Extremistutredningen sågad vid fotknölarna

Regeringens extremistutredning kan inte beskrivas som annat än ett fiasko.
 Forskare inom projektet är starkt kritiska och Brottsförebyggande rådet har nu, efter att ha läst det färdiga resultatet, valt att inte agera samordnare. Kritiken handlar främst om att utredningen inte baserats på befintlig forskning utan låter journalister stå för expertisen.

Inrikes
Hur många av demonstranterna i Kärrtorp skulle bli föremål för kvartssamtal?
Foto: Anders Wiklund/TT

Det var i december 2011 som demokratiminister Birgitta Ohlsson presenterade regeringens satsning på sammanlagt 62 miljoner kronor för en handlingsplan mot våldsbejakande extremism. Till ledare för utredningen tillsattes Eskil Franck, överintendent på Forum för levande historia, med 17 experter vid sin sida. I mitten av december förra året presenterades utredningen och redan då hade många inom projektet riktat hård kritik mot det färdiga resultatet. Bland annat föreslog utredningen att personer med starkt samhällskritiska åsikter skulle kallas till särskilda samtal med socialtjänsten. Där skulle bland annat ­lärare spela en viktig roll genom att identifiera ungdomar som misstänks ha radikala idéer oavsett om dessa handlar om feminism, kampen mot miljöförstöring, nazism eller militant islamism.

– Rent tekniskt kan man ju säga att vi glömde att hoppa av utredningen, men vi är väldigt, väldigt kritiska till det färdiga resultatet, säger Heléne Lööw, expert på högerradikala idéer och docent i historia vid Uppsala universitet, till Arbetaren.

HelÉne Lööw var en av de experter som satt med i utredningen, men som bara dagarna innan den presenterades gick ut på Dagens Nyheters debattsida tillsammans med Daniel Poohl från Expo och Christer Mattsson, chef inom socialtjänsten och grundare av toleransprojektet, och sågade de färdiga slutsatserna.

– Vi fick varken gehör eller en realistisk möjlighet att få med våra synpunkter i utredningen, säger hon.

Bland annat pekade de på att utredningen ansåg ideologin vara av underordnad betydelse och att det i stället främst påstods ligga sociala orsaker bakom varför unga människor rör sig mot radikala politiska och religiösa grupper. Ett bekvämt sätt för politiker att slippa prata om ideologi och samhällsproblem, enligt Heléne Lööw.

– Det finns en stor politisk frestelse att beskriva alla de här människorna som ensamma och marginaliserade unga män. Men det finns ju en mängd människor utan några som helst sociala problem som fattar den här typen av ideologiska beslut. Ingen skulle väl drömma om att döma folk som röstar på till exempel Folkpartiet för att ha ett specifikt problem, säger hon.

Hon menar att det handlar om att politiska åsikter alltid ska bemötas med politiska argument. 

– Jag anser inte att det går att kalla in en vuxen människa med extrema åsikter för kvartssamtal med någon på socialtjänsten, det skulle snarare kunna få motsatt effekt.

Nu börjar också remissvaren strömma in. Många av dem är även de starkt kritiska till slutsatserna i rapporten, där underlaget delvis är hämtat från av de båda journalisterna Anna-Lena Lodenius och Magnus Sandelins texter, enligt den ansvariga utredaren Eskil Franck. Bland annat skriver Kriminalvården i sitt svar att det inte finns forskningsunderlag som visar att förslagen är effektiva. Umeå universitet skriver i sitt remissvar att utredningens förslag baseras på ett relativt svagt faktaunderlag. Vidare skriver universitetet att ”avsaknaden av förankring i vetenskaplig kunskap och statistik som finns inom och utanför landets gränser är anmärkningsvärd och gör att utredningens förslag framstår som en reaktion på en politisk diskurs snarare än som en reaktion på faktiska förhållanden”.

Brottsförebyggande rådet, Brå, avstår nu också från att samordna satsningen på att förebygga extremism efter att ha läst det färdiga resultatet. Brå skriver också i sitt remisssvar att de har en hel del andra synpunkter på innehållet i utredningsanalysen.

– För oss som är en expertmyndighet tyckte vi att det kändes väldigt konstigt om andra utredare beskriver för oss hur vi skulle sköta det. Genom vår långa erfarenhet vet vi att det inte går att jobba likadant över hela landet med de här problemen, genom till exempel enskilda samtal, säger Solveig Hollari, utredare på Brå, till Arbetaren.

Heléne Lööw anser i likhet med Brå att det är ett stort problem att statliga utredningar inte längre tillåts ta tid och att de ofta skrivs av journalister och inte specialinsatta forskare.

– Det är djupt problematiskt att den forskning som faktiskt kommit både i Sverige och utomlands de senaste åren saknas i den här utredningen, säger hon.

Förtydligande: I den ursprungliga formuleringen i artikeln verkade det som att hela rapporten skrivits av Anna-Lena Lodenius och Magnus Sandelin. 

Anna-Lena Lodenius vill inte uttala sig i en intervju för en kommentar på kritiken, men säger via sms att varken hon eller Magnus Sandelin skrivit utredningen, utan att det färdiga materialet som presenterades använt delar av deras texter, något som också bekräftas av Eskil Franck. Vid sidan av att sitta med i expertgruppen till utredningen har Anna-Lena Lodenius och Magnus Sandelin skrivit texter till en ännu ej publicerad utbildningswebb.

Arbetaren beklagar den felaktiga uppgiften.