”Facket måste ta ansvar för rätten till privatliv”

Rätten till privatliv innefattar rätten att inte få privat korrespondens från arbetsplatsen övervakad, och arbetsgivare får inte systematiskt övervaka mensperioder, toabesök eller hälsoproblem. Detta efterlevs dock inte i Sverige i dag, och i stället för att driva en framåtriktad linje för mänskliga rättigheter har svenska fack på stockkonservativt manér lobbat för att personuppgiftslagen inte ska förändras alls, skriver Europaparlamentarikern Amelia Andersdotter från Piratpartiet.

Debatt
Arbetsköpare får inte, enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter, övervaka mensperioder, toabesök eller hälsoproblem.
Foto: Maja Suslin/Scanpix

Just nu pågår en viktig debatt om integritetsskydd i samhället. Svenska myndigheter säljer personuppgifter de samlar in utan att privatpersoner får veta. Vår egen regering samarbetar nära med den amerikanska i en massövervakning utan like. Många är oroade, till och med uppgivna, över den obegripliga frånvaron av känsla för integritet och privatliv. Det är lika förbluffande som dåligt att varken Socialdemokraterna eller fackliga organisationer har lyckats höras i frågan. 

Privatlivsskydd och integritet är också en arbetsrättslig fråga. Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter omfattar arbetstagare. Deras privata angelägenheter ska inte övervakas eller kartläggas av arbetsgivaren och arbetsgivaren får inte berika sig på att sälja uppgifter om sina anställda till tredje part.

Rätten till privatliv innefattar rätten att inte få privat korrespondens från arbetsplatsen övervakad. Arbetsgivare får inte heller systematiskt övervaka mensperioder, toabesök eller hälsoproblem. Vår regering är förbunden att upprätthålla denna konvention sedan 1960-talet. Detta efterlevs dock inte i Sverige i dag och en statlig utredning om rätt till privatliv i arbetslivet från 2009 rann i stället ut i sanden.

I EU diskuteras en ny personuppgiftslagstiftning som kommer att ersätta den tidigare svenska personuppgiftslagen. Den nya lagstiftningen ger i sin ursprungliga tappning en bra grund för arbetstagarnas mänskliga rättigheter. Denna fråga borde vara högaktuell för svenska fackliga organisationer eftersom det finns uppenbara brister i det nuvarande regelverket. Det tillgodoser nämligen varken arbetstagares eller privatpersoners rättigheter. Den nya lagstiftningen innebär däremot en möjlighet till ett tydligt regelverk för industrin, vilket gynnar utvecklingen av tjänster som skyddar privatliv och integritet, som ju är allas våra grundläggande rättigheter. 

Men i stället för att driva en framåtriktad linje för mänskliga rättigheter har svenska fack på stockkonservativt manér lobbat för att personuppgiftslagen inte ska förändras alls. Huvudargumentet emot förändringar i personuppgiftslagen har varit att de riskerar göra det svårare för facket att kartlägga icke-medlemmar.

Detta är ett mycket underligt förhållningssätt. Man åsidosätter grundläggande rättigheter för sina egna medlemmar i syfte att få kränka icke-medlemmarnas rättigheter. Facket borde i stället bli bättre på att se till sina medlemmars intressen och på att utmåla visioner för framtiden.

Det är onekligen så att facken fått utstå stora förändringar på arbetsmarknaden och i ekonomin de senaste åren. Snabbt föränderlig lagstiftning gör verksamheten svårare på många plan. Men rätt väg framåt för facken är en tydlig och ambitiös politik som tillvaratar medlemmarnas rättigheter. Till exempel genom att tydligt kräva att de mänskliga rättigheter vi redan erkänt internationellt och i Europa upprätthålls, även för arbetstagare.

Andra fack i Europa har drivit hård kampanj för starka personuppgiftsskydd. Nu behöver svenska fackförbund ta efter!

Amelia Andersdotter är Europaparlamentariker för Piratpartiet.