstam ägnat åt att följa olika sexualbrottsmål. Hon har sett hur samhället på många sätt har blivit lite fredligare och mindre fördomsfullt, kanske till följd av vår progressiva lagstiftning.
– I dag skriver man mer om olika våldtäktskulturer. Man problematiserar frågan lite mer och söker komplexa svar, det tycker jag är positivt. Däremot pratas det inte mycket om de unga killarna. De verkar bortglömda i debatten. Men våldtagna tjejer får i dag ett bättre stöd och bemötande från sjukvård, polis och rättsväsende än bara för ett decennium sedan.
– Sedan finns det ju fortfarande kvarlevor. Som SD-kvinnan Anna Hagwall, som nyligen i en intervju sade att det är upp till kvinnan att lämna sin man om hon blir slagen. ”Kvinnor ska inte gnälla så mycket!”
Skuggorna, Katarina Wennstams nya roman, är en fristående fortsättning på böckerna Svikaren och Stenhjärtat. Temat den här gången är hämnd. Vad händer om en hämndtanke slår rot? Vad innebär det, på riktigt, för ett rättssamhälle? Wennstam berättar att tanken på en bok om hämnd föddes redan i ungdomen.
– Jag hade ganska tuffa tonår. Det fanns folk som gjorde elaka saker mot mig och jag började nog redan då utarbeta raffinerade tankar om hämnd. Min hämnd skulle bli framgång, att lyckas. Att få ge igen är en oerhörd drivkraft. Jag har noterat allt fler rättsfall som faktiskt handlar om hämnd. Nu vill jag bara säga: tänk om. Hur skulle vi i samhället förhålla oss till en fullt utvecklad hämndaktion?
Skuggorna är en studie i vad som händer i ett rättsamhälle när någon reagerar med vedergällning. När den liggande slår tillbaka, utanför lagen. Tanken är kittlande. Så är hämndens sötma inget nytt ämne i kriminallitteraturen.
– Ta till exempel Stieg Larssons berömda scen när Lisbeth Salander ganska hårdhänt gör upp med sin förmyndare, Bjurman. En episod där inte många hejade på Bjurman trots att han fick lida stor smärta. Vi önskar oss rättvisa mer än att alla alltid följer lagen.
I Skuggorna beskrivs grova, ofta makabra våldsscener. Många av dem är baserade på verkliga rättsfall. Det handlar om män som hatar kvinnor. Män som föraktar kvinnor.
– Vi måste få upp ögonen för bristerna i rättsapparaten. Bristerna som öppnar dörrarna för en oresonlig ilska, ilska som föder tankar om att slå tillbaka. Jag har genom åren byggt upp en ganska gedigen faktabank om mäns våld mot kvinnor, både som kriminalreporter och som författare. Händelserna som verkar svårast att förstå är ofta de som kommer direkt från verkligheten, säger Katarina Wennstam.
Själv undviker hon dock att skriva om de grövsta fallen. De förövare hon siktar in sig på är de ”vanliga” männen, de som kunde varit ens granne, pojkvän, chef eller bror.
Men det finns ljuspunkter. Katarina Wennstam gläder sig åt att det i dag inte bara är kvinnliga röster som hörs i den feministiska debatten. Även arga unga män börjar ta plats. Dessutom skriver inte media längre ensidigt om våldtäkt som ett invandrar- eller förortsproblem, utan som en företeelse som oftast sker innanför väggarna i ett hem som kan se ut hur som helst.
Men även om antalet mord i statistiken sjunker så finns det fortfarande en siffra som ligger konstant över tiden. Den talar om de sexton kvinnor som varje år mister livet till följd av en relation som gått snett. En anledning att fortsätta vara arg.