Det är inte de som dör

Ledare
I en ny lagstiftning för arbetsplatsolyckor kommer straffen mer att bli företagsböter än åtal. På bilden koksverket på SSAB i Luleå.
Foto: TT

Torsdag 17 oktober. Två arbetare på SSAB:s anläggning Koksverket i Luleå omkommer när de arbetar med att reparera en cistern som läckt flera hundra kubikmeter tjära. Båda anställda av underentreprenören Ivab.  

Totalt har enligt Arbetsmiljöverkets statistik 27 människor omkommit i arbetsplats­olyckor i år. Det är om trenden håller i sig en minskning jämfört med hur det sett ut de senaste åren, men likväl 27 för många. Det får räcka med döda nu. 

Den tunga industrin är en farlig plats att arbeta på, och även med ordentliga säkerhetsarrangemang kommer människor då och då att förolyckas. Men det går att hålla nere antalet olyckor genom att ständigt ha med skyddet av arbetarna i alla kalkyler. 

Dock kan frestelsen bli stor att runda en del hörn. Att ställa andra krav på inhyrd personal anställda av underentreprenörer eller bemanningsföretag med svagare fack.

Vad som gick fel vid reparationen av den läckande cisternen är ännu inte helt utrett.

Vad som hände vid den förra dödsolyckan på Koksverket i Luleå, då 24-årige Johan Löfroth omkom och hans 19-årige arbets­kamrat Gustaf Seppelin Solli skadades svårt av het kalk och frätande gas när de rengjorde en kalkugn, är däremot noga utrett. Den gången handlade det om att de ansvariga vid företaget Nordkalk inte ville vänta de två veckor som krävs för att kalken ska svalna innan man kan arbeta säkert med ugnen. I stället beordrades arbetarna från underentreprenören Empower in efter bara två dygn. Avbrott i driften kostar pengar. Att köra på och hoppas på det bästa kan å andra sidan kosta människoliv, och ofta är det anställda på mindre företag som är där tillfälligt som får sätta livet till.

Och de ambulerande arbetarna från de små före­tagen blir allt fler och viktigare för den tunga industrin, samtidigt som kontrollen av säkerheten blir svårare ju mer uppsplittrad på olika arbetsköpare de anställda på en arbetsplats är.  

Samtidigt tar inte heller det offentliga sitt ansvar. Trots att det förändrade och mer svåröverskådliga landskapet med alla de små företagen borde mötas med en förstärkning av kontrollinstanserna har ­Arbetsmiljöverket tvärtom fått mindre resurser. Färre inspektioner görs i dag – inte ens efter en allvarlig olycka är det säkert att arbetsplatsen faktiskt får besök av en inspektör. Så är till exempel fallet med den olycksaliga kalkugnen i Luleå. Arbetsmiljöverket har inte prioriterat det.

Knappt 3 procent av alla anmälda arbetsplats­olyckor resulterar i fällande dom – de ansvariga för Gustaf Seppelin Sollis skador kan inte ens åtalas eftersom fallet preskriberats. Ny lagstiftning kommer dessutom att ytterligare skjuta fokus vid ansvars­utkrävande för arbetsplatsolyckor från åtal till utdelande av företagsböter.

Någon räknar alltid på kostnaderna för avbrott i produktionen. Ställer den mot den låga risken för att utkrävas ansvar, eller mot de nya bötesbelopp på upp emot en miljon kronor som kan krävas vid en olycka. Finner kanske att risken är värd att ta.

I SSAB:s fall är storägarna dels Swedbanks och Handelsbankens investmentbolag Robur och Industrivärden, dels statliga LKAB. Här sitter alltså staten och kapitalet, precis som i visan, i högsta grad i samma båt. 

Fast det är inte de som dör.

Det får räcka nu.