En milstolpe i nordisk politik

Ledare
”Muligheter for alle” – Høyres Erna Solberg ger nu Fremskrittspartiet nya möjligheter.
Foto: Heiko Junge/Scanpix

Det var avgjort på förhand. Sedan ett bra tag hade det stått klart att Norges nästa regering skulle ledas av Høyre, och att Fremskrittspartiet skulle ta plats i den.

Det blir första gången ett liknande parti ingår i regeringen i ett nordiskt land. Dansk Folkeparti utnyttjade sin vågmästarroll i Folketinget för att driva igenom en rad främlingsfientliga lagändringar – men de fick aldrig några ministerposter. Det räckte att de satt i sitt hörn och stödde den sittande högerregeringen sam­tidigt som de fick betalt i bifallna motioner för att inte bara politiken utan hela det offentliga samtalet i Danmark skulle förskjutas i rasistisk och högerpopulistisk riktning.

I Norge har samtalsklimatet länge varit vidrigt. Den ideologiska miljö Anders Behring Breivik – själv en gång aktiv i FrP:s ungdomsförbund – verkade i är relativt stor även i Sverige, men här släpps trots allt inte rasistiska bloggare fram i etablerade medier. I Norge har Peder ”Fjordman” Jensen, Breiviks ideologiska förebild, efter massmordet på Utöya både fått skriva i Aftenposten och tilldelats ett författarstipendium på 75 000 norska kronor av den ansedda kulturstiftelsen Fritt ord. Debatten om muslimer och romer är betydligt hårdare än i Sverige, uppfattningen om vad man ”inte får säga i det här landet” har luckrats upp ordentligt. FrP har länge spelat en roll här – det var över ett kvartsekel sedan de började tala om ”islamisering” och därmed fick sina första valframgångar.

Att Fremskrittspartiet länge haft stort väljarstöd är inte förvånande. Dock har de hittills haft svårt att kunna omsätta det i faktisk makt. Allt detta ändras i och med måndagens valresultat.

Fremskrittspartiet ogillar invandrare och skatter men älskar företagande. Liksom Dansk Folkeparti har partiet sina rötter i högerpopulistisk skattekverulans, i Norge med udden delvis mot de enorma fonder som byggts upp med oljepengar och som FrP tidigare föreslagit ska frigöras för att satsas på landets pensionärer. Nyliberalism och nationalism har samsats och konkurrerat i partiet genom åren, i dag har de mest extrema yttringarna åt båda hållen filats av, men faktum kvarstår: FrP vill slänga ut alla romer ur landet, kraftigt minska flyktingmottagandet och dra in rätten till socialförsäkringar för alla som inte är norska medborgare. 

Høyre, som – delvis av valtaktiska skäl – markerat att de inte vill gå lika långt som Sveriges regering med att införa vinster i välfärden har å andra sidan till skillnad från Sveriges regering inget emot att styra tillsammans med främlingsfientliga högerpopulister. Sant är att FrP inte har nazistiska rötter som Sverigedemokraterna (ett parti man av historiska skäl är noga med att markera avstånd till), men det betyder mindre i praktiken för de romer som kan komma att kastas ut om partiet får möjlighet att infria sitt vallöfte.

Samtidigt, på andra sidan fjällen, är den svenska högern i full färd med att tona ner FrP:s främlingsfientlighet. De ska inte jämföras med SD, utan ”bara” med Ny Demokrati, trots att Bert Karlssons gamla parti på sin tid red på en främlingsfientlig våg och han själv och andra partihöjdare gjorde en rad grova rasistiska uttalanden. 

Fremskrittspartiets medverkan i en norsk rege­ring är en milstople i nordisk politik, och vad det kommer att få för betydelse för Sverige­demokraternas och Sannfinländarnas roller i respektive land återstår att se. Det är knappast självklart att SD bjuds in till borgerligt regeringssamarbete nästa höst – men utvecklingen i Norge har åtminstone inte gjort det scenariot mindre sannolikt.