Nu tänker jag skriva lite om brev. Kulturradion Special sände nämligen i veckan ett föredrag om brev till Ingmar Bergman. I sitt sommarprat 2004 ställde Bergman två frågor. ”Varifrån kommer musiken?” och ”Vem har sagt att Bach spelar fyrhändigt med Vår Herre?”. Nu har stiftelsen som förfogar över Bergmans arkiv sprättat och läst de hundratals svar som regissören fick av lyssnarna.
Några hänvisar till sökvägar på google (”bach+spela+fyrhändigt”), bibliografiska uppgifter eller Bibelcitat. De flesta av breven kommer från vad föredragshållaren kallar ”en borgerlig skara” och flera innehåller vetenskapliga förklaringar. Många saknar svar. I stället berättar brevskrivarna om sina egna tankar kring musik och väver ihop privata berättelser med Bergmans filmer. Det senare antar jag är återkommande i de runt 10 000 andra brev som också ska finnas i arkivet, om än olästa av regissören.
En annan som fick drivor av brev under sin karriär, och som dessutom besvarade dem, var Tove Jansson. Om dessa brev skriver Christina Björk i sin biografi Tove Jansson – mycket mer än Mumin (2003). Björk var själv en av brevskrivarna. Som unga muminfanatiker skrev hon och en vän till författaren och fick ett mycket utförligt och inlevelsefullt svar tillbaka. Det var de inte ensamma om. Det är svårt att inte fascineras av hur enormt noggrant och personligt Jansson svarar såväl barn som vuxna. Tydligen var det folk i alla åldrar som vände sig till Tove Jansson, för att få allt från information om mumintrollen till livsråd.
Även om hon hela tiden är trevlig mot sina brevskrivare ser man på svaren att Jansson uppskattar viss kommunikation mer än annan. En ung man skriver och frågar om hjälp med kärleksproblem och får till svar att han nog borde lösa sådant själv, medan en annan (också ung man) skriver ett mer fantasifullt brev där brevets jag säger sig vara ett knytt. Han och Tove Jansson inleder en lång korrespondens, och knyttet håller sig hela tiden till sin fiktiva identitet. Han blir sedermera förebild till bilderboken Vem ska trösta knyttet?, och vän till författaren också i verkliga livet.
Så där håller det på. Att redovisa brevkorrespondens är ju något av en klassiker när det kommer till att skriva fram någons liv postumt. Då ska det gärna vara brev mellan två kända personer, eller mellan en känd person och dennes stora kärlek. Beundrarbrev får sägas tillhöra en annan kategori, eftersom de sällan är biografiskt intressanta, utan snarare visar vad människor är kapabla till att känna inför olika verk. Och det är ju på många sätt ännu intressantare.
Veckans tips: Apropå Tove Jansson. Tidigare i år kom ännu en biografi, Tuula Karjalainens Tove Jansson: arbeta och älska. Jag har inte läst just den, men rekommenderar alla som till vardags känner sig trötta på mumintrollsmuggar och dylikt att ändå läsa något biografiskt verk om Jansson, för att inte glömma vilket geni hon var.
