Kriminaliserat självförsvar

Ledare
SMR gick till attack i Kärrtorp 15 december 2014.
Foto: Hampus Andersson/TT

Straffet blev hårt för den antifascist som på tisdagen dömdes för försök till dråp efter att ha knivhuggit en nazist i samband med Svenska motståndsrörelsens anfall på en demonstration i Kärrtorp i december. Tingsrätten dömer honom till sex och ett halvt år i fängelse – trots att man ser förmildrande omständigheter i och med att demonstrationen var under attack.

Kärrtorpsmålet väcker många frågor. Den dömde antifascisten har erkänt gärningen och även erkänt sig skyldig till grov misshandel. Att han får ett straff är inte mycket att orda om – däremot längden. Tingsrätten anser sig ha beaktat både försvårande och förmildrande omständigheter, men hamnar ändå på ett straff som är längre än minimistraffet för fullbordat dråp.

Som en jämförelse dömdes en medlem i just Svenska motståndsrörelsen 2007 i hovrätten till fem års fängelse för dråpförsök på en antifascist. 2003 dömdes en person med mångårigt engagemang inom nazirörelsen till sex års fängelse för ett – av allt att döma ej politiskt motiverat – dråp på en lärare i dennes hem 1994.

Av tingsrättens dom framgår att gärningen dels utfördes i det allmänna kaoset på torget i samband med SMR:s attack när demonstrationen enligt domstolen hade rätt att försvara sig, något som även syns på filmer från händelsen. Dels fick inte offret några bestående men, även om den dömde förvisso knappast kunnat vara säker på att det skulle gå så väl.

Knivar är otäcka vapen som det är i det närmaste omöjligt att hantera på ett kontrollerat vis i en upphetsad situation. Många är de som dödats fast det ”inte var meningen”. Samtidigt – när 30 kniv- och påkbeväpnade nazister plöjer in i en demonstration med äldre och småbarn får man nog räkna med att människor använder de vapen de har till hands.

Det bör finnas utrymme för straffriförklaring på grund av att en människa i den situationen svårligen kan besinna sig, eller åtminstone att rätten utnyttjar möjligheten att utdöma ett lägre straff med hänsyn till omständigheterna. Vi får se hur hovrätten ställer sig till detta.

En annan aspekt det är viktigt att få prövat i högsta instans är anklagelserna om våldsamt upplopp, som riktas mot flera åtalade. Här anser tingsrätten att demonstrationen hade rätt att kollektivt driva nazisterna bort från torget och tvärs över det intilliggande busstorget. Därefter övergick dock det kollektiva försvaret i våldsamt upplopp enligt rätten.

Att över huvud taget komma på att åtala människor som försvarat en demonstration mot en nazistattack för våldsamt upplopp kan bara beskrivas som stötande. Att man uttalat i domen definierar det som ett ”brott mot staten” samtidigt som det fåtal poliser som befann sig på platsen erkänt att de inte hade en chans att själva rå på de attackerande nazisterna är ett hån. Hånet blir inte mindre av att Kärrtorp bara är ett tillfälle i en lång rad det senaste året där nazister kunnat gå till våldsam attack trots att poliser varit närvarande.

Det antifascistiska motståndet blir allt mer angeläget. Det måste baseras på brett inkluderande och lokalt förankrade rörelser på arbetsplatser och i bostadsområden, istället för i slutna och elitistiska grupper. Men dessa rörelser måste ha en beredskap och en kompetens att försvara sig mot angrepp, särskilt när polisen gång på gång visat att de inte kan garantera säkerheten. Att kriminalisera ett sådant kollektivt självförsvar genom att kalla det ett ”brott mot staten” är att i praktiken stödja den attackerande parten.